Jag fick visst mitt önsketema i Musikfoto den här veckan, 90-tal alltså. Och nu när jag har fått det som jag nyligen nämnde att jag ”skulle kunna skriva spaltmeter om” (eller vad det nu var) så drabbas jag naturligtvis av beslutsångest när jag måste välja bara en låt. 90-talet var ju årtiondet jag växte upp och blev, well, inte MarySaintMary kanske men iallafall mig själv.
Jag började skolan 1990 (7 år var man ju på den tiden) och slutade nian 1999. Hann alltså inte bara gå igenom hela min grundskoletid, utan även börja gymnasiet under 1990-talet. Således gick jag i högstadiet i slutet av 90-talet och det var nog då jag präglades mest i min musiksmak, samt började förstå allt det där de sjunger om i popmusik.
Musikaliskt kan man väl säga att jag var ganska omedveten om ny musik under låg- och mellanstadiet. Det var mest Beatles och Gold 105 (den lokala radiokanalen som spelade enbart 50-och 60-talsmusik på den tiden). Men visst, en del samtida musik slank väl in från skoldiskona samt när jag någon enstaka gång lyssnade på hundrafyrakommasju-Megapol. Från de tidigare minns jag till exempel Basket Case (Green Day), Fading Like a Flower (Roxette) och Don’t Cry (Guns n’ Roses, som Rajson bloggar den här veckan). Jag var så imponerad över den sista långa tonen i den sistnämnda!
Det var väl i sexan jag började intressera mig för nyare musik och maniskt började följa Trackslistan och gärna också Singellistan och skriva ner listorna i en liten bok (jo, jag vet, Aspie som fan). Jag har fortfarande kvar böckerna, meningslöst kan man tycka eftersom alla listor ändå finns på internet. Men sån är jag! Av Tracks-lyssnandet blev det naturligtvis ännu mer P3, och det var ju mest rock/pop som gällde på den här tiden (iallafall som jag minns det). Så jag lyssnade på först och främst Gyllene Tider (som då precis hade släppt Halmstads Pärlor-samlingen med några nya låtar, i mitt tycke bland deras bästa: Kung av sand och Det är över nu), sedan tyckte jag att de var för töntiga såklart och började gilla Smashing Pumpkins, Oasis, The Verve, Skunk Anansie, Radiohead, Hole, Bloodhound Gang, Blur, Suede, No Doubt och så vidare.
Men även min förkärlek för det bitterljuva fick sitt i slutet av 90-talet. The Verve, som jag redan har nämnt, släppte sin totalt vemodiga och underbara Urban Hymns; Madonnas Ray of Light hade också många låtar att gråta och dansa samtidigt till. Hole släppte Celebrity Skin (kanske världens bästa platta) och sen fanns det ju låtar som He’s on the Phone (Saint Etienne), Not Forever (Popsicle) och Disco 2000 (Pulp).
Det är ju omöjligt att välja en låt, som ni förstår. Jag har därför gjort en 90-tals-playlist i Spotify med samtida musik som jag lyssnade på i högstadet. Men för er som ändå vill ha en låt, så drar jag väl till med den Natalie Imbruglia och Torn. Komplett med gitarrer (ja, i musiken alltså), 90-tals-frisyr, kläder och skor.
(I slutet på 90-talet kom även min metalperiod. Men den tar vi en annan gång.)
