Störiga saker i senaste numret av Buffé

Ja, jag har ett Ica-kort. So sue me. Iallafall:

1. ”Paul Svensson bjuder på trendigt grönt”

Jaa! Vad kul! En massa vegetariska recept, trevligt för omväxlings skull. TRODDE JAG JA! Under rubriken ”Växtriket regerar” (seriöst?) finns 5 recept, varav ett innehåller sikrom, ett kycklingfond, ett gelatin, ett torsk och hela två av dem innehåller sidfläsk. Dessutom är det ägg och smör i flera recept. Vad hela poängen är med att betona att det är ”grönt” och att svamla om ”växtriket” vet jag inte, det är ju bara vanliga recept, som visserligen innehåller grönsaker, men det gör väl de flesta recept. (Utom det med torsken då, det innehåller torsk, smör, salt och rivet citronskal. Men man ska tydligen riva över lite blomkål på slutet SPEXIGT VA så det är väl det som gör det ”grönt”…eh.) Lite längre fram i tidningen finns även citatet ”Senaste trenden är ‘växtbaserat’. Ingen vågar kalla det vegetariskt, men vi vaknar upp från köttkoman. 2012 är gurkans år!” av ”trendexperten” (herregud) Stefan Nilsson. Ja alltså…det ÄR ju inte vegetariskt? Så varför kalla det vegetariskt? Och sen att gurka ska stå som representant för grönsaker i allmänhet…suck.

2. ”Riktiga män äter sallad”

Vi har hört det förut. Riktiga män gör det ena, riktiga män gör inte det andra. Real men don’t rape, real men don’t buy girls, riktiga män diskar och lagar mat. Är så trött på att det ska finnas ”riktiga” och ”oriktiga” män. Våldtar du eller köper ”flickor” (alltså, flickor, då är de väl underåriga, right?) så har du nog andra problem än att du ”inte är en riktig man”. Varför bemöta en dålig könsroll med att fortsätta befästa existensen av könsroller? Varför inte typ en ”människoroll”: respektera varandra, skada ingen, good luck have fun!

Sedan fortsätter reportaget med att befästa könsrollen ”män gillar inte grönsaker” (som den försöker motverka, eller? jag fattar inte) med att erbjuda recept på olika ”sallader” med kött i, typ ”Gjutjärnssallad med rödbetor och renskav” (fy fan vad hårt och manligt! gjutjärn liksom!), en vintersallad med rotfrukter som beskrivs som ”rejäl”, samt en sallad med sidfläsk i. VAD ÄR GREJEN MED SIDFLÄSK?

3. ”Camilla klarar butiksjobbet trots handikapp”

Artikeln handlar om en döv kvinna som jobbar på Ica. Nu vill jag absolut inte tala för Camilla som artikeln handlar om, men om jag ska sammanfatta mina erfarenheter av dövvärlden, som jag ju är ganska insyltad i, så tror jag att döva i allmänhet inte blir jätteförtjusta över att kallas ”handikappade”. Och det är inte bara det att den politiskt korrekta termen numera inte är ”handikapp” utan ”funktionsnedsättning”, för det där är ju lätt att ta fel på (även om redaktörer som vill vara seriösa borde känna till det). Det handlar också om att en allmän uppfattning bland döva är att de inte är handikappade/funktionshindrade/whatevah utan en språklig och kulturell minoritet. ”Handikappad” är ett väldigt kontroversiellt ord bland döva, och även om alla vet att dövhet de facto klassas som funktionsnedsättning så är det ganska respektlöst att kalla människor som inte känner sig handikappade för det ordet. (Handikappet eller funktionshindret uppstår ju i mötet med en icke-anpassad miljö, döva är inte handikappade när de umgås med andra döva.) Dessutom får Camilla uttala sig exakt noll (0) gånger i artikeln, det är istället hennes chef som berättar om henne. Och han säger bra saker, absolut, men artikeln i stort går ju bara ut på ”Vi på Ica är så himla bra, vi anställer till och med stackars handikappade!!!11″, när jag gärna hade velat veta vad Camilla själv tyckte om det hela. (Obs, jag tror att det är ett jättebra projekt de har, det är skitbra att Ica vågar anställa personer med funktionsnedsättning. Det är journalistiken jag vänder mig emot.)

 

Ett språk utan ”han” och ”hon”

Jag skrev ju om ”hen” alldeles nyss, och jag tycker att det är så fånigt att det ens är en debatt om det här, men jag kom på ett tillfälle där det faktiskt ställer till problem för mig att vi inte har någon könsneutralt tredjepersonspronomen, och det är i mitt jobb.

Jag jobbar som teckenspråkstolk för er som inte vet. Det innebär alltså att jag i realtid översätter från teckenspråk till talad svenska och från svenska till teckenspråk. Och det råkar faktiskt vara så att svenskt teckenspråk är ett av de där språken som inte har separata ord för ”han” och ”hon”! Han, hon, den och det är samma tecken, nämligen en pekning. Så sitter den döva där och pratar om ”min kompis” eller ”min chef” eller liknande, och refererar sedan tillbaka till den personen med en pekning. Och jag, som troligen inte har en aning om könet på denna person, får chansa lite (killar har oftast killkompisar men hur ska jag veta att det inte är en tjej?), säger kanske fel, eller formulerar om till ”den kompisen” eller ”den personen” fast det låter krystat och man kan inte prata hur länge som helst utan att behöva få in ett pronomen. Eller, som jag gör ibland, drar till med ett mumligt ”hn”. Det funkar visserligen, men det hade varit trevligt om ”hen” varit så etablerat att man kunnat använda det som tolk. Vi ska ju ändå hålla något slags språkstandard och att använda oetablerade ord eller tecken rekommenderas inte, och inte heller att mumla, även om det såklart händer ändå ibland.

Till teckenspråkskunnig vän av ordning som läser denna blogg vill jag lägga in en brasklapp. Man kan säga ”han” och ”hon” genom att göra pekning ihop med tecknet för ”man” eller ”kvinna”, alternativt bokstavera, men det används inte speciellt ofta. Dessutom faller ofta vokalen bort i bokstavering, så det blir ändå bara ”hn”. I vardagligt tal av döva används absolut oftast enbart pekning. Andra ord som kan vara svåra att översätta är bror och syster, som också bara har ett gemensamt tecken, ”syskon”. Och ordet ”syskon” finns ju visserligen på svenska, men hur lätt rullar meningen ”jag var och hälsade på mitt syskon i helgen” av tungan? Här är döva oftast tydligare på munnen dock, så förhoppningsvis ser man vilket de menar. Annars får man ibland nästan lite snabbt fråga ”tjej eller kille?”, men det känns inte jättebra, för det är ju förmodligen inte speciellt relevant vilket kön personen har (hade det varit relevant hade det nog framgått av samtalet i övrigt). Så ibland undrar jag om döva tror att vi tolkar är jättefixerade vid kön, eller om de förstår att det är en rent lingvistisk fråga.

Jobbsituationen åsido, så är det intressant att man faktiskt kan prata länge på teckenspråk om en person utan att nämna könet. Ibland känner jag att jag faktiskt vill lägga till ”ja, alltså, han är kille” när jag pratar om en kompis till exempel, men då måste jag tänka efter, varför är det så viktigt för mig att tala om det? Och oftast så är det ju inte viktigt alls, det är bara det att jag är van vid att den jag pratar med automatiskt vet. Och då lär man sig något om hur språket påverkar vårt tankesätt.

 

Ni tjejer…

Jaha, så dök den här fina bilden upp igen i min facebookfeed. Det finns så mycket man kan besvara den här med, drog till med ett av de omognare argumenten denna gång (även känt som ”amehdurå!”):

Körde även en könsgeneralisering där på slutet. Jag är inte stolt över det, men börjar någon med ”ni tjejer…” så är det liksom loppet kört för mogna och vettiga svar.

 

Man vet ju hur killar är, höhö

Jag tänkte utveckla det jag skrev om respektlöshet i förhållanden i förra inlägget. Man kan ju vara respektlös på många sätt, men det som provocerar mig galet mycket är när folk skyller alla sin partners negativa sidor på kön. Och sen får de en massa likeningar på sin status och folk bara ”Ja, eller hur! Typiskt män!” (Jag ser faktiskt oftare negativa saker om män skrivna av kvinnor, jag vet inte om det beror på att jag har fler kvinnor på min Facebook eller om det är en generell grej, men det är lika illa varifrån det än kommer.)

Men seriöst, du som utgår ifrån att killar (tar det exemplet nu) inte kan städa, diska eller laga mat och bygger det påståendet på att din man aldrig gör det: hur tror du någonsin att din man ska börja visa intresse för att diska när du hela tiden påpekar att han inte kan? Dessutom ger du honom en ursäkt, hans kön, som gör att han kan fortsätta slippa. Och, framför allt, varför pekar du ut alla andra män som idioter när det bara är en person du är arg på? Och varför, varför, varför ställer du inte lite krav på honom istället för att whina om det på Facebook?

(Så försökte jag leta rätt på nån status som såg ut typ sådär och printscreena, men hittade ingen just idag bara för det. Men jag tror ni känner igen det ändå.)

 

Breaking Dawn, WTF

Jag har ju en ganska ambivalent inställning till hela Twilightfenomenet som ni kanske har förstått. När jag var 12 hade jag älskat det. Då hade jag ännu inte lärt mig problematisera. När jag var 15 hade jag hatat det på rutin för att alla andra hade älskat det. Och nu i vuxen ålder kan jag ta till mig godbitarna (läs: Jacob Black) och problematisera vad som problematiseras bör, och inse att man faktiskt får gilla mormonsk misogyn skit bara man är medveten om vad man håller på med. Så jag har läst böckerna och sett de tre första filmerna och så gick jag och Benjamin och såg Breaking Dawn del 1 igår (film nummer fyra, första halvan av sista boken). Och jag kan ärligt talat inte se den på annat sätt än som en komedi. I lol’d. Bokstavligen. Här är saker jag tänkte på medan jag såg filmen. OBS! Spoilers!

* Bella hatar högklackat och sexiga underkläder. Så varför tvingar Stephenie Meyer henne att ha det?

* Vackla in på bröllopet bredvid pappa. Som lämnar över din hand till din man, gud förbjude att du skulle få vara din egen ens en enda sekund. Bella för helvete.

* Varför, varför, varför väljer du inte Jacob?

* Edward måste vara den tråkigaste och plattaste karaktären i filmhistorien någonsin. Jag misstänker att det till viss del beror på att R-Patz är sjukt trött på Edward och inte ens orkar försöka.

* Men alltså. Gravid med ett läskigt monster. Ewww.

* Jaha, där började anti-choice-propagandan. ”It’s a BABY!”

* Jag hatar Rosalie.

* Vargarna leker herre på täppan och pratar med sina läskiga vargröster! Lolololololololol!

* Renesmee? SERIÖST!?!?!

* Bella dricker blod. Jacob och publiken mår illa.

* ”Jag skulle göra allt för mitt ofödda barn, som för övrigt var ett barn redan i befruktningsögonblicket. Till och med dö.” Vad är det för jävla sepebudskap?!

* …och Edward biter ut barnet. BITER! Ew-lol-ew-lol-ew!

* …och sist men inte minst blir Jacob kär i Bellas nyfödda demon-bebis. Jamen det är ju helt normalt. Det är ju ingen åldersskillnad att tala om, tänk på Edward och Bella liksom.

Jag är bara glad att den här filmen är så överdrivet amerikansk, kristen, konservativ och DUMIHUVET att den faktiskt är svår att ta på allvar för den svenska publiken.

 

The letters from no one

Kapitel 3 i första Harry Potter-boken. Titeln syftar på breven från Hogwarts som försöker nå Harry, men som Vernon försöker stoppa så till den milda grad att hela familjen måste ge sig av från hemmet, och åka först till ett hotell och sedan ut på en öde ö i havet.

När jag läser det här kapitlet kommer jag på mig själv med att nynna på introlåten till 2½ men. Så illa är det. Bortsett från någon enstaka stickreplik av Petunia samt den kvinnliga hotellägaren är det a man’s world. Så jag tänkte ta tillfället i akt och titta på mansroller!

De tre män/pojkar som tar plats i kapitlet är Vernon, Dudley och Harry. Vernon och Dudley framställs som negativa personligheter medan Harry är den vi identifierar oss med. Vi ska vilka personlighetsdrag Rowling utrustat de olika karaktärerna med.

Vernon är en mycket auktoritär person. Han är familjens överhuvud och han bestämmer över alla de övriga. Han tycker själv han är väldigt smart, men han blir ständigt överlistad (dvs, han är inte så smart egentligen). När en situation uppstår som han inte har kontroll över blir han både rädd och arg, men tar all sin tid och kraft i anspråk för att rätta till det han anser vara missförhållanden. Detta skulle i många fall kunna tolkas som positivt, problemet här är ju snarare att det han försöker stoppa (att Harry ska komma till Hogwarts) är något som både vi läsare och Harry vill ska hända (vi vet det inte än, men vi vill det). Några andra saker vi får veta i kapitlet är att Vernon är stolt över sin son Dudley, har dålig humor, och antingen kan han ingenting om mat, eller så bryr han sig inte (hans uppfattning om proviant är chips och bananer).

Dudley beskrivs i början av kapitlet som ”big and stupid”. Han är en mobbare, han är vårdslös med sina saker, han är våldsam, han är bortskämd, han får utbrott när han inte får som han vill. Han älskar TV och TV-spel, men läser aldrig. Dessutom snarkar han. Det här är beskrivningen av en rakt igenom otrevlig person, där Rowling dessutom lagt in en värdering av vilka fritidssysselsättningar som är bra och inte. TV = dåligt. Böcker = bra. Per definition, eftersom Dudley tycker tvärtom.

Harry är protagonisten som vi ska identifiera oss med, och det märks. Harry har nämligen inte utrustats med så många egenskaper (än så länge), så att vi ska kunna projicera oss själva på honom. Detta är knappast stor litteratur, men ett väldigt smart drag om man vill få människor att fastna i böckerna.* Men vi ska ändå titta på det lilla vi får veta om Harry. Han är ju kuvad, det vet vi. Han har växt upp hos en familj som hatar honom, han är deras slav och bor i en skrubb. Han är också väldigt lugn, vilket väl kan vara för att han lärt sig att hans liv blir enklare om han inte säger emot. Men han tänker och funderar mycket för sig själv, vilket ju också är en bra strategi för verklighetsflykt. Han kan också bli arg, men till skillnad från Dudley blir han arg av ”rätt” orsaker, som att han inte får läsa breven som är adresserade till honom. Han beskrivs också som fyndig och kvicktänkt, när han pikar t ex Dudley.

Så vilka slutsatser kan vi dra, vilken mansroll är eftertraktad och vilken beskrivs som negativ? Jag tycker vi får ganska mycket att gå på när det gäller det negativa, men inte så jättemycket positivt. Harrys karaktär lämnas öppen, och han kommer ju utvecklas som vi vet. Men typiskt ”manliga” egenskaper som auktoritet och fysisk styrka beskrivs på ett negativt sätt. Men oräddhet, som väl också får ses som en typisk manlig egenskap, ses som positivt här. Vernon är rädd, Dudley är rädd – men inte Harry.

Sammanfattningsvis målar Rowling upp en bild av en man och en pojke med ganska stereotypa manliga egenskaper som hon vill vi ska tycka beter sig illa. Jag tolkar det som att det ses som positivt när män/pojkar inte följer den typiskt manliga machorollen. Det är dock lite svårt att dra slutsatser om vad en positiv manlighet skulle kunna innebära utifrån detta kapitel.

* Det är också en av huvudpunkterna för personer som brukar kritisera Twilight: Bella är för platt, hon har ingen personlighet. Jag har dock aldrig hört det som en kritik mot Harry Potter-böckerna. Visst kan man kritisera Twilight på många punkter, men jag tycker man ska göra det av rätt orsak, inte för att det är böcker som tonårstjejer kan identifiera sig med. (Jag kan dock hålla med om att det är problematiskt vad de kan identifiera sig med, men jag tycker att det är skillnad.)

 

Se på vår tröskel står vitklädd med ljus i hår…

När jag gick på gymnasiet för tio år sedan hade vi en väldigt omtalad Lucia på Bergska skolan i Finspång. Han hette Daniel, hade långt blont hår och ett stort skägg. Tyvärr missade jag just det luciatåget (tog sovmorgon, ehm) men det hamnade i tidningen och blev väldigt omtalat och framför allt (såvitt jag kunde bedöma) uppskattat av eleverna. Det var inget spex, utan fullt allvar. Men några föräldrar skickade arga insändare till tidningen och året efter ombads vi elever rösta på ”den tjej i trean du vill se som Lucia”. Alla killar eliminerades alltså innan röstningen ens började.

Och man skulle ju kunna tro att något har ändrats på tio år, men icke. Elever röstar fortfarande fram killar till Lucia på sina håll, och skolpersonal och föräldrar protesterar fortfarande, ibland så till den milda grad att vissa stoppas. Det kan tyckas vara ett bagatellartat problem, och visst, det finns värre jämställdhetsproblem i samhället, men samtidigt: det är ärligt talat inget annat än könsdiskriminering. Och det skulle inte kosta någon någonting att tillåta killar att vara Lucia i samma utsträckning som tjejer. Det är bara fördomar som försvaras med ”det är ju traditiiiiiiooooon!” i brist på argument. ”Lucia var en tjej!” Ja, visst. Lucia var också (jag vet, ni har hört den förut) svarthårig, blind (rev ut sina ögon) och djupt troende. Krävs även detta av den som vill bli Lucia? Nej, för vi firar inte Lucia till minne av Sankta Lucia, vi firar det för att vi vill ha lite ljus och mys under den mörka långa vintern. Och jag förstår inte varför inte en kille skulle kunna ”sprida glans av sin fägring” (ja, jag är tjej, jag är hetero, jag tycker killar ser bra ut, liksom) eller ge oss hoppet om att ”dagen skall åter ny stiga ur rosig sky” lika väl som en tjej.

Och som Sepehr Gharanfoli i DN-artikeln så träffsäkert påpekar: ”Ingen hade protesterat om en tjej hade spelat Jesus i ett julspel för att hedra honom.” Nej, jag tror faktiskt ingen hade protesterat mot det. Då hade det hetat att det inte spelade nån roll, en tjej spelar en kille, inga problem. Men det ska vara så förbannat jävla svårt för killar att få bryta könsrollsmönster utan att det ska bli spex och fånerier av det. Och när de väl vill, så får de inte!? Vuxenvärlden, för i helvete, lägg av!

Jag är för övrigt nyfiken på mansaktivisters som Pär Ström och Pelle Billing syn på detta.

 

The Boy Who Lived

Jaha, då var det dags för mastodontutmaningen! Läsa Harry Potter med genusglasögon, alltså. Ett kapitel i veckan är det som gäller, så vi får väl se om jag orkar skriva nåt varje vecka eller hur det blir. Känner jag mig själv så kommer jag läsa bra mycket snabbare än så, så kanske att jag kommer sammanfatta en del. Men vi börjar med första kapitlet från första boken iallafall som jag läste igår efter att ha hittat boken på Brickebackens stadsdelsbibliotek av alla otippade ställen. Jag läser på engelska, så se för guds skull till att rätta mig om jag har misstolkat något ord eller så!

Nu är det här första gången jag skriver något sådant här så jag hoppas det blir bra. Jag kommer förmodligen laborera en del med form och struktur på inläggen såhär i början. Och obs! Jag kommer förutsätta att de som läser detta har läst Harry Potter-serien. Så det kommer bli både spoilers och resonemang som utgår ifrån att alla vet vad jag pratar om. Ah well, let’s go!

Sammanfattning: Första kapitlet i Harry Potter and the Philosopher’s Stone handlar om dagen då Harry Potter besegrar Lord Voldemort, ur ett mugglarperspektiv. Mycket smart drag av Rowling skulle jag vilja påstå, men det var ju inte det vi skulle diskutera.

Karaktärer (japp, jag använder ordet ”karaktär” i detta sammanhang även på svenska, sue me…): I första kapitlet presenteras ett antal personer för läsarna. Det är Mr och Mrs Dursley, deras son Dudley, Dumbledore, Professor McGonagall, Voldemort, Hagrid samt Harry Potter som blir beskrivna och introducerade. Det är sex män och två kvinnor. (Räknar man med Lily och James Potter blir det 7-3.) Och, vilket är lätt att glömma eftersom det är så uppenbart: huvudpersonen är en pojke. Kapitlet heter till och med ”The Boy Who Lived”. (Vi vet ju också från senare böcker att det inte hade kunnat vara annat än en pojke. Antingen skulle det bli Harry eller Neville som besegrade Voldemort. Men det kunde inte vara Lavender eller Hermione.)

Perspektiv: Böckerna är skrivna i tredje person. Men i detta kapitel får vi läsa mycket utifrån Mr Dursleys perspektiv. Sedan övergår det till osynlig åskådarperspektiv (det finns en annan term för detta, right?), när Dumbledore och McGonagall dyker upp.

Hur karaktärerna beskrivs: Mr och Mrs Dursley är ett mycket könsnormativt par. Vernon beskrivs som stor och tjock med mustasch och jobbar som chef på ett företag som tillverkar borrar. Petunia (bara namnet, liksom!) är smal med lång hals och gillar att skvallra om sina grannar. Han jobbar, med ett dubbelt manligt jobb (1) chef, 2) på en industri), hon är, såvitt jag kan utläsa, hemmafru (möjligen mammaledig). Och det är på grund av detta vi får Vernons perspektiv på den här dagen: det är ju han som kommer ut ur huset och får se allt konstigt som händer. När han kommer hem har Mrs Dursley haft en ”nice, normal day”. Båda beskrivs dock som ungefär lika osympatiska. Hur paret Dursley beskrivs är dock lite lurigt. För syftet med detta är ju helt enkelt att beskriva hur ”normala” och ”tråkiga” de är till skillnad från den magiska världen! Alltså: jag tror att deras könsroller är fullt medvetet gjorda av Rowling.

Sedan får vi träffa Dumbledore och McGonagall. Dumbledore beskrivs som väldigt gammal med glittrande ögon. McGonagall ser allvarlig och förargad ut. Hon tycker att han tar för lätt på saker och ting. McGonagall representerar förnuftet medan Dumbledore är spontaniteten. Detta skulle kunna vara ”omvända könsroller” om man tänker på att kvinnor ofta ses som oförnuftiga, men jag tycker ändå att McGonagall passar väldigt bra in i mallen som bister skolfröken. Men jag ser ändå dessa två som egna karaktärer med egna karaktärsdrag. Att vända på könen skulle fungera lika bra. Båda är lika ledsna för Lilys och James död.

Till sist presenteras Hagrid. Han är gigantisk, beskrivs som ‘vild’ och åker motorcykel = ”manligt”. Men han är också mycket känslosam och omhändertagande = ”kvinnligt”. Har dock svårt att se en kvinna i den här rollen. Kvinnor tillåts sällan vara så barnsliga.

Hur de pratar om andra karaktärer: McGonagall irriterar sig på firandet av Voldemorts nederlag då hon tycker att det drar till sig för mycket uppmärksamhet. Hon säger: ”Shooting stars down in Kent – I bet that was Dedalus Diggle. He never had much sense.” Här har vi något som jag minns som väldigt vanligt i Harry Potter-serien: pojkar är busiga. Boys will be boys. Medan kvinnorna (inte bara lärare som McGonagall) skäller på dem, beklagar sig över dem eller utövar damage control (vill minnas att Hermione står för mycket sådant böckerna igenom).

Under samma samtal säger även Dumbledore: ”I haven’t blushed so much since Madam Pomfrey told me she liked my new earmuffs.” Här reproduceras både kvinnorollen (kvinnor gillar kläder, kvinnor ger komplimanger) och mansrollen: män/killar tycker det är lite jobbigt med kvinnlig uppmärksamhet. De vet inte riktigt vart de ska ta vägen, eller vad de ska göra av sina känslor. Obs att jag tror att detta är sant i många fall och ett verkligt problem, att män inte får tala om sina känslor på samma sätt som kvinnor. Dumbledore gör ju det här ändå, och får av mig en liten stjärna till trollkarlshatten för det! Men är man så gammal som han så får man strunta i konventionerna.

Här hittar du andra analyser av samma kapitel!

 

Ett slut och en början

Sista nu!

30. Din favoritlåt från den här tiden förra året

Jo, jag vet faktiskt på ett ungefär, för jag har playlistor i Spotify där jag lägger in mina mest lyssnade låtar, och där jag kan se vid vilken tid jag lagt in dem. Och passande nog för årstiden, iallafall förra året när det var snö och grejer, var det Sleigh Bells jag lyssnade på. Närmare bestämt den här låten, Treats. (Som M.I.A. för övrigt har samplat i Meds and Feds.)

Nu när låtutmaningen är slut (ca ett halvår efter alla andra, jag vet), har jag som tur är hittat en ny utmaning: Läsa Harry Potter med genusglasögon! Dock att jag nog inte kommer skriva ett blogginlägg för varje kapitel som utmaningen egentligen går ut på, men några intressanta vinklar hoppas jag kunna hitta.

 

Grammatik för tv-serietittare

Läste Ingrid Hedströms krönika i DN idag om att vara språkpolis, något jag har älskat att vara men slutat mer och mer med i och med att jag försökt tona ner min besserwissersida samt hängt så mycket på internet att min språkkänsla fått sig ett antal törnar. (Folk skriver verkligen som krattor ibland!)

Ingrid Hedström skriver bland annat lite om ordet ”karaktär” i betydelsen rollfigur, som börjat ta sig in i svenska språket på sistone. I hennes öron skär det ”som naglar mot en griffeltavla”, men hon förstår att slaget är förlorat. Ja, det är det. Jag gillar verkligen ordet ”karaktär” som i ”Vilken är din favoritkaraktär i Vampire Diaries?” (Damon, förstås. Som inte alls har någon karaktär, i den traditionella betydelsen, ironiskt nog.) Jag tycker ”rollfigur” är ett lite tråkigt ord i sammanhanget och jag använder det mest när jag pratar om en rollfigur i förhållande till en skådespelare, typ ”Jim Parsons verkar vara väldigt lik sin rollfigur Sheldon Cooper”. Annars gillar jag det inte alls, eftersom ”rollfigur” gör så tydligt för mig att personen inte är på riktigt. Jag vill ju att TV-serie- och bokkaraktärerna ska vara på riktigt, åtminstone vill jag få låtsas det! Och det kortare ”figur” låter jättefånigt, snarare som en smurf eller något tecknat. Så ”karaktär” blir det, i brist på eventuella andra bättre språk att låna ord från.

Men sedan tar Hedström upp något som jag verkligen kan skriva under till på punkt och pricka, och som skär lika mycket i mina öron som i hennes, retar min språkkänsla och gör mig förbannad som feminist. (Jodå! Till och med språket!) Nämligen den nya seden att börja använda maskulint böjda adjektiv även för kvinnor. Som i ”den nyblivne vampyren Caroline Forbes” eller ”Bon Temps ende telepat: Sookie Stackhouse”. Dels stör det min läsning eftersom jag instinktivt uppfattar det som felaktigt, dels ligger det djupare än så. Jag ska försöka förklara varför.

Redan på högstadiet berättade min franskalärare (japp, här är ett till ord jag vet är fel, men tänker fortsätta med för att jag gillar det bättre än ”fransklärare”) att ”i språket kommer männen först” (”men bara där!” tillade hon sedan). I franskan böjer man mycket mer efter genus än vi gör i svenskan. De har maskulinum och femininum, och när man till exempel talar om en grupp med flera personer i böjs de alltid i maskulinum om det så bara finns en enda man med. Endast om det bara är kvinnor i gruppen kan de få böjas i femininum. (Nu minns jag knappt nån franska, men det är ungefär som att säga att en grupp med 1 manlig och 3 kvinnliga flygpersonal kallar man för ”4 stewards”, och endast om gruppen BARA består av kvinnor kan man säga ”4 flygvärdinnor”.) Det störde mig så mycket att jag på pin kiv oftast skrev typ ”elle/il/on est” när vi böjde verb istället för ”il/elle/on” som var standardordningen. Och började fundera lite. Och kom såklart fram till att även svenskan är ojämställd. För det är t ex ”lärare”, inte ”lärarinna” som blivit könsneutralt, fast båda var lika könade från början. Vi har också ”tjänsteman” som få reagerar på, medan folk fnissar åt manliga sjuksköterskor, trots att ”sjuksköterska” är det vedertagna könsneutrala begreppet.

Men vi har haft en sak kvar i svenska språket, och det är att adjektivens standardform är kvinnlig, alltså slutar på -a. Den gröna bilen, den stadiga klippan, det ulliga lammet. Och även ”den intelligenta Willow Rosenberg” (kvinna), och faktiskt även ”den snygga Eric Northman” (man). Man har då om man har velat kunna ge t ex Eric ett maskulint böjt adjektiv, ”snygge”, men detta har då varit ett undantag från normalfallet. Men denna sista feminina utpost får vi tydligen snart säga adjö till den med.

Inte för att det egentligen är viktigt, i jämförelse med mycket annat. Men språket säger ändå något om hur vi uppfattar vår värld.