I know that you are rotten to the core

(Se där, en titel som passar till båda låtarna nedan!)

1. Din favoritlåt

Att ens ge någon det dilemmat: säg din favoritlåt! är ju helt galet, men ändå nåt man måste ta ställning till då och då. Hur definierar man favorit? Den låten som man lyssnar mest på just nu, den låten man aldrig tröttnar på, den låten som hängt med längst, den låten man har bäst minnen till? Själv lyssnar jag ju på allt från singer/songwriter till post-hardcore, och det är ju minst sagt svårt att jämföra  med varann. Allt varierar ju med humör och tid.

Men jag tänker ändå välja en låt som är en bra representant för den musikstil jag lyssnar mest på och som vagt kan definieras som gitarrbaserad pop/rock. Ni som har följt min blogg från starten lär ju ha stött på den här låten ett par tre gånger tidigare, och det är väl också ett mått på hur mycket jag tycker om den.

Boys on the Radio med Hole (1998):

Eller lyssna på Spotify.

Hela skivan, Celebrity Skin, är fantastisk. Och jag lyssnar alltid på  den när våren börjar komma, som nu. Det finns något somrigt i den, en känsla av ljusa, varma sommarnätter och lycka men också otroligt mycket vemod. Det här är en skiva och en låt som jag inte alls har något sammanhang eller speciell relation till mer än att jag tycker att det är så sjukt jävla bra och vackert så att jag vill dö. Vilket väl är ungefär vad låten handlar om också. When the water is too deep you can close your eyes and really sleep tonight.

2. Din hatlåt

Precis som det finns många bra låtar finns det extremt många dåliga låtar. Men roligast är väl att välja nån låt som ändå är hyfsat populär så att folk känner igen den. Att en dålig låt är populär gör ju dessutom oftast låten ännu sämre. En låt som jag aldrig har gillat, inte ens under min otroligt dedikerade Gyllene Tider-period i 13-årsåldern, är Sommartider (klicka för att lyssna i Spotify om ni prompt vill, jag tänker fan inte lägga upp en video på skräpet, om det ens finns nån med tanke på Gessles girighet). Låten känns tråkig, banal (jovisst, det är Gyllene Tider, men ändå) och…fattig på nåt sätt. Den har liksom ingen fyllighet, det finns inget ljud i den, det blir bara torrt på nåt sätt. Plus fånig text, visserligen inte lika kräkframkallande som äckliga Sommaren är kort, men tillräckligt. Plus att man blir påtvingad det en miljon gånger per sommar och folk bah: ”åååååhhhhh, DET HÄR ÄR SVENSK SOMMAR!” *njuter* Och så känner jag mig sådär allierad igen. Fast den här gången är jag nog i ganska gott sällskap.

 

He’s drunk, he tastes like candy, he’s so beautiful

Fyra favoritartister vill Pialotta på MusikOFotoAutomaten ha denna vecka, och det får hon så gärna!

Hole, med Courtney Love i spetsen, är helt underbara och jag har sagt det förut  men det tål att sägas igen: Celebrity Skin måste vara en av tidernas bästa album. Här är Awful, från den skivan:

Nyfunna  älsklingar är My Chemical Romance. Det finns ju många bra killband, men, jag kan inte förneka det: de bästa killbanden är de där jag vill ligga med sångaren. Det ger liksom mer känsla åt allting. Är helt kär i The Black Parade, som I Don’t Love You är med på:

Tori <3 Det Tori Amos inte kan göra med ett piano är inte värt att göras. Fina melodier och skitbra texter gör inte saken sämre. Jag kan typ gråta när jag lyssnar på Tori fast jag inte vet varför. Silent All These Years:

Ingen som läser min blogg kan väl ha missat att jag ÄLSKAR Green Day. Iallafall deras två senaste skivor. Och underbara Billie Joe! 21st Century Breakdown:

 

Courtney Love och Scarlett O’Hara

”Holes” (Courtney Loves, really, inga andra tidigare medlemmar ingår i sättningen) nya skiva Nobody’s Daughter har äntligen kommit till Spotify (Premium iallafall, vet inte hur det är med gratisversionen). Det är en bra skiva, låter lite som en blandning av Celebrity Skin och Live Through This. Ingen skiva kommer någonsin slå Celebrity Skin för mig, så är det bara, men skivan gör mig iallafall inte besviken. Speciellt förtjust är jag i det inte speciellt karaktäristiska bonusspåret Never Go Hungry Again:

Titeln är, för er som inte vet, en mycket passande referens till Borta med Vinden. Efter att ha kommit hem till barndomshemmet Tara och upptäckt att godset är raserat och plundrat på grund av (amerikanska inbördes)kriget svär bokens hjältinna Scarlett O’Hara: ”As God as my witness, I’ll never go hungry again.”  (Åtminstone i filmen säger hon så, men poängen går fram även i boken.) Hon står också fast vid det uttalandet, och skyr inga medel för att klara sig i världen. Hon socialiserar med yankees (läs: de onda), hon stjäl sin systers fästman, hon lurar, bedrar och gör en massa saker som kvinnor absolut inte får göra (typ sköter en affär). Någon som ser några likheter med Courtney?

Lyssna på skivan och läs boken! Typ världens bästa bok med världens bästa hjältinna.

 

Sheep go to Heaven, goats go to Hell

Himmel och helvete är temat för veckans musikfoto, vilket passar mig perfekt eftersom vi har religionstema i skolan just nu. Igår var vi till exempel i katolska kyrkan på studiebesök. Inte för att vi pratade så mycket om himlen och helvetet, men det är ju ändå där alla ska hamna till slut enligt dem. Så för att få höra Hole spela i himlen så gäller det att dricka duktigt av nattvardsvinet (dvs Kristi blod) och se till att hålla dig i celibat om du är präst. Lever du däremot promiskuöst eller gifter dig med någon av samma kön så blir det Horrorpops istället, och det är ju inte fy skam det heller. (Ja, det var mest sånt vi pratade om, men det säger kanske mer om oss som klass än om katolska kyrkan.)

Hole: Heaven Tonight. En av mina favoritlåtar alla kategorier, från plattan Celebrity Skin. Texten i videon stämmer inte riktigt, så det räcker att lyssna.

Horrorpops: Psychobithes Outta Hell. Psychobilly!

Och upphovet till hela konceptet:

 

All your sanity and wits they will all vanish, i promise

Jag får kommentarer ibland om att jag borde vara lite mer positiv till saker och ting. Så eftersom jag bloggade om en hårfärgning jag inte gillade häromdagen, tänkte jag väga upp min karma lite med en bild på en hårfärgning jag verkligen gillar. Får jag presentera min pojkvän, min älskling, min sämre hälft, mitt ligg: Benjamin, I Lila Hår!

(Ps. Jag tror egentligen färgen är mer ”purple” än ”violet”, men jag är ingen expert på färgnyanser i engelskan.)

 

Män i musiken

Idag kom jag inte på nåt speciellt att skriva om, så jag tänkte jag skulle lyfta fram några manliga artister som jag lyssnar på! Det finns ju faktiskt väldigt många män som sjunger och spelar minst lika bra som kvinnor, och som har haft stor betydelse för musikhistorien (och att de ibland är snygga att titta på stör ju inte heller, hehe). Jag har letat lite och hittat tre män som jag gärna lyssnar på!

1. John Lennon (The Beatles)

John har faktiskt varit en av mina favoritartister ända sedan jag var liten och lyssnade på pappas gamla Beatles-vinyler. Ett riktigt bra och klassiskt killband. John är ju annars känd för att han var gift med konstnären Yoko Ono, men han var ju aktiv långt innan dess. Här kommer ett klipp med låten You’ve got to hide your love away från Beatles film Help! från 1965. Titta så söta de allihop var på den tiden! (Det finns en story bakom varför Ringo spelar så trumpet med handloven på tamburinen, men man måste se filmen för att fatta. Gör det, den är skitbra! Jag tror hela finns på Youtube.)

2. Eric Erlandson (Hole)

Det är kanske inte så många som vet, men Hole hade faktiskt en kille på gitarr! Inte nog med det, han hjälpte dessutom till med låtskrivandet i bandet. Riktigt duktig på att spela är han också.

3. Billie Joe Armstrong (Green Day)

Oh my god, jag är så jävla kär i Billie Joe! Kolla liksom så himla snygg han är!!!!!!!!! Och bandet är bra också! Det är en av anledningarna till att jag gillar killrock. Hetingar och bra musik på en gång, kan det bli bättre?

 

Endless summer night

Jag snubblade nyligen över en ”utmaningsblogg” som heter MusikFoto och som jag tycker verkar vara intressant. Idén går ut på att man ska lägga upp en låt och ett foto man själv tagit, på ett visst tema, nytt varje vecka. Den här veckans tema är ”sommar”.

Bilden är från utebion i Finspång för några år sedan. Jag älskar ljuset i bilden, det är liksom så ”Endless summer night” på nåt sätt.

Låten är Holes Boys on the Radio, från Celebrity Skin-skivan som är en av mina all-time-favourites (vilket ni säkert redan vet). Hela skivan är jättesomrig (det är nåt med gitarrerna!) och jag kunde ha tagit nästan vilken låt som helst från den. Slutstriden stod mellan Malibu, Heaven Tonight och Boys on the Radio, det blev den senare på grund av den fanns i den bästa versionen på Youtube. Det är lite argare känsla i låten live, så om ni vill få den där riktiga bitterljuva, hjärtskärande, underbara sommarnattskänslan rekommenderar jag att lyssna på albumet på Spotify.

In your endless summer night I’ll be on the other side

When the water is too deep I will ease your suffering

 

Fyllepost

Allsångslåtar på fyllan som funkar hos oss:

*OH MAKE ME OVER! I’M ALL I WANNA BE! I’M WALKING STEADY IN DEMONOLOGY!…

*LOOK AT YOU MAN, LOOK AT THE BAND, LOOK AT THE DAY DON’T THROW IT AWAY…

*GE MIG ARSENIK! BABABAM, FÖR STAN ÄR FULL AV TANTER Å TRAGIK, PULVER HJÄLPTE MIG VERKLIGEN, SKRIV DET HÄR I TIDNINGEN, FÖR JAG VAR NERE MEN UPPE PÅ FEEEEEEM! AAAAHA!…

*WHEN THE SKY WAS MADE OF AMETHYST…AND ALL THE STARS WERE JUST LIKE LITTLE FISH…

 

Courtney återförenar Hole!

Oj oj. Jag hittade nyheten i DN: Courtney Love återförenar Hole. Den kom ursprungligen från den här artikeln i NME. Jag blev totalt exhalterad först, sedan lyssnade jag på några demo- och liveversioner av låtarna på kommande albumet (finns i NME-artikeln) och då lugnade jag ner mig lite. Observera artikelns namn, det är Courtney som återförenar Hole, inte Hole som återförenas. Den enda fastställda tidigare Hole-medlemmen är Melissa auf der Maur. Det är Courtneys soloalbum, Nobody’s Daughter (som skulle ha släppt för några år sedan men har blivit något av en Chinese Democracy (googla om du vill bli allmänbildad)) som ska släppas under gruppnamnet Hole. Fast det är klart, Courtney är ju Hole, på sätt och vis.

I vilket fall är det väldigt spännande. Jag gillade Courtneys senaste skiva, America’s Sweetheart, jättemycket också, även om inget i hela världen slår Holes sista (numera får jag väl kalla det ”senaste”) album, Celebrity Skin från 1998. Den har liksom allt. Definitivt på topp 5 av bästa albumen genom tiderna.

Här är ett klipp från Hultsfred 1999. En helt sjuk konsert där Courtney visade tuttarna, hoppade ut i publiken och drog upp folk på scenen. Och en tjej dog, tragiskt nog. Men man får kolla på videon och tycka att den är bra ändå! Det är först Violet, Holes bästa låt pre-Celebrity Skin, och sedan Awful.