Högskoleprovet för barn

Hittade det här i Ordriket, en gammal barnbok jag älskade när jag var liten. Det var flera sidor sånt här. Inte konstigt att jag blev som jag blev med andra ord.

 

Så är det

Jomen såhär är det: jag och Benjamin, min pojkvän sedan 11 år tillbaka, har bestämt oss för att göra slut. Det är såklart jobbigt på en massa sätt som jag inte riktigt orkar dra upp här och nu på bloggen, men vi var överens, det har inte hänt något dramatiskt och vi är fortfarande nära vänner, vilket känns väldigt skönt i och med att det är bostadsbrist i Örebro och vi lär vara tvungna att bo ihop ett tag till.

Tänkte istället ta upp en annan aspekt på det hela. Fanny har ju skrivit om feministiska framsteg i vardagen nyligen, och bett läsarna att berätta om sina egna sådana framsteg. Och jag har verkligen feminismen att tacka för att jag fokuserar på rätt saker under det här (extremt läskiga) uppbrottet. Jag känner mig såklart ledsen, men det finns så många saker som gör att det går lättare. Jag känner inte att jag måste skaffa en ny kille. Jag får inte panik för att jag snart är 30 och borde skaffa barn, men inte har någon att skaffa barn med. Jag är inte orolig för att bo ensam. Jag är inte rädd att förlora min försörjning. Jag tänker inte: ”det måste vara något fel på mig eftersom jag inte kan behålla min pojkvän”. Även om jag hatar ”tänk positivt”-kulturen så känner jag ändå att det finns ganska många positiva saker att fokusera på i den här situationen. Jag får se till mina egna behov, känna efter vad jag själv vill. Jag kommer att tvingas att ta eget ansvar för att hålla kontakten med folk, vilket är nyttigt. Till skillnad från vad som vanligen är fallet är nämligen de allra flesta av mina kompisar ”mest” Benjamins kompisar från början.

 

Min (f.d.) arbetsplats

Har tänkt göra en sån här karta jättelänge men inte kommit till skott förrän nu, när jag slutat frilansa. Men iallafall, här kommer kartan på mitt geografiska arbetsområde innan jag bliv anställd. Röda prickar är städer jag jobbat i (var tvungen att göra en vägbeskrivning i Google för att få till det, därav den blå linjen, har alltså inte jobbat i Stockholm eller Trollhättan).

Kan ha glömt nån stad också.

Typ lika stort som Belgien, eller nåt.

(Ursäkta tråkiga/obefintliga inlägg, ska försöka skriva om nåt som bloggosfären snackar om snart, lovar!)

 

All work and no play

Jag har skaffat mig ett jobb, om ni undrar vad jag sysslar med. (Inte klippt mig än dock, fast jag har råd nu, men ingen tid.) Så jag jobbar -> är trött -> sover. Jag har alltid sagt att heltidsjobb inte är något för mig och det står jag fast vid. Har jobbat i fyra dagar och har redan svinont i axlarna (typisk tolkskada), ont i magen, ont i huvudet och kan inte sova på nätterna trots astrött. Men man vänjer sig väl och jag får ju pengar. Är inte ett dugg pengakåt men man måste ju ha dem för att överleva.

Okej, nu låter jag asbitter. Arbetsuppgifterna är väldigt roliga och utvecklande så det är verkligen inte det som är problemet. Alla arbetskamraterna är trevliga och säger välkommen och hoppas du ska trivas osv, tyvärr är de ca 100 stycken (skojar inte) så jag kommer ju inte ihåg ett enda namn. Kanske har lärt mig dem tills mitt vikariat går ut om 6 månader.

Men alltså, det här med 8 timmars jobb om dagen, fem dagar i veckan. Varför? Vem vill ha det så egentligen? Fattar verkligen inte grejen.

 

Näe, här blir det inga barn gjorda!

Har precis läst detta intressanta inlägg om barnfrihet, som skapat ett jättefint kommentarsfält (läs t ex gärna Mamma B:s kommentarer), och känner att jag vill tillägga några saker.

En ståndpunkt som uppkommer i kommentarerna är att det är förståeligt att inte skaffa barn om man har någon speciell plan med sitt liv, som att jobba med humanitära projekt i u-länder till exempel. Folk som har barn ser detta som en ”förmildrande omständighet” och folk som inte har barn är noga med att poängtera att de gör/vill göra sådana saker.

För det första vill jag säga att man ska inte behöva ha någon orsak alls till att inte skaffa barn, precis som att jag tycker att man inte behöver ha någon anledning alls till att vara nykterist eller vegan, det är väl snarare de som super eller äter kött som behöver ha en motivering till varför de medvetet skadar sig själva/djur (obs, jag är varken nykterist eller vegan).

Men om man nu ska ha en orsak, varför kan inte den vara typ såhär: Jag känner inte för det. Jag vill fortsätta lata mig, kunna ta långa sovmorgnar, kolla på film utan att bli störd, resa bort utan att behöva krångla, få vara sjuk i fred, festa hela natten, dricka sprit, ha sex, inte behöva ta hänsyn till någon annan för jag har det faktiskt jävligt soft som det är! Det är nämligen min orsak till att inte skaffa barn och jag tycker verkligen inte att man behöver motivera sitt (icke-)val att inte skaffa barn med någon slags storslagen plan man har för sitt liv.

En annan orsak som jag också tycker man kan prata mer om är om man känner att man inte vill skaffa barn för att man inte tycker att man kommer bli en bra förälder. Okej, alla har bra och dåliga sidor och ingen är perfekt, men ärligt talat kan jag önska att båda mina föräldrar hade tagit tag i sina egna problem innan de skaffade mig. Jag hade mått så mycket bättre då.

 

MarySaintMary fyller år!

Ja, igår alltså. När folk har frågat vad jag önskar mig har jag svarat: äh, venne, inte en massa prylar helst. Har således fått chips, choklad, te, rödlök, gul lök, vitlök, sylt, saft, ost, rapsolja, bönor, mangold, blåbär, björnbär, äpplen, tomater, gurka osv. Och pengar. Och det här jetespenande paketet på posten:

Det som var mest awesome med detta (förutom att det stod FBI som avsändare och jag inte kände igen handstilen (och att det innehöll torkade bär)) var att Posten levererade detta rätt på ”MarySaintMary” utan efternamn. Det bor väl en 10 personer sådär i vår trappuppgång iallafall. Betyder det att jag är känd nu?

Benjamin brukar alltid vara innovativ när det gäller paketinslagningsmetoder, här en s.k. ”pull the strings”-inslagning, där man skulle dra i snörena för att presenten skulle komma ut. Det funkade inte, men tanken var god.

Dagen firades i övrigt med att jobba nio och en halv timme, vilket var awesome eftersom det var trevligt + jag får cash, samt gå på psykpub och musikquizza med fina psykologstuderande. Förra året låg jag i en sång och grät halva min födelsedag, så detta var bättre x100.

Vill ni ge mig en födelsedagspresent i efterskott, så gör det genom att öka på besöksstatistiken på min andra blogg, där Randy skrivit ett nytt kapitel om Adam, Ljusets sken!

 

 

”Men snälla mrs. Hamilton, ni ville ju så rysligt gärna bli komprometterad!”

Läser om Borta med Vinden för jag vet inte vilken gång i ordningen, och identifierar mig med Scarlett så mycket att det värker i hjärtat när hon står där i sitt lilla bås på konfederationens pengainsamlingsspektakel, 17 år och iklädd sorgklädsel, orkestern spelar upp, och så får hon inte dansa. Hon fortfarande ung, hon är änka efter en man hon aldrig älskade och gifte sig med endast som en bricka i ett spel och mor till ett barn hon inte alls har några känslor för, hon förstår inte riktigt vad som har hänt och allt hon vill är tillbaka till sin ungflickstid, för det enda hon kan och vill göra är att flirta, dansa och linda män runt sitt lillfinger. Men den konservativa söderns stränga konvenans låter henne inte göra något annat än att sälja spetsar, och egentligen skulle hon ju inte ha gått ut ur huset alls, men så var det ju det där med att samla in pengar till kriget, Den Heliga Saken, som gjorde att hon hittade ett kryphål för att komma ut. Och så blir hon tagen med storm av den fräcka kapten Butler, som inte bryr sig det minsta om konventionen eller ens saken, han vill bara dansa med en vacker och temperamentsfull flicka. Och hon älskar det. Men det är ett högt pris hon får betala för en kväll av danser, för Atlantas värdiga invånare förlåter inte ett etikettsbrott av den kalibern i första taget, ens i krigstid.

Precis som Scarlett har jag aldrig lärt mig dölja mina känslor, men till skillnad från henne har jag aldrig ens lärt mig Spelet, och herregud vad det finns subtiliteter. Små saker som kan verka så oskyldiga på ytan kan få oanade konsekvenser. Var går gränsen? Ett par röda byxor? En piercing? Ett skämt, eller två eller fem? Vara sig själv, låta ens riktiga personlighet skina igenom den svarta sorgklädseln och den omsorgsfulla masken? En egen tanke? Svara ärligt på en fråga? Att säga emot, att inte delta i Spelet, när Spelet får en att minska, bli ihoptryckt, tröttna på livet? Jag vet inte. Men var så säker, när man passerar den, då kommer folk att prata, och så kommer ett telefonsamtal. Och man kan vara glad om det stannar där.

 

MarySaintMary, way down south

Jag har varit på en minst sagt intensiv resa nu onsdag-söndag, som har gått Örebro-Halmstad-Göteborg-Köpenhamn-Lund-Malmö-Lund-Örebro. Jag har hunnit med att rädda en tant, bada vid Tylösand, gå på West Coast Riot och se Randys enda sverigespelning, Turbonegro med nya sångaren, Against Me!, Rancid och Anti-Flag. Jag har hängt hemma hos Elisabeth och kedjetittat på Daria/sovit, träffat en random tysk och åkt nattbuss till Köpenhamn med hans kompis och glömt bort att sova, för att istället försöka sova på en bänk på stationen i Köpenhamn och blivit utskälld av en vakt. När jag till slut mötte upp mina vänner tvingade de mig att promenera runt i Köpenhamn så att jag nästan började gråta av utmattning och lågt blodsocker, men vi kom ändå till en fin restaurang med vegetarisk buffé och i Christiania fick jag äntligen sova en stund i gräset.

Trött tjej i Danmark.

Jag har sympatihängt på Sönder Boulevard med mina Thåströmälskande vänner, tagit tåget till Lund och stupat i säng. Jag har åkt till Malmö och gått i skivaffär och ätit billig falafel med halloumi, åkt tillbaka till Lund igen och dansat bugg till queerdansbandet Klas-Ingelaz som Magnus spelar i, för att sedan gå ut på ett helt fantastiskt uteställe som spelade musik som hade kunnat vara en av mina Spotifylistor rakt av och där alla dansade mellan borden och sjöng med i Common People och Killing in the Name. Jag har internskämtat, skrattat, umgåtts med galet mycket folk, myst i solen, rökt Black Devil och druckit rom&cola. På vägen hem stannade vi vid Cliff Burtons minnessten och blev utskällda av en arg gubbe. All in all, en helt awesome semester.

 

The most erotic thing that never happened to me

Vecka 6 vill att vi ska skriva om det sexigaste/mest erotiska vi har upplevt. Det tänker jag inte göra, för det är för privat för mig. Däremot kan jag skriva om ett av de mest spännande tillfällena i mitt liv där inget sex alls varit inblandat men jag ändå suttit där med bultande hjärta och pirr överallt och inte riktigt vetat vart jag ska ta vägen med alla omg!feelings. Detta är vad jag skrev precis efter att det hänt (det är ganska länge sen), dock något modifierat. Jag skrev det på engelska då, så engelska är vad ni får. Jag antar att det beror på att jag läste väldigt mycket fanfiction och liknande på engelska då, och var mest bekväm med att skriva om detta område på engelska. Och ja, fattar ni inte min relation till slash så fattar ni kanske inte det här. Men tro mig, det var stort.

OMG, OMG, OMG. Can’t believe SLASH just almost happened to me.

So, there’s this guy who’s young and really cute, and we’ve been chatting for a while. Yesterday I was chatting with him like any other night (it’s always at night, I dunno why), and asked him about an emo band, if he by any chance liked them, because I just discovered them and I figured he might. And he was like ”OMG I love them!” and just went on about how much he liked them when he was, like 16 or something. And then he got quiet for a while and then he said suspiciously ”I’m looking for a picture for you” and I thought he was talking about pics of the band with their members making out or something because he knows that stuff really gets me going. And then he sends me a picture of himself from a couple of years ago, totally emo, with black nail polish and eyeliner. Goddamn. Fucking. Hot. And the thing is, he totally knows about my taste in boys so he must’ve known how I would react to this. What could I do, but compliment him om the nail polish and ask for more pictures? So he sent me some more. And I was totally breathless…but tried to stay coherent in the chat of course. And then, I had to ask. And he SO knew what was coming before I even said it, but I still said it. ”So, what are the chances that a boy looking like that and being totally into emo is not gay or at least somewhat bicurious?” And he tried to avoid answering but I’d tasted blood so I wouldn’t let him get away with that. And so he said: ”Well, yes, I know I’m young, but I’ve done this and that. Bicurious; been there, done that. But I really don’t wanna talk about it, ask me again when I’m drunk.”

OMG, how I want him now! Drunk. Of course.

Det är inte killarna på bilden som har skrivit brevet, osv.

Ps. Ni får gärna rätta min engelska om ni kan bättre. Blir lite osäker på om det verkligen heter ”chatting”, det som vi på svenska kallar ”chatta”, osv. Blir inte ledsen!

 

Djungel på 4 kvadratmeter

Har inte bloggat pga upptagen med sommaren. Här kommer några bilder från vår balkong!