Läste Ingrid Hedströms krönika i DN idag om att vara språkpolis, något jag har älskat att vara men slutat mer och mer med i och med att jag försökt tona ner min besserwissersida samt hängt så mycket på internet att min språkkänsla fått sig ett antal törnar. (Folk skriver verkligen som krattor ibland!)
Ingrid Hedström skriver bland annat lite om ordet ”karaktär” i betydelsen rollfigur, som börjat ta sig in i svenska språket på sistone. I hennes öron skär det ”som naglar mot en griffeltavla”, men hon förstår att slaget är förlorat. Ja, det är det. Jag gillar verkligen ordet ”karaktär” som i ”Vilken är din favoritkaraktär i Vampire Diaries?” (Damon, förstås. Som inte alls har någon karaktär, i den traditionella betydelsen, ironiskt nog.) Jag tycker ”rollfigur” är ett lite tråkigt ord i sammanhanget och jag använder det mest när jag pratar om en rollfigur i förhållande till en skådespelare, typ ”Jim Parsons verkar vara väldigt lik sin rollfigur Sheldon Cooper”. Annars gillar jag det inte alls, eftersom ”rollfigur” gör så tydligt för mig att personen inte är på riktigt. Jag vill ju att TV-serie- och bokkaraktärerna ska vara på riktigt, åtminstone vill jag få låtsas det! Och det kortare ”figur” låter jättefånigt, snarare som en smurf eller något tecknat. Så ”karaktär” blir det, i brist på eventuella andra bättre språk att låna ord från.
Men sedan tar Hedström upp något som jag verkligen kan skriva under till på punkt och pricka, och som skär lika mycket i mina öron som i hennes, retar min språkkänsla och gör mig förbannad som feminist. (Jodå! Till och med språket!) Nämligen den nya seden att börja använda maskulint böjda adjektiv även för kvinnor. Som i ”den nyblivne vampyren Caroline Forbes” eller ”Bon Temps ende telepat: Sookie Stackhouse”. Dels stör det min läsning eftersom jag instinktivt uppfattar det som felaktigt, dels ligger det djupare än så. Jag ska försöka förklara varför.
Redan på högstadiet berättade min franskalärare (japp, här är ett till ord jag vet är fel, men tänker fortsätta med för att jag gillar det bättre än ”fransklärare”) att ”i språket kommer männen först” (”men bara där!” tillade hon sedan). I franskan böjer man mycket mer efter genus än vi gör i svenskan. De har maskulinum och femininum, och när man till exempel talar om en grupp med flera personer i böjs de alltid i maskulinum om det så bara finns en enda man med. Endast om det bara är kvinnor i gruppen kan de få böjas i femininum. (Nu minns jag knappt nån franska, men det är ungefär som att säga att en grupp med 1 manlig och 3 kvinnliga flygpersonal kallar man för ”4 stewards”, och endast om gruppen BARA består av kvinnor kan man säga ”4 flygvärdinnor”.) Det störde mig så mycket att jag på pin kiv oftast skrev typ ”elle/il/on est” när vi böjde verb istället för ”il/elle/on” som var standardordningen. Och började fundera lite. Och kom såklart fram till att även svenskan är ojämställd. För det är t ex ”lärare”, inte ”lärarinna” som blivit könsneutralt, fast båda var lika könade från början. Vi har också ”tjänsteman” som få reagerar på, medan folk fnissar åt manliga sjuksköterskor, trots att ”sjuksköterska” är det vedertagna könsneutrala begreppet.
Men vi har haft en sak kvar i svenska språket, och det är att adjektivens standardform är kvinnlig, alltså slutar på -a. Den gröna bilen, den stadiga klippan, det ulliga lammet. Och även ”den intelligenta Willow Rosenberg” (kvinna), och faktiskt även ”den snygga Eric Northman” (man). Man har då om man har velat kunna ge t ex Eric ett maskulint böjt adjektiv, ”snygge”, men detta har då varit ett undantag från normalfallet. Men denna sista feminina utpost får vi tydligen snart säga adjö till den med.
Inte för att det egentligen är viktigt, i jämförelse med mycket annat. Men språket säger ändå något om hur vi uppfattar vår värld.
Nu handlar detta om objektsform, alltså talspråksvarianterna av ‘honom’ och ‘henne’, men faktum är att även i subjektsform så uttalar man inte (åtminstone inte jag) hela orden precis som de skrivs. ”Vad skulle han göra då?” blir ”va skull’an…” och motsvarande med hon blir ”va skull’on…”. (Nej, jag pratar inte överdrivet slarvigt, men det låter sådär när man pratar vanligt och inte anstränger sig för att artikulera.) ‘Hen’ har jag fortfarande svårt att få in på ett naturligt, obetonat sätt i mitt talspråk. Använder jag det så blir det betonat på ett överdrivet sätt som låter konstigt. Motsvarigheten, om jag skulle slarva till det lika naturligt som jag gör med övriga pronomen skulle det nog bli ”va skull’en…” och det blir lite lustigt, för ‘en’ finns ju redan i talspråket i betydelsen ‘man’. I objektsform blir det ännu dummare eftersom det blir samma som det manliga i min dialekt. Jag såg honom=ja såg’en, Jag såg hen=ja såg’en. ‘Henom’ är en form som diskuteras, men språkvetare avråder från den just för att objektsform är väldigt förlegat i svenskan. ”Ja såg’enom”, skulle väl kanske funka i så fall.
