RSS

Heppi heppi dey, heppi dey, heppi heppi heppi heppi dey

27 Apr

Vår Tanzaniaresa var ju inte en nöjestripp i första hand, utan en studieresa. Därför bodde vi på en skola och gjorde ett antal studiebesök som jag tänkte berätta om nu. Vi besökte en förskola, en primary school, en secondary school, en yrkesutbildning, en sjukvårdsutbildning, en högre utbildning i performing arts (musik och sånt), en dövskola, ett sjukhus och ett barnhem. Det var lite olika kvalité på längden och informationen vi fick på de olika ställena, men vi tittade in överallt iallafall och skrev i deras gästböcker (tydligen en väldigt utbredd tradition i Tanzania. Jag vill aldrig se en gästbok igen).

Gemensamt för de ställen där det fanns barn var att de var väldigt förtjusta i att sjunga för oss. Alla hade förberett någon sång (minst en) som de framförde. Mama Yohanas föräldralösa barn, till exempel, sjöng en sång med text som återges i rubriken på detta inlägg. Den satte sig sedan som virus på våra hjärnor och vi är fortfarande inte botade.

Jag vill minnas att detta var den yngsta klassen på primary school som sjöng en sång för oss. Lägg märke till flickan i blå tjocktröja. Stackarn, hon kunde ju ha frusit om hon tog av sig den… Foto: Johanna.

Inte barn visserligen, men eleverna på skolan där vi bodde ville också sjunga för oss. Outfit: skoluniform. De spelade även upp en teater i tre akter på swahili för oss, utan översättning. Lite pärlor för svin, kan man tycka. Foto: Johanna.

Sjukhuset var också en spännande upplevelse. Vi fick prata med en läkare som berättade lite om hur sjukvården fungerar. Det är ungefär som i Sverige att man betalar en liten summa själv medan samhället står för resten. Dock kan till och med den lilla summan vara för mycket för många. Han berättade också att de fick in väldigt många motorcykelolyckor eftersom det inte krävdes körkort för motorcykel och folk struntade i att använda hjälm. Sedan fick vi gå in och titta på barnavdelningen. Som ni säkert förstår har jag inga kort därifrån. Nog för att jag tror att barnen fick bra vård, men det var fortfarande trånga salar, mycket flugor och inte så rent därinne. Men mycket intressant att få ha varit där.

Mama Yohanas barnhem kändes desto bättre att besöka. Barnen som fanns där var föräldralösa, men verkade ha tillräckligt av både kläder och mat och alla gick i skolan. Mer än hälften av barnen bodde dessutom hos släktingar, bara 10 stycken sov på själva hemmet.

Vi gav dem lite leksaker, bland annat plockepinn. Vi visade hur de skulle göra, och de fattade direkt, trots språkförbistringen. En intressant sak är att nästan alla barn (och många vuxna av båda könen) har rakat huvud. Om man vill veta om någon är pojke eller flicka får man se efter om hen har kjol eller byxor. Foto: Sandra.

Dövskolan kändes förstås som det mest angelägna studiebesöket eftersom det var det enda som hade direkt koppling till vår utbildning. Vi gick runt i klasserna och presenterade oss med namn (bokstaverade men det amerikanska handalfabetet som även används i Tanzania, dock inte i Sverige) samt persontecken. Det tyckte barnen var kul och de visade även upp sina egna persontecken. Lite roligt var att vi började med att teckna det amerikanska tecknet för ”name” för att försöka vara internationella, men det visade sig att det tanzanianska tecknet för ”namn” var identiskt med det svenska.

Undervisningen såg ut som någon slags blandning mellan svenskt 50-tal och svensk nutid. Det var teckenspråkigt, men lärarna pratade samtidigt som de tecknade (som jag misstänker att det är på dövskolorna i Sverige också). Barnen fick ställa sig upp när de skulle svara på frågor, men det verkade inte vara speciellt strikt disciplin i klassrummen. En metod som användes mycket var ”gå fram och skriv på tavlan”, men läraren förde också dialog med barnen. Och klassrummen var förstås av låg, men tillräcklig, standard.

En flicka räknar matte på tavlan. Klasserna var små, kanske 10 elever i varje, vilket är lite mer än i svenska dövskolor.

Jag avslutar med den här bilden på en elev som tecknar ”asante”, det vill säga ”tack”. Foto: Michaela.

Annonser
 
3 kommentarer

Publicerat av på 27 april 2010 i Allmänt, Teckenspråk

 

Etiketter: , , ,

3 svar till “Heppi heppi dey, heppi dey, heppi heppi heppi heppi dey

  1. Patsy

    27 april 2010 at 17:41

    Fan vad intressant, vill också ut och resa!
    Sött med barnen som sjöng, jag skulle börjat grina. *blödig*

     
    • MarySaintMary

      27 april 2010 at 18:55

      Gör det då :) Fast det är alltid skönast att komma hem.

      Det enda som fick mig att gråta var hemlängtan. Fast på barnsjukhuset var det lite nära.

       
  2. Benjy

    04 maj 2010 at 0:01

    Vad sött han tecknar ”asante”! Och han som står bakom har jättedöv uppsyn!

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: