MarySaintMary vaknar, lite innan september är slut

26. En låt du kan spela på instrument

Jag hade först tänkt lägga upp något från We Are Saints här (mitt före detta band, för nytillkomna läsare), fast jag känner att det känns lite passé. Jag så sjukt sugen på att spela i band igen så det är helt sanslöst. Har börjat kolla upp replokaler här i Örebro och villvillvill! Tyvärr saknar vi fortfarande trummis, så om någon känner sig manad är det bara att säga till.

Sen var ju grejen i vårt band att vi var rätt kassa på att spela (alltså vi hade skitbra låtar! men vi kunde inte spela dem riktigt som vi skulle ha velat), så vi lyckades aldrig repa in nån cover ordentligt. Men ibland när vi tröttnade på att spela våra egna låtar tvåtusenfemhundra gånger i rad så jammade vi lite på andra låtar. Bland annat den här, som innehåller det enda solot i hela världen som jag kan spela:

 

Hey man, look at me rockin’ out, I’m on the radio! (I wish)

18. En låt du önskar du fick höra på radion

Med tanke på vad jag skrev om låtar som spelas i radion i förra inlägget så kanske det kan verka lite motsägelsefullt, men jag skulle hemskt gärna vilja höra någon av mina egna låtar i radion. Till exempel Don’t Say It At All, som ni kan lyssna på i studioversion på vår MySpace (rekommenderas!), eller i liveversion från vår första spelning här:

Men i brist på inflytande på radiofolk så får jag väl hora ut låtarna här på bloggen istället.

 

Sanning i en låda

We Are Saints har äntligen, äntligen mixat sin första låt!

Truth in a Box skrev Randy på fyllan och sen spelade vi in den på skoj när vi hade tröttnat på alla andra låtar, eftersom den var så lätt. Ingen har någon aning om vad texten handlar om och ackordsföljden är A-G-A-D låten igenom. Först hette låten ”Lame”, sedan funderade vi en stund tills vi kom på Truth in a Box, från den bevingade textraden ”You’re still trapped in a box” (fråga inte).

Vi bytte instrument under den här sessionen eftersom, well, det är kul att byta instrument. (Vi säger att det var därför.) Jag spelar således bas på den här låten och Randy spelar gitarr och Anton fick spela in slutriffet, som jag för övrigt uppfann i stundens inlevelse.

Igår lyckades vi äntligen vara alla tre på samma plats samtidigt och vi började med att mixa den här låten eftersom den kändes simplast och vi behövde lära oss programmet. Garageband för övrigt, som jag tyckte var lite meckigt men jag skyller på att jag inte är van vid Mac. (Anton tyckte också det var meckigt, vad han ska skylla på vet jag inte.) Men det fanns bra inställningar man kunde göra och det var tillräckligt enkelt för att till och med vi skulle fatta. Och till sist lyckades vi ställa in alla volymer, fixa lite effekter och klippa bort lite onödiga ljud. Och här har vi resultatet!

OBS! D-I-Y as fuck.

 

When the Saints go marching in

Barabam! Första låten från 2000-talet i min utmaning!

7. En låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle

Jag tror – och hoppas – att jag aldrig kommer att kunna lyssna på The Saints are Coming med Green Day och U2 utan att återigen känna den nervösa förväntan, hjärtklappning och underbara panik som alltid infann sig innan We Are Saints gick på scenen på våra spelningar hösten/vintern 2010. The Saints are Coming var både vår pepplåt och vår introlåt. Vi ville ju heta The Saints egentligen men det var ganska upptaget. (Ja, vi hade en introlåt fast vi var värsta amatörerna. Ska’re va så ska’re va!)

Den verkar som att den finns nu på Spotify, för tillfället iallafall.

 

Good things never die

Hej bloggläsare, jag håller på och spelar in lite låtar med bandet, därför är jag så trött att jag dör när jag kommer hem och därför orkar jag inte blogga. Så ni vet!

Man blir lätt så trött av att lyssna på bara trumspåret av en hel låt fem-tio gånger i rad, och sedan lyssna på detsamma igen samtidigt som man försöker lägga en gitarrstämma på det lika många gånger. TRÖTT säger jag! Och då har ju inte ens basen och sången kommit in än.

Foto: Anton och hans iPhone.

Jag tackar dock, inte Gud och försynen, utan Manne för att själva tekniken rullar på utan bekymmer. Galet nog har vi knappt stött på ett enda tekniskt problem trots en lånad 32-kanalare och 3 halvkompetenta amatörer som ska sköta densamma. Den mer mekaniska biten, att rigga upp mickar och sånt, har varit svårare. Men det har fortfarande funkat med hjälp av envishet, respektlöshet mot andras saker och sårtejp. Ganska mycket sårtejp.

Återkommer med mer info när låtarna blir tillgängliga. Förmodligen för mycket info, var inte oroliga. Tills dess kan ni följa med i vad som händer på vår fanpage på ansiktsboken.

 

A pretty good year?

Bra och spännande saker som har hänt i år:

• Jag har startat ett band! Awesomeness! Lyssna här, om ni vill.
• Jag har blivit klar med min utbildning och börjat jobba.
• Jag har sett Green Day på Ullevi.
• Jag har varit på en spännande resa till Tanzania.
• Min vän Patsy har äntligen flyttat tillbaka till Finspång efter en massa år långt bort åt helvete.

Annars känns det tyvärr tråkigt nog som att det mest har varit ett jävligt jobbigt år, åtminstone på slutet. Peaken var nog i maj/juni, ärligt talat, när jag fortfarande var förväntansfull inför att livet skulle börja (typ). Sedan kändes det som att det blev en massa besvikelser på både jobb- och band- och hemmafronten faktiskt. Men inför 2011 peppar jag på inspelning av We Are Saints första EP, samt älsklings-My Chemical Romance spelning i Stockholm i mars! Goth nytt år på er, som jag skulle sagt för 10 år sen.

 

Fuck yeah band practice!

Har idag varit med om det bästa repet ever. Allt lät awesome! Den nya låten som vi knappt hunnit repa in till spelningen imorgon satt som ett smäck, och vi körde till och med lite covers, för skojs skull, och de gick också  hyfsat. Vi kunde till och med spela igenom en hel låt som inte gick i fyrtakt (ja, vi är ett amatörband, så sue us…). Och alla var i tid och alla var peppade och vi lagade mat ihop och hade glitter i håret och när vi spelade Don’t Say It At All lekte vi mörkerleken bara för skojs skull.

En bild från ett annat rep.

Det enda negativa med det var att det var genrepet inför spelningen imorgon. Ni vet, genrepet ska ju gå skit för att spelningen ska gå bra. Men vi får väl helt enkelt låtsas att soundchecket imorgon är genrepet, och göra bort oss då istället.

Nu peppar vi för spelning! Woho!

 

Bakisdag

Denna dag utspelar sig i soffan. Har lyssnat på fjärde förhandssläppta spåret (Save Yourself, I’ll Hold Them Back) från My Chems kommande skiva, sovit lite (eftersom jag inte gjorde det inatt), lyssnat på Elephant på vinyl, ätit lite pommes, lyssnat på inspelningen från vår spelning igår (dåligt ljud, bra låtar), lagt patiens, kollat på näst sista avsnittet av Gilmore Girls och börjat gråta två gånger för att det var så fint, funderat på om jag ska se sista också eller spara lite på det, spelat backgammon med Benjamin på hans rast, läst ut Ghost World (filmen är bättre), tittat på diskbänken och tänkt: näh.

Igår hade vi spelning som sagt, det var kul. Folk sjöng med i Falling For You och jag hade grungewhoreläppstift. Vi gjorde lite fel och fick spela om en låt men det gjorde inget. Jag hade också ett något förvirrat mellansnack. Tack för micken, Hörnan! Tyvärr var ljudanläggningen inte direkt något att hurra över, men några av låtarna finns här, från vår förra spelning. Lyssna gärna, och så får ni tänka er lite mer säkerhet och samspelthet, så är ni ungefär rätt ute.

Ska nog köpa en gitarr i julklapp till mig själv, tror jag.

 

Down on the Corner

Imorgon ska We Are Saints göra sin andra spelning. Kom och kolla! Hörnan, ABF-huset, Finspång, Sweden, 20.00. Vi bjuder på ett gäng hits, såsom Good Things Never Die, Run, Don’t Say It At All och den fantastiska Falling For You (japp, det är jag som har skrivit den. ”Alldeles själv” dessutom.):

Filmat av Lottie. Jag tänkte skriva ”med reservation för dåligt ljud”, men det lär ju bli ungefär lika dåligt ljud imorgon kom jag på sen.

Vi har även världspremiär för nya låten The World. Som handlar om miljöförstöring, vår första låt som inte handlar om kärlek! Applåd på det, tack.

 

Masquerade! Happy faces on parade!

Jag var ju som sagt på maskerad och födelsedagsfest hos min kära ex-klasskompis Maria i helgen. Det var jättekul, mycket folk, livemusik, fina vänner och ALLA hade klätt ut sig. Alltså, alla hade tagit seriöst på maskeraden. Hur ofta händer det? Temat var att klä ut sig till något som börjar på ens förnamnsinitial, och därmed kunde vi under kvällen beblanda oss med personligheter som Jesus, Judas, en tyrolare, en mexikansk knarkkung, en taliban, en mjölnare (med tillhörande mjöl, jävligt mycket sådant dessutom), araber, sopsäckar, en sagofé, ett emo, Döden, tigrar, en farao, en hårdrockare, Musse Pigg, en dragqueen och så vidare. Men finast var naturligtvis:

Mimmi Pigg, en jordgubbe, ett argt lejon och Marie Antoinette.

Oförbätterlig som jag är började jag naturligtvis snegla på scenen redan när vi kom in (bara att det fanns en riggad scen, liksom!) och lyckades faktiskt också bli tillräckligt alkoholpåverkad för att gå upp på scenen, avbryta bandet och sjunga och spela en sång till födelsedagsbarnet. (Jag bah: hej jag heter marie antoinette och jag är fem år och jag ska sjunga en sång som jag har skrivit själv den heter falling for you)

Since I met you I’m not the girl I used to be.

Jo. Det var awesome alltihop. Lagom full, lagom kul, lagom pinsamt. Alldeles för lite sömn, alldeles för mycket städ dagen efter och alldeles för sen buss. Men awesome!

(Bilderna skamlöst stulna av jordgubben. Tack!)