RSS

Om riktiga vänner och andra

09 Jan

När jag gick i skolan var jag inte särskilt populär. Det är klart att det hade varit kul att vara det, men största delen av tiden mådde jag ändå ganska bra. Jag hade mina kompisar och vi var töntgänget, so what? Vi hade för jävla kul ändå! Visst, ibland var det jobbigare än annars och speciellt jobbigt var det i sjuan, eftersom de flesta av mina kompisar var yngre och kvar på förra skolan, och jag inte hade hunnit hitta nya vänner än. Men i åttan tog jag till mig hela grejen på allvar och blev en outsider istället för en tönt, och trivdes bra med den rollen.

Det fanns ju populära tjejer i högstadiet också. Såna som jag inte var kompis med och inte tyckte speciellt mycket om, men jag hade inte direkt några konflikter med dem. Såhär i efterhand har jag förstått att många av dem förmodligen hade det väldigt jobbigt med olika saker och att det var därför de betedde sig som de gjorde. Själv var jag så bekväm i min roll som annorlunda att jag inte kände att jag direkt ville förändra mig för att kunna vara som de (eller så insåg jag kanske att det var omöjligt och lät det vara). Men jag hade en annan kompis (vi kan kalla henne Emelie), som också tillhörde de mindre populära och som jag tror inte fann sig i det lika väl som jag gjorde. Eller jag vet inte riktigt vad hennes motiv var, men iallafall så var hon kompis med en av de populärare tjejerna, som vi kan kalla Sara. De var gamla kompisar sen mellanstadiet, landsbygdsskolan, innan vi kom till det coola, tuffa högstadiet inne i stan (Finspång). Tidigare hade det ju gått att beblanda sig med varann lite hur som helst, vi var ju inte så många så blev man osams med bästisen var man ju tvungen att söka sig till andra ”gäng”, och de två hade då blivit vänner på något sätt. Och de var verkligen kompisar på riktigt, iallafall som det såg ut. De ”var” ofta med varandra, som vi sa på mellanstadiet, efter att det hade blivit ocoolt att ”leka”.

Men när vi började sjuan så visade ju Sara sina rätta färger naturligtvis, då var inte Emelie så rolig att vara med längre, eller förresten, hon kanske var jätterolig att vara med, men det var fan inte coolt. Och coolt betydde mycket för Sara. Hon började hänga med de tuffare på skolan, åttor och nior, som rökte och drack och gick på fester och hade sex och annat som var väldigt tufft för oss 13-åringar. Och då fanns det inte plats för töntar längre. Eller jo, visst, de kunde umgås. Men om Saras riktiga kompisar kom, då fick Emelie gå hem. Om Sara hade den minsta aning om att hennes coola kompisar skulle dyka upp, fick inte Emelie komma dit. En gång åkte de på semester ihop en vecka med Saras familj, men Emelie fick inte prata om det högt i skolan. Och gud förbjude att Emelie fick följa med på någon fest! Det gick till och med så långt, att när Sara pratade i telefon med en killkompis som gick på skolan, fick Emelie hitta på ett täcknamn och en fejkad bakgrund när hon också ville prata med honom. Så att han inte skulle fatta att det var hon, tönten på skolan. För hur skulle det se ut om Sara umgicks med någon sådan?

Jag måste naturligtvis tillägga att jag egentligen inte vet något om deras motiv. Kanske var Emelie bara jävligt tråkig att umgås med, men dög när inget bättre fanns? Kanske var hon jätterolig att umgås med men inte tillräckligt cool. Kanske tyckte Emelie att Sara var trevlig, men inte hennes kompisar? Eller så hade Emelie så få kompisar att hon tog allt hon kunde få. Hur det gick med deras vänskap sedan minns jag inte riktigt, och det är kanske inte så intressant heller. Högstadiebästisar håller väl sällan längre än till gymnasiet. Men den här historien har legat och gnagt i bakhuvudet på mig ett tag. För det känns lite jobbigt när folk börjar bygga A- och B-lag av sina vänner. Ska man nöja sig med en plats i B-laget?

Annonser
 
5 kommentarer

Publicerat av på 09 januari 2011 i Allmänt

 

Etiketter: ,

5 svar till “Om riktiga vänner och andra

  1. Torsken

    09 januari 2011 at 22:29

    du e iaf inte i mitt b-lag :P

     
    • MarySaintMary

      10 januari 2011 at 18:28

      Awww, tack Torsk :) Jag skrev inte inlägget för bekräftelse, men tack ändå:)

       
  2. Patsy

    10 januari 2011 at 20:49

    Och i mitt A-lag med! Jag gillar inte bara att snylta på bil-skjuts, även ditt sällskap! :)

     
    • MarySaintMary

      10 januari 2011 at 22:26

      Haha, det vet jag väl :) Antar att du kände igen historien också fast jag ändrade namnen :P Men du borde vara den enda iallafall.

       
    • MarySaintMary

      10 januari 2011 at 22:27

      Den enda som känner igen historien alltså.

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: