RSS

2010: Årets skiva

07 Apr

Det kommer förhoppningsvis inte som en överraskning för någon att jag anser att Danger Days: The True Lives of the Fabulous Killjoys av My Chemical Romance är det bästa som gavs ut 2010. Jag råkade ju lova att jag skulle skriva mer om det, så här kommer det. Här kan du lyssna på skivan på Spotify under läsningen!

Danger Days är ett konceptalbum om det någonsin har funnits ett sådant. Runt skivan finns en hel värld uppbyggd. Den utspelar sig i Kalifornien 2019 där världen står under övervakning av Better Living Industries (BLind) och My Chemical Romance är Killjoys, rebeller, ute i öknen för att bekämpa de onda krafterna med rayguns, färgglada kläder och allmän fabulousness. De har alter egon, såsom ”Party Poison” och ”Fun Ghoul”, vilket förstås har fått hardcorefansen att skapa sig egna Killjoy-identiteter och namn. Åh, som jag önskar att jag varit 15 när den här skivan kom!

The Killjoys, från vänster Jet Star, Kobra Kid, Fun Ghoul och Party Poison.

Själva albumet innehåller 15 spår varav 12 är låtar och 3 är radiosändningar från Dr. Death Defying, ännu en av de fiktiva karaktärerna i den här historien. En inledande radiosändning (Look Alive, Sunshine) övergår i den helt fantastiskt namngivna första singeln Na Na Na (Na Na Na Na Na Na Na Na Na) med orden ”The future is bulletproof/The aftermath is secondary/It’s time to do it now and do it loud/Killjoys, make some noise!”, och där sparkar skivan igång. Na Na Na låter precis som man tror den ska när man läser titeln och besviken kan man knappast bli på den. Det är glatt, poppigt och, at times, medsjungningsvänligt. Videon bygger dessutom upp Killjoy-världen på ett grafiskt sätt, och slutar i en cliffhanger som får sin upplösning i en senare video. Efter Na Na Na kommer Bulletproof Heart, med den på Tumblr in absurdum överanvända frasen ”Gravity don’t mean too much to me”. Låten är dock galet driven och förmodligen min favorit på skivan för tillfället. Så fort man tror att det inte kan bli bättre så kommer det nån ny del av låten med ännu mer driv och jag får ännu mer hjärtklappning! Detta är också låten vi slagits om att spela på gitarr i replokalen eftersom alla kan den och den är allmänt awesome.

Bildkälla: MCRmy Chicago.

Spår nummer fyra, SING, är enligt egen utsago skriven runt ett trumkomp, och jag känner mig lite smått tveksam till detta förfaringssätt, rock & roll i själ och hjärta som jag trots allt är. Men det stör mig inte så mycket som det skulle kunna göra när texten är ett brev till fansen med budskapet ”Låt ingen någonsin tysta ner dig” och videon är det mest angsty fanfictionaktiga fanservicemässiga som någonsin gjorts på den här sidan canon. Det här bandet vet verkligen var de har sina fans! SING följs av Planetary (Go!) som verkar vara något av en favorit för många, själv har jag inte fastnat mer för den än för någon annan låt på skivan, vilket inte säger så mycket egentligen. Fart och fläkt även här. The Only Hope For Me Is You var andra låten som släpptes från skivan, och den var lite för elektronisk för att jag skulle fastna för den direkt, men efter ett par lyssningar var jag fast. My Chemical Romance upprepar inte sina skivor, det är en sak som är säker. Den här låten, precis som hela skivan, andas lycka och vemod på samma gång, och ni som har läst mina musikinlägg noga vet att det är exakt precis vad jag går igång på i musik.

Här bryts skivan av ett kort meddelande från Dr. Death Defying om det olyckliga frånfallet av Jet Star and The Kobra Kid samt en Traffic Report. (Jet Star och Kobra Kid är gitarristen Ray Toros och basisten Mikey Ways Killjoy-alter egon, vilket har fått överexhalterade fangirls, inklusive mig själv, att konstatera att nu är det bara Frank och Gerard kvar ute i öknen alldeles själva. Och det vet vi ju vad de brukar hitta på med varann!)

Vad de brukar hitta på med varann.

Kvar i öknen alltså: Fun Ghoul och Party Poison, som nästa låt heter. Den inleds med en tjej som pratar japanska på ett sätt som får en att vilja dansa, i varje fall i kombination med resten av låten. Den efterföljs av Save Yourself, I’ll Hold Them Back, en titel helt i stil med hela resten av skivan (och SING-videon), också en av låtarna som släpptes för förhandslyssning på hemsidan. Tyvärr måste jag nog säga att titeln är bättre än låten. Den är i samma stuk som resten av skivan, men lite segare. Inget jag riktigt går igång på. Sen kommer S/C/A/R/E/C/R/O/W, som min mobil själv valde som sms-signal för ett tag sen (ja, hela låten. 4.28 minuter) varpå jag tröttnade lite lätt på den men det är en rätt mysig låt egentligen, precis som söta Summertime, My Chemical Romances poppigaste låt någonsin. Som en kontrast kommer sedan DESTROYA, ganska hård, ganska röjig (lite Rage Against the Machine över den) och innehållandes porriga stön från Gerard. Sånt gillar vi!

Skivans sista tre spår utgör en oerhört stark avslutning. Först den fantastiska, underbara The Kids from Yesterday, det närmaste skivan kommer en ballad. Jag kan ta typ vilken textrad som helst från den låten som exempel på My Chems awesomeness, men titta och lyssna gärna på det här klippet för att få hela känslan av vad My Chemical Romance egentligen handlar om. Det är låten med en del inklippta citat. Själv får jag gåshud av hela videon, det begär jag inte av er, möjligen måste man vara invigd. Men lyssna på låten om inte annat:

Sedan kommer Goodnight Dr. Death, som är ett slags avslutningstal där vi får veta vad MCR vill lämna oss med (You know that big ball of radiation we call the sun? Well it’ll burst you into flames if you stay in one place too long. That is if the static don’t get you first…) ”Keep running”, helt enkelt. På detta kommer USAs nationalsång, med en liten twist på slutet. Och så, till sist, när vi tror att det är slut, när the killjoys har försvunnit och kriget är slut…då. Som ett extranummer, som Death to glitter-konserten i Velvet Goldmine, som när Carmen återuppstår i sin röda volangklänning och river av FAME! (”I’m gonna live forever”) i slutet av föreställningen: Vampire Money. En salig blandning av glamrock, samhällskritik, Twilight, glitter, ironi och vanlig jävla rock’n’roll, allt inlett med ett upprop av bandet, skamlöst stulet från Ballroom Blitz. Fan-fucking-tastic.

Sammanfattningsvis, för er som orkade läsa, är det här, i likhet med förra skivan The Black Parade, ett album som inger hopp, och, till skillnad från The Black Parade, ett album som gör en lycklig. Och jag älskar My Chemical Romance för att de vet vilka deras fans är (tonåriga outsidertjejer) och de ger dem ett budskap som man så väl behöver i den åldern (och som jag för den delen också behöver ibland): Ta ingen skit. Du är fantastisk precis som du är. Don’t let them fucking get you.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 07 april 2011 i Musik

 

Etiketter: , ,

4 svar till “2010: Årets skiva

  1. kajsalisasblogg

    13 april 2011 at 0:16

    Med tanke på att alla musikkritiker sablat ner den totalt, så måste den vara bra. Vissa band dissar man andra inte i föreningen för inbördes beundran. Har haft en revival med Black Parade ett tag som jag köpte när den kom. Det är först nu jag inser vilken grym platta det egentligen är. Tyvärr fixade jag inga biljetter till hovet. Sen har jag drabbats av så kallad peaknoja när det gäller bandet. Tänk om dom toppade med Black Parade. I så fall så kommer jag att jämföra allt dom gör med den och då duger ingenting tillslut. Har råkat ut för detta med några andra band. Men skiljer det sig så mycket så borde jag nog ge den nya en chans i alla fall.
    Men det som står på tur nu vid löningen är nog Sick Puppies, såg dom förra helgen, basisten var nog bland det grymmaste jag sett live.

     
    • MarySaintMary

      18 april 2011 at 17:02

      Jag tycker nog fortfarande att The Black Parade är bättre, men de är som sagt ganska olika. Så ge den en chans :) Spelningen på Hovet (som flyttades till Annexet) var faktiskt ingen höjdare, så du missade inte så mycket. Värdelöst ljud och en oengagerad spelning över huvud taget. Men det är klart att det var kul att se dem live och de spelade ju bra låtar!

      Jag har hört av andra att Sick Puppies-basisten tydligen ska vara något extra, vad är det som är så speciellt med henne? Jag får såna jobbiga vibbar av att folk säger så bara för att hon är tjej…

       
  2. kajsalisasblogg

    17 april 2011 at 17:22

    Just det, jag glömde ju lägga in en video med dom sist jag var här. Här kommer den.

     
  3. kajsalisasblogg

    18 april 2011 at 20:08

    Kolla det här inlägget, det är svårt att beskriva henne med en kamera, men hon har en otrolig utstrålning och ett speciellt sätt att använda basen. En närvaro som jag aldrig sett hos en basist tidigare.
    http://kajsalisasblogg.wordpress.com/2011/04/12/kajsalisa-gar-pa-oscarsgala/
    Det är alltså inte musikaliskt utan mer hennes sätt att uppträda live.
    Fast man måste nog se det med egna ögon.

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: