RSS

Kategoriarkiv: Musik

Stackars köttätare på Way Out West

Way Out West kommer bli helvegetarisk, dvs de kommer inte servera någon typ av kött överhuvudtaget till artister, besökare och personal, och folk bara OMG! går i taket av upprördhet. Detta är ganska kul. Eller jag väljer att se det som kul iallafall, för att inte börja gråta. Jag förstår verkligen inte hur detta kan vara så till den milda grad provocerande att folk skriver att de kommer bojkotta festivalen, att de aldrig hade köpt biljett om de vetat om detta, att festivalledningen TVINGAR dem att äta vegetariskt och att de inte kommer orka hålla sig mätta/pigga på maten som finns, osv. Så himla synd om de stackars köttätarna! (Hur alla vegetarianer ever håller sig mätta och pigga dagligen är förstås ett mysterium.)

Det är bara det att i vanliga fall är det ju precis tvärtom. Det finns ändå rätt många vegetarianer i Sverige, som ganska ofta på mindre festivaler/konserter/tillställningar får nöja sig med mat av typen korvbröd utan korv, hamburgare utan hamburgare, munkar, chilinötter, popcorn osv för att det är det enda som serveras utan kött. Jag tror inte riktigt att de som klagar på Way Out West nu har förstått att det är såhär vegetarianer har det hela tiden, bara att det blev tvärtom just den här gången. (Och att det här faktiskt finns alternativ som är betydligt vettigare än alla ovan nämnda. Vegetarisk pizza, pasta, tacos, hamburgare och korv lär ju finnas.) Inse ert jävla privilegium (alltså att köttätande är norm) och sluta gnälla.

 
7 kommentarer

Publicerat av på 08 augusti 2012 i Mat, Musik

 

Etiketter: ,

#låtarsomintefinnspåspotify

Ni har väl hört Weatherman med Dead Sara förresten? Rage Against the Machine möter Courtney Love, typ. Awesome!

 
2 kommentarer

Publicerat av på 01 juli 2012 i Musik

 

Etiketter:

Punk as fuck

Jo, jag var i Köping och kollade på Birdnests jubileumskonsert härom helgen! Det var väldigt spännande, för det var som att resa tillbaka till min tonårstid fast ingen var tonåring längre.

För den som inte vet så är Birdnest trallpunkskivbolaget nummer 1 i Sverige, det var de som gav ut Definitivt 50 spänn-skivorna och grundades av Per Granberg från Charta 77. Bland alternativa människor i min ålder lyssnades det under 90-talet friskt på alla band som låg på etiketten, till exempel Strebers & Dia Psalma, De Lyckliga Kompisarna, Mimikry, Asta Kask osv. Nu firade de 30 år (dock är skivbolaget nedlagt) och anordnade konsert med ett antal av sina band som fick spela ca 20-30 minuter var.

När det begav sig så var det bara en massa ungdomar som hängde på spelningarna (trots att vi ju knappast var den första generationen som lyssnade på punk). De hade tuffa nitade skinnjackor med obskyra tygmärken, uppställd grön tuppkam och hoppade runt som galningar framför scenen. Jag var ju inte punkare utan bara alternativ (obs, viktigt!) så jag hade typ second hand-kläder och svartfärgat hår bara men hoppade också runt och röjde till banden. Man kunde göra så för alla spelningar var skitsmå, det var typ 30-50 pers där så man blev aldrig klämd.

På Birdnests 30-årskalas så kändes det som att det var samma folk där som det var för 10 år sedan. Och för 20 år sedan. Vi, som är strax under 30, sänkte medelåldern där och det är jag verkligen inte van vid. Vi såg ett gäng tokfulla ungdomar hoppa runt framför scenen i sina punkutstyrslar, men när vi tittade efter lite närmare så såg vi att de var i 40-årsåldern. Alla i banden var i 50-årsåldern. Inte jättekonstigt kanske när man tänker efter men det var en märklig känsla och det blev inte så mycket nostalgitripp som ett nyfiket turistande i originalpunkarnas tillvaro.

Nåväl, Big Fish spelade och det var helt fantastiskt! Närvaron, proffsigheten, scenspråket, musiken. Sångaren hoppade hål i golvet under sista låten, just sayin’. Synd bara att de lade av 1996. Här är en video från kvällen med helt okej ljud:

In other, somewhat related, news: idag när vi satt och hängde i Stadsparken i Örebro kom Heavy (känd från Hjalle & Heavy, Mimikry osv) förbiåkandes på en Segway. Helt jävla random, men kul. Bildbevis:

Från vänster: Benjamin, Benjamins Mimikry-påse som han visade upp för att stajla, jag, Heavy, Chippen & en Segway, Magnus, Britta. Foto: Heavys kompis.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 24 maj 2012 i Musik

 

Etiketter: , , , , , , ,

Visukalen Fame

Igår kväll gick jag och såg musikalen Fame för sjätte gången. Dock var det lite speciellt eftersom det denna gång var en tvåspråkig uppsättning – teckenspråk och svenska – och kallades Visukal.

Som ni kanske förstår så har jag en viss känslomässig koppling till Fame eftersom jag sett den så många gånger. Anledningen till det är att när Benjamin gick i trean på gymnasiet satte estetklasserna upp just Fame som avslutningsmusikal. Då såg jag den flera gånger, och efter det har jag förstås tagit varje tillfälle i akt att se nya uppsättningar av den. Så jag kan Fame. Jag vet hur replikerna går. Jag gråter på helt fel ställen (känslomässig koppling, ni vet). Och eftersom jag har sett den så många gånger så har jag också sett alla dess skavanker, och insett att Fame är, tja, en ganska medioker musikal. Musikmässigt och handlingsmässigt. Den har ingen riktig struktur, den har ingen direkt huvudperson, den följer olika personer vars öden inte går ihop på slutet.

Så när jag gick och såg Fame – Visukalen så var förväntningarna mest att få se nåt coolt visuellt. Jag har aldrig sett en musikal framföras på teckenspråk förut, faktiskt aldrig ens hört talas om att det har hänt (även om det ju måste ha gjorts förr, men kanske inte i Sverige). Jag gillar musik, jag gillar musikaler, jag gillar språk. Jag såg det som en kul grej, ett experiment. Jag hade också hört att manus var lite ändrat, så jag gick och intalade mig själv att jag inte skulle bli upprörd över utelämnade favoritrepliker såsom ”Tjeckov är inte tung, han är djup!” och liknande. Och mycket riktigt dök den repliken aldrig upp, men det gjorde inte ett dugg.

Allting med Fame – Visukalen var så. jävla. bra. Allt de hade utelämnat kändes överflödigt, allt de hade lagt till kändes meningsfullt. De hade faktiskt fått ihop handlingen på ett så sjukt mycket bättre sätt, äntligen kunde jag ta till mig handlingen och beröras av den som helhet! Replikerna kändes inte krystade, föreställningen hade fått en ny, extremt välbehövlig, svensk översättning och naturligtvis en kick-ass teckenspråksöversättning. En ny roll var inskriven i manus, skolans tolk Herr Geinsburg (spelad av Tommy Fransson, han som tolkade Dead By April i melodifestivalen om ni minns den nätsnackisen), men även andra personer tolkade varandra. Det är nog det enda jag kan invända mot föreställningen: när talande elever tolkade tecknande under pågående dialog. Det blev rörigt för mig. I övrigt, awesome. Jättefina sång- och skådespelarinsatser, musiken har verkligen inte blivit eftersatt som jag också var lite rädd för. Om man kollar på klippet ovan så kan man också se att vissa av skådespelarna är lite halvtaskiga på teckenspråk. Det störde mig i klippet, men i pjäsen blev det en integrerad del (vissa karaktärer kan teckenspråk och andra inte) som bara kändes extremt trovärdig. För oss tolkar fanns det en hel del annan igenkänningshumor dessutom, till exempel läraren som tycker att han inte behöver använda tolk, och tolken som blir riktigt obekväm när det är dags att tolka snusktexten som hormonstinna Joe Vegas sjunger om Carmen.

Det finns bara ströbiljetter kvar till enstaka föreställningar, men jag vill ändå rekommendera dem som kan att gå och se den på Örebro Länsteater.

 
1 kommentar

Publicerat av på 17 maj 2012 i Musik, Teckenspråk

 

Etiketter: , , , ,

Tonåringars intresse för incest

Kom att tänka på en sak som ”man” (iallafall jag och mina kompisar) gillade när man var yngre, nämligen när punkband gjorde SÅ HIMLA BRA TEXTER om SÅ HIMLA VIKTIGA ÄMNEN. Och det var ju klasskamp och politiskt och antirasistiskt osv, det mesta. Men en speciell ”textgenre” kan jag tänka tillbaka på och känna lite wtf-känslor kring. Nämligen texter som handlar om sexuellt utnyttjande av barn. Jag tänker främst på Vykort från Rio av Charta 77 och Hon får… av Dia Psalma, speciellt den senare var omåttligt populär i mitt kompisgäng. Båda texterna handlar om hur en pappa utnyttjar sin dotter sexuellt, med textrader av typen ”Hon har fått lära sig att hedra sin far/Med gråten i halsen och med rumpan bar”, ”Kåt och berusad saknar han stopp/Ser ej nåt annat än hennes kropp”, ”Hon får…aldrig sin oskuld tillbaks”. Jag kan såhär i efterhand känna att det mest känns som frossande i hemskheter snarare än att ta upp ett viktigt samhällsproblem.

Och litteratur kring detta ämne är ju dessutom omåttligt populär.

Alltså, vad är det med tonåringar och detta morbida intresse för incest/våldtäkt/sexuellt utnyttjande? Seriöst? Varför inte läsa nån kul bok om folk som, ja, jag vet inte, har frivilligt sex med varandra? Inte konstigt folks syn på sex blir helt sned när detta är vad vi konsumerar. Och vilka är det som skriver och ger ut alla de här böckerna? Gör de det för att de känner att de verkligen har en historia som måste berättas, eller vet de rent krasst att det säljer? Visst förstår jag att man för sin egen skull vill bearbeta traumatiska händelser (de flesta av de här böckerna är ju ”verklighetsbaserade”, vilket väl kan innebära lite vad som helst), men det måste ju ändå ligga ett förlag bakom varje utgivning, som har bestämt att det här är något man vill stå bakom.

Vill påpeka att jag inte alls moraliserar över konsumerandet, då jag själv var en av dem som älskade detta i yngre år. Men jag fattar inte varför man – jag och alla andra – dras till det?

 
12 kommentarer

Publicerat av på 21 april 2012 i Läsning, Musik

 

Etiketter: , , ,

Ett slut och en början

Sista nu!

30. Din favoritlåt från den här tiden förra året

Jo, jag vet faktiskt på ett ungefär, för jag har playlistor i Spotify där jag lägger in mina mest lyssnade låtar, och där jag kan se vid vilken tid jag lagt in dem. Och passande nog för årstiden, iallafall förra året när det var snö och grejer, var det Sleigh Bells jag lyssnade på. Närmare bestämt den här låten, Treats. (Som M.I.A. för övrigt har samplat i Meds and Feds.)

Nu när låtutmaningen är slut (ca ett halvår efter alla andra, jag vet), har jag som tur är hittat en ny utmaning: Läsa Harry Potter med genusglasögon! Dock att jag nog inte kommer skriva ett blogginlägg för varje kapitel som utmaningen egentligen går ut på, men några intressanta vinklar hoppas jag kunna hitta.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 06 december 2011 i Musik

 

Etiketter: , , ,

MarySaintMary 6 år tipsar om musik

29. En låt från din barndom

När jag var liten lyssnade jag mycket på Beatles och sånt där, men det är ju roligare med nåt tidstypiskt. Tyvärr (?) var ju inte mina föräldrar speciellt drivande när det gällde kolla på Melodifestivalen, lyssna på populärradio osv så jag har inte jättemånga minnen av musiken som var populär runt 1990 sådär. Men det finns tre låtar som var så populära att jag på något sätt lyckades höra dem trots min isolering ute på landet i radioskuggan. Tre låtar som mitt 6-åriga jag verkligen älskade, och gick runt och sjöng med påhittad engelsk text, nämligen What’s the colour of love? (Lili & Susie), Fångad av en stormvind (Carola) samt den låt jag har valt för inlägget, Jimmy Dean med Troll. (Nu när jag gör min lilla research visar det sig att Trolls och Lili & Susies låtar har samma upphovsmän, Alexander Bard, bland andra.)

Ja, nu kan ni göra det här på två sätt. Antingen lyssnar ni på låten, jävligt hittig, jag är i och för sig lite allergisk mot 80-talssound men refrängen är ju genial, ingen 6-åring kan undgå att älska den och ingen annan kan undgå att hata den eftersom man får den på hjärnan på en gång. 1989 års Manboy, typ.

Eller så kan ni välja att titta på videon, och drabbas av samma känsla man får när man ser The Star Wars Holiday Special. Först kommer frågorna: Vad i helvete? Vem tyckte detta var en bra idé? Varför protesterade ingen? Sedan kommer den diffusa obehagskänslan. Alltså, inte ens 80-talet är en godtagbar ursäkt för den här videon! Men låten…!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 november 2011 i Musik

 

Etiketter: , ,

MarySaintMary goes gay

Alltså, jag är ju inte den som är är lagd åt det lesbiska hållet sådär väldans mycket i vanliga fall, men det finns en tv-serie där jag verkligen inte fastat för nån av killarna, nämligen Glee. Puck ser gammal ut, Finn är för gullig för min smak, Artie är sexist, Mike har inga personlighetsdrag förutom att han är asiat, Kurt är ga-ha-hayyy och Blaine fruktansvärt tråkig. Men tjejerna i den här serien! Hot damn! Kan inte bestämma mig för vem som är mest fab.

Santana.

Brittany.

Det roliga är dock att man inte behöver bestämma sig, för dessa asheta brudar är nämligen ihop med varann! I seriens början är de bästa vänner, och många läste redan då in mellan raderna att de hade mer än så ihop. Mycket riktigt bekräftades detta längre in i serien. Jag älskar hela deras story, hur Santana är den enda som förstår Brittanys egenheter, och hur Brittany stödjer Santana i hennes ångestfyllda försök till komma ut-process. Och att de inte får varann direkt, och allt är inte frid och fröjd, men man vet ändå att de hör ihop, till slut.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 12 november 2011 i Hett, Musik

 

Etiketter: , , , , ,

A proletarian hop that just won’t stop

28. En låt som får dig att känna dig skyldig

Jag har ju alltid vetat att de funnits och sådär, men jag har ganska nyligen faktiskt börjat lyssna på Randy och upptäckt att jag gillar dem. De känns som ett typiskt sånt band man lyssnar på som idealistisk tonåring, när man är medlem i Ungdom mot rasism och Ung vänster, har Che Guevara-tröja och palestinaschal, slutar äta kött, skriver uppsatser om Charta 77 och spanska inbördeskriget och går ut och demonstrerar mot olika saker minst en gång i månaden, mot rasism, mot skolnedläggningar, mot krig, mot sverigedemokraterna, osv.

Och jag gjorde ju en hel del av det där, fast engagemanget falnade något med åldern. Sedan när jag blev äldre försökte jag engagera mig partipolitiskt i kommunen, och det var nog där kampglöden slocknade helt. Budgetförhandlingar? Check. Medborgarförslag om vägbelysning? You got it! Diskussion om priset för ett bad i nya simhallen? Jajamän. Men revolution, samhällsförändring eller över huvud taget blocköverskridande frågor – not so much. Så jag la ner och hoppade av.

Och nu lyssnar jag på Randy och känner mig lite skyldig och får dåligt samvete när jag hör deras kamplåtar. Occupy, nån?

It’s a war between the classes
The privileged few against the masses
Spanish anarchists said ”No pasaran!”
I say we stick to that until the war is won 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 09 november 2011 i Musik, Politik

 

Etiketter: ,

Another song for the Deaf

Via quora (förlåt, det är fastningsvarning på den sidan men kunde inte låta bli!) hittade jag ett helt awesome klipp på en tjej som tecknar Cee Los Fuck You på amerikanskt teckenspråk.

Nu kan ju inte jag ASL så egentligen kanske jag är helt fel person att uttala mig om detta, men jag tänker göra det ändå. (Ha!) Anledningen till att den togs upp på Quora var nämligen att en person frågade om denna version jämfört med en annan tolkning, där en annan tjej tolkar samma låt till samma språk. Den andra versionen har nästan tre miljoner visningar på Youtube och jättemånga likes och uppskattande kommentarer. Och det är ju kul för tjejen som gör det, hon är duktig och jag missunnar ingen någonting, men…alltså. Hon har ALLA ord på munnen. Och hennes tecken följer den engelska texten EXAKT. Och så jämför man med den här helt otroligt begåvade tjejen med fantastisk mimik, en egen tolkning, ett föredömligt användande av polysyntetiska* tecken och…knappt 9000 visningar. Suck. Så kolla på den här och ge henne likningar och peppande kommentarer, för det är hon värd!

* Polysyntetiska tecken = för er som inte har så bra koll på teckenspråkig grammatik så kan man förenklat säga att användandet av polysyntetiska tecken ger ett mer ”dövt språk”. Alltså modersmålstalarnas sätt att använda språket.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 07 november 2011 i Musik, Teckenspråk

 

Etiketter: , , , , ,