RSS

Kategoriarkiv: Harry Potter med genusglasögon

The Vanishing Glass

Kapitel två i första Harry Potter-boken var inte alls lika roligt att analysera som kapitel ett (Dursleys är så jobbiga), så det blir lite kortare, i punktform.

* Handling: Harry bor hos Dursleys och har det hemskt. Dudley är bortskämd medan Harry bor i en skrubb. En dag åker de till djurparken och Harry använder omedvetet sina magiska krafter.

* Vi läser ur Harry Potters perspektiv, kille alltså. (Jag antar att detta kommer vara fallet i de flesta kapitel, så kommer nog i fortsättningen bara påpeka om det förändras.)

* I kapitlet är det i stort sett fyra personer som gör saker, Mr och Mrs Dursley, Dudley och Harry. (3-1 till männen.)

* Bifigur i kapitlet är Dudleys kompis Piers som framställs som väldigt grabbig och elak. Nämns gör även Mrs Figg, som brukar vara barnvakt åt Harry en gång om året. Hon framställs lite grann som en crazy cat lady.

* Harry råkar i slutet av kapitlet släppa ut en orm han tycker synd om från ett terrarium på zoo. Ormen omtalas genomgående som ”it”, okönad alltså. Det gillar jag! (Jag har by the way hört rykten om att denna orm ska vara Nagini (som är en hona), men det verkar efter en snabb googling inte stämma då detta är en boaorm och Nagini är en giftorm.)

* När Piers och Dudley blir rädda beskrivs deras reaktion som ‘howls of horror’. Jag lägger ingen värdering i detta nu, men vill gärna skriva ner det för att kunna jämföra om det är någon skillnad på när killar blir rädda mot när tjejer blir det.

* Att Dursleys håller hårt på könsrollerna har vi redan konstaterat, så tar inte upp de relativt få exemplen på detta i kapitel 2.

* Harrys rektor är kvinna, djurparkens föreståndare är en man.

* Detta har väl inte med genus att göra egentligen men jag tror inte Hanna tar illa upp att jag sneddar in på det här området: vad är grejen med att feta människor ska framställas som korkade/elaka? Det drivs friskt med att Dudley är tjock i det här kapitlet, men ärligt talat, det är ju inte det som är frånstötande med hans person. Det är lite tjock = lat = bortskämd. Han är ju lat och bortskämd, men har det med hans storlek att göra? Citat: ‘Dudley was very fat and hated exercise’.

* Sammanfattningsvis är det här kapitlet rätt trist (vilket ju är meningen). Pojkar och män and the casual mamma & barnvakt. Jag längtar till den magiska världen!

Andras inlägg om kapitel 2 finns här.

Annonser
 
 

Etiketter: ,

The Boy Who Lived

Jaha, då var det dags för mastodontutmaningen! Läsa Harry Potter med genusglasögon, alltså. Ett kapitel i veckan är det som gäller, så vi får väl se om jag orkar skriva nåt varje vecka eller hur det blir. Känner jag mig själv så kommer jag läsa bra mycket snabbare än så, så kanske att jag kommer sammanfatta en del. Men vi börjar med första kapitlet från första boken iallafall som jag läste igår efter att ha hittat boken på Brickebackens stadsdelsbibliotek av alla otippade ställen. Jag läser på engelska, så se för guds skull till att rätta mig om jag har misstolkat något ord eller så!

Nu är det här första gången jag skriver något sådant här så jag hoppas det blir bra. Jag kommer förmodligen laborera en del med form och struktur på inläggen såhär i början. Och obs! Jag kommer förutsätta att de som läser detta har läst Harry Potter-serien. Så det kommer bli både spoilers och resonemang som utgår ifrån att alla vet vad jag pratar om. Ah well, let’s go!

Sammanfattning: Första kapitlet i Harry Potter and the Philosopher’s Stone handlar om dagen då Harry Potter besegrar Lord Voldemort, ur ett mugglarperspektiv. Mycket smart drag av Rowling skulle jag vilja påstå, men det var ju inte det vi skulle diskutera.

Karaktärer (japp, jag använder ordet ”karaktär” i detta sammanhang även på svenska, sue me…): I första kapitlet presenteras ett antal personer för läsarna. Det är Mr och Mrs Dursley, deras son Dudley, Dumbledore, Professor McGonagall, Voldemort, Hagrid samt Harry Potter som blir beskrivna och introducerade. Det är sex män och två kvinnor. (Räknar man med Lily och James Potter blir det 7-3.) Och, vilket är lätt att glömma eftersom det är så uppenbart: huvudpersonen är en pojke. Kapitlet heter till och med ”The Boy Who Lived”. (Vi vet ju också från senare böcker att det inte hade kunnat vara annat än en pojke. Antingen skulle det bli Harry eller Neville som besegrade Voldemort. Men det kunde inte vara Lavender eller Hermione.)

Perspektiv: Böckerna är skrivna i tredje person. Men i detta kapitel får vi läsa mycket utifrån Mr Dursleys perspektiv. Sedan övergår det till osynlig åskådarperspektiv (det finns en annan term för detta, right?), när Dumbledore och McGonagall dyker upp.

Hur karaktärerna beskrivs: Mr och Mrs Dursley är ett mycket könsnormativt par. Vernon beskrivs som stor och tjock med mustasch och jobbar som chef på ett företag som tillverkar borrar. Petunia (bara namnet, liksom!) är smal med lång hals och gillar att skvallra om sina grannar. Han jobbar, med ett dubbelt manligt jobb (1) chef, 2) på en industri), hon är, såvitt jag kan utläsa, hemmafru (möjligen mammaledig). Och det är på grund av detta vi får Vernons perspektiv på den här dagen: det är ju han som kommer ut ur huset och får se allt konstigt som händer. När han kommer hem har Mrs Dursley haft en ”nice, normal day”. Båda beskrivs dock som ungefär lika osympatiska. Hur paret Dursley beskrivs är dock lite lurigt. För syftet med detta är ju helt enkelt att beskriva hur ”normala” och ”tråkiga” de är till skillnad från den magiska världen! Alltså: jag tror att deras könsroller är fullt medvetet gjorda av Rowling.

Sedan får vi träffa Dumbledore och McGonagall. Dumbledore beskrivs som väldigt gammal med glittrande ögon. McGonagall ser allvarlig och förargad ut. Hon tycker att han tar för lätt på saker och ting. McGonagall representerar förnuftet medan Dumbledore är spontaniteten. Detta skulle kunna vara ”omvända könsroller” om man tänker på att kvinnor ofta ses som oförnuftiga, men jag tycker ändå att McGonagall passar väldigt bra in i mallen som bister skolfröken. Men jag ser ändå dessa två som egna karaktärer med egna karaktärsdrag. Att vända på könen skulle fungera lika bra. Båda är lika ledsna för Lilys och James död.

Till sist presenteras Hagrid. Han är gigantisk, beskrivs som ‘vild’ och åker motorcykel = ”manligt”. Men han är också mycket känslosam och omhändertagande = ”kvinnligt”. Har dock svårt att se en kvinna i den här rollen. Kvinnor tillåts sällan vara så barnsliga.

Hur de pratar om andra karaktärer: McGonagall irriterar sig på firandet av Voldemorts nederlag då hon tycker att det drar till sig för mycket uppmärksamhet. Hon säger: ”Shooting stars down in Kent – I bet that was Dedalus Diggle. He never had much sense.” Här har vi något som jag minns som väldigt vanligt i Harry Potter-serien: pojkar är busiga. Boys will be boys. Medan kvinnorna (inte bara lärare som McGonagall) skäller på dem, beklagar sig över dem eller utövar damage control (vill minnas att Hermione står för mycket sådant böckerna igenom).

Under samma samtal säger även Dumbledore: ”I haven’t blushed so much since Madam Pomfrey told me she liked my new earmuffs.” Här reproduceras både kvinnorollen (kvinnor gillar kläder, kvinnor ger komplimanger) och mansrollen: män/killar tycker det är lite jobbigt med kvinnlig uppmärksamhet. De vet inte riktigt vart de ska ta vägen, eller vad de ska göra av sina känslor. Obs att jag tror att detta är sant i många fall och ett verkligt problem, att män inte får tala om sina känslor på samma sätt som kvinnor. Dumbledore gör ju det här ändå, och får av mig en liten stjärna till trollkarlshatten för det! Men är man så gammal som han så får man strunta i konventionerna.

Här hittar du andra analyser av samma kapitel!

 
 

Etiketter: , ,