RSS

Etikettarkiv: döva

Störiga saker i senaste numret av Buffé

Ja, jag har ett Ica-kort. So sue me. Iallafall:

1. ”Paul Svensson bjuder på trendigt grönt”

Jaa! Vad kul! En massa vegetariska recept, trevligt för omväxlings skull. TRODDE JAG JA! Under rubriken ”Växtriket regerar” (seriöst?) finns 5 recept, varav ett innehåller sikrom, ett kycklingfond, ett gelatin, ett torsk och hela två av dem innehåller sidfläsk. Dessutom är det ägg och smör i flera recept. Vad hela poängen är med att betona att det är ”grönt” och att svamla om ”växtriket” vet jag inte, det är ju bara vanliga recept, som visserligen innehåller grönsaker, men det gör väl de flesta recept. (Utom det med torsken då, det innehåller torsk, smör, salt och rivet citronskal. Men man ska tydligen riva över lite blomkål på slutet SPEXIGT VA så det är väl det som gör det ”grönt”…eh.) Lite längre fram i tidningen finns även citatet ”Senaste trenden är ‘växtbaserat’. Ingen vågar kalla det vegetariskt, men vi vaknar upp från köttkoman. 2012 är gurkans år!” av ”trendexperten” (herregud) Stefan Nilsson. Ja alltså…det ÄR ju inte vegetariskt? Så varför kalla det vegetariskt? Och sen att gurka ska stå som representant för grönsaker i allmänhet…suck.

2. ”Riktiga män äter sallad”

Vi har hört det förut. Riktiga män gör det ena, riktiga män gör inte det andra. Real men don’t rape, real men don’t buy girls, riktiga män diskar och lagar mat. Är så trött på att det ska finnas ”riktiga” och ”oriktiga” män. Våldtar du eller köper ”flickor” (alltså, flickor, då är de väl underåriga, right?) så har du nog andra problem än att du ”inte är en riktig man”. Varför bemöta en dålig könsroll med att fortsätta befästa existensen av könsroller? Varför inte typ en ”människoroll”: respektera varandra, skada ingen, good luck have fun!

Sedan fortsätter reportaget med att befästa könsrollen ”män gillar inte grönsaker” (som den försöker motverka, eller? jag fattar inte) med att erbjuda recept på olika ”sallader” med kött i, typ ”Gjutjärnssallad med rödbetor och renskav” (fy fan vad hårt och manligt! gjutjärn liksom!), en vintersallad med rotfrukter som beskrivs som ”rejäl”, samt en sallad med sidfläsk i. VAD ÄR GREJEN MED SIDFLÄSK?

3. ”Camilla klarar butiksjobbet trots handikapp”

Artikeln handlar om en döv kvinna som jobbar på Ica. Nu vill jag absolut inte tala för Camilla som artikeln handlar om, men om jag ska sammanfatta mina erfarenheter av dövvärlden, som jag ju är ganska insyltad i, så tror jag att döva i allmänhet inte blir jätteförtjusta över att kallas ”handikappade”. Och det är inte bara det att den politiskt korrekta termen numera inte är ”handikapp” utan ”funktionsnedsättning”, för det där är ju lätt att ta fel på (även om redaktörer som vill vara seriösa borde känna till det). Det handlar också om att en allmän uppfattning bland döva är att de inte är handikappade/funktionshindrade/whatevah utan en språklig och kulturell minoritet. ”Handikappad” är ett väldigt kontroversiellt ord bland döva, och även om alla vet att dövhet de facto klassas som funktionsnedsättning så är det ganska respektlöst att kalla människor som inte känner sig handikappade för det ordet. (Handikappet eller funktionshindret uppstår ju i mötet med en icke-anpassad miljö, döva är inte handikappade när de umgås med andra döva.) Dessutom får Camilla uttala sig exakt noll (0) gånger i artikeln, det är istället hennes chef som berättar om henne. Och han säger bra saker, absolut, men artikeln i stort går ju bara ut på ”Vi på Ica är så himla bra, vi anställer till och med stackars handikappade!!!11″, när jag gärna hade velat veta vad Camilla själv tyckte om det hela. (Obs, jag tror att det är ett jättebra projekt de har, det är skitbra att Ica vågar anställa personer med funktionsnedsättning. Det är journalistiken jag vänder mig emot.)

 
Lämna en kommentar

Skrivet av på 23 februari 2012 i Allmänt, Mat

 

Etiketter: , , , , , , ,

En jämförelse runt CI

Tänkte ut en liten jämförelse angående CI-debatten*, som blossade upp nu igen på DN i samband med en artikel om Lena Adelsohn-Liljeroth. Hon är hörselskadad och har nu opererats med en ny CI-teknik där man kan behålla den hörsel man redan har. Debatten handlar ju dock sällan om vuxnas operationer, där är väl de flesta eniga om att det är positivt, utan om att CI-operera nyfödda döva barn. Det kan ju låta ganska självklart för hörande att vilja operera sina barn om det skulle hända att de föddes döva, men jag tänkte försöka illustrera hur de döva som är emot CI-operationer på småbarn förmodligen resonerar.

(*CI=Cochleaimplantat, ett hörselhjälpmedel som kan opereras in i huvudet på en hörselskadad eller döv person och ger personen ”konstgjord hörsel”. Mycket kontroversiellt och omdebatterat i dövvärlden.)

Tänk dig att du bor i en värld där all kommunikation sker via telepati. Något talspråk är inte aktuellt – det är överflödigt – och visst kan folk göra ljud, t ex skrika för att varna någon, men inte forma eller uppfatta ord. Dock finns det ett fåtal personer som föds utan telepatisk förmåga, och vissa tappar förmågan senare i livet på grund av hjärnskador eller liknande. Du är en av dem som är född som icke-telepat.

Under århundradenas lopp har icke-telepaterna naturligtvis utvecklat ett talspråk för att kunna kommunicera med varandra. Era barn, föräldrar och anhöriga lär sig också detta språk i varierande grad, och det finns tolkar som både kan telepati och talspråk, för att underlätta vardagen för icke-telepaterna. Men för de allra flesta människor är talspråket obegripligt, det låter väl ganska fint när de pratar, tycker telepaterna, men det är omöjligt att få någon slags mening i det.

Ni icke-telepater är som folk är mest, nämligen ganska olika. Vissa är nöjda med sin situation, vissa önskar att de kunde telepatera, och vissa blir upprörda när telepaterna kallar dem ”handikappade”. Ni är ju inte alls handikappade, ni har bara ett annat språk, och bara telepaterna orkade lära sig talspråket skulle alla kommunikationsproblem vara ur världen! Dessutom är ni stolta över ert talspråk, över gemenskapen som ni fått eftersom ni gått i skolor för icke-telepater och där lärt känna en massa personer som delar ert språk och ert sätt att vara, och över er kultur med sånger. Sånger som är så vackert, och som telepaterna helt har missat skönheten i, fast de skulle kunna förstå det bara de gick in för det.

Men nu har forskarna hittat en ny teknik som gör att barn som föds icke-telepatiska kan opereras så de får en viss, grov, telepatisk förmåga. Telepater som får icke-telepatiska barn genomför denna operation i stor utsträckning, och färre och färre barn växer upp som kan dela icke-telepaternas gemenskap. Nu ser du hur er kultur med talspråk sakta men säkert glöms bort (få föräldrar förstår vitsen med att lära sig själva och sina barn talspråket efter att operationen är gjord). Hur skulle du reagera om du fick ett barn som också var icke-telepatiskt? Skulle du med alla medel försöka göra barnet telepatiskt? Eller skulle du vilja ge ditt barn den kultur du själv vuxit upp i?

Kanske väljer du efter noggrant övervägande att operera ditt barn, kanske inte. Men kan du säga att du tycker att något av alternativen är självklart?

 
10 kommentarer

Skrivet av på 01 juni 2011 i Allmänt, Teckenspråk

 

Etiketter: ,

Teckenspråk, det är internationellt va?

Om du som läsare av min blogg mot all förmodan inte kan svara på frågan i rubriken, kan du börja läsa här innan du fortsätter läsa inlägget.

Mycket av tolkens arbete går, ibland ofrivilligt, ut på att informera. Själv tycker jag fortfarande att det är kul och lite charmigt när folk vill veta olika saker om teckenspråk och döva när jag är privat, typ om jag träffar någon på en fest som undrar vad jag sysslar med. Då kan man få berätta lite om dövkultur och teckenspråk och det är kul så länge det inte bara hamnar på nivån ”jävla kaninjävel”*. (En del av mina kollegor här på praktiken har dock börjat svara på frågan ”Och vad jobbar du med då?” med ett vagt ”Jag är landstingsanställd” för att slippa frågor. En intressant strategi.) Däremot börjar jag tycka att det är liiite jobbigt när man får frågor om teckenspråk i tolksituationer. Typ, jag är här för att tolka, inte för att utbilda. Samtidigt förstår jag att folk är nyfikna och intresserade, det var ju jag med innan jag började läsa teckenspråk.

Men femtioelfte gången blir det svårt att hålla tolkmasken när någon välmenande nyfiken hörande börjar: ”Jo, det här med teckenspråk, jag måste fråga…” och man bah tänker: ”NEJ! DET ÄR INTE INTERNATIONELLT!!!” och den hörande bah: ” …det är internationellt va?” Och när man svarar nekande (eller tolkar över det till brukaren och brukaren svarar nekande) så vet man att de alltid, ALLTID fortsätter med ”NÄHÄÄÄÄ! Men…är inte det lite synd?” och man bah (i sitt huvud) ”Jo, jävligt synd, lika synd som att inte hela världen pratar svenska!”.

Sist det hände blev det lite pinsamt för det hade varit en lång dag och jag var trött och satt som stödtolk (dvs tolkade inte aktivt just då utan satt bredvid) och när jag hörde vad som komma skulle, och när det följde mönstret EXAKT så kunde jag, på riktigt, inte hålla mig för skratt. Det fanns ett rum att gå ut i som tur var och det var ganska inofficiell stämning just då, så jag tror inte någon reagerade. Men ändå.

Så det är väl en av sakerna jag sysslar med just nu. Fast det hade varit roligare att syssla med, typ, det här:

* Om någon har lyckats missa det, så är ”jävla kaninjävel”, näst efter sitt eget namn, det som icke-teckenspråkiga hörande oftast hävdar att de kan teckna.

 
5 kommentarer

Skrivet av på 27 oktober 2009 i Teckenspråk

 

Etiketter: , ,

Billy was a…retarded kid?

Igår var vi på filmfestivalen, sista gången för i år för min del, och såg You might as well live (en tråkig komedi om en man som inte hade alla hästar hemma), Billy was a deaf kid (som jag ska skriva om strax) och Squeezebox! (skitbra dokumentär om en numera nedlagd gay-rock-klubb i New York).

Nåväl, Billy was a deaf kid kändes som en självklar film för mig att se, intresserad som jag är av dövkultur. Den skulle enligt programmet handla om ”Archie och relationen till hans döva storebror Billy och flickvännen Sophie”. Nog handlade den om Archie och Sophie alltid, dock är Billy en totalt meningslös karaktär. Han ska alltså vara döv. Han bor hos sin syster, som har ”vårdnaden” om honom (OBS, Billy är typ 30 år). Det framkommer inte varför Billy behöver ha en ”vårdare”, men visserligen förstår jag det eftersom han inte har några kommunikationsmedel över huvud taget. Han pratar inte, han hör inte, han tecknar inte (och ingen tecknar med honom), han gestikulerar inte, han sitter mest bredvid Archie och ler åt hans upptåg.

Det är extremt konstigt, och jag får inte ihop det. Han måste ju ha gått i skolan, eller? Hur kommunicerade han där? Hur kan det komma sig att ingen har kommit på idén att lära honom teckenspråk? Och visst, han kan vara typ utvecklingsstörd eller nåt, men han har inte alls några såna saker för sig som utvecklingsstörda brukar ha. Han är inte inåtvänd som autistiska personer, han är inte utåtagerande, han har inga synliga tecken på något syndrom, han leker inte eller busar som personer på en lägre utvecklingsnivå brukar, och han verkar inte ha några som helst behov att kommunicera till andra (utvecklingsstörda reagerar ju ofta som trotsiga barn när de inte får som de vill, till exempel). Dessutom, vore han förståndshandikappad eller nåt så hade ju det varit intressantare än att han var döv. Nu verkar det som att de skyller hela hans beteende på att han är döv.

Det är väldigt synd, för bortsett från Billy-karaktären så är filmen skitbra! Dialogen är helt underbar och trovärdig, det känns lite som reality-tv (fast med bara de intressantaste bitarna). Jag skulle gissa på att stora delar av dialogen är improviserad. Dessutom gör Archie och Sophie helt sjukt roliga saker, åker på en soffa nerför gatan i flera timmar, gömmer sig för polisen i en container, osv. Men alltså. Skärpning. Att vara döv är inte att gå omkring och vara tyst.

 
2 kommentarer

Skrivet av på 10 oktober 2009 i Film

 

Etiketter: ,

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.