RSS

The Vanishing Glass

13 Dec

Kapitel två i första Harry Potter-boken var inte alls lika roligt att analysera som kapitel ett (Dursleys är så jobbiga), så det blir lite kortare, i punktform.

* Handling: Harry bor hos Dursleys och har det hemskt. Dudley är bortskämd medan Harry bor i en skrubb. En dag åker de till djurparken och Harry använder omedvetet sina magiska krafter.

* Vi läser ur Harry Potters perspektiv, kille alltså. (Jag antar att detta kommer vara fallet i de flesta kapitel, så kommer nog i fortsättningen bara påpeka om det förändras.)

* I kapitlet är det i stort sett fyra personer som gör saker, Mr och Mrs Dursley, Dudley och Harry. (3-1 till männen.)

* Bifigur i kapitlet är Dudleys kompis Piers som framställs som väldigt grabbig och elak. Nämns gör även Mrs Figg, som brukar vara barnvakt åt Harry en gång om året. Hon framställs lite grann som en crazy cat lady.

* Harry råkar i slutet av kapitlet släppa ut en orm han tycker synd om från ett terrarium på zoo. Ormen omtalas genomgående som ”it”, okönad alltså. Det gillar jag! (Jag har by the way hört rykten om att denna orm ska vara Nagini (som är en hona), men det verkar efter en snabb googling inte stämma då detta är en boaorm och Nagini är en giftorm.)

* När Piers och Dudley blir rädda beskrivs deras reaktion som ‘howls of horror’. Jag lägger ingen värdering i detta nu, men vill gärna skriva ner det för att kunna jämföra om det är någon skillnad på när killar blir rädda mot när tjejer blir det.

* Att Dursleys håller hårt på könsrollerna har vi redan konstaterat, så tar inte upp de relativt få exemplen på detta i kapitel 2.

* Harrys rektor är kvinna, djurparkens föreståndare är en man.

* Detta har väl inte med genus att göra egentligen men jag tror inte Hanna tar illa upp att jag sneddar in på det här området: vad är grejen med att feta människor ska framställas som korkade/elaka? Det drivs friskt med att Dudley är tjock i det här kapitlet, men ärligt talat, det är ju inte det som är frånstötande med hans person. Det är lite tjock = lat = bortskämd. Han är ju lat och bortskämd, men har det med hans storlek att göra? Citat: ‘Dudley was very fat and hated exercise’.

* Sammanfattningsvis är det här kapitlet rätt trist (vilket ju är meningen). Pojkar och män and the casual mamma & barnvakt. Jag längtar till den magiska världen!

Andras inlägg om kapitel 2 finns här.

Annonser
 
 

Etiketter: ,

16 svar till “The Vanishing Glass

  1. J

    14 december 2011 at 22:12

    Det att ormen omtalas som ”it” är nog inget man behöver fästa alltför mycket uppmärksamhet vid när man talar om genusfrågor i böcker eftersom det närmast är en grammatikfråga. Här är t.ex. ett par utdrag ur en bok om engelsk grammatik:
    ”The masculine gender pronoun ‘he’ is used for males – humans or animals that have salient enough sexual characteristics for us to think of them as differentiated.”
    ”The neuter pronoun ‘it’ is used for inanimates, or for male or female animals (especially lower animals and non-cuddly creatures).”
    Harry kan helt enkelt inte se vilket kön ormen har. (Det är dessutom totalt irrelevant.)

     
    • MarySaintMary

      16 december 2011 at 12:30

      Sant, men å andra sidan är Hedwig ‘she’ från första stund. Fast hon räknas kanske som ‘cuddly’?

       
  2. Nicole

    15 december 2011 at 23:47

    I dagens samhälle är dock storleken densamma som hur hälsosam man är. Innan jag började läsa lite mer om det så var det så jag kopplade samman de två tingen med. Så förstår hur hon menar.

     
    • MarySaintMary

      16 december 2011 at 12:37

      Fast mest stör jag mig på att hans storlek kopplas ihop med att han är dum och elak. Men även träningsgrejen, jag behöver ju bara gå till mig själv för att veta att ”hata träning” lika gärna kan innebära 45 kg och svårigheter att gå upp i vikt.

       
  3. J

    16 december 2011 at 17:44

    Hedwig är nog ”she” eftersom hon är ett husdjur. Det är, som jag också sa till Sigrid Drakhjärta, vanligare att man kallar ett husdjur, vars kön man faktiskt känner till, för ”he” eller ”she”. Hedwig har ju faktiskt också ett namn, till skillnad från ormen som kallas ”ormen”.

    Den där grammatikboken är inte en sådan som säger vad som är rätt eller fel, utan snarare en sådan som analyserar hur språket i allmänhet används. Jag tror helt enkelt inte att det är så relevant i det här sammanhanget att fokusera på vilka pronomen som används för diverse djur i böckerna eftersom JK antagligen bara har använt sin språkkänsla och använt det pronomen som är vettigast i sammanhanget. (The snake – it. Hedwig – she.)

    (Om du tycker jag är lite överengagerad i det här så är den nog bara för att jag händelsevis studerar engelska.) ;)

     
    • MarySaintMary

      16 december 2011 at 21:27

      Haha, jag vet hur det känns att vara överengagerad. Herregud, jag genusläser ju Harry Potter-böckerna på ordnivå! :) Det är möjligt att det inte är Rowlings förtjänst att ormen blev könlös, men jag tycker fortfarande det är intressant. Det är alltid spännande att titta på skillnader mellan språk, och hur språk är könat. (T ex att barn i Finland inte vet att Mårran (från Muminböckerna) är en hon, eftersom de inte har könade pronomen.)

       
  4. J

    18 december 2011 at 15:17

    Jo, visst är det intressant. :) Finska känner jag till eftersom jag bor i Finland. :P Personligen tycker jag inte att det har någon praktisk betydelse att man på finska bara har ett pronomen för han och hon eftersom det brukar framgå av sammanhanget om ”hän” är en manlig eller kvinnlig person. Utom i fallet med Mårran då kanske. :) (Lustigt nog lär någon ha föreslagit att man borde införa ”hen” i finskan – för att ha olika pronomen för män och kvinnor…)

    Det finns faktiskt skillnader inom det svenska språket också. Själv talar jag österbottnisk dialekt, och vi hoppade nog över någon del av språkutvecklingen för vi använder inte ”den”, utan bara ”han”, ”hon” och ”det” (”ha”, ”ho” och ”he”) enligt gammal svensk modell. Alla föremål är därför också antingen ”han” eller ”hon”. Fast nuförtiden är det många, särskilt bland unga, som inte vet skillnad på (grammatiskt) genus och bara använder ”han” (alltså ”ha”) om allting på samma sätt som andra använder ”den”. (Det här betyder också att det nog skulle vara totalt misslyckat att försöka lansera det konstgjorda pronomenet ”hen” i Österbotten eftersom det enligt uttalsmönstret skulle komma att uttalas ”he” och det betyder redan ”det”, men nu blev jag alltför ivrig igen, sorry. XD)

     
    • MarySaintMary

      18 december 2011 at 18:26

      Nej, det här är ju sjukt intressant!

      Men det måste ju vara jättepraktiskt i finskan om man vill prata om någon man inte vet könet på (alltså om man pratar om hypotetiska personer, i lagtext till exempel). Så slipper man säga/skriva ”han eller hon” hela tiden.

      Intressant det där om österbottniska, jag visste inte att fem/mask fanns kvar i svenskan mer än vid enstaka undantag (klockan=hon, t ex). Jag trodde dessutom man hade fyra genus förr i tiden (han, hon, den, det), men jag erkänner villigt att jag inte har stenkoll.

      Jag har själv lite problem med ordet ”hen” i talspråk för jag vet inte hur jag ska uttala det obetonat. Tror det skulle bli ”en” eller ”‘n” med min dialekt och då blir det ju väldigt likt ”han”.

       
  5. J

    18 december 2011 at 19:59

    Det är i och för sig praktiskt att slippa säga ”han eller hon” hela tiden i sådana sammanhang. Jag har nu aldrig upplevt det som ett problem att man måste säga ”han eller hon” ibland, men jag har ju kanske inte sysslat med så väldigt mycket skrivande heller. Men engelskspråkiga har det nog lite värre. ”If anyone wants, he or she can take his or her lunch with him or her:” :P (nte mitt exempel.) Vi har i alla fall ”sin” och ”sig” för sådana meningar.

    En annan intressant detalj med finskan är förresten att man i vardagligt tal också kan säga ”se” om människor. ”Se” betyder annars ”den” eller ”det”. I talspråk klarar man sig alltså med ett enda pronomen för han, hon, den och det. (Det betyder dock inte att finsk grammatik är enkel för ungefär allt annat är mycket krångligare…)

    I österbottniskan har vi ganska många drag som alla andra svensktalande övergav för hundratals år sedan. Därför förstår ingen vad vi säger… Jag har nu inte heller riktigt stenkoll på gamla svenska genus måste jag säga, men om jag har fattat saken rätt fanns det maskulinum (han), femininum (hon) och neutrum (det). Maskulinum och femininum smälte sedan samman till vad som nu kallas utrum (den). Min dialekt tyder i alla fall på det. Vi har absolut inget ”den”.

    Jag är ganska skeptisk till ”hen” måste jag säga. Att ändra på språket bara så där funkar väl när det gäller t.ex. substantiv (som ”neger” som går lätt att byta ut mot ”mörkhyad” eller något) men när det gäller så slutna ordklasser som pronomen… nja…

     
    • MarySaintMary

      18 december 2011 at 21:53

      Kollade Wikipedia och det verkar vara fyra olika ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Svensk_grammatik#Genus ). Den = reale. (Och det fick faktiskt till och med jag (född 1983) lära mig som liten. Begreppet ”utrum” har jag inte hört förrän på senare år.) Så österbottniskan kanske förändras en del den med :) Kan väl iofs vara annorlunda i finlandssvenskan än sverigesvenskan.

      Jag gillar hen i teorin, men inte i praktiken :) Använder det sällan själv, aldrig när jag pratar och när jag skriver använder jag oftare h*n faktiskt.

       
  6. J

    18 december 2011 at 22:27

    Jag kollade också Wikipedia (vår alltid lika pålitliga räddare i nöden) men jag tittade på den här artikeln i stället: http://sv.wikipedia.org/wiki/Utrum

    Som jag förstår det är det alltså så här:

    Först: Det fanns maskulinum, femininum och neutrum.

    Senare: Det fanns fortfarande neutrum. Maskulinum och femininum övergår till att bara användas för sådant som tydligt har ett kön, sådant som inte har ett tydligt kön kallas den = reale.

    Nu: Vi har skippat mask/fem/reale-indelningen, eftersom det ändå heter ”mannEN”, ”drottningEN”, ”bokEN”, kallar alla ”en”-ord för utrum och kontrasterar dem bara mot neutrum (”et”-ord). ”Han” och ”hon” kvarstår bara som personliga pronomen.

    (Jag försöker inte idiotförklara dig med den här övertydliga förklaringen, jag försöker bara hålla reda på vad jag själv skriver. :P)

    Österbottniskan använder alltså den äldsta versionen fortfarande. En snabb facebook-konsultation av min vän som studerar svenska ger samma svar. Hon hälsar att de österbottniska dialekterna låter ungefär som talspråket i Stockholm på medeltiden…

     
    • MarySaintMary

      18 december 2011 at 22:52

      Låter rimligt. Har du någon aning om när i tiden de olika ändringarna uppkommit?

       
  7. J

    19 december 2011 at 11:43

    Det hade jag egentligen inte, men nu har jag det för jag forskade (d.v.s. googlade) lite, med följande resultat.

    Diverse källor talar om ett system med tre genus som fanns i fornsvenskan. (Det kom från fornnordiskan och finns kvar i isländskan.) Enligt Wikipedia tog den fornsvenska perioden slut i början av 1500-talet. Wikipedia (uppslagsord ”äldre nysvenska”) säger också att svenskan hade fyra grammatiska genus – han, hon, den och det – under perioden 1500 – 1900, ungefär. Maskulinum, femininum och reale smälte successivt samman och enligt den här källan: http://medlem.spray.se/sprakon/genus.htm användes termen ”utrum” för första gången år 1904. Nu för tiden räknar man med att (standard)svenskan har två grammatiska genus, utrum och neutrum. Dock talar man också om s.k. naturligt genus, som innebär att man kan kalla varelser som biologiskt har ett visst kön, i synnerhet människor, för ”han” eller ”hon”. ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Substantiv#Genus )

    Det där med förändringen till utrum/neutrum och grammatiskt/naturligt genus handlar kanske till viss del om hur grammatikerna klassificerar saker och ting. Jag (född 1990) kan inte påminna mig om att jag skulle ha lärt mig om något ”reale” i skolan, men jag misstänker att lärarna åtminstone under de sex första skolåren nöjde sig med att lära ut vad ett substantiv är. Termer som ”utrum” och ”neutrum” kom nog in i bilden först i högstadiet eller gymnasiet. Det där kan ju bero på vilka lärare man har också, det tar ju säkert ett tag innan grammatikernas nya påfund får fotfäste hos alla lärare.

     
    • MarySaintMary

      20 december 2011 at 11:52

      Oj, då är din dialekt lika ”ursprunglig” som isländskan, spännande! (Ja, jag tycker grammatik är spännande, sue me liksom.)

      Angående lärare, det kan också ha varit så att jag har lärt mig det där med reale hemma, av mina föräldrar. (Ja, de är också språknördar.)

       
  8. J

    21 december 2011 at 11:38

    Åtminstone i vissa bemärkelser, jag antar att nånting måste ha förändrats sedan 1500-talet…

    Tyvärr hör jag nog till den unga generationen som inte alltid vet skillnad på genus, insåg jag när jag var på resa med vår gymnasierektor (som talar standardsvenska som lärare förväntas göra men är uppvuxen i Österbotten)…
    ”Få ja läsa hade tinindji san?” (”Får jag läsa den där tidningen sedan?”)
    ”Det heter ‘hode tinindji’.”

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: