Hittade det här i Ordriket, en gammal barnbok jag älskade när jag var liten. Det var flera sidor sånt här. Inte konstigt att jag blev som jag blev med andra ord.
Kategoriarkiv: Läsning
Högskoleprovet för barn
Cirkeln blir film!
En av mina favoritbokserier på senare år, Engelsforstrilogin, ska bli film. Allting med detta är underbart, på grund av detta:
Först ingick författarna Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren ett avtal med bolaget Filmlance, allting drog igång och det skulle bli film av första boken, Cirkeln. Men när författarna märkte att filmen på något sätt började spåra ur (här vet vi inga detaljer eftersom de inte har gått ut med dem), kände de att de inte kunde stå för projektet längre, och drog sig ur tillsammans med regissören Levan Akin. Så jävla bra gjort att dra sig ur istället för att kompromissa, tänk om fler gjorde så! Detta hände i februari förra året.
Nu har Benny Anderssons och hans son Ludvigs nystartade filmbolag RMV film tagit över rättigheterna och ska göra filmen, allt i gott samförstånd med författarna och regissören. Mycket är bra i denna intervju, men jag måste lyfta fram ett citat:
”Varför inte? Vad skulle det annars vara?” Episkt, Benny Andersson.
Så filmen ser ut att bli av, av ett gäng människor som förstår boken dessutom. This is awesome news, som jag ska fira med att kolla på lite Buffy innan jag sticker till jobbet.
Om du inte har koll på Cirkeln, så läs, för guds skull! Det är en ungdomsbok, det går snabbt. Annars har jag skrivit lite om andra delen i serien, Eld, här. Inlägget innehåller inga större spoilers.
The are no endings to the Wheel of Time, but this is an ending.
The Wheel of Time av Robert Jordan (och, på senare tid, Brandon Sanderson), evighetsserien som jag älskar att hata, är slut nu. Jag läste ut fjortonde och sista delen, A Memory of Light, häromdagen.
Jag älskar bokserien av en massa olika anledningar. För att jag gillar episk fantasy rent generellt, för att den är så otroligt komplex med alla sina förgreningar av handlingar och tusentals karaktärer, för att hälften av karaktärerna är kvinnor, för att den är spännande och man vill veta vad som händer. Men ett fjortonboksepos kan naturligtvis inte vara bra rakt igenom, och det finns otroligt många saker som jag stör mig på också. Hur flera böcker kan gå utan att det händer nåt mer än att folk slätar ut sina kjolar, ger varandra menande blickar och har inre monologer är obegripligt (men man måste ändå fortsätta läsa, annars missar man subtila ledtrådar och detaljer). Att Robert Jordan på allvar trodde att han skildrade hur det faktiskt är genom att inga män någonsin förstår sig på kvinnor och tvärtom är både skrattretande och sorgligt på samma gång. The Wheel of Time är det ultimata beviset på att det mycket omtalade begreppet ”starka kvinnor” knappast är något odelat gott och feministiskt. När Brandon Sanderson tog över skrivandet vid bok 12 (Jordan dog tyvärr av sjukdom innan serien var klar) gjorde han sig av med mycket särartfeministiskt nonsens (tack!) och ökade tempot med flera hundra procent vilket var skönt, men tyvärr var det på bekostnad av en hel del subtilitet. Vad hade inte Robert Jordan kunnat åstadkomma med en bättre redaktör!
[Spoilers för A Memory of Light!]
Jag tycker A Memory of Light är ett fantastiskt slut. Och hur mycket jag än har stört mig på alla Starka Kvinnor (TM) och deras ”snorting” och ”sniffing” (ni som har läst vet vad jag menar), så är det här ändå miljoners miljarders gånger bättre ur feministisk synvinkel än all annan fantasy jag nånsin läst. (Visst är George RR Martins kvinnoporträtt mer nyanserade, men i Wheel of Time finns det iallafall inte en bordell på varenda bakgata och folk blir inte hotade med våldtäkt till höger och vänster.) Bechdelfaktorn är över 9000. Elayne, Egwene, Birgitte, Min, Aviendha och Nynaeve kickar mörkrets ass med stil!
Att Egwene blev Jesus hade man ju kunnat räkna ut sen hon blev tillfångatagen av Vita Tornet och degraderad till novis. Allt känns logiskt. Rands slut – ja, vad hade vi väntat oss? Klart att de fegar lite, precis som i Harry Potter. Men det känns ju bättre att lägga ifrån sig boken så, och jag är faktiskt nöjd med nästan allt i slutet. Utom Knotai, alltså namnet, what the fuck is up with that? Skulle dock inte tacka nej till Mat vilken dag som helst i veckan. mmmmmmMat.
Pride and prejudice and slutshaming
Vi brukar ju utöva högläsning här hemma, Benjamin och jag, eller, rättare sagt, jag väljer ut böcker som jag tycker han borde läsa och så läser jag dem högt för honom för annars kommer han aldrig till skott med att läsa dem. Det har vi sysslat med i många år nu och jag har oftast valt sånt som jag själv har älskat för att jag vill dela med mig av det, ja ni vet. Så det har blivit allt från David Eddings Belgarion-serier (cut me some slack, jag var 18) till Borta med vinden. Den senare fascinerade oss båda lika mycket som jag hade hoppats och jag skrev lite om den då. Vi hade innan dess läst Lilla huset på prärien-serien och jag tänkte jag skulle fortsätta med 1800-tal och klassiker så det fick bli en förflyttning till England och Jane Austens Stolthet och fördom. Jag har läst den förut förstås, och har för mig att jag gillade den då, och jag vet inte vad som har hänt sedan dess, men nu kände jag mest att det var en rätt medioker historia.
Jag förstår att det här är kontoversiellt men, är den ens så speciellt välskriven? Jag tycker inte det! Det finns absolut en story där, och den har sina komiska poänger, men för mig blir den aldrig sådär spännande romantisk som jag tror är meningen att den ska vara. Framför allt stör det mig att det är alldeles för lite dialog och väldigt mycket ”hon berättade att hon var förälskad i honom” (typ). Det kanske är jag som är tv-serieskadad, men det ger mig faktiskt inget. Ingen hjärtklappning.
Det andra jag har stora problem med är slutshamingen av Lydia (som är lillasyster till bokens protagonist Elizabeth). Om någon undrar vad hederskultur eller patriarkala strukturer är så kan man läsa historien om Lydia och Wickham som ett skolboksexempel. Alla tycker att femtonåriga Lydia är förskräcklig (även läsaren) men vad har hon gjort? Hon framställs knappast någonstans som elak (däremot ibland som en dryg tonåring), utan snarare som glad, lättsam, rolig, progressiv, skiter i konventioner, pratar med alla och tycker om att ha roligt. Men det går förstås inte an, och när hon till sist lever med en man utan att gifta sig blir detta en stor skandal som alla inblandade ser som fruktansvärt pinsam, och de anständiga männen i berättelsen, Lydias pappa, morbror och Elizabeths beundrare Mr Darcy far genast iväg och löser situationen genom att se till att Wickham gör det enda rätta, dvs gifter sig med Lydia, medan kvinnorna sitter hemma på godset och har ångest för att deras syster så totalt skämt ut familjen. Jag tycker det är en konstig kvinnosyn från en kvinnlig författare i och med att hon ändå i andra sammanhang ifrågasätter sin tids syn på kvinnor, t ex att ett gods inte kan gå i arv till en dotter.
”Jamen det var ju så på den tiden!” tänker ni, och ja, det var det säkert, men man kan hantera detta på olika sätt. I Borta med vinden (som utspelar sig lite senare, i ett annat land men med liknande konventioner) beskriver Margaret Mitchell hur societetens fina damer talar om Scarlett som ett liderligt litet ”stycke” och till slut fryser de ut henne helt på grund av hennes slampiga umgänge med män, ett våldtäktsförsök hon utsatts för och en misstänkt otrohet med hennes svägerskas man. Skillnaden är, dels, att Scarlett faktiskt beskrivs som en självisk och ofta ganska elak person, men framför allt att boken är skriven ur hennes perspektiv och man förstår precis varför hon gör de val hon gör och att slutshamingen av Scarlett faktist också framställs som problematisk.
Nej, jag blev besviken, tyvärr. Jag har hört att The Lizzie Bennet Diaries ska hantera detta bättre, så jag får kolla den nu när jag har läst klart. Annars väntar jag på att någon skriver en variant på Stolthet och fördom ur Lydias perspektiv. Den skulle kunna heta typ ”Känsla och konvenans” och behandla hur hon ska kunna få leva sitt liv på sitt sätt med jobbiga och tråkiga storasystrar som förvägrar henne att ha roligt. Varsågod för tips!
Ps. Jag vet att jag ursäktar rasismen i Borta med vinden på precis samma sätt som andra ursäktar kvinnosynen i Stolthet och fördom: ”Det var en annan tid!”. Man är inte alltid rationell när det gäller ens darlings.
MarySaintMary fyller år!
Ja, igår alltså. När folk har frågat vad jag önskar mig har jag svarat: äh, venne, inte en massa prylar helst. Har således fått chips, choklad, te, rödlök, gul lök, vitlök, sylt, saft, ost, rapsolja, bönor, mangold, blåbär, björnbär, äpplen, tomater, gurka osv. Och pengar. Och det här jetespenande paketet på posten:
Det som var mest awesome med detta (förutom att det stod FBI som avsändare och jag inte kände igen handstilen (och att det innehöll torkade bär)) var att Posten levererade detta rätt på ”MarySaintMary” utan efternamn. Det bor väl en 10 personer sådär i vår trappuppgång iallafall. Betyder det att jag är känd nu?
Benjamin brukar alltid vara innovativ när det gäller paketinslagningsmetoder, här en s.k. ”pull the strings”-inslagning, där man skulle dra i snörena för att presenten skulle komma ut. Det funkade inte, men tanken var god.
Dagen firades i övrigt med att jobba nio och en halv timme, vilket var awesome eftersom det var trevligt + jag får cash, samt gå på psykpub och musikquizza med fina psykologstuderande. Förra året låg jag i en sång och grät halva min födelsedag, så detta var bättre x100.
Vill ni ge mig en födelsedagspresent i efterskott, så gör det genom att öka på besöksstatistiken på min andra blogg, där Randy skrivit ett nytt kapitel om Adam, Ljusets sken!
Bättre sent än aldrig
Och det är mysigt att ligga där med henne. Det är okej att hon inte har stenkoll på musiken jag lyssnar på. Jag får lära henne helt enkelt, det kan bli kul. Jag ser in i hennes bruna ögon och tänker på hur konserten kommer bli. Vilka låtar de kommer att spela, vilka som kommer att vara där. Då ringer telefonen igen. Jag kollar displayen och där dyker det sista namnet jag vill se just nu upp. Fan.
Den där cliffhangern blev visst mer cliffhanger än det var menat, men nu är det oplanerade sommaruppehållet över och ett nytt kapitel om Emil finns nu på Emil & Adam-bloggen.
”Men snälla mrs. Hamilton, ni ville ju så rysligt gärna bli komprometterad!”
Läser om Borta med Vinden för jag vet inte vilken gång i ordningen, och identifierar mig med Scarlett så mycket att det värker i hjärtat när hon står där i sitt lilla bås på konfederationens pengainsamlingsspektakel, 17 år och iklädd sorgklädsel, orkestern spelar upp, och så får hon inte dansa. Hon fortfarande ung, hon är änka efter en man hon aldrig älskade och gifte sig med endast som en bricka i ett spel och mor till ett barn hon inte alls har några känslor för, hon förstår inte riktigt vad som har hänt och allt hon vill är tillbaka till sin ungflickstid, för det enda hon kan och vill göra är att flirta, dansa och linda män runt sitt lillfinger. Men den konservativa söderns stränga konvenans låter henne inte göra något annat än att sälja spetsar, och egentligen skulle hon ju inte ha gått ut ur huset alls, men så var det ju det där med att samla in pengar till kriget, Den Heliga Saken, som gjorde att hon hittade ett kryphål för att komma ut. Och så blir hon tagen med storm av den fräcka kapten Butler, som inte bryr sig det minsta om konventionen eller ens saken, han vill bara dansa med en vacker och temperamentsfull flicka. Och hon älskar det. Men det är ett högt pris hon får betala för en kväll av danser, för Atlantas värdiga invånare förlåter inte ett etikettsbrott av den kalibern i första taget, ens i krigstid.
Precis som Scarlett har jag aldrig lärt mig dölja mina känslor, men till skillnad från henne har jag aldrig ens lärt mig Spelet, och herregud vad det finns subtiliteter. Små saker som kan verka så oskyldiga på ytan kan få oanade konsekvenser. Var går gränsen? Ett par röda byxor? En piercing? Ett skämt, eller två eller fem? Vara sig själv, låta ens riktiga personlighet skina igenom den svarta sorgklädseln och den omsorgsfulla masken? En egen tanke? Svara ärligt på en fråga? Att säga emot, att inte delta i Spelet, när Spelet får en att minska, bli ihoptryckt, tröttna på livet? Jag vet inte. Men var så säker, när man passerar den, då kommer folk att prata, och så kommer ett telefonsamtal. Och man kan vara glad om det stannar där.
Mina tankar om Eld
Just det, skulle ju skrivit något om Eld (av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfrgren, fortsättningen på Cirkeln) som jag läste tidigare i somras. Here goes!
Mindre spoilers för Eld! (Inget ”och mördaren är…”)
Engelsforstrilogin (det har dock bara kommit två böcker än) handlar om ett ett antal tjejer i en den lilla hålan Engelsfors. De har ingenting gemensamt utom en sak: de är häxor. Så alternativtjejen, mobbaren, plugghästen, mobboffret, snälla tjejen som alla gillar och white trash-partytjejen tvingas komma överens med varandra för att rädda världen, typ. Upplägget påminner ganska mycket om Buffy, fast i svensk miljö. Första boken tyckte jag var ”bra”. Andra boken var fantastisk.
När jag har läst recensioner på lite olika ställen på internet verkar folk tycka att häx- och magigrejen är bra, men att verkligheten, skolan, de sociala rollerna osv mer är ett onödigt måste som man önskar man kunde vara utan. Vissa har skrivit om saker de tycker är orealistiska (alltså inte magiska saker utan annat). Jag kunde inte hålla med mindre! Visst, jag hade förmodligen inte läst den om den inte hade handlat om magi, men den är så mycket mer än så.
För det första känner jag igen mig som Finspångsbo. Ett tråkigt litet samhälle där inget händer och alla känner alla och det finns bara en skola och alla har dålig attityd och man vill inte vara där. Typ. Folk letar efter en mening med livet och i Engelsfors hittar en positiv tänkande-sekt lättledda sinnen. (I Finspång är det väl mest frikyrkor och alkohol.)
För det andra känner jag igen personlighetstyperna. Vid en första anblick är de stereotyper, men eftersom vi får följa deras perspektiv utvecklas de och man får se alla sidor av personerna. Jag är glad att Ida får POV i Eld, det förtjänar hennes karaktär. Jag känner igen mig i flera av tjejerna, men inte alla, och jag förstår deras bevekelsegrunder. Författarna har gjort ett riktigt bra jobb med att bygga både miljö och karaktärer.
För det tredje så älskar jag satiren av positivt tänkande. En ideologi som inte kan kritiseras, för om livet inte fungerar som du vill så är det du som inte är tillräckligt positiv, och om du inte tror på det hela så har du för mycket negativitet i dig. Inget som går att bevisa förstås!
Nu längtar jag efter sista delen, Nyckeln, som kommer nästa höst. Lär ju bli awesome! Ser speciellt fram emot en viss romans. (Ja, den ska bli av, OR ELSE! *hytter med näven*)
Mina vänner skriver bra grejer
Patsy har skrivit ett bra inlägg om varför hon är feminist som de som inte är så insatta i eller är tveksamma till feminism borde läsa.
Och Randy har skrivit ett nytt kapitel om Adam och hans mamma!
The lovely ladies of Beauxbatons and the proud sons of Durmstrang
SPOILERS FÖR HARRY POTTER AND THE GOBLET OF FIRE!
Ja, ni hör ju på rubriken.
I bok 4 i Harry Potter-serien hålls alltså The Triwizard Tournament på Hogwarts, vilket innebär att elever från två andra magiskolor i Europa kommer och hälsar på. Skolorna i fråga är Durmstrang Institute och Beauxbatons Academy. Och medan Hogwarts är en vanlig, brittisk skola, med en vanlig brittisk blandning på folk (engelsmän och irländare, svarta, vita och asiater, mugglarfödda och renblodiga, ondskefulla Slytherinare och goda Gryffindorare (dock är denna polarisering också intressant, men det är en annan historia) osv) så beskrivs dessa två andra skolor, eller i vilket fall urvalet av elever som de valt att skicka till Hogwarts och som författaren valt att beskriva, som förvånande homogena.
Beauxbatons Academy, med halv-veelan Fleur Delacour (”Hjärtats blomma”, är det inte vackert så säg) och ståtliga rektorn Madame Maxime i spetsen, indikeras ganska tydligt ligga i Frankrike. Och fransoser är ju rätt fjolliga som vi alla vet(?). Det är för kallt på Hogwarts, för de har inte tagit med sig annat än tunna kläder, och dekorationerna är inte tillräckligt fina för att falla herrskapet i smaken. Dessutom kommer de här och förför våra tjejer och killar!
Durmstrang Institute är såklart Beauxbatons motsats, och ligger troligtvis i norra Skandinavien enligt de som har forskat i saken (deras exakta vistelseort är ju dock hemlig), även om jag tycker deras brytning påminner mer om ryska. Men fåordige frontfiguren och quidditchspelaren Viktor Krum är ju från Bulgarien. Rektorn Igor Karkaroff är före detta dödsätare, hård, kall och orättvis.
Jag antar att det inte är en slump att både rektor och tävlingsdeltagare från respektive skolor har det kön de har. Det nämns både Beauxbatonspojkar och Durmstrangflickor i boken men det är i förbigående. I filmen har de däremot dragit det till sin klichéiga spets, och gjort de båda läroverken till pojk- respektive flickskolor (och det är därifrån citatet i rubriken kommer).
Durmstrang:
Beauxbatons:
Och grejen är att jag fattar ju att det är lättare att skriva en bok om man drar saker till sin spets och använder sig av stereotyper (tro mig, jag fattar detta mycket mer nu när jag själv börjat skriva!). Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt Beauxbatonflickornas små stönanden i klippet ovan (och åt de manliga Durmstrangmännens manliga hojtanden), men jag ger dem detta iallafall: det är inte ett subtilt försök att smyga in könsroller, utan jävligt tydligt och kliché.
Men alltså, ändå. Visst, Rowling har inte skrivit skolorna som könssegregerade, men man förstår ju ändå vart filmmakarna fått idén från, det är ju inte konstigt att tänka i de banorna. Fatta vad coolt det hade varit om det varit typ Victoria Krum som varit quidditchspelare och fåordig och tuff och bondat med Ron, eller Fleur som manlig Veela (han kunde ha sett ut typ som nån söt mangafigur eller Cloud i Final Fantasy eller som Draco brukar se ut i fan art) som förför… Ron. Varför inte? Som det är nu så är det bara Madame Maxime som är någotsånär intressant ur genusperspektiv, de andra uppfyller sina tilldelade könsroller helt perfekt.
