Taye Diggs struggling to drink water

Vi håller på och kollar igenom Ally McBeal här hemma, och det finns mycket att säga om den tv-serien. Den har till exempel en väldigt obehaglig syn på transsexualism och don’t even get me started on ”män är från Mars, kvinnor från Venus”-dravlet. Men jag älskar den för det absurda persongalleriet, hallucinationsscenerna och en sak till. Ni vet hur det är en kliché i film- och tv-serievärlden om att alla killar tänker med kuken och blir alldeles okontaktbara och dumma i huvudet så fort det går förbi en snygg tjej? Och så smeker kameran tjejens kropp och det är meningen att man ska sitta med hakan i bordet och dregla men man (läs: jag) är ju heterotjej så man bara suckar och stönar och blir irriterad istället? I Ally McBeal är tjejerna precis sådär dumma i huvudet och tänker med fitty, vilket är så mycket roligare som igenkänningshumor för alla oss tjejer som faktiskt kan tappa andan lite när en het grabb går förbi på ett lite sådär casual jag-vet-att-jag-är-snygg-sätt.

Jag ska exemplifiera detta med en scen, som jag tyvärr inte hittar i bättre kvalité än såhär, men the magic happens vid 0:40 och framåt om ni inte orkar kolla på hela ”kameran filmar tv:n”-klippet. (Dialogen är heller inte superviktig…)

Lite relaterat: Men struggling to drink water.

 

Community, Y U so awesome?

Åh Community. Inte nog med att den är sjukt rolig, meta, originell och everything awesome, den förser mig även med fanservice utan dess like. Excuse this fangirl while I SHIP ALL THE THINGS!

Mjau, Jeff Winger!

Troy Barnes, omnomnom höftben.

Jeff & Britta, en klassiker som alltid funkar.

Jeff och Annie, lite mer obskyrt, lite mer spännande.

What is this I can’t even sdkjhföksjdghöksjfgh

Troy & Abed, OTP forever and ever. (Just kiss already will you?)

Britta & Troy!

Abed OCH Annie OCH Troy – för lite extra krydda i tillvaron.

 

That’s what I missed…about Glee!

Jag såg avsnittet ”The Spanish Teacher” av Glee idag (jag vet, jag är efter). Det var roligt för det var verkligen en uppryckning! Jag började allvarligt fundera på att sluta titta efter ”Michael”-avsnittet (ett specialavsnitt om Michael Jackson), som jag tyckte var fruktansvärt tråkigt (dessutom har jag aldrig gillat Michael Jackson). Jag vet inte om det är så att jag gillar Glee av helt andra anledningar än andra gör det. Jag är nämligen inte speciellt förtjust i sångnumren generellt, jag gillar oftast inte låtarna och dessutom tycker jag numren är plastiga och låter alldeles för studioinspelade för att det ska funka. Dessutom är jag inte överförtjust i någon av karaktärerna med några få undantag. Det som jag älskar med Glee är att det är så jävla random! Karaktärerna är sinnessjuka, plotten hänger inte ihop, ibland är folk kompisar fast de aldrig har pratat med varann förut, weirda saker händer osv. Jag gillar även att serien har gått in för att representera varenda minoritet som finns i hela USA (olika etniciteter, sexualiteter, funktionshinder osv), även om det finns EXTREMT mycket övrigt att önska i sättet de gör det på.

Och i det här avsnittet får vi se en massa saker av det jag tycker om hos Glee. Musiken är trist som vanligt, men vi får veta mer om Emmas underbara broschyrer (”So, you’re a two-timing ho” till Mercedes och ”So, you’re dating a two-timing ho” till Sam), Sue kommer på en asweird idé (like old times!), Santana är awesome (om än lite väl smetig i slutet), Ricky Martin är med och alla, kön och läggning irrelevant, blir typ helt fascinerade av hur het han är (Kurt och Rachel får kåtslag, men även heterosexuella Arthur och homosexuella Santana dreglar i smyg). Och det framkommer att spanskaläraren Will inte kan spanska! Så jälva random, Glee, jag älskar dig!

 

Tim Canterbury in my heart forever a.k.a. varför svenska The Office inte funkar

Jag har nu sett båda avsnitten som sänts av den svenska varianten av The Office, alltså Kontoret. Solsidan har jag bara sett enstaka avsnitt och jag kunde hålla mig för skratt, om vi säger så. Så att Henrik Dorsin tog sin rollfigur Ove till Kontoret kändes olycksbådande, även om det är många från Grotesco, som jag älskar, inblandade i produktionen. Så det var med blandade förväntningar jag slog mig ner framför tv:n. För kanske, kanske skulle Grotescogänget kunna göra något kul av förutsättningarna, även om jag kände mig tveksam till hela castingen utom möjligen Sissela Benn (Terese), som ju är van vid att spela awkwarda Filippa Bark.

Och visst, den hade några poänger. Det som faktiskt var kul var när de hade kommit på egna idéer, som att hitta på en egen pinsam text till en låt och sjunga när någon fyller år, att Ove kopierar ipaden för att han inte fattar hur man skriver ut och…ja. Det var väl typ det. Och de fick till en riktigt jobbig stämning i slutet, det ger jag dem. Men, men, men, men…

…man får inte göra såhär mot Tim! Tim, underbara, underbara Tim i Martin Freemans version, charmiga, roliga, älskvärda Tim som är så söt och karismatisk och just insanely sweet och som man får lite hjärtklappning av när han tafatt stöter på Dawn och som behandlar kvinnor som människor även om han vill ligga med dem och som får alla (utom Gareth) att le precis hela tiden med sin humor och sin självironi och sina menande blickar och MY HEART, Y U BEAT SO FAST?

(Jag tror att det ska börja med ”I don’t talk about my lovelife…”)

Och jag menar att om man väljer Kim Sulocki till den här rollen, bara för att han är lite smålik utseendemässigt (?), trots att han gör den här rollen helt utan kemi, helt utan komisk tajming, helt utan inlevelse, helt utan CHARM och dessutom är han alldeles för jävla gammal och HUR ska de lyckas få in nån enda liten partikel av kemi mellan honom och Terese?!, då har man inte förstått grejen med The Office. Sorry. Dorsin kan vara hur enerverande som helst, likaså Björn Gustavsson, men det här kommer aldrig bli något som ens påminner om att påminna om genialiteten i originalet. Ni. Fattar. Ingenting.

Läs gärna även Sleepless fina inlägg om The Office.

”Another thing about The Office is that it’s not about what it seems to be about. It seems to be a show about an office, but it’s really about human nature. It seems to be a show about portraying really dislikable characters for the viewers to hate on, but you never really end up hating them. It seems to be a show about a horrible boss called David Brent, but it’s really about the romantic relationship between Tim and Dawn.”

 

Sheldon Cooper at the library

Läste detta av Arga Bibliotekstanten (du hittar henne här, här och förr i tiden även här):

…och min hjärna visualiserade detta:

(Ja, jag vet att den inte har någon slutpoäng och så, men den som känner sig manad får ju gärna göra en fortsättning. Hjälpmedel finns på Dan Awesome’s Rage Maker!)

 

MarySaintMary tipsar om TV

Jag har hamnat i lite diskussioner på sistone om huruvida killar är mer utseendefixerade än tjejer, och vad det finns för filmer som erotiserar män på samma sätt som till exempel Sucker Punch och typ alla andra filmer i hela världen erotiserar kvinnor, men precis som i mitt förra inlägg så slutar alla resonemang med att jag börjar tänka på Sherlock. Det kan bero att jag tycker om att tänka på Sherlock. Det kan också bero på att det är den senaste fandom jag blivit indragen i och den har en del med Benedict Cumberbatchs utseende att göra.

No sheet, Sherlock.

Och skaparna av serien har most definitely lyssnat på fansen och lagt in en del fanservice, som i scenen ovan där Sherlock går omkring i Buckingham Palace i ett lakan, som hans bror Mycroft lägligt trampar på så att det ramlar ner lite lagom exhibitionistiskt. Det är ett antal sådana fanservicescener i serien, men de är inte dominerande på samma sätt som i till exempel Twilightfilmerna. Vilket är ganska lagom, det kryddar bara serien lite medan den behåller trovärdighet. Och det är överlag en helt fantastisk serie, på nästan alla sätt och vis. Storyn är väl bekant, Sherlock är awesomeness incarnated och kan deducera allt om människor och olika brottsfall från typ en fläck på golvet eller en reva i ett klädesplagg. Han har John Watson som sin sidekick, som ska symbolisera oss vanliga människor som ooh:ar och aah:ar över Sherlocks översmarthet. Dessutom har vi Molly, en karaktär som trånar efter Sherlock i smyg och som alla vi tjejer i publiken som sitter och suktar efter Benedict/Sherlock kan identifiera oss med. Clever. Men det bästa med serien är skådespeleriet och kemin mellan Sherlock och John (spelad av Martin Freeman, som jag för övrigt älskade i The Office). Titta här! (Inga farliga spoilers.)

Bra på nästan alla sätt och vis sa jag, vad är haken? Kvinnorna. Serien klarar inte Bechdeltestet någonstans och när en intressant kvinnlig karaktär för en gångs skull dyker upp så spelar hon på Kvinnors Sexuella Makt(TM). Jävligt gjort, känner jag. Men om man ser serien som ett porträtt av manlig vänskap så gör det inte så mycket. Så ta av feministglasögonen och njut! Har ni precis som jag inga planer för fredagskvällen så är det perfekt att ladda hem, annars går avsnitt två av säsong två på SVT imorgon.

 

Om våldtäkter som underhållning

Jag fick mycket respons på mitt inlägg om A Game of Thrones, vilket var roligt! En del tyckte att jag var onödigt hårt mot serien och att den ju är rå rakt igenom, så varför skulle inte våldtäkter vara vanliga också, liksom?  Så jag har funderat lite på varför jag faktiskt reagerade så starkt på just sexualiserade situationer och inte på till exempel sjuka avrättningar och annat otäckt som ju också förekommer i serien. Ungefär samtidigt publicerades även två intressanta artiklar i DN om hur våldtäkt skildras på film, och jag fick en liten aha-upplevelse. (Läs hemskt gärna!)

För det är ju inte bara det att det kryllar av våldtäkter som stör mig. För jag tror säkert att om Game of Thrones-världen funnits på riktigt så hade det nog varit så. (Tråkigt att fantasyförfattare väljer att göra sina påhittade världar lika misogyna som denna, men det är en annan diskussion.) Utan det är också den där känslan av att man egentligen inte ska må dåligt över de här scenerna, utan bli kåt. För när våldtäktsoffer slickar i sig sperma, eller vill ha mer av förövaren, då är det omöjligen för att skildra hur hemskt det är att bli våldtagen. Och när våldtäktsscener blir utdragna delar av en film, med inzoomningar på kvinnans (det är ju alltid en kvinna på film) ansikte, då är det ju för att det ska vara kittlande och inget annat. Kom också att tänka på en annan storyline jag glömde när jag skrev om Game of Thrones: Unga Danys (-ish 14 år, kanske?) och Khal Drogo som hon blir tvångsgift med. Och hur han våldtar henne varenda kväll tills hon till slut börjar gilla det. Detta är inte trovärdigt. Det är bara en sexfantasi som man i och för sig kan ha, men som känns jävligt långt ifrån okej att beskriva som om det vore normalt.

Varför är det så tabubelagt att skildra samtyckande sex? Det finns visserligen en hel del sådant i Game of Thrones också, men det allra allra mesta är ur manligt perspektiv (Jon Snows, till exempel). Jag tycker ”manliga” filmer/böcker/tv-serier (som väl Game of Thrones får räknas som) borde kunna tjäna på att ha mer tjejer som tar för sig av sex på sina egna villkor (till exempel utan att få betalt för det). För alla män kan väl inte tända på tvång, våld och horor?

Jessica från True Blood:
Varken hora eller våldtagen, men ligger en massa ändå.

 

A Game of Gubbsjuka

Jag håller just nu på och läser A Song of Ice and Fire-serien av George RR Martin, kanske mer känd som Game of Thrones efter TV-serien som bygger på första boken. Detta efter att ha blivit rekommenderad den som mer realistisk fantasy. Och ja, jag vet inte om den är realistisk, eller om den ens är fantasy. Vad det definitivt är är fruktansvärt deprimerande. Serien har för det första inga protagonister, huvudpersoner som man ska ”heja på”. Eller, den har några, men den har även deras fiender som huvudpersoner i andra kapitel, och sedan helt andra huvudpersoner, och till slut vet man varken ut eller in när huvudpersoner dör och försvinner och jag vet inte vad. Det är intressant läsning för sådana som jag som är uppfödd på Sagan om Belgarion och Wheel of Time. Jag blev orimligt upplyft i början av att få läsa ord som fuck och cunt och cock på var och varannan sida. Det var spännande när man insåg att barn kan dö. Att huvudpersoner kan dö. Att folk bedriver incest. Att barn kan bli våldtagna…eller vänta nu lite va.

Det är klart att man ska få skildra allt. Jag tycker det är helt fantastiskt i dagens censurerade värld att böcker som denna kan vinna framgång. Att serier som köttiga, blodiga, kåta True Blood finns i kontrast till softade, plastiga, rena Vampire Diaries. Men en bit in i A Song of Ice and Fire börjar känslan komma krypande av att det är författarens gubbsjuka fantasier som beskrivs snarare än en ”realistisk” medeltidsvärld. Eller vad sägs om kvinnan som ligger i sin säng och funderar på hur hon, när hon blev våldtagen, slickade i sig mannens sperma som hämnd, för att mannen inte skulle få göra henne gravid. OH YEAH WOMAN, där fick du verkligen din hämnd! Bra jobbat! (Ett tips är ju annars att om du har fått sperman någonstans där du kan slicka i dig den, så lär du inte bli gravid ändå, basåruvet.) Sedan våldtar hon en annan kvinna. Fint. Dock att den andra kvinnan verkar gilla det. Jo, för så är det. Kvinnor kan ju inte våldta, och speciellt inte om det är två kvinnor inblandade, för som alla vet så är kvinnor så sexiga varelser att ingen kan egentligen vilja säga nej till sex med en kvinna. Jo, så är det.

Sen i kapitlet efter (skrivet ur manlig synvinkel) har någon tillfångatagit en hel släkt/familj (alltså seriöst, jag orkar inte hänga med på vem eller varför) och låter alla kvinnorna passa upp på honom. Nakna. Och sen tvingar han dem att ligga med folk. Stackars kvinnor, tänker kanske en normalt funtad människa då. Nej, förstår ni, det är inte kvinnorna det är synd om. Detta görs nämligen för att förnedra deras pappa/man/whatever släkting, som blir så fruktansvärt kränkt av att hans kvinnor degraderas till horor. Joråsåatteeh…

Jag försvarade TV-serien i början, jag gjorde faktiskt det. Trots alla omotiverade bordellscener (alltså seriöst! har aldrig sett så många horor i hela mitt liv som i den serien) med nakna kvinnor. Jag bara: fast alltså, det är serien som är lite överdriven! Böckerna är inte sådär… Så var de visst det, ;ppPppPpPp

 

Varför jag älskar Buffy

Buffy the Vampire Slayer. Jag såg den aldrig på den tiden den gick, jag var en Anne Rice-tjej och ville inte se vampyrerna bli dödade. Dessutom var Buffy alldeles för lik de populära tjejerna på min skola för att jag skulle kunna ta den till mig. Se vilka fördomar en s.k. alternativ tonårstjej kan ha! Men efter att ha stött på hyllningar till serien lite titt som tätt på internet har jag förstått att det kanske är en bra serie trots allt. Så jag har börjat kolla nu, och…omg, vilken serie! Och då har jag ändå bara sett två säsonger (och första avsnittet i säsong 3, för säsong 2 slutade så jobbigt…). Eller, ja, om jag ska vara ärlig tyckte jag väl handlingen i första säsongen var sådär, men den kom ju igång i andra som tur var. Men det är inte handlingen som är fantastisk egentligen, utan karaktärerna samt hur genomtänkt den är från ett feministiskt perspektiv.

Jag tror inte det är något folk i allmänhet tänker på, precis som folk i allmänhet inte tänker på hur ofeministiska alla andra serier är. De serierna som jag visserligen kollar på och gillar, men som jag aldrig kan njuta av till fullo, för alltid är det något som stör. Hjälplösa tjejer som blir räddade av killar. Snygga tjejer som blir raggade på av killar. Killar som bara vill ligga. Kameror som filmar strategiskt utvalda kvinnliga kroppsdelar. Och har man tagit på sig genusglasögonen är det väldigt, väldigt svårt att ta dem av sig. Därför är det asskönt att kolla på Buffy, som vänder upp och ner på alla de här grejerna. Den kastar ingenting i ansiktet på någon – men om man vet vad man tittar efter så är det så uppenbart.

Varning! Spoilers för säsong 1 & 2!

* Buffy slåss med vampyrerna på lika villkor. Det är knytnävsslag i ansiktet och roundkicks från båda håll. Och hon gör det inte i bikini. Och hon blir aldrig någonsin ett våp.

* Det finns en fantastisk scen där Angel blivit tillfångatagen av Spike, och ska offras för att Drusilla ska återfå sina krafter. Buffy (hjälten) kommer in och räddar den döende Angel (typ, den tillfångatagna prinsessan). Hon och hennes vänner trashar stället, men i slutet av avsnittet får man se hur Drusilla, som ändå återfått sina krafter, bär ut den skadade Spike ur infernot, som en brandman bär ut en skadad kvinna ur ett hus, ungefär.

Dålig bild, men ni fattar poängen.

* Killar har nagellack ibland. Inga konstigheter.

* När Cordelia och Xander hånglar i bilen på äkta amerikanskt manér är det hon som kör. (Eller alltså…hon kör ju inte samtidigt som de hånglar, men ni fattar…)

* När Angel (på den tiden han är ond) har blivit besatt av ett spöke och därför kysser Buffy, känner han sig äcklad efteråt och tvättar sig frenetiskt. (Våldtäktsreferens.)

* När folk blir mobbade eller utsatta i skolan kommer Buffy och räddar dem, genom att fysiskt kicka mobbar-ass. Även om den som blir utsatt är kille.

* I en tillbakablick får man se hur Buffys föräldrar bråkar, och hennes pappa skäller på mamman för att han alltid får vara den elaka föräldern som sätter gränser eftersom hon är för snäll. (Jag tycker att det oftast brukar vara tvärtom, iallafall i serier.)

* När Buffy blir nedkastad i ett hål tillsammans med en massa vattenmonster (f d medlemmar i skolans simningslag), och får hinten om att de kommer våldta henne snarare än äta upp henne, börjar hon inte gråta och skrika och oroa sig för att ”allt som är hennes kommer tas ifrån henne” eller nåt annat larv. Istället säger hon sarastiskt ”Just what my reputation needs. I did it with the whole swim team” och börjar leta efter sätt att besegra monstren och ta sig därifrån.

Och nu mår jag lite dåligt över att jag skrivit ett helt inlägg om Buffy utan att ens ha nämnt Willow. Men det får bli en annan gång.

 

Grammatik för tv-serietittare

Läste Ingrid Hedströms krönika i DN idag om att vara språkpolis, något jag har älskat att vara men slutat mer och mer med i och med att jag försökt tona ner min besserwissersida samt hängt så mycket på internet att min språkkänsla fått sig ett antal törnar. (Folk skriver verkligen som krattor ibland!)

Ingrid Hedström skriver bland annat lite om ordet ”karaktär” i betydelsen rollfigur, som börjat ta sig in i svenska språket på sistone. I hennes öron skär det ”som naglar mot en griffeltavla”, men hon förstår att slaget är förlorat. Ja, det är det. Jag gillar verkligen ordet ”karaktär” som i ”Vilken är din favoritkaraktär i Vampire Diaries?” (Damon, förstås. Som inte alls har någon karaktär, i den traditionella betydelsen, ironiskt nog.) Jag tycker ”rollfigur” är ett lite tråkigt ord i sammanhanget och jag använder det mest när jag pratar om en rollfigur i förhållande till en skådespelare, typ ”Jim Parsons verkar vara väldigt lik sin rollfigur Sheldon Cooper”. Annars gillar jag det inte alls, eftersom ”rollfigur” gör så tydligt för mig att personen inte är på riktigt. Jag vill ju att TV-serie- och bokkaraktärerna ska vara på riktigt, åtminstone vill jag få låtsas det! Och det kortare ”figur” låter jättefånigt, snarare som en smurf eller något tecknat. Så ”karaktär” blir det, i brist på eventuella andra bättre språk att låna ord från.

Men sedan tar Hedström upp något som jag verkligen kan skriva under till på punkt och pricka, och som skär lika mycket i mina öron som i hennes, retar min språkkänsla och gör mig förbannad som feminist. (Jodå! Till och med språket!) Nämligen den nya seden att börja använda maskulint böjda adjektiv även för kvinnor. Som i ”den nyblivne vampyren Caroline Forbes” eller ”Bon Temps ende telepat: Sookie Stackhouse”. Dels stör det min läsning eftersom jag instinktivt uppfattar det som felaktigt, dels ligger det djupare än så. Jag ska försöka förklara varför.

Redan på högstadiet berättade min franskalärare (japp, här är ett till ord jag vet är fel, men tänker fortsätta med för att jag gillar det bättre än ”fransklärare”) att ”i språket kommer männen först” (”men bara där!” tillade hon sedan). I franskan böjer man mycket mer efter genus än vi gör i svenskan. De har maskulinum och femininum, och när man till exempel talar om en grupp med flera personer i böjs de alltid i maskulinum om det så bara finns en enda man med. Endast om det bara är kvinnor i gruppen kan de få böjas i femininum. (Nu minns jag knappt nån franska, men det är ungefär som att säga att en grupp med 1 manlig och 3 kvinnliga flygpersonal kallar man för ”4 stewards”, och endast om gruppen BARA består av kvinnor kan man säga ”4 flygvärdinnor”.) Det störde mig så mycket att jag på pin kiv oftast skrev typ ”elle/il/on est” när vi böjde verb istället för ”il/elle/on” som var standardordningen. Och började fundera lite. Och kom såklart fram till att även svenskan är ojämställd. För det är t ex ”lärare”, inte ”lärarinna” som blivit könsneutralt, fast båda var lika könade från början. Vi har också ”tjänsteman” som få reagerar på, medan folk fnissar åt manliga sjuksköterskor, trots att ”sjuksköterska” är det vedertagna könsneutrala begreppet.

Men vi har haft en sak kvar i svenska språket, och det är att adjektivens standardform är kvinnlig, alltså slutar på -a. Den gröna bilen, den stadiga klippan, det ulliga lammet. Och även ”den intelligenta Willow Rosenberg” (kvinna), och faktiskt även ”den snygga Eric Northman” (man). Man har då om man har velat kunna ge t ex Eric ett maskulint böjt adjektiv, ”snygge”, men detta har då varit ett undantag från normalfallet. Men denna sista feminina utpost får vi tydligen snart säga adjö till den med.

Inte för att det egentligen är viktigt, i jämförelse med mycket annat. Men språket säger ändå något om hur vi uppfattar vår värld.