Vecka 6 uppmanar oss att skriva om knullkompisar. Min historia börjar med en scen ur gymnasiet.
I tvåan hade vi en ”relationsvecka”, som skulle handla om ”relationer”, men som egentligen handlade om sex. Det är iallafall det jag minns. Det stora minnet som för alltid kommer vara inpräntade i minnet hos Bergskas class of ’02 är hur skolledningen av någon anledning har fått för sig att visa porrfilm på storbildsskärm i aulan. Vi hade haft någonting annat, obligatoriskt, i aulan innan, och någon lärare stod framme på scenen och sa att de som inte ville stanna kvar absolut fick gå ut under porrvisningen om de ville, det var helt frivilligt. Ett litet gäng tjejer från min klass var modiga nog att ställa sig upp och promenera ut, resten satt kvar. Och visst, det är klart att de flesta var lite nyfikna och spända på att få se porr, men jag tror knappast att alla som ville vågade ställa sig upp inför ca 100 elever och gå ut. Sedan slängde de på en porrfilm (en tjej hittade två killar på gatan som hon bjöd hem och hade trekant med), och alla fnissade jättemycket, och ”ska ni med upp på en kopp kaffe?” fick för alltid en helt ny innebörd för alla 83:or i Finspång.
Jag antar att skolan på något sätt hade tänkt uppväga den frigjorda porrfilmen med ett allvarligt, värdekonservativt snack i klassrummet efteråt, eller om det bara var så att varje lärare själv fick ta tag i det och använda sig av sina egna värderingar, vad vet jag. Vår lärare, en tjej i 30-årsåldern, började nämligen med att fråga klassen vad vi ”tyckte” om porrfilmen. Underförstått då inte ”var den bra runkmaterial?” utan mer ”är detta okej sex?”. Filmen bestod ju av en tjej som hade en ganska okontroversiell trekant med två killar, jag minns inte att det förekom något speciellt ”avancerat” sex (vad nu det skulle vara, men det var vanilj liksom, inga konstigheter, inget analsex, inget våld), så alla bara ”hmm, jo, visst, det var väl okej”. Och vi märkte väl att läraren inte höll med oss så vi frågade henne om hon tänkte på något speciellt, och hon bara, smått chockerad: ”jamen…det var ju ingen kärlek inblandad!” Sedan började hon prata om att hon hade hört talas om folk som hade ”nånting som kallas för knullkompisar”, ja, till och med ungdomar i vår ålder sysslade tydligen med sådant efter vad hon hade hört. Det märktes att hon tyckte att hela scenariot var djupt obehagligt, hon förstod inte alls poängen med det och det var väl underförstått att ingen av oss välartade elever på samhällsprogrammet sysslade med något sådant. Jag hade, som alla mina klasskompisar visste, ett KK-förhållande, och det var det säkert fler som hade, men jag var väl den enda som inte orkade bry mig om att vara diskret. Jag sade inget till läraren, det kändes liksom inte riktigt som att hon hade med det att göra. Way to go att få eleverna att tappa förtroendet för en, dock.
I övrigt vill jag bara säga att jag verkligen inte gillar begreppet ”knullkompis”. Ska jag försöka analysera varför så tror jag det är dels att jag inte är förtjust i ordet ”knulla”, det låter så fult på något sätt och inte alls mysigt eller hett, och dels att det låter som att ”knull” kommer i första hand och ”kompis” i andra, typ som att man inte är riktiga kompisar utan bara knullkompisar (vilket ju i och för sig kan vara fallet). Själva konceptet tycker jag dock är rätt okontroversiellt, visst kan det bli komplicerade känslor mellan berörda parter, men det kan det ju mellan ”vanliga” kompisar också. ”Friends with benefits” låter fint tycker jag, kanske kan man börja säga ”vänner med privilegier” eller något sådant?
