Jag: Ska vi kolla på True Blood ikväll?

Elak kille: Nä fy fan, fattar inte hur du kan kolla på sån skit. Nu drar jag och super med mina kompisar istället. [bråk uppstår]
Mesig kille: Okej. [sitter sedan och typ sms:ar eller går iväg under avsnittet pga ointresse, varpå jag blir irriterad och störd]
Snäll kille: Nja, du vet, jag är inte så förtjust i den serien. Har du nåt annat vi kan kolla på så kan du kolla på True Blood imorgon när jag inte är hemma? [okej, vi kollar på något annat]

Ni ser skillnaden? (Om vi nu utgår från att alla ovanstående killar inte alls var intresserade av att kolla på True Blood.)

En gång kom det fram en kille till mig på krogen och bara: ”Jag är inte så bra på att ragga. Men…vad ska man göra för att imponera på dig?” Att erkänna att han inte var så bra på att ragga tyckte jag var ganska gulligt. Men han diskvalificerade sig på sin andra replik. Hur kul hade det varit om han bara hade låtsats vara någon som passade mig, vad fan är det att bygga på? Nog för att han kanske bara var ute efter ett engångsligg, men jag vill faktiskt ha lite personlighet av människor jag ska umgås med överhuvudtaget, om det så bara är för en natt. Det känns som att det är något lurt med människor som bara gör allt för att smöra och bete sig så som de tror man vill att de ska bete sig. Vad har de i sin personlighet som de behöver dölja?

Jag tror att de allra flesta oavsett kön vill ha en partner som respekterar både sig själv och sin partner. Som lyssnar och är lyhörd, men inte lägger sig platt. Som talar om vad den vill och tänker, men är villig att kompromissa om det behövs. Som intresserar sig för sin partners intressen, men inte böjer sig för den andras vilja hela tiden utan istället uttrycker alternativ. Så vill iallafall jag ha det. Och jag är ihop med snällaste killen i stan. Fråga vem som helst!

Självklart ska man ifrågasätta och försöka skapa opinion gentemot sådant man tycker är skadliga/dåliga på något sätt, men det är inte det jag menar här. Det här handlar mer om att man tycker saker är ocoola, och i förvissningen om att alla andra tycker likadant börjar vältra ur sig dynga. Och skulle det vara någon som säger emot, så är det förmodligen nån liten fjortis eller någon annan man ändå ser ner på och inte bryr sig om.

Lista på saker som jag är trött på att folk tror att de är coola för att de dissar:

* Nickelback

* Takida

* Twilight

* Justin Bieber

* Ed Hardy

* Socialdemokraternas partiledare

Dock att jag inte har försvarat Justin Bieber sen jag läste om hans abortuttalande (typ: abort är alltid fel, oavsett), men kom igen, det är inte det folk hatar honom för. De hatar honom för att han ”är gay” och alla småtjejer älskar honom trots att han inte gör speciellt fantastisk musik.

Här illustrerar Feminist Frequency-tjejen (förlåt, glömt namnet) min poäng på ett bra sätt:

Men om man bestämmer sig för att ha öppet förhållande är det så många problem som försvinner. Precis som med feministglasögonen så är polyglasögonen svåra att ta av sig när man väl en gång tagit på sig dem. Så nu tittar jag på alla mina tv-serier på ett annat sätt och sitter och suckar över rollfigurerna och deras bekymmer. Alla dessa intriger kring hur någon attraheras av någon annan än sin pojkvän och kysser denne, och så måste hon antingen ljuga och få dåligt samvete eller göra slut. Är en kyss så farligt liksom? Eller ett ligg? Egentligen? Är sexuell exklusivitet så viktigt för oss att det är den största orsaken till att göra slut? Never mind att vi bor ihop, att vi har planerat en gemensam framtid, att vi har barn och hund, att vi mår skitbra ihop och har världens mysigaste hemmakvällar och håller om varann tills vi somnar. För nu har mina könsdelar nuddat en annans könsdelar och det kändes också skönt, så nu måste vi flytta isär och skaffa delad vårdnad. Kom igen! Livet blir enklare om man kan få tillåtas följa sina lustar ibland och veta att ingen kommer unleasha hell på en när man kommer hem. För ibland kan man ju bli sådär fruktansvärt sugen på nån, fast man har nån annan. Det är inget konstigt!

En annan positiv grej med öppet förhållande är att man inte behöver ta ansvar för någon annans sexualitet. Om den ena har mycket mer sexlust än den andra, behöver det inte leda till gråt/tandagnisslan/bråk/irritation/känna press som det ju lätt gör, utan den med högre sexbehov än den andra kan helt enkelt hitta en annan person att sexa med och så kan partnern därhemma ta det lugnt i tv-soffan istället för att ligga och känna press och räkna dagarna sedan senaste sexet. Och då, när partnern får chans att känna efter hur dess egen sexlust beter sig (istället för att hela tiden bli tjatad på) så kanske hen kan bli lite lättad och lusten kan därmed bli större. Dessutom finns ju lite av ett tävlingsmoment i detta, som kan hjälpa vissa personer till ett ännu bättre sexliv. ”Han har inte bara mig! Oj, då kanske jag måste anstränga mig lite mer.”

Som sagt, det finns nackdelar också. Men om båda tycker öppet förhållande känns som en bra grej, och man har en bra kommunikation, så tror jag bestämt att fördelarna väger tyngre.

Ps. Jag är såhär: om jag inte får – då vill jag. Till exempel vägrar jag kalla mig vegetarian, för då vet jag att jag kommer få panik och trycka i mig ett paket bacon inom en månad. Men så länge jag inte säger ”jag får inte äta kött” så klarar jag mig ganska bra utan. Men ibland unnar jag mig!

För det är ju inte bara det att det kryllar av våldtäkter som stör mig. För jag tror säkert att om Game of Thrones-världen funnits på riktigt så hade det nog varit så. (Tråkigt att fantasyförfattare väljer att göra sina påhittade världar lika misogyna som denna, men det är en annan diskussion.) Utan det är också den där känslan av att man egentligen inte ska må dåligt över de här scenerna, utan bli kåt. För när våldtäktsoffer slickar i sig sperma, eller vill ha mer av förövaren, då är det omöjligen för att skildra hur hemskt det är att bli våldtagen. Och när våldtäktsscener blir utdragna delar av en film, med inzoomningar på kvinnans (det är ju alltid en kvinna på film) ansikte, då är det ju för att det ska vara kittlande och inget annat. Kom också att tänka på en annan storyline jag glömde när jag skrev om Game of Thrones: Unga Danys (-ish 14 år, kanske?) och Khal Drogo som hon blir tvångsgift med. Och hur han våldtar henne varenda kväll tills hon till slut börjar gilla det. Detta är inte trovärdigt. Det är bara en sexfantasi som man i och för sig kan ha, men som känns jävligt långt ifrån okej att beskriva som om det vore normalt.

Varför är det så tabubelagt att skildra samtyckande sex? Det finns visserligen en hel del sådant i Game of Thrones också, men det allra allra mesta är ur manligt perspektiv (Jon Snows, till exempel). Jag tycker ”manliga” filmer/böcker/tv-serier (som väl Game of Thrones får räknas som) borde kunna tjäna på att ha mer tjejer som tar för sig av sex på sina egna villkor (till exempel utan att få betalt för det). För alla män kan väl inte tända på tvång, våld och horor?

Jessica från True Blood:
Varken hora eller våldtagen, men ligger en massa ändå.

Alltså, jag fattar att man tycker att transsexualitet är ”konstigt”. Jag fattar att man personligen absolut inte kan tänka sig hur någon skulle vilja ”byta kön” (eller genomgå könskorrigering, som det egentligen heter). Jag förstår att alla kanske inte har så bra koll på vad transsexualitet är, och man har aldrig träffat någon som är (öppet) transsexuell och man tror att det handlar om att tjejer ska operera dit en snopp, eller att killar ska operera bort snoppen. Alltså jag hade själv väldigt dålig koll på transfrågor för inte alls länge sedan, och har missförstått en massa saker. Och det kan vara okej, tycker jag, för man kan inte vara insatt i allt, även om det såklart vore bra om man kunde nå ut med mer information om transpersoner till allmänheten. (Har du dålig koll på transsexualitet och vill lära dig mer så rekommenderar jag Trollhares blogg.)

MEN: det är inte okej att som icke-insatt person ta en massa godtyckliga beslut angående en viss grupp människor, och bestämma sig för ett eller annat utefter sina egna fördomar. Och speciellt inte när det handlar om så viktiga saker som steriliseringar. Ja, jag fattar att du, Random Kristdemokrat, skulle tycka att det såg konstigt ut med en gravid man. Tro mig, jag skulle också haja till. Jag fattar att du skulle bli förvirrad om könsdikotomin försvann och det kom en gråzon mellan män och kvinnor. Men vad du personligen känner angående detta är inte relevant! Det som är relevant är att det finns personer därute som aldrig kan få barn för att du personligen tycker att det skulle vara weird. Och det är inte okej.

Edit: Här finns en internationell namninsamling mot detta. Tycker det är pinsamt att jag senast skrev på emot något galet ryskt lagförslag om kränkningar av homosexuellas rättigheter, och så får jag ett mail från organisationen som ordnar de här namnunderskrifterna om att ”i Sverige vill de behålla tvångssteriliseringar, vi måste stoppa detta”. Det känns bara så ociviliserat och jag trodde vi var bättre än så.

Det är klart att man ska få skildra allt. Jag tycker det är helt fantastiskt i dagens censurerade värld att böcker som denna kan vinna framgång. Att serier som köttiga, blodiga, kåta True Blood finns i kontrast till softade, plastiga, rena Vampire Diaries. Men en bit in i A Song of Ice and Fire börjar känslan komma krypande av att det är författarens gubbsjuka fantasier som beskrivs snarare än en ”realistisk” medeltidsvärld. Eller vad sägs om kvinnan som ligger i sin säng och funderar på hur hon, när hon blev våldtagen, slickade i sig mannens sperma som hämnd, för att mannen inte skulle få göra henne gravid. OH YEAH WOMAN, där fick du verkligen din hämnd! Bra jobbat! (Ett tips är ju annars att om du har fått sperman någonstans där du kan slicka i dig den, så lär du inte bli gravid ändå, basåruvet.) Sedan våldtar hon en annan kvinna. Fint. Dock att den andra kvinnan verkar gilla det. Jo, för så är det. Kvinnor kan ju inte våldta, och speciellt inte om det är två kvinnor inblandade, för som alla vet så är kvinnor så sexiga varelser att ingen kan egentligen vilja säga nej till sex med en kvinna. Jo, så är det.

Sen i kapitlet efter (skrivet ur manlig synvinkel) har någon tillfångatagit en hel släkt/familj (alltså seriöst, jag orkar inte hänga med på vem eller varför) och låter alla kvinnorna passa upp på honom. Nakna. Och sen tvingar han dem att ligga med folk. Stackars kvinnor, tänker kanske en normalt funtad människa då. Nej, förstår ni, det är inte kvinnorna det är synd om. Detta görs nämligen för att förnedra deras pappa/man/whatever släkting, som blir så fruktansvärt kränkt av att hans kvinnor degraderas till horor. Joråsåatteeh…

Jag försvarade TV-serien i början, jag gjorde faktiskt det. Trots alla omotiverade bordellscener (alltså seriöst! har aldrig sett så många horor i hela mitt liv som i den serien) med nakna kvinnor. Jag bara: fast alltså, det är serien som är lite överdriven! Böckerna är inte sådär… Så var de visst det, ;ppPppPpPp

Liksom, det är klart att sådant händer. Att två personer är vänner, den ena är attraherad av den andra, men denna attraktion är obesvarad. Men jag vänder mig emot att det framställs som att alla killar alltid vill ligga med sina tjejkompisar, och att tjejer aldrig vill det. Det framställer både tjejer och killar i så dålig dager, jag tycker verkligen inte det är en ok syn på människor. Inte bara reproducerar den myten om att alla killar vill ligga jämt utan den framställer både killar och tjejer som elaka och manipulativa (killar blir bara vänner med tjejer för att få ligga, tjejer vägrar ligga för att jävlas). Och jag känner verkligen inte igen det i mitt eget liv. Men det kanske bara är för att jag blivit så hårt jävla friendzonad själv som jag är bitter, vem vet. Så jag tänkte fråga er, göra en undersökning helt enkelt. Har ni blivit friendzonade?

Jag hoppas jag fått med alla relevanta alternativ (eftersom det handlar om just en killar vs tjejer-fråga kände jag att det blev för krångligt att ta med ”annat kön”-alternativ, jag hoppas inte jag sårar någon med detta). Jag vill veta om det finns någon skillnad i kön dels på vilka som blir friendzonade, och dels på vilka som friendzonar andra. Därav ganska många alternativ. Svara så blir jag glad!

Ps. Ja, alltså, jag fattar att det här är helt ovetenskapligt.

Men seriöst, du som utgår ifrån att killar (tar det exemplet nu) inte kan städa, diska eller laga mat och bygger det påståendet på att din man aldrig gör det: hur tror du någonsin att din man ska börja visa intresse för att diska när du hela tiden påpekar att han inte kan? Dessutom ger du honom en ursäkt, hans kön, som gör att han kan fortsätta slippa. Och, framför allt, varför pekar du ut alla andra män som idioter när det bara är en person du är arg på? Och varför, varför, varför ställer du inte lite krav på honom istället för att whina om det på Facebook?

(Så försökte jag leta rätt på nån status som såg ut typ sådär och printscreena, men hittade ingen just idag bara för det. Men jag tror ni känner igen det ändå.)

10 år! Helt jävla sanslöst länge. Många som bara har varit ihop hälften så länge har liksom gift sig, skaffat barn och köpt hus. Och här sitter vi i en tvåa i Brickebacken, jag med osäker frilansanställning och han som just påbörjat en femårig utbildning. Studentlivet igen, liksom. Men jag trivs. Jag tycker det är jätteskönt att inte behöva ta så mycket ansvar. Kalla mig omogen, men det känner jag mig inte. Jag känner mig precis så mogen att jag vågar välja det som inte förväntas.

10 år, hur lyckas man med det då? Jag vet inte om jag väljer bra, har haft extremt mycket tur eller om det bara är så att vi har formats efter varandra under alla dessa år (vi var ju ganska unga när vi träffades), men jag har verkligen hittat rätt. Krav nummer ett, överställt allt annat: vi ska ha samma syn på livet, vårt förhållande och världen. Kalla det inskränkt, men andra perspektiv kan jag få av andra människor i mitt liv, för att jag ska känna mig trygg i ett förhållande behöver jag veta var vi har varandra. Och att vi har varandra där vi vill ha varandra. I detta ingår att vi pratar om allt, att vi respekterar varandra, ser varandra som jämlikar och hjälper varandra. Jag vet inte hur många gånger jag hört personer uttala sig på riktigt respektlösa och förminskande sätt om sina partners och så ska det typ vara ”kul”, eller än värre romantiskt och gulligt. (Tänker till exempel på tjejer som tycker det är gulligt om deras kille för en gångs skull lyckats laga en måltid eller killar som suckar över att deras tjej håller på och sminkar sig för länge, och drar till med kommentarer typ ”killar, alltså!” eller ”man vet ju hur tjejer är”.) Jag förstår visserligen att det kan vara en jargong som båda parter har sanktionerat men det känns ändå inte okej för mig som utomstående, och jag skulle aldrig vilja ha det så i mitt liv.

Vi pratar med varann, lyssnar på varann, hjälper varandra utvecklas. Har tålamod med varann. Litar på varann. Är inte svartsjuka. Och ger inte upp när det känns som att det ska gå åt helvete, för vi vet att vi mår bättre ihop, i längden.