Sämsta skämtet

Så jävla tramsigt av DN att göra detta till förstasidesnyhet (i nätupplagan iallafall).

För det första: vad gör en vadslagning mellan två rika men douchiga dudebros i en seriös nyhetstidning?

För det andra: skämtet ”det är roligt för det är pinsamt att vara klädd som en tjej för tjejer är ju lite sämre än killar lol” är både uttjatat, tråkigt och misogynt. Men ser ni vad de skrattar på bilden? ”HILARIOUS”, tycker de. ”En kille i tjejkläder! Hahahaha! Ja, mycket ska man då se innan ögonen trillar av!” Humor på hög nivå.

Till och med DN borde förstå vilka sunkiga värderingar detta förmedlar efter att ha publicerat den här artikeln om fina kurdiska män som har fattat grejen.

 

 

Så är det

Jomen såhär är det: jag och Benjamin, min pojkvän sedan 11 år tillbaka, har bestämt oss för att göra slut. Det är såklart jobbigt på en massa sätt som jag inte riktigt orkar dra upp här och nu på bloggen, men vi var överens, det har inte hänt något dramatiskt och vi är fortfarande nära vänner, vilket känns väldigt skönt i och med att det är bostadsbrist i Örebro och vi lär vara tvungna att bo ihop ett tag till.

Tänkte istället ta upp en annan aspekt på det hela. Fanny har ju skrivit om feministiska framsteg i vardagen nyligen, och bett läsarna att berätta om sina egna sådana framsteg. Och jag har verkligen feminismen att tacka för att jag fokuserar på rätt saker under det här (extremt läskiga) uppbrottet. Jag känner mig såklart ledsen, men det finns så många saker som gör att det går lättare. Jag känner inte att jag måste skaffa en ny kille. Jag får inte panik för att jag snart är 30 och borde skaffa barn, men inte har någon att skaffa barn med. Jag är inte orolig för att bo ensam. Jag är inte rädd att förlora min försörjning. Jag tänker inte: ”det måste vara något fel på mig eftersom jag inte kan behålla min pojkvän”. Även om jag hatar ”tänk positivt”-kulturen så känner jag ändå att det finns ganska många positiva saker att fokusera på i den här situationen. Jag får se till mina egna behov, känna efter vad jag själv vill. Jag kommer att tvingas att ta eget ansvar för att hålla kontakten med folk, vilket är nyttigt. Till skillnad från vad som vanligen är fallet är nämligen de allra flesta av mina kompisar ”mest” Benjamins kompisar från början.

 

Cirkeln blir film!

En av mina favoritbokserier på senare år, Engelsforstrilogin, ska bli film. Allting med detta är underbart, på grund av detta:

Först ingick författarna Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren ett avtal med bolaget Filmlance, allting drog igång och det skulle bli film av första boken, Cirkeln. Men när författarna märkte att filmen på något sätt började spåra ur (här vet vi inga detaljer eftersom de inte har gått ut med dem), kände de att de inte kunde stå för projektet längre, och drog sig ur tillsammans med regissören Levan Akin. Så jävla bra gjort att dra sig ur istället för att kompromissa, tänk om fler gjorde så! Detta hände i februari förra året.

Nu har Benny Anderssons och hans son Ludvigs nystartade filmbolag RMV film tagit över rättigheterna och ska göra filmen, allt i gott samförstånd med författarna och regissören. Mycket är bra i denna intervju, men jag måste lyfta fram ett citat:

”Varför inte? Vad skulle det annars vara?” Episkt, Benny Andersson.

Så filmen ser ut att bli av, av ett gäng människor som förstår boken dessutom. This is awesome news, som jag ska fira med att kolla på lite Buffy innan jag sticker till jobbet.

Om du inte har koll på Cirkeln, så läs, för guds skull! Det är en ungdomsbok, det går snabbt. Annars har jag skrivit lite om andra delen i serien, Eld, här. Inlägget innehåller inga större spoilers.

 

My mama told me when I was young, we’re all born superstars

Nu är det såhär att jag tycker verkligen inte att alla vuxna kvinnor har ett ansvar att agera förebild för alla unga flickor, precis som att jag inte tycker att alla vuxna män har ansvar för att agera förebild för unga killar. Det finns såklart situationer där det är väldigt bra om man kan vara en bra förebild, i sin yrkesroll som lärare, elevassistent eller barnprogramledare till exempel, och naturligtvis som förälder. Jag tycker kanske inte att musikartister hör till den kategorin. Med det sagt, och med risk för att att flytta fokus helt från kärnfrågan (om det nu finns någon sådan), så känner jag att jag skulle vilja fördjupa mig lite i detta med att just Lady Gaga skulle vara en dålig förebild för unga flickor. (Klicka på länken för sammanhanget.)

Enligt Yohio ligger Gaga och ålar vid en killes skrev i sin video och ger därmed barn fel bild av sex och kärlek. Okej. Jag har inte sett videon i fråga, men tvivlar inte på att den existerar. Däremot har jag sett flera andra av Lady Gagas videor som jag tycker är väldigt bra och faktiskt friska fläktar i den av sexism så genomsyrade musikvärlden. (För referens är det Alejandro, Born This Way och Telephone jag skriver om, helt enkelt för att det är de videorna jag har starkast i minnet.)

Det enda jag egentligen kan hålla med om är problematiskt ur förebildssynpunkt med Lady Gaga är att hon verkar väldigt intresserad av att klä sig för en manlig blick. Hon dansar i underkläder i alla videor jag sett med henne. (”Slampigt”, säger Yohio.) 

Ni vet det säkert redan, men Lady Gaga heter egentligen Stefani Germanotta, och under det namnet gjorde hon musik i början. Då såg hon ut ungefär såhär, spelade piano och sjöng. Musiken lät också ganska annorlunda, det finns en del på Youtube för den intresserade.

Det finns kanske någon som skulle se den bara axeln ovan som ”slampig”, men jag tror ni fattar vad jag menar.

Varför ser hon inte ut så längre? Ja, jag vet inte men kan det ha att göra med att man får lite mer genomslagskraft i musikvärlden om man ser ut såhär? Att folk får upp ögonen då? Vad vet jag.

Men sin avkläddhet och sexighet till trots är Lady Gaga alltid ett subjekt. Det är solklart. Till och med i Telephone, där hon är inspärrad i fängelse, är det hon som bestämmer. Låtarna handlar om självständighet, att gå sin egen väg och att vara den man är. Hon har killar i nätstrumpbyxor, hon har en massa snygga manliga avklädda dansare, hon simulerar en massa sex där hon är både dominant och undergiven, hon har sanslösa outfits (ni minns väl köttklänningen?), hon har solglasögon av cigaretter och papiljotter av läskburkar, hon har enhörningar, hon har dödskallesminkning, hon förgiftar folk, osv osv. Kvinnan har for fuck’s sake en KULSPRUTE-BH! Hon gör helt enkelt som hon vill! Och det är inte ens på det där tradiga Stark Kvinna (TM)-sättet, hon har dimensioner.

Jag tycker Lady Gaga är en skitbra förebild för unga tjejer. Hon visar att man kan vara ett subjekt i en patriarkalisk värld. Jag tror också att hon är väldigt medveten om vilka hennes fans är. Det kan ju till exempel vara därför hon skriver empowerment-låtar om att man ska vara den man är (även om jag tycker att hennes uttryck snarare är ”var den du vill vara”). Ger hon fel bild av sex ock kärlek? Tja, om man tycker att sex bara får ske mellan en man och en kvinna under täcket efter att man har gift sig, då ger hon nog fel bild. Själv tycker jag att hon breddar bilden av både sex och kärlek, av vad som är okej.

Lady Gaga har ett artistnamn och en skapad persona, precis som Yohio. (Ja, jag vet att han heter Johio i andranamn, men det är fotfarande ett namn han valt att ha som artistnamn.) Hon har kontroversiella outfits och är supersminkad, precis som Yohio. Och båda öppnar de nya världar för barn som ser upp till dem. Jag skulle säga att de har väldigt många likheter (även om Gaga är sinnessjukt mycket större och kändare). Yohio, ni står på samma sida. Var snäll och säg inte att hon (eller någon annan) är ”slampigt klädd”. Det är exakt samma sak som att folk kallar dig ”bögigt klädd”, och det kan vi väl alla komma överens om är dumt?

 

Tänk ett steg till, Yohio.

Jag nämnde ju Yohio som bra genusförebild för ett tag sen, men fick äta upp mina ord när jag såg detta. Eftersom länken är till ett instagramfoto så skriver jag av texten här. Det är en intervju med Yohio där han säger följande:

- Min ideala publik är nio-tio år. Sedan blir de förstörda. Popmusiken i väst är äcklig. Lady Gagas melodier är barnsliga, hon vet att barn lyssnar på dem, ändå ligger hon och ålar vid en killes skrev i sin video. Barnen får fel intryck av hur man behandlar tjejer. Fel intryck av sex, av kärlek.

Yohio deklarerar att han vill skriva ”meningsfulla texter, istället för en massa skit”. Hans nästa singel i Japan, ”Revolution” handlar om just det.
- Vi behöver en revolution i musikvärlden, få bort folk som dricker, röker och klär sig slampigt. Jag vill inte att mina småsystrar ska växa upp i en sådan miljö, säger han.

Ja, vad ska jag säga? Kan börja med att konstatera att jag tyckte ungefär likadant när jag var 17 år, tyckte det var feministiskt att hata på Britney Spears (som var vad som gällde på den tiden) för att hon var porrig & slampigt klädd. Klart grabben har en poäng, men vad båda han och mitt 17-åriga jag inte gjorde är att tänka hela vägen. Att skuldbelägga enskilda kvinnor för att de följer regler uppsatta av patriarkatet är ju att skjuta bredvid målet rejält.

Och eftersom jag är rätt säker på att Yohio har fått försvara sin egen klädstil en hel del känns det ännu mer dubbelmoraliskt att klanka ner på andra människor för vad de har valt att ha på sig.

 

The are no endings to the Wheel of Time, but this is an ending.

The Wheel of Time av Robert Jordan (och, på senare tid, Brandon Sanderson), evighetsserien som jag älskar att hata, är slut nu. Jag läste ut fjortonde och sista delen, A Memory of Light, häromdagen.

Jag älskar bokserien av en massa olika anledningar. För att jag gillar episk fantasy rent generellt, för att den är så otroligt komplex med alla sina förgreningar av handlingar och tusentals karaktärer, för att hälften av karaktärerna är kvinnor, för att den är spännande och man vill veta vad som händer. Men ett fjortonboksepos kan naturligtvis inte vara bra rakt igenom, och det finns otroligt många saker som jag stör mig på också. Hur flera böcker kan gå utan att det händer nåt mer än att folk slätar ut sina kjolar, ger varandra menande blickar och har inre monologer är obegripligt (men man måste ändå fortsätta läsa, annars missar man subtila ledtrådar och detaljer). Att Robert Jordan på allvar trodde att han skildrade hur det faktiskt är genom att inga män någonsin förstår sig på kvinnor och tvärtom är både skrattretande och sorgligt på samma gång. The Wheel of Time är det ultimata beviset på att det mycket omtalade begreppet ”starka kvinnor” knappast är något odelat gott och feministiskt. När Brandon Sanderson tog över skrivandet vid bok 12 (Jordan dog tyvärr av sjukdom innan serien var klar) gjorde han sig av med mycket särartfeministiskt nonsens (tack!) och ökade tempot med flera hundra procent vilket var skönt, men tyvärr var det på bekostnad av en hel del subtilitet. Vad hade inte Robert Jordan kunnat åstadkomma med en bättre redaktör!

[Spoilers för A Memory of Light!]

Jag tycker A Memory of Light är ett fantastiskt slut. Och hur mycket jag än har stört mig på alla Starka Kvinnor (TM) och deras ”snorting” och ”sniffing” (ni som har läst vet vad jag menar), så är det här ändå miljoners miljarders gånger bättre ur feministisk synvinkel än all annan fantasy jag nånsin läst. (Visst är George RR Martins kvinnoporträtt mer nyanserade, men i Wheel of Time finns det iallafall inte en bordell på varenda bakgata och folk blir inte hotade med våldtäkt till höger och vänster.) Bechdelfaktorn är över 9000. Elayne, Egwene, Birgitte, Min, Aviendha och Nynaeve kickar mörkrets ass med stil! 

Att Egwene blev Jesus hade man ju kunnat räkna ut sen hon blev tillfångatagen av Vita Tornet och degraderad till novis. Allt känns logiskt. Rands slut – ja, vad hade vi väntat oss? Klart att de fegar lite, precis som i Harry Potter. Men det känns ju bättre att lägga ifrån sig boken så, och jag är faktiskt nöjd med nästan allt i slutet. Utom Knotai, alltså namnet, what the fuck is up with that? Skulle dock inte tacka nej till Mat vilken dag som helst i veckan. mmmmmmMat.

 

Pride and prejudice and slutshaming

Vi brukar ju utöva högläsning här hemma, Benjamin och jag, eller, rättare sagt, jag väljer ut böcker som jag tycker han borde läsa och så läser jag dem högt för honom för annars kommer han aldrig till skott med att läsa dem. Det har vi sysslat med i många år nu och jag har oftast valt sånt som jag själv har älskat för att jag vill dela med mig av det, ja ni vet. Så det har blivit allt från David Eddings Belgarion-serier (cut me some slack, jag var 18) till Borta med vinden. Den senare fascinerade oss båda lika mycket som jag hade hoppats och jag skrev lite om den då. Vi hade innan dess läst Lilla huset på prärien-serien och jag tänkte jag skulle fortsätta med 1800-tal och klassiker så det fick bli en förflyttning till England och Jane Austens Stolthet och fördom. Jag har läst den förut förstås, och har för mig att jag gillade den då, och jag vet inte vad som har hänt sedan dess, men nu kände jag mest att det var en rätt medioker historia.

Jag förstår att det här är kontoversiellt men, är den ens så speciellt välskriven? Jag tycker inte det! Det finns absolut en story där, och den har sina komiska poänger, men för mig blir den aldrig sådär spännande romantisk som jag tror är meningen att den ska vara. Framför allt stör det mig att det är alldeles för lite dialog och väldigt mycket ”hon berättade att hon var förälskad i honom” (typ). Det kanske är jag som är tv-serieskadad, men det ger mig faktiskt inget. Ingen hjärtklappning.

Det andra jag har stora problem med är slutshamingen av Lydia (som är lillasyster till bokens protagonist Elizabeth). Om någon undrar vad hederskultur eller patriarkala strukturer är så kan man läsa historien om Lydia och Wickham som ett skolboksexempel. Alla tycker att femtonåriga Lydia är förskräcklig (även läsaren) men vad har hon gjort? Hon framställs knappast någonstans som elak (däremot ibland som en dryg tonåring), utan snarare som glad, lättsam, rolig, progressiv, skiter i konventioner, pratar med alla och tycker om att ha roligt. Men det går förstås inte an, och när hon till sist lever med en man utan att gifta sig blir detta en stor skandal som alla inblandade ser som fruktansvärt pinsam, och de anständiga männen i berättelsen, Lydias pappa, morbror och Elizabeths beundrare Mr Darcy far genast iväg och löser situationen genom att se till att Wickham gör det enda rätta, dvs gifter sig med Lydia, medan kvinnorna sitter hemma på godset och har ångest för att deras syster så totalt skämt ut familjen. Jag tycker det är en konstig kvinnosyn från en kvinnlig författare i och med att hon ändå i andra sammanhang ifrågasätter sin tids syn på kvinnor, t ex att ett gods inte kan gå i arv till en dotter.

”Jamen det var ju så på den tiden!” tänker ni, och ja, det var det säkert, men man kan hantera detta på olika sätt. I Borta med vinden (som utspelar sig lite senare, i ett annat land men med liknande konventioner) beskriver Margaret Mitchell hur societetens fina damer talar om Scarlett som ett liderligt litet ”stycke” och till slut fryser de ut henne helt på grund av hennes slampiga umgänge med män, ett våldtäktsförsök hon utsatts för och en misstänkt otrohet med hennes svägerskas man. Skillnaden är, dels, att Scarlett faktiskt beskrivs som en självisk och ofta ganska elak person, men framför allt att boken är skriven ur hennes perspektiv och man förstår precis varför hon gör de val hon gör och att slutshamingen av Scarlett faktist också framställs som problematisk.

Nej, jag blev besviken, tyvärr. Jag har hört att The Lizzie Bennet Diaries ska hantera detta bättre, så jag får kolla den nu när jag har läst klart. Annars väntar jag på att någon skriver en variant på Stolthet och fördom ur Lydias perspektiv. Den skulle kunna heta typ ”Känsla och konvenans” och behandla hur hon ska kunna få leva sitt liv på sitt sätt med jobbiga och tråkiga storasystrar som förvägrar henne att ha roligt. Varsågod för tips!

Ps. Jag vet att jag ursäktar rasismen i Borta med vinden på precis samma sätt som andra ursäktar kvinnosynen i Stolthet och fördom: ”Det var en annan tid!”. Man är inte alltid rationell när det gäller ens darlings.

 

En dag på jobbet

Scen: Lunchrum på jobbet. Ett gäng arbetskamrater, mest tjejer i 25-30-årsåldern, sitter och äter.

Alla: Bla bla bla barn, bla bla bla graviditeter, bla bla bla förlossningar, bla bla bla dagis.

Jag: *zonar ut och tänker på kattungar på youtube*

Någon: Bla bla bla…(något fångar min uppmärksamhet)…jamen det är ju typiskt killar, de är ju alltid sådär. Aldrig ser de när man har klippt sig eller köpt en ny tröja, så himla konstigt! Jag fattar inte hur de inte kan se det!

Alla: *håller med och skrattar igenkännande*

Någon: JA GUD MIN MAN SER ALDRIG SÅNT HAHAHAHA!

Jag: Fast jag tycker inte det är så konstigt, det har ju med ens perception att göra. Jag, till exempel, ser sällan sånt men min pojkvän gör det alltid. Så jag tror kanske inte det har så mycket med kön att göra.

Alla: *vänder sina huvuden mot mig och stirrar*

Alla: …..

Jag: Ja, eller det kanske är mer tjejer som tänker på sånt men det är ju för att man har lärt sig sen man var liten att det är viktigt med utseende.

Alla: …..

Någon: Ja…alla är ju olika…

*skrap av bestick mot tallrikar*

Dålig stämning: *ensues*

 

Att förstora upp saker

Såg den här bilden i en facebookgrupp jag är med i idag. Och sådär är det på internet, det vet vi ju efter armhålegate i Melodifestivalen. Män deklarerar att det är äckligt och sunkigt och att ingen kommer vilja ligga med en tjej med hår under armarna. Men allvarligt, hur ofta stöter ni på detta i verkligheten? Jag har inte rakat mig under armarna eller på benen på många, många år, och jag har aldrig fått nån illasinnad kommentar. Jag är övertygad om att folk tycker saker, men det är aldrig nån som sagt det till mig. Och det värsta som har hänt i sängkammaren är att killen ifråga har tittat nyfiket på håret och talat om för mig att jag visst har ”glömt att raka mig”, varpå jag har svarat ”nej, jag har inte glömt, jag har bara struntat i det”. Då har de dragit lite intresserat i håret, sedan har de glömt bort det för mina andra, i sammanhanget mer intressanta kroppsdelar. Och ja, de har hört av sig igen.

Liksom, vem bryr sig? Det känns så ointressant i sammanhanget sex. Att det skulle vara en dealbreaker med lite hår (eller celluliter, eller fett, eller bristningar, eller whatever) känns bara extremt orimligt.

 

Taye Diggs struggling to drink water

Vi håller på och kollar igenom Ally McBeal här hemma, och det finns mycket att säga om den tv-serien. Den har till exempel en väldigt obehaglig syn på transsexualism och don’t even get me started on ”män är från Mars, kvinnor från Venus”-dravlet. Men jag älskar den för det absurda persongalleriet, hallucinationsscenerna och en sak till. Ni vet hur det är en kliché i film- och tv-serievärlden om att alla killar tänker med kuken och blir alldeles okontaktbara och dumma i huvudet så fort det går förbi en snygg tjej? Och så smeker kameran tjejens kropp och det är meningen att man ska sitta med hakan i bordet och dregla men man (läs: jag) är ju heterotjej så man bara suckar och stönar och blir irriterad istället? I Ally McBeal är tjejerna precis sådär dumma i huvudet och tänker med fitty, vilket är så mycket roligare som igenkänningshumor för alla oss tjejer som faktiskt kan tappa andan lite när en het grabb går förbi på ett lite sådär casual jag-vet-att-jag-är-snygg-sätt.

Jag ska exemplifiera detta med en scen, som jag tyvärr inte hittar i bättre kvalité än såhär, men the magic happens vid 0:40 och framåt om ni inte orkar kolla på hela ”kameran filmar tv:n”-klippet. (Dialogen är heller inte superviktig…)

Lite relaterat: Men struggling to drink water.