Det skrivs mycket om kvinnor och kropp i min bloggosfär och lite överallt på nätet, tänkte speciellt på denna krönika av Hanna Hellquist som dök upp i flödet idag. Att en som kvinna ständigt måste förhålla sig till kroppen, att ens kropp blir kommenterad, tafsad på, att en blir reducerad till kropp. Och att en sedan hakar upp sig på sin kropp, bantar, vill förändra, hatar sin kropp. Och till sist motrörelsen (som jag älskar) som säger att det spelar faktiskt inte så stor roll om du är snygg eller ej, du kan vara nöjd ändå, för kvinnor är inte till för att behaga. Och det råder en stor konsensus bland kvinnor att det är såhär det är, en ska känna igen sig, alla säger ”precis, exakt sådär är det”, och det är nu jag börjar undra om det är nåt fel på mig (även om jag nog snarare tycker att det känns som att det är nåt ”rätt” med mig, men ni vet, normalisering, en vill vara som alla andra, osv).
För jag har liksom aldrig brytt mig på det sättet. Hemma när jag var liten var utseende fruktansvärt oviktigt. Min mamma ägde inget smink. Klädstil var ointressant, funktion var allt. Kropp var ointressant, förutom att den skulle må bra. Vi åt det som var gott. Håret hade jag i en kortklippt. lättskött frisyr och det hände att folk trodde jag var pojke. Och vissa av de här sakerna har ju påverkat mig i motsatt riktning istället. Det med håret, till exempel, jag var så avundsjuk på min söta kusin/bästa kompis som hade hår som hon kunde sitta på och fick så mycket komplimanger av vuxna hela tiden. Jag lät håret växa ut så fort jag var tillräckligt gammal att bestämma själv (typ 9 år) och skulle aldrig klippa håret kort igen nu som vuxen. Och kläder intresserar mig – inte mode (boring!), men att uttrycka min personliga stil genom kläder, får panik när jag måste se ”neutral” och ”normal” ut hela tiden, som jag måste på mitt jobb.
Brydde jag mig då inte alls om kropp? Jo, självklart, när jag var 14 läste jag Frida och sminkade mig och rakade benen och var lite osäker, för det var sånt man gjorde, men det var liksom aldrig på blodigt allvar. Jag har aldrig känt ”jag är fet” (Obs. Jag är skitsmal. Men det spelar ingen roll, jag hade kompisar som också var jättesmala och ändå kräktes upp maten de åt, eller klagade på sina magar, eller tränade överdrivet). Jag har aldrig känt ”Jag är ful och hatar min kropp”. Jag har visserligen haft problem att visa mig naken för människor, till exempel i omklädningsrum, men det har alltid handlat mer om osäkerhet och utsatthet, typ ”vad ska andra säga?”, ”tänk om de är elaka”, än om att jag själv känt mig obekväm med min kropp. (På lågstadiet var det många tjejer som var elaka i omklädningsrummet och sa dryga kommentarer om ”töntiga trosor” osv. Jag hade förmodligen hellre bytt om med killarna.) Jag har mycket, mycket oftare sett mig i spegeln och tänkt ”fan vad snygg jag är”, än jag tänkt något negativt. Och när det har varit negativt så har det varit av karaktären ”men herregud så blek/risig i håret/konstig jag ser ut idag…äh. Då skiter jag väl i att kolla mig i spegeln så jag slipper se eländet”, sen rycker jag på axlarna och går ut ändå. Och BRYR MIG INTE. Om jag ska ligga med nån så tänker jag knappt en sekund på ”hur uppfattar han min kropp?”, det är liksom ointressant, man använder ju kroppen på ett sätt som man mår bra av, det är det som är fokus för mig.
Och jag blir extremt sällan tafsad på och får lika sällan ovälkomna kommentarer om min kropp. Det är klart att det hänt nån enstaka gång på krogen när folk är fulla, men ändå så pass sällan att jag ser det som enskilda idioter. Och jag vet inte vad det beror på, för jag tror ju knappast det är så att jag är så ful att ingen vill. Det skulle kunna vara så att jag bryr mig så lite att jag inte lägger märke till när folk kommenterar och att jag lägger så lite vikt vid det att jag glömmer bort det. Eller att jag tar emot kommentarer som komplimanger. Och jag hoppas verkligen inte att nån ser detta som skuldbeläggande av andra, för det är verkligen inget jag styr över själv, men kan det vara så att jag utstrålar nånting som gör att folk backar? Då menar jag inte typ HAT och avståndstagande (även om det i och för sig också kan ha hänt) utan mer ”det där kommer inte funka på mig, för jag ÄR inte min kropp”. Min kropp har aldrig definierat mig, så det kommer den inte göra nu heller. Eller är jag, gud förbjude, bara den där enstaka procenten som gör att tafs funkar? För nog har det hänt att jag dansat, känt händer på min kropp, vänt mig om och kollat om personen verkar liggvänlig, och sen bara kört på om så var fallet.
Emmas Bokhylla
04 juni 2012 at 9:02
Jag tycker allt det här är så svårt, men du har en mycket viktig poäng i just det att kroppen inte skall definiera människan. Människan är en person, inte en kropp, punkt slut. Mitt problem är mer att det kan jag se för alla andra, men ibland inte för mig själv. det har dock blivit bättre med åren. Lite sorgligt när man tänker på det, fast det har väl aldrig hindrat mig att göra det jag vill göra. Tur det, i alla fall.
smartasanna
04 juni 2012 at 18:20
Jo, vet att det har diskuterats lite här och var. Att det liksom har gått från att vi hatar våra kroppar till att vi ska älska dem och att det också egentligen är ”fel”. Vi borde istället försöka fokusera precis som du säger på att se oss som personligheter inte som våra kroppar.
Har faktiskt skrivit om det här: http://smartasanna.wordpress.com/2012/05/04/tankar-om-att-vara-tjock/
Hur som helst. Tyckte det var skönt att höra om en tjej som faktiskt inte har hatat sin kropp i tonåren(tekniskt sett är jag ju fortfarande en tonåring, men what ever). Problemet, som du redan vet självklart, är ju att många av oss gör och fortfarande hatar våra kroppar och jag ser faktiskt hellre till att man blir uppmuntrad till att älska sin kropp i stället för att hata den. Sedan säger jag inte att man ska trycka på alla att göra det, man behöver liksom. Själv strävar jag efter att alltid känna som jag gör de flesta dagar då jag ser mig i spegeln, nämligen HALLÅ MEJ! ;)
MarySaintMary
05 juni 2012 at 14:44
Ja, självklart är det bättre att man älskar sin kropp än hatar den. Om alla gick omkring och älskade sina kroppar dagarna i ända skulle det vara awesome. Har absolut inget problem med det, utan skriver bara utifrån ett rent individperspektiv hur det har varit för mig.
Randy
05 juni 2012 at 13:41
Jag har aldrig rakat benen. Bara en gång, fast det var för att jämna ut, då en kompis bara rakade det ena.
MarySaintMary
05 juni 2012 at 14:42
Haha, nä, men du har rakat bröstet ju. #olikanormerförkillarochtjejer
kajsalisasblogg
06 juni 2012 at 1:53
Det finns en sak som är rätt underlig, när man ser på just yngre tjejers fokusering på kroppen. Den raka motsatsen, medelålders män som sitter framför TVn varenda kväll och uppfattar sig som atletiska, fast deras kroppar inte kan förflytta sig mer än 200 meter utan bil och dom ligger i riskzonen för allehanda hjärt-kärlproblem.
Dom som påstår att man inte kan lägga genusperspektiv på saker och ting är i högsta grad motbevisade i det här fallet.
Kim
21 juni 2012 at 22:42
Vad skönt det låter att ha det förhållandet till sin kropp som du har. Hade varit soft om jag, och många med mig också kunde känna så. För trots att jag i teorin tycker att jag inte borde bry mig om min kropp som jag gör, så gör jag det.
Sigrid Drakhjärta
22 juni 2012 at 21:39
Gu så fint att läsa om en människa som aldrig haft den där ”måste bli smalast i klassen” hetsen. Ditt sätt att förhålla dig är absolut det rätta, önskar bara att det fanns fler som hade samma inställning.
Nuförtiden har jag inga problem alls med mitt utseende, kan seriöst gå ut och se ut som ett lik utan att det rör mig det minsta i ryggen, när jag var 11-12 var det värre. Jag blev mobbad och kallad ful så jag la ner en jädra massa tid på att försöka se fin ut. Jag var dock hela tiden medveten om att det var för andras skull och jag hade alltid dåligt samvete och tyckte själv att jag var en djävla tönt. Nåväl. Mitt problem löstes när jag cirkus 15 år gammal bestämde mig för att sluta använda speglar (denna lösning borde ärligt provas av folk som inte trivs med sitt utseende), När jag inte längre visste hur jag såg ut förlorade utseendet sin relevans efter ett tag. Idag äger jag ingen spegel alls (förutom baksidan på min i-pod) och det är rätt kul hur förvånade och konfunderade besökare kan bli över det :)