Icke-heteros rättigheter är redan uppnådda?

Jag skulle skratta, om det inte vore så tragiskt.

Ibland säger folk såhär:

Menååh, det är väl inget speciellt att vara homosexuell! Måste alla homosexuella göra så stor grej av det? Ingen bryr sig vem du ligger med, vi lever i Sverige på 2010-talet, hallå! Ni har ju till och med en egen parad, vad kräver ni egentligen?

Och det är säkert lätt att tro när man själv tillhör normen. Fast ärligt talat förstår jag inte hur man kan vara så blind. Till de här personerna vill jag säga så många saker.

Som att det alltid alltid alltid alltid förutsätts att alla är hetero tills motsatsen bevisas. När Kalle leker med Stina säger vuxna ”Kalle och Stina är kära!”, men inte om Kalle leker med Pelle. Och om man skulle säga det så tycker folk att det är lite obehagligt och äckligt att man ”sexualiserar” barnen så, men om det är hetero är det inte sexualiserat?

Som att på mitt jobb där alla är utbildade, medelklass och ”absoluuuuut inte har nåt emot homosexuella” är ett vanligt sätt att säga att nån är bög följande: ”ja, han är lite sådär, du vet…*viftar kokett med handleden*”. Män blir även jätteobekväma om man säger typ: ”jaha, hur vet du att han är bög, stötte han på dig eller?”. Dvs, bögar finns och det är HEEEEEELT OK! men de är konstiga, inte som vi andra, och jag vill inte ha något med dem att göra.

Som att jag har grovhånglat med folk på uteställen många gånger, men det vara bara när jag gjorde det med en tjej som folk blev förbannade och skrek att vi inte borde hålla på och visa upp oss sådär och ”skaffa ett rum för fan!”.

Som att jag har vänner som bara vågar prata om sin icke-heterosexualitet på fyllan. Vars (hetero)partner inte vet om att de är icke-hetero. Vänner som aldrig i livet skulle våga komma ut som icke-hetero för sina föräldrar. Vänner vars vänner slutat hålla kontakten när de kommit ut som icke-hetero.

Som att för ca 10 år sedan jobbade jag som ungdomsreporter, ville skriva ett reportage om hur det var att vara bög i stan jag bodde i. Bestämde med en kompis att jag skulle intervjua honom. Sent på kvällen när jag gått och lagt mig ringer hans pappa, är arg så han frustar, och skäller ut mig efter noter och säger att hans son minsann inte får ställa upp på något sådant. Och än idag i Söderhamn finns ingen bög som vågar ställa upp på intervju i DN. De är rädda för att förlora jobb och vänner.

Läs gärna även Niklas 33 orsaker att hata heteronormen.

 

Åt den som har skall varda givet

Jobba jobba jo-obba! Typ det jag gör nuförtiden och har inte så mycket ork att skriva längre. Förhoppningsvis blir det ändring på det när jag går ner till 80% om en månad! Livet är värt mer än så, osv.

Men rent ekonomiskt så är det ju sinnessjukt vad mycket man får när man väl får ett jobb. Inte nog med att jag får en lön som räcker och blir över att leva på. Nej nej, här snålas det inte!

Detta får jag gratis på grund av att jag har ett jobb:

* Tjänstemobil.

* 1000 kr per år i friskvårdscheckar.

* Auktorisationsprovet i tolkning (2300 kr), delar av litteraturen till den samt deltagande i en praktisk studiecirkel.

* Annan fortbildning.

* Minst 30 minuters massage i månaden.

* Cykelhjälm och dubbdäck till min cykel.

* Julklapp

Dessutom tillhandahåller tolkcentralen massagestol, värmefiltar, träningsmaskin och mängder av litteratur. Samt frukost varje dag + kaffeautomat för den modesta summan 75 kr i månaden (obligatoriskt avdrag på lönen). Och jag är inte ens fast anställd!

Lista på saker jag fick gratis när jag inte hade ett jobb:

* Typ…tidningen Örebroar’n en gång i veckan?

* Mat som jag stal ur containrar. Eller, fick och fick…tog snarare.

* …

Världen är fucked up.

 

Den aggressiva försäljningen borde kriminaliseras

(Hela detta blogginlägg är en remix på denna debattartikel av Mimmi Westerlund, KDU.)

Gatuförsäljarnas vara eller icke vara är något som knappast debatterats i svenska medier. Som socialist är naturligtvis ryggmärgsreflexen att känna en djup sympati för dessa människor som lever i klart utsatta miljöer och hjälplösa situationer, men samtidigt är det också tid att inse att enbart upprörda känslor aldrig kommer att kunna lösa denna uppenbara problematik, eller långsiktigt hjälpa de människor som är i nöd.

Att våga kritisera försäljning har i Sverige länge varit tabu, även rörande den aggressiva typen där försäljarna i fråga följer efter, blockerar vägen, skriker efter folk och påstridigt hävdar att de förbipasserande måste stanna och lyssna. Detta är ett beteende som inte bara av allmänheten uppfattas som obehagligt, utan som också i ett flertal fall bekräftats ha starka kopplingar till dåliga arbetsförhållanden. Likväl stämplas kritikerna ändå ofta som smaklösa sovjetkommunister.

Frågan är dock vad som egentligen är smaklöst: att tillåta en utveckling där det svenska samhället bidrar till att företag utnyttjar anställda och andra människor, eller att tydligt säga ifrån innan situationen har eskalerat bortom all kontroll? Enligt ett förslag är det tid att kriminalisera själva arbetssituationen kring gatuförsäljningen. Detta är ett steg i rätt riktning, men det åtgärdar inte de direkta problemen som vi möter på gatan. Faktum är att sådana arbetssituationer, med enbart provisionslön, av uppenbara skäl sedan länge redan borde vara förbjudna. Men ett bra komplement till detta vore att även kriminalisera det organiserade, aggressiva försäljandet.

Ingen vuxen människa i Sverige ska behöva tvinga fotgängare att köpa mobiltelefonabonnemang, för att klara av sin vardag. Inget företag behöver heller skicka fram sina anställda som frontfigurer eller enträget följa efter folk tills de köper något. Om Sverige ska vara ett land där lag och ordning får råda och där alla människor ska ha rätt till en trygg arbetssituation är aggressiv försäljning någonting vi aktivt måste bekämpa. Inte bara för att det är ett frustrerande inslag i gatubilden, utan främst för att människor – unga som gamla, män som kvinnor, vuxna som barn – far illa och lider av att ingen vågar säga ifrån.

Genom att köpa saker av de personer som fallit offer för telekomföretag eller annan organiserad försäljning ger man incitament för gärningsmännen att fortsätta med sin verksamhet och skörda ännu fler offer i framtiden. Till syvende och sist blir det hela blott en fråga om huruvida vi ska sträva efter att vara ett land där befolkningen i god tro betalar pengar som i stor utsträckning hamnar i fickorna på profiterande företag, eller om vi i stället ska se till att alla människor ges så bra förutsättningar som möjligt att skaffa sig ett bra och tryggt liv genom utbildning och arbete.

Jag har tagit ställning: den ”roffa åt sig”-mentalitet som är en av många negativa bieffekter av aggressiv försäljning är något jag aktivt vill motverka. Vi vet också att Sverige har resurser nog att hjälpa människor upp på fötter när och om något gått fel. Därför bör vi genom ett förbud låta de profithugriga företagen förstå att de aldrig med sina falska lockelser om välbetalda jobb och billiga mobilabonnemang får ta våra medmänniskor ifrån oss.

Att bry sig om är nämligen inte att stå och se på – det är att våga säga ifrån.

 

Då är jag glad att jag bor i Sverige

* När det är sommar och ljust hela nätterna.

* När jag kollar på amerikanska The Office, och Michael Scott hjälper killarna på lagret att starta en fackförening, och det ska vara roligt på nåt sätt (jag vet inte, jag fattar inte).

* När jag är sjuk och åker till sjukhuset utan att behöva ägna en endaste tanke åt min ekonomi.

* När jag kan bo tillsammans med min pojkvän (och har kunnat sedan jag var 18) och ingen har några synpunkter på det eller på att vi inte är gifta.

* När jag åker buss och ingen sätter sig bredvid mig och börjar prata, utan jag kan sitta i fred med min mobil.

Det finns såklart en massa andra punkter jag skulle kunna lista. Det finns inget land jag hellre skulle bo i än Sverige. Känner dock inget behov av att gå ut och vifta med en flagga och sjunga en sång om ”fornstora dar”. Ska jag bli nationalromantisk så handlar det mer om svensk natur och mindre om stormaktstiden.

Men i allmänhet är jag inte nationalromantisk alls, för jag fattar inte poängen med nationalism. Jag är glad att jag bor i Sverige, men stolt? Hur ska jag kunna vara det? Det som är bra med Sverige är inte min förtjänst.

 

Jobba på en söndag? Nä nu blommar löken!

Alltså detta provocerar mig något oerhört. Förmodligen överreagerar jag en aning, men jag kan inte rå för det. I DN idag:

Och man bah KÄFTEN DIN 9-5-ANSTÄLLDA JÄVEL! Var glad att du har ett jobb med tider du kan förutsäga, var glad att du har en TJÄNST, var glad att du har en lön som är samma varje månad. Och stackars dig, det blir så himla jobbigt imorgon. Tänk för all jävla del inte på MIG, som gick till jobbet tidigt IMORSE (ja, just det, samma dag som sommartiden börjar) fast jag helst av allt hade velat sova några timmar till och njuta av helgen tillsammans med min pojkvän, men som istället fick gå upp och jobba en timme innan min kroppstid tyckte var rimligt eftersom det ändå är rätt skönt att ha mat på bordet varje dag.

Rage åsido så är det konstigt att folk fortfarande har den här synen på jobb, att det är nåt man gör på kontorstid. Nu har jag exakt inga siffror alls på det här, men det måste ju vara en stor del av befolkningen i Sverige som jobbar inom vård, omsorg, räddningstjänst osv och jobbar nätter, kvällar och helger, förutom de klassiska skiftarbetena på industrier och liknande. Och så alla som inte har en anställning att gå till, utan får hoppa in på kort varsel lite närsomhelst. Vi är också människor. Vi läser också tidningen. Vi finns! Och vi är inte ens få.

En annan gång skrev DN om att det var synd om folk som bara fick tre dagar ledigt över jul.

 

Something is rotten in the State of Välfärd

Som sagt så jobbar jag som teckenspråkstolk. Jag har gått en fyraårig utbildning för att bli det så man kan väl säga att jag har satsat en del. Flyttat ifrån min sambo till en annan stad i två år bland annat, tagit studielån och så vidare. Utbildningen kan vara kortare om man tillgodogjort sig teckenspråkskunskaper på annat sätt innan man började, men standard är ändå fyra år och de flesta jag känner har gått så länge. Ingångslönen på Tolkcentralen i Örebro är 19000 kr. Jag har hört att den är lägre i Stockholm men inte fått det bekräftat.

Jag har istället för att söka anställning (skriver inte ”fast anställning” för det är extremt svårt att få och de anställningar som är ”fasta” kanske inte alls är så fasta egentligen, kommer till det) frilansat under de ett och ett halvt år som gått sedan jag började jobba. Det kallas frilans i tolkvärlden men det är samma sak som att vara timvikarie, jag har ingen F-skattsedel eller så. Jag har trivts bra med det för att jag kan ”bestämma” mina arbetstider själv (en sanning med modifikation, det jag kan göra är ju att tacka ja eller nej till olika uppdrag) samt att man vid en snabb anblick får snuskigt hög timlön, mycket betalt för lite jobb alltså. Timlönen jag har jobbat för har legat mellan 200 och 400 kr/tim ungefär, och sedan halva timlönen i restidslön, plus milersättning. Det gör att jag, om jag jobbar halvtid ungefär, tjänar ungefär lika mycket som jag hade gjort om jag jobbat heltid på Tolkcentralen. Kruxet med detta är först och främst att jag mycket sällan kommit upp till halvtid, samt naturligtvis att jag inte har någon sjuklön, semester, rätt till a-kassa, rätt till föräldrapenning över standardbeloppet osv. Kort sagt, man får vara duktig på att spara pengar. Speciellt till december, januari, juni, juli och augusti som till större delen är extrem lågsäsong då det inte finns något arbete alls. Men det har ändå funkat! Jag har fått ut 7000-15000 kr/mån de månader det finns jobb och varit duktig på att spara till övriga.

Men det händer något med tolkvärlden just nu. Eller ja, det är väl med hela arbetsmarknaden. Jag pratade med en kollega som har eget företag häromdagen. Hon har jobbat som tolk ungefär lika länge som jag har levat (28 år) och hon säger att hon har fått sänka sina priser till samma som när hon började jobba! För det är ju den här spännande grejen som heter OFFENTLIG UPPHANDLING.

Offentlig upphandling betyder ju att någon offentlig aktör, typ staten, kommunen eller någon myndighet, ska köpa in en vara eller tjänst någonstans ifrån. Till exempel städning eller skolmat, eller, i det här fallet, teckenspråkstolkning. Så istället för att en döv (eller hörande) som behöver tolk hör av sig till landstingets tolkcentral och säger ”hej, jag behöver tolk den X/Y kl. Z” så går det mer och mer emot att de olika myndigheterna, skolorna, företagen, sjukvården och annat själva ska ordna och finansiera tolkning till sina kunder/anställda/vårdtagare/elever. Så då gör till exempel SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten, den myndighet som har ansvar för Sveriges olika dövskolor) en upphandling på varje ort, där de olika tolkaktörerna (företag & tolkcentraler) får lägga anbud. Lägst pris vinner, för så är det alltid.

Så vad är problemet? Det är ju asbra att myndigheterna väljer företaget som erbjuder sina tjänster billigast, då det är våra skattepengar som finansierar kalaset. Alla blir glada och nöjda, end of story! Eller ja, alla utom tolkföretagen då, som måste bjuda under varandra och erbjuda extremt låga priser för att få några jobb över huvud taget. Och tolkarna då, som jag till exempel, som får sänkt timlön, eftersom min chef för att kunna erbjuda något jobb alls har lagt sig så lågt i upphandlingen att hon måste sänka min lön också. (Detta är ett autentiskt exempel.) Och så måste vi jobba mer för att tjäna lika mycket pengar som innan och då blir man stressad. Utbränd, kan hända. Får skador i axlarna, eftersom vi har ett jobb som redan belastar den delen av kroppen och så lägger du stresspänningar på det. Våra jobb sitter dessutom osäkert, för varje gång en upphandling görs om kan företaget man jobbar på förlora den. Då går den till någon annan, som lagt sig lägre i budgivningen, och företaget jag jobbar på kanske inte kan ha kvar mig för på grund av arbetsbrist. Har man tur kan man kanske få ett jobb på det andra företaget, det som vann upphandlingen den här gången. Fast med lite lägre lön än man hade innan, för nu har ju det här företaget sänkt sig ännu mer.

Det här är alltså saker jag bittert fått erfara under de blott ett och ett halvt år som jag varit i yrket. Det är riktigt jävla illa att bli så desillusionerad på den korta tiden.

 

Om att tänka lite längre än näsan räcker

Det här om transsexuella och steriliseringar. Riksdagen har lagt fram ett förslag om att avskaffa de sista tvångssteriliseringarna i Sverige, dvs tvånget för transsexuella att sterilisera sig för att kunna byta juridiskt kön. Det gjordes nämligen en utredning för ett tag sedan som kom fram till att tvånget på sterilisering bör slopas. Men Kristdemokraterna vill, och ser ut att också lyckas med att stoppa detta lagförslag. Varför då? Argumenten tycks vara att ”vara försiktig” med att ändra lagen (what?! ni vet att den nuvarande lagen bryter mot mänskliga rättigheter, right?) och att det kan vara farligt för transsexuella att skaffa barn (kan säkert stämma, men det kan väl vara farligt för en massa andra personer också och dem tvångssteriliserar man inte).

Alltså, jag fattar att man tycker att transsexualitet är ”konstigt”. Jag fattar att man personligen absolut inte kan tänka sig hur någon skulle vilja ”byta kön” (eller genomgå könskorrigering, som det egentligen heter). Jag förstår att alla kanske inte har så bra koll på vad transsexualitet är, och man har aldrig träffat någon som är (öppet) transsexuell och man tror att det handlar om att tjejer ska operera dit en snopp, eller att killar ska operera bort snoppen. Alltså jag hade själv väldigt dålig koll på transfrågor för inte alls länge sedan, och har missförstått en massa saker. Och det kan vara okej, tycker jag, för man kan inte vara insatt i allt, även om det såklart vore bra om man kunde nå ut med mer information om transpersoner till allmänheten. (Har du dålig koll på transsexualitet och vill lära dig mer så rekommenderar jag Trollhares blogg.)

MEN: det är inte okej att som icke-insatt person ta en massa godtyckliga beslut angående en viss grupp människor, och bestämma sig för ett eller annat utefter sina egna fördomar. Och speciellt inte när det handlar om så viktiga saker som steriliseringar. Ja, jag fattar att du, Random Kristdemokrat, skulle tycka att det såg konstigt ut med en gravid man. Tro mig, jag skulle också haja till. Jag fattar att du skulle bli förvirrad om könsdikotomin försvann och det kom en gråzon mellan män och kvinnor. Men vad du personligen känner angående detta är inte relevant! Det som är relevant är att det finns personer därute som aldrig kan få barn för att du personligen tycker att det skulle vara weird. Och det är inte okej.

Edit: Här finns en internationell namninsamling mot detta. Tycker det är pinsamt att jag senast skrev på emot något galet ryskt lagförslag om kränkningar av homosexuellas rättigheter, och så får jag ett mail från organisationen som ordnar de här namnunderskrifterna om att ”i Sverige vill de behålla tvångssteriliseringar, vi måste stoppa detta”. Det känns bara så ociviliserat och jag trodde vi var bättre än så.

 

Finspång kommer till insikt

Okej. NU har politikerna i Finspång fattat att det är lite väl dyrt att gå och motionssimma på Medley i Finspång. Frågan om badpriserna (maxpriserna, mer än så fick vi inte bestämma) var uppe på servicenämnden när jag satt i den när Medley höll på att byggas när det nu var, 2006-2007 sådär. Och jag bara: fast hallå. Vi kan ju inte ta 80 spänn för ett bad. Vad kostade det i gamla badhuset? 30? Och alla bara: Men det är ju nytt och fint och vi måste tjäna in pengarna! Och jag bara: Men hur ska nån ha råd att gå dit då? Tänk på t ex gymnasieungdomar, och de bara (obs, medelåldern på övriga var ca 60 år): Meh, ungdomar får väl prioritera! Sedan tog de bilen hem till sin villa 500 meter bort, köpte med sig färdigmat på vägen, tände en brasa i öppna spisen, tackade städhjälpen för idag, sjönk ner i en fåtölj med en kopp kaffe från espressomaskinen och började läsa en sån veckotidning som de prenumererade på bara av gammal vana för att sedan vaska den halvläst för att de egentligen inte gillade den ändå. (Föreställde jag mig iallafall medan jag cyklade hem genom hela Finspång i blåst och regn för att när jag kom hem försöka skapa en måltid av kranvatten, linser och lite god vilja.)

Inte ens min egen partikamrat höll med mig (jag var bara ersättare, han fick rösta, inte jag). Den enda som höll med mig var faktiskt en moderat, men inte ens det hjälpte ju tyvärr. Men nu verkar politikerna kommit på andra tankar och det var ju fint! Lite sent, men ändå. Hoppas bara de minns vem som sa det först! (As if.)

 

A proletarian hop that just won’t stop

28. En låt som får dig att känna dig skyldig

Jag har ju alltid vetat att de funnits och sådär, men jag har ganska nyligen faktiskt börjat lyssna på Randy och upptäckt att jag gillar dem. De känns som ett typiskt sånt band man lyssnar på som idealistisk tonåring, när man är medlem i Ungdom mot rasism och Ung vänster, har Che Guevara-tröja och palestinaschal, slutar äta kött, skriver uppsatser om Charta 77 och spanska inbördeskriget och går ut och demonstrerar mot olika saker minst en gång i månaden, mot rasism, mot skolnedläggningar, mot krig, mot sverigedemokraterna, osv.

Och jag gjorde ju en hel del av det där, fast engagemanget falnade något med åldern. Sedan när jag blev äldre försökte jag engagera mig partipolitiskt i kommunen, och det var nog där kampglöden slocknade helt. Budgetförhandlingar? Check. Medborgarförslag om vägbelysning? You got it! Diskussion om priset för ett bad i nya simhallen? Jajamän. Men revolution, samhällsförändring eller över huvud taget blocköverskridande frågor – not so much. Så jag la ner och hoppade av.

Och nu lyssnar jag på Randy och känner mig lite skyldig och får dåligt samvete när jag hör deras kamplåtar. Occupy, nån?

It’s a war between the classes
The privileged few against the masses
Spanish anarchists said ”No pasaran!”
I say we stick to that until the war is won 

 

Reflektioner kring händelserna i Norge

Alltså, jag hade ju tänkt blogga mer…jag hade något vanligt trivialt jävla blogginlägg på gång om nåt vanligt jävla trivialt fenomen, sen hände Norge. Och då kändes det jättedumt att blogga om trivialiteter, samtidigt som jag inte hade något vettigt att skriva om Norge heller. Jag blev lite skrivförlamad där ett tag. Men nu tänkte jag skriva lite om Norge. Lösa tankar.

Nu fattar jag World Trade Center-grejen

Jag minns när det hände. Jag slog på tv:n och möttes av solid rök över Manhattan och ett klipp på ett flygplan som flög in i en skyskrapa om och om igen. Och jag tänkte ungefär såhär (kanske känslokallt, vad vet jag): Coolt! Krig? Vem har gjort det här? HAHA, DÄR FICK USA! Visst, synd om dom som var där, och deras familjer. Men 3000 pers i USA, det är ju ingenting emot hur många som dör i svält och krig och sånt varje dag. Sluta vara så USA-fixerade! Men nu, efter Utöya, nu förstår jag. Jag blev också så himla mycket mer påverkad än jag trodde jag skulle bli. Vi hade fest/sleepover den där kvällen och vi bestämde oss för att fortsätta på inslaget spår, så vi bänkade oss inte framför tv:n. Men fast vi försökte såg hela kvällen ändå ut såhär:

Fotot snott av Patsy.

Terroristen och hans manifest

Jag laddade hem hela manifestet så fort jag hittade, jag är så nyfiken av mig att jag måste läsa sånt här. Om inte annat så för the lolz. För visst måste man få skratta åt stackarn som tror att hela världen cirkulerar kring honom, även om han har begått fruktansvärda brott? Jag skrattar åt hans världsbild, åt hans narcissism, åt hans påhittade meriter, åt att han tror media kommer svartmåla honom efter attackerna. Man bara: hur i HELVETE skulle någon kunna svartmåla karln mer än han gjort själv? Kan man ens svartmåla nån som har dödat 76 oskyldiga personer och tror att han är värsta krigshjälten på grund av det? I så fall, hur då? Han bara: Media kommer kalla mig homosexuell! Eh, som om det skulle vara värre?

Hanteringen

Kan bara skicka så jävla mycket kärlek och cred till Norges folk och deras statsminister som har hanterat detta så fint. In your face, terrorist! Du fick oss att kämpa för mer demokrati och mot kulturdiskriminering (rasism, skulle jag kalla det, men så att även högerextremister fattar vad jag menar). HA!

Om ni undrar så har jag medvetet valt att inte skriva hans namn här. Jag vet att alla kan det ändå men det behöver inte mer spridning.