Sämsta skämtet

Så jävla tramsigt av DN att göra detta till förstasidesnyhet (i nätupplagan iallafall).

För det första: vad gör en vadslagning mellan två rika men douchiga dudebros i en seriös nyhetstidning?

För det andra: skämtet ”det är roligt för det är pinsamt att vara klädd som en tjej för tjejer är ju lite sämre än killar lol” är både uttjatat, tråkigt och misogynt. Men ser ni vad de skrattar på bilden? ”HILARIOUS”, tycker de. ”En kille i tjejkläder! Hahahaha! Ja, mycket ska man då se innan ögonen trillar av!” Humor på hög nivå.

Till och med DN borde förstå vilka sunkiga värderingar detta förmedlar efter att ha publicerat den här artikeln om fina kurdiska män som har fattat grejen.

 

 

Tänk ett steg till, Yohio.

Jag nämnde ju Yohio som bra genusförebild för ett tag sen, men fick äta upp mina ord när jag såg detta. Eftersom länken är till ett instagramfoto så skriver jag av texten här. Det är en intervju med Yohio där han säger följande:

- Min ideala publik är nio-tio år. Sedan blir de förstörda. Popmusiken i väst är äcklig. Lady Gagas melodier är barnsliga, hon vet att barn lyssnar på dem, ändå ligger hon och ålar vid en killes skrev i sin video. Barnen får fel intryck av hur man behandlar tjejer. Fel intryck av sex, av kärlek.

Yohio deklarerar att han vill skriva ”meningsfulla texter, istället för en massa skit”. Hans nästa singel i Japan, ”Revolution” handlar om just det.
- Vi behöver en revolution i musikvärlden, få bort folk som dricker, röker och klär sig slampigt. Jag vill inte att mina småsystrar ska växa upp i en sådan miljö, säger han.

Ja, vad ska jag säga? Kan börja med att konstatera att jag tyckte ungefär likadant när jag var 17 år, tyckte det var feministiskt att hata på Britney Spears (som var vad som gällde på den tiden) för att hon var porrig & slampigt klädd. Klart grabben har en poäng, men vad båda han och mitt 17-åriga jag inte gjorde är att tänka hela vägen. Att skuldbelägga enskilda kvinnor för att de följer regler uppsatta av patriarkatet är ju att skjuta bredvid målet rejält.

Och eftersom jag är rätt säker på att Yohio har fått försvara sin egen klädstil en hel del känns det ännu mer dubbelmoraliskt att klanka ner på andra människor för vad de har valt att ha på sig.

 

The are no endings to the Wheel of Time, but this is an ending.

The Wheel of Time av Robert Jordan (och, på senare tid, Brandon Sanderson), evighetsserien som jag älskar att hata, är slut nu. Jag läste ut fjortonde och sista delen, A Memory of Light, häromdagen.

Jag älskar bokserien av en massa olika anledningar. För att jag gillar episk fantasy rent generellt, för att den är så otroligt komplex med alla sina förgreningar av handlingar och tusentals karaktärer, för att hälften av karaktärerna är kvinnor, för att den är spännande och man vill veta vad som händer. Men ett fjortonboksepos kan naturligtvis inte vara bra rakt igenom, och det finns otroligt många saker som jag stör mig på också. Hur flera böcker kan gå utan att det händer nåt mer än att folk slätar ut sina kjolar, ger varandra menande blickar och har inre monologer är obegripligt (men man måste ändå fortsätta läsa, annars missar man subtila ledtrådar och detaljer). Att Robert Jordan på allvar trodde att han skildrade hur det faktiskt är genom att inga män någonsin förstår sig på kvinnor och tvärtom är både skrattretande och sorgligt på samma gång. The Wheel of Time är det ultimata beviset på att det mycket omtalade begreppet ”starka kvinnor” knappast är något odelat gott och feministiskt. När Brandon Sanderson tog över skrivandet vid bok 12 (Jordan dog tyvärr av sjukdom innan serien var klar) gjorde han sig av med mycket särartfeministiskt nonsens (tack!) och ökade tempot med flera hundra procent vilket var skönt, men tyvärr var det på bekostnad av en hel del subtilitet. Vad hade inte Robert Jordan kunnat åstadkomma med en bättre redaktör!

[Spoilers för A Memory of Light!]

Jag tycker A Memory of Light är ett fantastiskt slut. Och hur mycket jag än har stört mig på alla Starka Kvinnor (TM) och deras ”snorting” och ”sniffing” (ni som har läst vet vad jag menar), så är det här ändå miljoners miljarders gånger bättre ur feministisk synvinkel än all annan fantasy jag nånsin läst. (Visst är George RR Martins kvinnoporträtt mer nyanserade, men i Wheel of Time finns det iallafall inte en bordell på varenda bakgata och folk blir inte hotade med våldtäkt till höger och vänster.) Bechdelfaktorn är över 9000. Elayne, Egwene, Birgitte, Min, Aviendha och Nynaeve kickar mörkrets ass med stil! 

Att Egwene blev Jesus hade man ju kunnat räkna ut sen hon blev tillfångatagen av Vita Tornet och degraderad till novis. Allt känns logiskt. Rands slut – ja, vad hade vi väntat oss? Klart att de fegar lite, precis som i Harry Potter. Men det känns ju bättre att lägga ifrån sig boken så, och jag är faktiskt nöjd med nästan allt i slutet. Utom Knotai, alltså namnet, what the fuck is up with that? Skulle dock inte tacka nej till Mat vilken dag som helst i veckan. mmmmmmMat.

 

Ett luciainlägg

Ja, snart är det Lucia och då får man luciadebattera igen! Yay!

Lucia måste vara den känsligaste högtiden på hela det svenska året. Det finns så mycket som kan bli fel, så mycket att debattera, så många perspektiv att anlägga.

Jag har ju redan tidigare skrivit om Daniel som var Lucia på mitt gymnasium i för sisådär 10 år sedan. I år pratar kloka femteklassare om problemet med fördomsfulla vuxna som inte vill låta pojkar vara Lucia här. Fina barn! Tycker det är intressant att så många vuxna vill stoppa genusperspektiv på saker på grund av att barn skulle bli ”förvirrade”, när barnen själva så många gånger ser genusperspektivet helt naturligt.

I år har det också pratats om barn som inte får vara pepparkaksgubbar i olika luciatåg, oklart varför. Jag har fått uppfattningen att det inte har handlat om någon slags missriktad antirasism, som vissa vill göra gällande, utan snarare om att lärarna på skolorna har haft åsikter om vad som ”passar” i ett luciatåg (tydligen: Lucia, tärnor, stjärngossar och tomtar) och vad som inte ”passar” (allt annat). Men visst kan pepparkakssången tolkas rasistiskt om man vill (bruna gubbar från ett annat land), och om barn har använt den som rasistiskt tillmäle till andra barn förstår jag att lärarna inte vill ha med den. Jag har läst flera som har skrivit om sina uppväxter där de blivit tvingade att spela någon speciell roll på grund av ett visst utseende (brunhåriga tjejen fick inte vara Lucia eller tärna, mörkhyade barn måste vara pepparkaksgubbar). Men jag har också en vän som har lite mörkare hy än de flesta andra svenskar har, och som inte fick vara pepparkaksgubbe trots att han ville när han var liten.

Oavsett vilket håll det här slår över åt blir det ju fel, och det finns faktiskt ett enkelt sätt att lösa det hela: fråga barnen vad de vill klä ut sig till, och låt dem sedan göra det. Eventuell mobbning som då kan uppstå hanteras förstås som vilken annan mobbning som helst. Det är inte offrens ansvar att anpassa sig. Det är konstigt hur vuxna människor kan ha så bestämda åsikter om vad barn klär ut sig till i ett luciatåg.

Men visst, det är inte så lätt. Själv har jag faktiskt haft hand om ett högstadieluciatåg en gång, då jag var typ 22 och jobbade som outbildad musiklärare. Så här i efterhand kan jag känna att det finns väldigt mycket jag hade kunnat göra annorlunda. Luciatåget bestod av en stor grupp tjejer och två killar. Killarna hoppade av efter ett tag. Det fanns säkert en del jag hade kunnat göra för att de skulle stannat kvar, vilket jag verkligen hade velat. Jag var också väldigt sugen på ett ”cleant” luciatåg med bara Lucia och tärnor (av vilket kön som helst), eftersom jag var lite kultursnobb på den tiden och inspirerades av musikgymnasiets luciatåg. Så jag propagerade ganska mycket för det med eleverna och de sa väl typ ”okej”.

Men efter att lucian blivit vald var det tre tjejer som inte blivit valda som bestämde sig för att de ville vara tomtar. Och ja, jag var inte jätteförtjust i idén, men tog förstås mitt förnuft till fånga och vi bestämde att det gick bra. Men det här var jätteluriga (och roliga) tjejer, nu när de inte fick vara Lucia och stoltsera med det (jag vet inte hur de hade gjort om någon av dem blivit vald, delat på kronan?) så skulle de förstås vara anti och snygga på det sättet istället (något jag förstås blev helt på det klara med eftersom det är så jag alltid har jobbat – får man inte vara med på insidan, bli outsider). Så det visade sig att deras tomteoutfits var typ korta, urringade babydollklänningar och liknande. Som 22-årig tjej tog jag detta med jämnmod, jag vet att man vill vara sexig när man är 14 och jag tycker det är helt okej att vilja, men andra lärare och någons föräldrar blev upprörda och sa åt mig att säga till dem att det var sedesam klädsel som gällde. Täckta axlar, knälång kjol, svarta leggings. ”Jaja, visst”, sa de, och sedan kom de förstås på luciamorgonen och hade ”glömt” leggingsarna hemma. Sen puffade de upp brösten och glittersminkade sig och var jättefina med vita sjalar över axlarna – tills vi började tåga. Vilket jag förstås förstod, så jag gick bak till dem och beordrade dem att plocka upp sina sjalar som de slängt av sig bakom nån skåpslänga. Listiga varelser det där. Tyckte dock hela grejen var sjukt rolig, så var tvungen att credda de något förvånade flickorna efteråt för deras försök. (Nej, lärare måste inte alltid hålla ihop.)

Men mitt bästa tips till den som anordnar luciatåg med levande ljus är – se till att bjuda hela sällskapet på frukost på morgonen innan det är dags. Det kan förhindra många svimningsolyckor.

 

En dag på jobbet

Scen: Lunchrum på jobbet. Ett gäng arbetskamrater, mest tjejer i 25-30-årsåldern, sitter och äter.

Alla: Bla bla bla barn, bla bla bla graviditeter, bla bla bla förlossningar, bla bla bla dagis.

Jag: *zonar ut och tänker på kattungar på youtube*

Någon: Bla bla bla…(något fångar min uppmärksamhet)…jamen det är ju typiskt killar, de är ju alltid sådär. Aldrig ser de när man har klippt sig eller köpt en ny tröja, så himla konstigt! Jag fattar inte hur de inte kan se det!

Alla: *håller med och skrattar igenkännande*

Någon: JA GUD MIN MAN SER ALDRIG SÅNT HAHAHAHA!

Jag: Fast jag tycker inte det är så konstigt, det har ju med ens perception att göra. Jag, till exempel, ser sällan sånt men min pojkvän gör det alltid. Så jag tror kanske inte det har så mycket med kön att göra.

Alla: *vänder sina huvuden mot mig och stirrar*

Alla: …..

Jag: Ja, eller det kanske är mer tjejer som tänker på sånt men det är ju för att man har lärt sig sen man var liten att det är viktigt med utseende.

Alla: …..

Någon: Ja…alla är ju olika…

*skrap av bestick mot tallrikar*

Dålig stämning: *ensues*

 

Taye Diggs struggling to drink water

Vi håller på och kollar igenom Ally McBeal här hemma, och det finns mycket att säga om den tv-serien. Den har till exempel en väldigt obehaglig syn på transsexualism och don’t even get me started on ”män är från Mars, kvinnor från Venus”-dravlet. Men jag älskar den för det absurda persongalleriet, hallucinationsscenerna och en sak till. Ni vet hur det är en kliché i film- och tv-serievärlden om att alla killar tänker med kuken och blir alldeles okontaktbara och dumma i huvudet så fort det går förbi en snygg tjej? Och så smeker kameran tjejens kropp och det är meningen att man ska sitta med hakan i bordet och dregla men man (läs: jag) är ju heterotjej så man bara suckar och stönar och blir irriterad istället? I Ally McBeal är tjejerna precis sådär dumma i huvudet och tänker med fitty, vilket är så mycket roligare som igenkänningshumor för alla oss tjejer som faktiskt kan tappa andan lite när en het grabb går förbi på ett lite sådär casual jag-vet-att-jag-är-snygg-sätt.

Jag ska exemplifiera detta med en scen, som jag tyvärr inte hittar i bättre kvalité än såhär, men the magic happens vid 0:40 och framåt om ni inte orkar kolla på hela ”kameran filmar tv:n”-klippet. (Dialogen är heller inte superviktig…)

Lite relaterat: Men struggling to drink water.

 

The lovely ladies of Beauxbatons and the proud sons of Durmstrang

SPOILERS FÖR HARRY POTTER AND THE GOBLET OF FIRE!

Ja, ni hör ju på rubriken.

I bok 4 i Harry Potter-serien hålls alltså The Triwizard Tournament på Hogwarts, vilket innebär att elever från två andra magiskolor i Europa kommer och hälsar på. Skolorna i fråga är Durmstrang Institute och Beauxbatons Academy. Och medan Hogwarts är en vanlig, brittisk skola, med en vanlig brittisk blandning på folk (engelsmän och irländare, svarta, vita och asiater, mugglarfödda och renblodiga, ondskefulla Slytherinare och goda Gryffindorare (dock är denna polarisering också intressant, men det är en annan historia) osv) så beskrivs dessa två andra skolor, eller i vilket fall urvalet av elever som de valt att skicka till Hogwarts och som författaren valt att beskriva, som förvånande homogena.

Beauxbatons Academy, med halv-veelan Fleur Delacour (”Hjärtats blomma”, är det inte vackert så säg) och ståtliga rektorn Madame Maxime i spetsen, indikeras ganska tydligt ligga i Frankrike. Och fransoser är ju rätt fjolliga som vi alla vet(?). Det är för kallt på Hogwarts, för de har inte tagit med sig annat än tunna kläder, och dekorationerna är inte tillräckligt fina för att falla herrskapet i smaken. Dessutom kommer de här och förför våra tjejer och killar!

Durmstrang Institute är såklart Beauxbatons motsats, och ligger troligtvis i norra Skandinavien enligt de som har forskat i saken (deras exakta vistelseort är ju dock hemlig), även om jag tycker deras brytning påminner mer om ryska. Men fåordige frontfiguren och quidditchspelaren Viktor Krum är ju från Bulgarien. Rektorn Igor Karkaroff är före detta dödsätare, hård, kall och orättvis.

Jag antar att det inte är en slump att både rektor och tävlingsdeltagare från respektive skolor har det kön de har.  Det nämns både Beauxbatonspojkar och Durmstrangflickor i boken men det är i förbigående. I filmen har de däremot dragit det till sin klichéiga spets, och gjort de båda läroverken till pojk- respektive flickskolor (och det är därifrån citatet i rubriken kommer).

Durmstrang:

Beauxbatons:

Och grejen är att jag fattar ju att det är lättare att skriva en bok om man drar saker till sin spets och använder sig av stereotyper (tro mig, jag fattar detta mycket mer nu när jag själv börjat skriva!). Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt Beauxbatonflickornas små stönanden i klippet ovan (och åt de manliga Durmstrangmännens manliga hojtanden), men jag ger dem detta iallafall: det är inte ett subtilt försök att smyga in könsroller, utan jävligt tydligt och kliché.

Men alltså, ändå. Visst, Rowling har inte skrivit skolorna som könssegregerade, men man förstår ju ändå vart filmmakarna fått idén från, det är ju inte konstigt att tänka i de banorna. Fatta vad coolt det hade varit om det varit typ Victoria Krum som varit quidditchspelare och fåordig och tuff och bondat med Ron, eller Fleur som manlig Veela (han kunde ha sett ut typ som nån söt mangafigur eller Cloud i Final Fantasy eller som Draco brukar se ut i fan art) som förför… Ron. Varför inte? Som det är nu så är det bara Madame Maxime som är någotsånär intressant ur genusperspektiv, de andra uppfyller sina tilldelade könsroller helt perfekt.

 

Raggning i Harry Potter

SPOILERS FÖR HARRY POTTER AND THE GOBLET OF FIRE!

Det var ett tag sedan jag skrev om Harry Potter och genus, dels för att jag tröttnade på att skriva och analysera och ville läsa istället, och dels för att jag inte har läst så jättemycket i just den boken på sistone. Men nu tog jag upp den (jag har kommit till bok 4) och stötte ganska snart på kapitlet om julbalen (The Yule Ball, älskar ordet yule!), i vilket Harry Potter som deltagare i The Triwizard Tournament (”den magiska trekampen” på svenska, fråga mig inte varför för det är verkligen inte samma sak) måste ha med sig ett damsällskap att dansa första dansen med. (Ja, jag gillar parenteser.)

Hela stycket om när Harry ska försöka fråga en tjej om hon vill följa med på julbalen (återfinns i kapitel 22: ”The Unexpected Task”) börjar med att han jämför det med att besegra en drake, något som han gjort i ett tidigare kapitel, och kommer fram till att han hellre skulle göra detta igen än ställas inför att bjuda en tjej på dansen. Harry tycker också att det är störande att tjejerna går i ”flock”, och Ron föreslår att han ska fånga en med lasso för att få henne för sig själv. Detta tycker jag är en lite störande syn på ”raggande” (eller vad man nu ska kalla det). Dock kan jag förstå att känslan dyker upp, och att Harry jämför själva rädslan inför att bjuda ut någon med rädslan han upplevde när han skulle överlista en drake. Däremot tycker jag det ser illa ut att jämföra tjejer med djur, även om Rons lassokommentar naturligtvis är skämtsamt menad.

Harry upptäcker också hur många tjejer det plötsligt verkar finnas på skolan – vilket väl till viss del kan förklara bristen på kvinnliga karaktärer i de två första böckerna, om man vill läsa välvilligt. Vad gör tjejerna som Harry upptäcker då? Jo, de fnittrar och viskar, skriker av skratt när pojkarna går förbi, och diskuterar engagerat vilka kläder de ska ha på sig på balen. Ja, för det är ju det enda tjejer ägnar sig åt. Dåligt av Rowling, då hon ju varit tonårstjej själv och, med tanke på hur hon beskriver Hermione, förmodligen hade andra intressen än kläder och killar. Här är det också obehagligt hur Harry och läsaren förväntas se Hermione som en ”speciell” tjej, som inte är som de andra tjejerna, som har vettiga intressen istället för fåniga och som umgås med killar och inte ”flockar” av andra tjejer.

Harry vill bjuda ut Cho Chang. Hon beskrivs som ett år äldre, väldigt söt och en duktig quidditchspelare. Bra beskrivning tycker jag, inte könsstereotyp. Däremot minns jag Cho som en väldigt tråkig och platt karaktär när man väl får träffa henne i böckerna.

Ron tror att det kommer bli lätt för Harry att bjuda ut vilken tjej som helst eftersom han har besegrat en drake och han visar sig ha rätt i att tjejerna vill ha Harry. Harry blir utbjuden av flera tjejer, som han dock tackar nej till. Den första på grund av ren chock, den andra för att hon var för ung (?), och den tredje för att hon var lång och såg arg ut. (”She was a foot taller than me. Imagine what I’d look like trying to dance with her.”) Harry reflekterar över huruvida någon av tjejerna ens hade frågat honom om han inte varit med i trekampen, och om detta skulle störa honom ifall Cho hade frågat honom. Här har vi ju den där bilden av att kvinnor är ett ”pris” som män kan kämpa sig till, och att kvinnor bara är intresserade av framgångsrika män. Dock kul att tjejerna frågar Harry vilket ju är ett ”brott” mot könsrollerna. Däremot beskrivs inte dessa tjejer i överdrivet positiva ordalag.

Som helhet kan jag väl säga att det mesta av detta speglar någon slags verklighet, i och med att det finns mönster och strukturer som Rowling tar upp här. Men jag tycker det är lite trist att spä på grejen med att killar bara ser tjejer som ytliga och fnittriga. Det är något jag själv inte känner igen mig i, inte för att jag nånsin varit tonårskille såklart, men jag upplevde inte att killarna såg mig så när jag var 14 och hade en hel del killkompisar. Men det är klart, jag kanske var Hermione.

 

Harry Potter and the Chamber of Secrets

SPOILERS FÖR HARRY POTTER AND THE CHAMBER OF SECRETS!

Jag fortsätter min genusläsning av Harry Potter. Innan jag börjar skriva om Harry Potter and the Chamber of Secrets ska jag erkänna att jag tycker att detta är den svagaste boken i serien. När jag säger till folk att jag gillar Harry Potter så brukar jag påpeka att det är vid tredje boken/filmen som det börjar bli riktigt bra, för ibland har de kanske bara sett (oftast sett, ibland läst) ettan och tvåan och sedan tröttnat. Jag förstår varför, för första och andra delen av Harry Potter är utpräglade barnböcker och inte jätteintressanta för vuxna läsare. Men första boken har ändå poängen att den introducerar oss för Harry, trollkarlsvärlden, Hogwarts osv. Vi får veta backstoryn och vi får se magi genom Harry Potters ögon för första gången. Spännande! Men del två är ganska mycket av en upprepning av ett vinnande koncept. Dursleys är störiga, Rons familj är mysiga, lärarna är stränga/elaka/mysko, Draco och Harry är fiender, Dumbledore är random, mystiska saker händer på Hogwarts, man misstänker någon och så är det nån annan, Harry, Ron och Hermione löser gåtan, Harry besegrar Voldemort, y’all know the deal. Och genusmässigt är den ganska samma-lika-också (som vi i teckenspråksvärlden brukar säga).

Vi har några framträdande kvinnliga karaktärer. Hermione har en större roll i denna bok än den förra eftersom hon nu är vän med Harry och Ron. Här har hon ju blivit en av huvudpersonerna. Hennes roll är som i förra boken: hon är supersmart och överambitiös, och läser en massa böcker och är duktig i skolan och gör research för att kunna lösa Mysteriet™ som händer på Hogwarts (i denna bok är det ett farligt monster som ränner runt på skolan och förstenar folk). I den här boken har hon också fått den kvinnliga egenskapen att svärma för en ”charmig” lärare. (Dock att jag har extremt svårt att föreställa mig Hermione falla för en sån smörig typ, men hon är ju 12 så hon är väl ursäktad.) Mrs Weasley, Rons mamma alltså, får också vara med lite mer i den här boken, till min stora glädje. Hon är yvig, inte rädd att säga vad hon tycker och väldigt typiskt moderlig. Rolig att läsa om. Ginny har en väldigt liten, dock viktig, roll i denna historia (som plot device, suck). Hon har inte mer än en eller två repliker, men hon beskrivs som förälskad i Harry, generad, blyg och rädd under bokens gång. Vi får också träffa vårt första kvinnliga spöke, Moaning Myrtle.

Tycker alltså att alla framträdande kvinnliga karaktärer är ganska stereotypa. Stör mig dock inte på Hermione eller Mrs Weasley eftersom de ändå känns som givande och genuint utarbetade karaktärer. Ginny däremot är hemsk i denna bok. Med tanke på hennes stora betydelse för plotten tycker jag hon borde ha fått ganska mycket mer utrymme och fler repliker. Jag kan förstå poängen med att Harry inte lägger märke till henne för att hon är en liten blyg tjej och sedan visar hon sig ha stor betydelse och om han bara hade lagt märke mer till henne skulle han ha löst problemet tidigare, man ska inte underskatta småtjejer osv, men jag tror inte 12-åringarna som läser boken förstår den poängen (och speciellt inte om man inte läser resterande böcker!). Jag hade ärligt talat gärna läst hela den här boken ur Ginnys perspektiv. Det kunde ha blivit en riktigt bra barnthriller! Eller med vartannat kapitel Ginny/Harry som i t.ex. Dash & Lilys utmaningsbok av Rachel Cohn och David Levithan (läs gärna!).

Manliga karaktärer finns det gott om som vanligt. Vi introduceras för Dobby (en house elf, den enda i sitt slag vi får höra om. Av hankön), Lucious Malfoy (Dracos pappa, en ondskefull ”före detta” Voldemortanhängare), Gilderoy Lockhart (en mycket skrytsam och tvålfager man), Colin Creevey (en fanboy till Harry), Cornelius Fudge (trolldomsministern), Aragog (en otäck jävla jättespindel av hankön) och Tom Dolder (Voldemort i unga år).

Ron och Harry är busiga och tar bilen till skolan när de missar Hogwartsexpressen. Jag tycker det känns extremt symptomatiskt att Hermione inte är med här (hon hade stoppat dem på en gång). Sedan blir de utskällda av lärarna, men får cred av Seamus, Dean och Neville. Boys will be boys osv.

Stör mig också på att Hermione, efter att ha varit übersmart och listat ut en massa saker och gjort research och sånt blir oskadliggjord precis innan det riktiga äventyret börjar inte mindre än TVÅ gånger under bokens lopp. När de ska infiltrera Slytherin råkar hon förvandlas till en katt istället för en Slytherintjej (Millicent Bulstrode) och Ron/Crabbe och Harry/Goyle får själva konfrontera Draco. Och så blir hon förstenad av basilisken strax innan det blir action av. Det kunde väl ha varit Ron åtminstone EN av gångerna? Är det för mycket begärt?

När jag skrev om första boken kommenterade Hanna att hon gillade att Rowling inte försöker framställa magivärlden som jämställd utan att den är realistisk i och därmed innehåller till exempel sexism och diskriminering av kvinnor. Nu tror i och för sig inte jag heller att hon försöker visa upp en helt jämställd värld, men nog ska den väl föreställa bättre än den ”vanliga världen” i och med att Dursleys framställs som så otroligt stereotypa i jämförelse? Dessutom, för att det ska vara en realistisk skildring som man ska uppleva som negativ (för jag antar att kvinnodiskriminering och sexism ses som negativt av författaren) så måste den också i någon mån beskrivas på ett negativt sätt. Harry kanske inte tänker så mycket på ojämställdhet, men det känns som att till exempel Hermione, Mrs Weasley, Dumbledore eller Professor McGonagall skulle kunna uttala någon form av kommentar angående könsroller, eller något annat av det som är negativt i genusbemärkelse. Folk reagerar ju negativt på rasism: Ron försöker förhäxa Draco när han kallar Hermione ”mudblood”, och Hagrid blir också upprörd. Harry har en gång i boken något som skulle kunna vara en tanke om bristande jämställdhet, han konstaterar att ”there were no girls on the Slytherin [Quidditch] team”. Men det är det enda jag hittar.

Nu är jag sugen på att läsa bok tre, för av vad jag minns är det nu det börjar bli intressant på riktigt. Vi ses på andra sidan Azkaban!

 

Harry Potter and the Philosopher’s Stone – pojkar, män och en och annan drake

Jag började ju en genusläsning på Harry Potter and the Philosopher’s Stone men vi hann bara gå igenom tre kapitel innan bloggutmaningen tyvärr lades på is. (Min genomgång av kapitel 1, 2 och 3 finns här.) Jag har iallafall läst hela första boken nu med genusglasögonen på, så även om utmaningen kanske drar igång igen framöver så tänkte jag ändå skriva ett sammanfattande inlägg om hela boken ur genusperspektiv.

SPOILERS FÖR HARRY POTTER AND THE PHILOSOPHER’S STONE! – läs på egen risk

Första Harry Potter-boken är en ganska grabbig och extremt manscentrerad historia får jag tyvärr lov att säga. De allra flesta viktiga personerna i böckerna är män eller pojkar och det är de som driver historien framåt. Det finns två kvinnliga karaktärer i böckerna som jag tycker är framträdande, och det är Hermione och professor McGonagall. Det kan man jämföra med den långa lista av viktiga manliga karaktärer som finns i böckerna: Harry, Ron, Draco Malfoy, Dumbledore, Snape, Hagrid, Voldemort, Quirrell och Neville. Kanske bör man även räkna med Dursleys, vilket i så fall ger männen ännu större försprång. Boken klarar inte Bechdeltestet.

Boken har 17 kapitel, varav 5 har titlar som refererar till en person. Samtliga syftar på män/pojkar. ”The boy who lived” (Harry), ”The keeper of the keys” (Hagrid), ”The potions master” (Snape), ”Nicolas Flamel”, ”The man with two faces” (Quirrel/Voldemort). Samtliga goblins som presenteras är män, detta gäller även samtliga spöken och kentaurer.

Bland eleverna är det Harry själv, Ron, Hermione, Neville, Seamus, Draco Malfoy, Fred, George, Percy, och Oliver Wood som gör saker/har repliker i boken. Det är 9 killar och 1 tjej. Det kan komma någon enstaka replik från Parvati Patil, Lavender Brown, Pansy Parkinson eller Angelina Johnson men det är mycket sällan och   bara som stickrepliker till pojkarna eller möjligtvis något de råkar höra av misstag. Deras roller är mindre än Crabbeochgoyles. Angelina Johnsons enda (?) replik i hela boken är när Oliver Wood, kapten för quidditchlaget, ska ha ett peptalk och inleder med ”OK, men”, och Angelina kontrar med ”…and women”. Hon är bokstavligen ett kvinnligt alibi. Och även om quidditchlaget faktiskt har två tjejer till, Katie Bell (senare känd som plot device i bok 6) och Alicia Spinnet (inte känd), så centreras allt som handlar om quidditch kring Harry, Oliver, Fred och George.

Bland skolans personal är representationen något mer jämställd. Rektorn är förstås en man, Dumbledore, men sedan har vi professor McGonagall (transfiguration), professor Sprout (herbology), madam Hooch (lärare i kvastflygning, vilket är coolt eftersom quidditchen är mansdominerad), madam Pomfrey (skolsköterska) och madam Pince (bibliotekarie) som är kvinnor. Professor Snape (potions), professor Quirrell (defense against the dark arts), professor Flitwich (charms), professor Binns (history of magic), Filch (vaktmästare) och Hagrid (…också typ vaktmästare?) är män. 7-5 till männen.

Vi vet ju att Hermione är en av huvudpersonerna i kommande böcker, men hon har förvånande lite utrymme i första boken. Hon presenteras som en jobbig plugghäst i början och fortsätter vara det fram till kapitel 10, där hon istället får rollen av Damsel in Distress™, och blir räddad från ett troll av Ron och Harry. På sidan 132 blir de vänner med varandra! Sedan hjälper Hermione pojkarna med deras skolarbete, tjatar på dem att plugga mer och förmanar dem att de inte får springa runt i skolan på nätterna eftersom det är emot reglerna. Duktig flicka, mamma, you name it. Men till slut lär hon sig att man måste bryta mot reglerna ibland, och hon, Harry och Ron är alla lika drivande och nödvändiga för klara av det stora äventyret i slutet av boken. Men även om hon är Smurfette i dessa tidiga böcker så är hon varken Den Tjejiga Tjejen eller Den Astuffa Bruden Som Är Coolare Än Männen utan bara Hermione helt enkelt. Hon har sin egen personlighet.

Jag tror faktiskt att Rowling försökte göra en bok som skulle passa både pojkar och flickor, och jag tror också hon försökte att beskriva trollkarlsvärlden som väldigt jämställd. Tyvärr tror jag inte hon tänkte till ordentligt. Som exempel betonar hon att quidditchlaget har kvinnliga medlemmar, men det är bara pojkarna som beskrivs och när Harry går förbi en kvastaffär är det en grupp pojkar som dreglar över den nya Nimbus 2000. Och som sagt alla extremt många manliga huvud- och bifigurer. Ron och Hermione ska vara lika värda sidekicks till Harry, men när Ron får känslosvall slår han ner Malfoy, medan Hermione både gråter och kramas när hon hamnar i affekt vid olika tillfällen. Ron har en massa intressanta äldre bröder (en prefekt, en som jobbar med drakar, två skolans clowner) och en lillasyster, vars enda karaktärsdrag (än så länge) är att hon är Harrys fangirl. Det finns dock några få roliga exempel på könskonträra saker i boken. Hagrid stickar, till exempel, och tar hand om små söta djur och gråter. Alla män (och kvinnor) går omkring i ”klänning” (robes).

Jag kan i övrigt konstatera att boken för det mesta är välskriven och spännande, dock känns vissa delar snabbt överstökade, nästan lite refererade, vilket får mig att undra om boken kanske egentligen skulle varit längre, som de senare böckerna. Men jag ser fram emot de delar som kommer, och längtar efter att få se övergången. För jag vet ju att det dyker upp fler kvinnliga kick-ass-karaktärer i dem och det ska bli kul att se om även resten av genusperspektivet kommer fram i skrivandet.