RSS

Kategoriarkiv: Belgarion revisited

Inkapaciterade damer och våldsfrossande herrar

— SPOILERS FÖR SAGAN OM BELGARION, SAGAN OM MALLOREA SAMT SPIN-OFFBÖCKERNA —

I tredje boken, Besvärjarnas Kamp, reser sällskapet snabbt genom Maragor, Aldurs dal, Ulgoland och Cthol Murgos. Boken börjar med Ce’Nedra-POV, vilket är trevligt. Tyvärr blir hon efter halva boken kvarlämnad i Ulgolands grottor då resan de ska göra är för farlig för henne. Jaha. I slutet av boken får vi veta att det är för att Ctuchik skulle dödat henne annars. Varför han inte lika gärna kan döda någon av de andra för att förstöra profetian framgår inte mer än att Belgarath säger ”De andra kan du inte röra. Ce’Nedra är den enda som är sårbar.” I mina ögon framstår alla utan besvärjarförmågor som sårbara inför Ctuchik men jag kanske är för dum för att fatta.

Vad hände förresten med Lelldorin? Han följde med sällskapet i ett par dagar och blev sedan sårad och kvarlämnad i Arendien utan att ha uträttat någonting alls, men han är ändå superduperviktig för profetian? (Kan ha glömt vad som händer i framtida böcker.)

Vi får träffa Beldin! Älskar hans dynamik med Polgara. Det är fantastiskt. Mer Beldin! Gillar över huvud taget när de hänger i Dalen.

Börjar dock bli trött på förutsägbarheten och rasismen. Alla murgoer är verkligen onda! Speciellt Ctuchik som är den ondaste av de onda. Vi får ju inte veta så mycket om honom innan han råkar säga det tabubelagda ordet och förinta sig själv (seriöst, Eddings? Känns som att Ctuchik borde ha koll på detta efter alla dessa år), men hans ansikte är ”fyllt av uråldrig och avgrundsdjup ondska” och han har ”ett evigt hånflin av förakt för allt annat som levde”. Och så berättar han att han tycker det är roligt att plåga och döda människor. Det får inte riktigt effekt för mig efter att ha läst om hur Barak, Mandorallen och Hettar MÅR BRA och blir UPPLYFTA av att döda murgoer och andra på de mest otäcka och plågsamma sätt. Det är alltid nån som typ ”vrider om kniven” när de dödar nån, det är aldrig cleant och de väljer aldrig att typ slå någon medvetslös utan det är bara död som gäller. De dödar till och med folk som inte ens står i vägen för dem, bara för skojs skull. Så jag vet inte varför Ctuchik skulle vara så himla mycket värre. Även detta att Relg vill jämna hela Rak Chtol med marken på grund av grolimernas ”vämjeliga riter”, alltså människooffren. Och man bara mmm, för då kommer säkert inga oskyldiga människor offras.

Garion börjar utveckla en kvinnosyn. Den är typ såhär: ”alla kvinnor är komplicerade. Det ligger i deras natur”. Han har dock bara träffat typ tre kvinnor i sitt liv, vilket kan göra detta till en något förhastad slutsats. Eddings kvinnosyn är annars ”hmm, jag verkar ha för få kvinnor. Jag skriver in några, men jag orkar inte skriva för mycket om dem.”: Ce’Nedra blir som sagt lämnad i Ulgoland och Taiba får vi träffa cirka fem sidor. Även Poledra får en liten cameo på någon sida. Polgara är med hela tiden men måste stå utanför slutstriden mot Ctuchik, för att Belgarath vill det.

Samt att alla utstöter ”ett halvkvävt skrik” (vad är det ens?) när de är på väg att dö, frågar saker ”skarpt” och säger saker ”tonlöst”. Jag vet inte om det är översättningen eller ett dåligt original men lite variation vore trevligt.

 
1 kommentar

Publicerat av på 27 april 2014 i Belgarion revisited, Läsning

 

Etiketter: , ,

Love interests, obefogat våld, tropes och YAY CE’NEDRA!

— SPOILERS FÖR SAGAN OM BELGARION, SAGAN OM MALLOREA SAMT SPIN-OFFBÖCKERNA —

Så var det dags för läsningen av Profetians tid, del två i Sagan om Belgarion.

Gänget besöker Arendien. Många män, få kvinnor. Det är, förutom Smurfette-Polgara, bara folks love interests: Ariana, Nerina och så drottning Mayaserana. Ariana presenteras kort som en flicka som kan ta hand om den sårade Lelldorin (de blir väl ihop sen har jag för mig), och Nerina är ju Mandorallens olyckliga kärlek, gift med hans beskyddare/fadersfigur. Och drottning Mayaserana har förstås ett ”kvinnoproblem” som Polgara fixar. Och så grevinnan Vasrana som spanar in Garion och vill gifta sig med honom. Blir så jävla trött på att ingen kvinna kan ha ett existensberättigande på egen hand, alla är verkligen till för män.

Kan vi förresten bara unisont skrika lite rakt ut över att Polgara i den svenska översättningen är Garions ”tant” när folk frågar om släktskap? Okej att han kallar henne ”Tant Pol”, men hon är ju för bövelen hans gammelmoster/faster. Vilket som helst hade varit okej med mig, men ”tant”?!

Annars tycker jag Mandorallen verkar som en sjukt trevlig kille! Störde mig nog rätt mycket på honom när jag läste sist, men han är ju faktiskt inte alls speciellt dum (som ju ALLA arender är annars, lol), och har många goda egenskaper. Ger pengar till tiggare, slåss schysst osv. Till skillnad från t ex Hettar, som ju tydligen oprovocerat överfaller och dödar murgoer som törs resa i västern. Detta framstår som en god egenskap. Kul kille, Hettar.

Jag känner överlag att det är så extremt mycket obefogat våld i serien. På ett sätt nästan värre än till exempel Game of Thrones, där våldet åtminstone gestaltas som sjukt obehagligt. I Sagan om Belgarion använder både protagonister och onda våld på rutin, nästan som ett skämt. Folk blir förgiftade och dör i obehagliga kramper, bränns levande, lemlästas, blir uppätna av iglar, får magen uppskuren så inälvorna rinner ut osv, nästan alltid med en axelryckning. Jag förstår verkligen inte detta frosseri i våld. När Barak och Polgara ska rädda Garion från drottning Salmissra så gör de en fullkomlig massaker på alla som råkar vistas i slottet, troligen rätt mycket i onödan då Polgara brukar kunna vara rätt bra på att övertala folk.

I Tolnedra ansluter sig även den kejserliga prinsessan Ce’Nedra till sällskapet. Det var henne jag identifierade mig med när jag läste serien som knappt-tonåring, och jag gillar henne även nu. Hon är smart, bortskämd, envis och besserwissrig. Påminner förmodligen ganska mycket om mig. Sedan det här med att hon framställs som en gnällig snorunge för att hon inte vill åka till Riva på sin sextonårsdag och eventuellt bli bortgift med en kung…what’s up with that? Det är ju för fan helt jävla självklart att man inte vill det! You go, Ce’Nedra! (Det skulle vara lite kul att läsa en AU fanfic som handlar om Ce’Nedras eller nån annans perspektiv på hela historien. Hur två galningar åker runt och hävdar att de är besvärjare och har nån slags profetia att uppfylla och därmed måste tvinga en massa folk att vara på vissa platser vid vissa tider, helt i onödan.)

Och ja, jag börjar redan tröttna på att alla beter sig exakt likadant. Alla med makt verkar ha den där ”no nonsense”-personligheten, och knäpper med fingrarna för att få någon avrättad eller liknande. Alla skriker åt deras tjänare att de är idioter, är otåliga och tycker att de står över alla andra. Det känns som att ca alla någon gång säger ”ta den här babblande idioten ur min åsyn”. Så jävla uttjatat redan efter två böcker.

 
 

Etiketter: , , , ,

Våldtäkt, infantilisering och internaliserat kvinnohat

— SPOILERS FÖR SAGAN OM BELGARION, SAGAN OM MALLOREA SAMT SPIN-OFFBÖCKERNA —

Vänta nu. Skrev jag att jag gillade Polgara? Ja, det gjorde jag. Okej. Nu har jag läst ut Stenens Väktare.

The Barak & Merel story fortsätter. I förra inlägget gissade jag att Barak misshandlade Merel. Det visar sig nu att han har våldtagit henne – brutalt dessutom.

”- Min make var tämligen enveten vad beträffade rättigheter och plikter den natt han kom tillbaka till Val Alorn. Inte ens min låsta sovrumsdörr var nog för att lägga hämsko på hans envishet.

– Ja, ja, sade Barak och rodnade.Jag är ledsen för det. Jag hade hoppats att det skulle vara annorlunda mellan oss. Jag hade fel. Jag ska inte besvära dig igen.

– Besvära, Jarl Barak? En plikt är inget besvär. En god hustru är tvungen att underkasta sig när hennes make så kräver – hur berusad eller brutal han än må vara när han kommer till hennes säng. Ingen kommer någonsin att anklaga mig för försumlighet i detta avseende.”

Under hela denna konversation framstår Merel som den jobbiga, gnälliga hustrun och Barak som den trevliga, missförstådda, snälla killen som tvingas stå ut med hennes tjat. På riktigt! Sedan börjar de nysta i ett mysterium om en spion på slottet och Merel, som tidigare behandlat Barak med välförtjänt kyla, börjar plötsligt av någon outgrundlig anledning ställa sig bakom hans vittnesmål. Det är totalt obegripligt.

——————————————————————————————————

Porenn är den enda av drottningarna som är intresserad av politiska frågor (hon är ju drasniska), och hon vill följa med på kungarnas rådslag men får inte. Rhodar bedyrar på det hemliga teckenspråket att han kommer att berätta allt för henne. Porenn är irriterad, och Rhodar verkar förstå henne, för han skyller på sederna. Men samtidigt kallar han henne, sin fru, för ”mitt barn”?

——————————————————————————————————

När sällskapet ska lämna Cherek händer två saker som Polgara är inblandad i, och som gör att jag ifrågasätter mitt tidigare uttalande om att jag gillar henne. Det första som händer är att de möter Martje igen. Denna gång lyckönskar hon Garion och kallar honom ”Konungarnas herre”. Hon pratar inte överhuvudtaget med Barak, men han vill ändå dra sitt svärd, och även Anheg blir arg. Då tycker Polgara att det är dags att ingripa. För att försvara en syster mot uppenbart oförtjänt hat? Nej, hon kallar Martje för häxa och ger henne synen tillbaka, vilket medför att hon förlorar sin ”andra syn”. Vi lämnar Martje skrikandes ”en hjärtskärande ton av obeskrivlig förlust”.

När de går på skeppet tar Merel ett stelt farväl av Barak. Polgara tittar på Merel och skrattar. Merel frågar vad som är så lustigt, och Polgara svarar inte utan hänvisar till att hon kommer att upptäcka det själv. Om jag minns rätt så handlar det om att Merel är gravid. Polgara tycker alltså att det är jätteroligt att Merel ska föda ett barn som är resultatet av en våldtäkt. Jag har svårt att se det roliga.

På ett sätt är väl Polgaras beteende alldeles naturligt i en mans värld. Hon har uppnått en makt och en ställning som inte är någon annan kvinna förunnad (alla de övriga besvärjarna vi – och hon – känner till än så länge är ju män, både de goda och onda). Och det är lättare att fortsätta vara den enda, utan konkurrens. Men jag tycker ändå att det borde kännas ensamt, och att hon borde tycka att det är trevligt med en kvinnlig gelike, som ju Martje faktiskt aspirerade på att vara, speciellt när man betänker hur Islena försöker och misslyckas med sina trolleritrick. Men Polgara har nära till förakt, och hon föraktar dem båda lika mycket – Islena för att hon inte lyckas, och Martje just för att hon lyckas. Systerskapet lämnar mycket övrigt att önska.

 

Etiketter: , , , ,

Drottningar, häxor, mödrar, hustrur

— SPOILERS FÖR SAGAN OM BELGARION, SAGAN OM MALLOREA SAMT SPIN-OFFBÖCKERNA —

Yay, mer Eddings! Jag läser fortfarande Stenens väktare och har nu kommit fram till kapitel 14. Det finns så mycket material här att jag inte vet var jag ska börja! Fler och fler kvinnor kommer in i handlingen, och de är alla tropes. Det är som att Eddings har använt sig av standardmall 1A för hur man gör platta kvinnoporträtt, och han har fått in alla sorter.

Vi har nu fått träffa Sendariens kung Fulrach, som beskrivs som en rätt normal person, lugn, trevlig kille, kanske inte den skarpaste kniven i lådan (men inte heller den slöaste) och inte den som är förtjust i formaliteter. Grabben hela dagen, en typisk sendar. Han är gift med drottning Layla. Här följer Silkes beskrivning av henne:

”Hon kallas Sendariens moder. De fyra barnen där borta är hennes. Hon har fyra-fem stycken till – äldre och förmodligen borta i statsangelägenheter, eftersom Fulrach envisas med att hans barn ska förtjäna sitt uppehälle. Det är ett stående skämt bland de andra kungligheterna att drottning Layla har varit gravid sedan hon var 14, men det beror nog på att de förväntas skicka kungliga gåvor varje gång det föds ett nytt barn. Men det är en bra kvinna, som hindrar kung Fulrach från att göra alltför många dumheter.”

Intressant att det är ett ”skämt” att drottning Layla har så HIMLA MÅNGA BARN!!! när Fulrach har lika många, kan jag tycka. Och så ser hon förstås till att han inte gör några dumheter. För män är ju som barn som vi alla vet…

Sedan åker sällskapet till Cherek. Layla följer dock inte med för att hon ska vara hemma och styra riket när Fulrach är borta. NÄRÅ SKOJA BARA! Anledningen till att hon stannar hemma är för att hon är så rädd för sjöresor! (Det verkar visserligen Durnik och Silke också vara, men det är ingen som kommer på idén att lämna dem hemma.) Hon lämnar sin make med ett närapå tårfyllt farväl och en uppmaning om att han ska klä sig varmt (skojar inte) och inte dricka för mycket sprit.

————————————————————–

I Cherek får vi se flera exempel på den ädle jarl Baraks kvinnosyn. Först träffar sällskapet på en blind kvinna som heter Martje. Hon verkar vara någon form av sierska och har sett någonting om Baraks öde i framtiden. Barak hotar att bränna henne på bål. Sedan möts sällskapet av Baraks fru Merel i Val Alorns slott. Jag får nästan en klump i magen av att läsa om hennes och Baraks relation. Hon hälsar honom stelt med alla artighetsfraser men utan värme, och hon har lämnat parets gemensamma döttrar hemma i Trellheim. Hon blev bortgift till Barak av mot sin vilja, för att han blev ”förälskad i henne när båda var mycket unga” och för att hennes föräldrar ansåg att det skulle ge dem ”en värdefull kontakt”. Allt detta står rakt ut i boken och ändå framstår det som att det är Merel som är boven i dramat för att hon är så himla otrevlig och inte låter Barak träffa sina döttrar! Jag kan inte låta bli att läsa in att hon är livrädd för att bli misshandlad av den ökänt våldsamme Barak och håller sina döttrar borta från honom av samma anledning. Lite senare när de är på promenad i staden ropar en prostituerad kvinna efter Barak från ett fönster. Det framställs som ett kul skämt att han känner henne.

Men Barak är ju en hyvens kille ändå, förstås.

————————————————————

Här kommer det första intrycket av Alorias kungar och drottningar (i den ordning de presenteras)!

Anheg av Cherek: ”En stor svartskäggig man./…/Hans långa, blå klädnad var skrynklig och fläckig, och hans hår raggigt och ovårdat. Den guldkrona han bar var bucklig på sina ställen och en av spetsarna var avbruten.”

Rhodar av Drasnien: ”Den fete i den röda dräkten med renen på banéret” (Silkes beskrivning)

Cho-Hag av Algarien: ”Den magre i svart under hästbaneret” (Silke)

Brand, Rivas väktare: ”Den store, bistre i grått som sitter under banéret med svärdet och inte har någon krona” (Silke)

Drottning Islena, Anhegs hustru: ”En lång skönhet med korpsvart hår och en svart sammetklänning med en intrikat snörning”

Porenn, drottning av Drasnien: ”En mycket liten blondin med ett vackert leende”.

Silar av Algarien: beskrivs bara som ”den tredje drottningen”.

Brands fru: ”Han hade en hustru, men hon dog för några år sedan. Hon lämnade honom fyra söner” (Silke)

 
1 kommentar

Publicerat av på 20 mars 2014 i Belgarion revisited, Feminism, Läsning

 

Etiketter: , , , , ,

Belgarion revisited

— SPOILERS FÖR SAGAN OM BELGARION, SAGAN OM MALLOREA SAMT SPIN-OFFBÖCKERNA —

I en Facebookgrupp jag är med i började vi diskutera Sagan om Belgarion häromdagen. Serien har alltid legat mig varmt om hjärtat då den, tillsammans med Narnia, för mig blev inkörsporten till fantasyns värld. Jag vet inte hur många gånger jag läst böckerna men det är många. Jag minns att jag smet undan till tomma korridorer på rasterna i sjuan för att läsa. (Nej, jag hade inget liv.) Iallafall började vi diskutera könsrollerna i boken och jag fick blodad tand på att läsa om dem. Troligen livsfarligt, men nu gör vi iallafall så. Och jag tänkte dela med mig av mina spaningar angående genus och annat som jag inte tänkte på då men som är smärtsamt närvarande nu. Jag har hittills läs åtta kapitel i första boken. (De har precis upptäckt att de är förföljda av Brill.)

Det första som slår mig är hur duktig David Eddings är på att berätta. Jag förstår att jag fastnade för detta. Och jag njuter fortfarande av att läsa trots att jag vet exakt vad som kommer att hända. Kudos. Därför är det nästan ännu sorgligare hur han fuskar och använder sig av billiga klichéer. Som det här med att alla personer från samma land har exakt samma personlighetsdrag!? Det är så billigt att jag inte förstår hur det har gått igenom en redaktör. Dessutom sjukt rasistiskt. Jag kan kanske köpa ”tolnedrer [som man träffar utanför Tolnedra] är handelsmän” eller ”arender är ädla”, det är kultur liksom. Men att arender och thuller är dumma, t ex, det är ju sinnessjukt! Och så när de träffar en murgo som är handelsman så är det jättemisstänkt eftersom murgoer inte är handelsmän utan krigare. Okej…vad gör de när det inte är krig då? Sitter hemma och skiter i allt? Alla karaktärer presenteras med härkomst för att man ska förstå deras personlighetsdrag. Utom t ex Zubrette, som ju är Kvinna(TM) och därför har en personlighet byggd på det.

Kvinnor ja. De är sorgligt få, och de som finns är sådana tropes att jag vill skrika högt. Zubrette, det förföriska lömska stycket som spelar ut pojkarna mot varann. Tant Pol, Stark Kvinna(TM). Poledra nämns kort i prologen, som Hustru(TM) och så den ljuva, vackra, madonnan Beldaran. Faldor har en dotter som nämns i förbifarten. Silke skryter om en thullisk dam, som är ”ökänt lättövertalad” (idonteven). Och det var allt från kvinnorna! Bland männen har vi Garion förstås, huvudpersonen, den praktiske Durnik, sagoberättaren Onkel Varg, den lustige tjuven Silke, krigaren Barak, den mystiske mannen i svart mantel på en svart häst, den otäcke Brill, den godhjärtade Faldor, och detta är bara de största karaktärerna i dessa kapitel. Det vimlar såklart av små birollsmän. Visst, de flesta är stereotyper, men männen får åtminstone ha fler karaktärsdrag än att vara Man (TM).

Med detta sagt, så tycker jag att Polgara är en rätt fin karaktär. Ja, hon är en typisk ”stark kvinna” men hon är iallafall mäktig och har försakat män, kärlek, barn osv för viktigare saker. Och visst, ”viktigare saker” är att ta hand om människor, och visst, vi vet ju vad som händer med kärleken sen, men ändå! Det jag gillar mest med Polgara är nog hur avundsjuk hon var på sin syster och hur okvinnlig hon var när hon växte upp. Synd bara att hon var tvungen att bli vuxen och normal till sist. (Något t ex Beldin aldrig behövde bli.) Jag har läst någonstans att Eddings ville få till något nytt med att ha duon Belgarath-Polgara (och då specifikt en kvinna) istället för en gandalfkaraktär, och det är möjligt att han lyckades med det.

 
 

Etiketter: , , , , , , ,