RSS

Etikettarkiv: david eddings

Inkapaciterade damer och våldsfrossande herrar

— SPOILERS FÖR SAGAN OM BELGARION, SAGAN OM MALLOREA SAMT SPIN-OFFBÖCKERNA —

I tredje boken, Besvärjarnas Kamp, reser sällskapet snabbt genom Maragor, Aldurs dal, Ulgoland och Cthol Murgos. Boken börjar med Ce’Nedra-POV, vilket är trevligt. Tyvärr blir hon efter halva boken kvarlämnad i Ulgolands grottor då resan de ska göra är för farlig för henne. Jaha. I slutet av boken får vi veta att det är för att Ctuchik skulle dödat henne annars. Varför han inte lika gärna kan döda någon av de andra för att förstöra profetian framgår inte mer än att Belgarath säger ”De andra kan du inte röra. Ce’Nedra är den enda som är sårbar.” I mina ögon framstår alla utan besvärjarförmågor som sårbara inför Ctuchik men jag kanske är för dum för att fatta.

Vad hände förresten med Lelldorin? Han följde med sällskapet i ett par dagar och blev sedan sårad och kvarlämnad i Arendien utan att ha uträttat någonting alls, men han är ändå superduperviktig för profetian? (Kan ha glömt vad som händer i framtida böcker.)

Vi får träffa Beldin! Älskar hans dynamik med Polgara. Det är fantastiskt. Mer Beldin! Gillar över huvud taget när de hänger i Dalen.

Börjar dock bli trött på förutsägbarheten och rasismen. Alla murgoer är verkligen onda! Speciellt Ctuchik som är den ondaste av de onda. Vi får ju inte veta så mycket om honom innan han råkar säga det tabubelagda ordet och förinta sig själv (seriöst, Eddings? Känns som att Ctuchik borde ha koll på detta efter alla dessa år), men hans ansikte är ”fyllt av uråldrig och avgrundsdjup ondska” och han har ”ett evigt hånflin av förakt för allt annat som levde”. Och så berättar han att han tycker det är roligt att plåga och döda människor. Det får inte riktigt effekt för mig efter att ha läst om hur Barak, Mandorallen och Hettar MÅR BRA och blir UPPLYFTA av att döda murgoer och andra på de mest otäcka och plågsamma sätt. Det är alltid nån som typ ”vrider om kniven” när de dödar nån, det är aldrig cleant och de väljer aldrig att typ slå någon medvetslös utan det är bara död som gäller. De dödar till och med folk som inte ens står i vägen för dem, bara för skojs skull. Så jag vet inte varför Ctuchik skulle vara så himla mycket värre. Även detta att Relg vill jämna hela Rak Chtol med marken på grund av grolimernas ”vämjeliga riter”, alltså människooffren. Och man bara mmm, för då kommer säkert inga oskyldiga människor offras.

Garion börjar utveckla en kvinnosyn. Den är typ såhär: ”alla kvinnor är komplicerade. Det ligger i deras natur”. Han har dock bara träffat typ tre kvinnor i sitt liv, vilket kan göra detta till en något förhastad slutsats. Eddings kvinnosyn är annars ”hmm, jag verkar ha för få kvinnor. Jag skriver in några, men jag orkar inte skriva för mycket om dem.”: Ce’Nedra blir som sagt lämnad i Ulgoland och Taiba får vi träffa cirka fem sidor. Även Poledra får en liten cameo på någon sida. Polgara är med hela tiden men måste stå utanför slutstriden mot Ctuchik, för att Belgarath vill det.

Samt att alla utstöter ”ett halvkvävt skrik” (vad är det ens?) när de är på väg att dö, frågar saker ”skarpt” och säger saker ”tonlöst”. Jag vet inte om det är översättningen eller ett dåligt original men lite variation vore trevligt.

 
1 kommentar

Publicerat av på 27 april 2014 i Belgarion revisited, Läsning

 

Etiketter: , ,

Love interests, obefogat våld, tropes och YAY CE’NEDRA!

— SPOILERS FÖR SAGAN OM BELGARION, SAGAN OM MALLOREA SAMT SPIN-OFFBÖCKERNA —

Så var det dags för läsningen av Profetians tid, del två i Sagan om Belgarion.

Gänget besöker Arendien. Många män, få kvinnor. Det är, förutom Smurfette-Polgara, bara folks love interests: Ariana, Nerina och så drottning Mayaserana. Ariana presenteras kort som en flicka som kan ta hand om den sårade Lelldorin (de blir väl ihop sen har jag för mig), och Nerina är ju Mandorallens olyckliga kärlek, gift med hans beskyddare/fadersfigur. Och drottning Mayaserana har förstås ett ”kvinnoproblem” som Polgara fixar. Och så grevinnan Vasrana som spanar in Garion och vill gifta sig med honom. Blir så jävla trött på att ingen kvinna kan ha ett existensberättigande på egen hand, alla är verkligen till för män.

Kan vi förresten bara unisont skrika lite rakt ut över att Polgara i den svenska översättningen är Garions ”tant” när folk frågar om släktskap? Okej att han kallar henne ”Tant Pol”, men hon är ju för bövelen hans gammelmoster/faster. Vilket som helst hade varit okej med mig, men ”tant”?!

Annars tycker jag Mandorallen verkar som en sjukt trevlig kille! Störde mig nog rätt mycket på honom när jag läste sist, men han är ju faktiskt inte alls speciellt dum (som ju ALLA arender är annars, lol), och har många goda egenskaper. Ger pengar till tiggare, slåss schysst osv. Till skillnad från t ex Hettar, som ju tydligen oprovocerat överfaller och dödar murgoer som törs resa i västern. Detta framstår som en god egenskap. Kul kille, Hettar.

Jag känner överlag att det är så extremt mycket obefogat våld i serien. På ett sätt nästan värre än till exempel Game of Thrones, där våldet åtminstone gestaltas som sjukt obehagligt. I Sagan om Belgarion använder både protagonister och onda våld på rutin, nästan som ett skämt. Folk blir förgiftade och dör i obehagliga kramper, bränns levande, lemlästas, blir uppätna av iglar, får magen uppskuren så inälvorna rinner ut osv, nästan alltid med en axelryckning. Jag förstår verkligen inte detta frosseri i våld. När Barak och Polgara ska rädda Garion från drottning Salmissra så gör de en fullkomlig massaker på alla som råkar vistas i slottet, troligen rätt mycket i onödan då Polgara brukar kunna vara rätt bra på att övertala folk.

I Tolnedra ansluter sig även den kejserliga prinsessan Ce’Nedra till sällskapet. Det var henne jag identifierade mig med när jag läste serien som knappt-tonåring, och jag gillar henne även nu. Hon är smart, bortskämd, envis och besserwissrig. Påminner förmodligen ganska mycket om mig. Sedan det här med att hon framställs som en gnällig snorunge för att hon inte vill åka till Riva på sin sextonårsdag och eventuellt bli bortgift med en kung…what’s up with that? Det är ju för fan helt jävla självklart att man inte vill det! You go, Ce’Nedra! (Det skulle vara lite kul att läsa en AU fanfic som handlar om Ce’Nedras eller nån annans perspektiv på hela historien. Hur två galningar åker runt och hävdar att de är besvärjare och har nån slags profetia att uppfylla och därmed måste tvinga en massa folk att vara på vissa platser vid vissa tider, helt i onödan.)

Och ja, jag börjar redan tröttna på att alla beter sig exakt likadant. Alla med makt verkar ha den där ”no nonsense”-personligheten, och knäpper med fingrarna för att få någon avrättad eller liknande. Alla skriker åt deras tjänare att de är idioter, är otåliga och tycker att de står över alla andra. Det känns som att ca alla någon gång säger ”ta den här babblande idioten ur min åsyn”. Så jävla uttjatat redan efter två böcker.

 
 

Etiketter: , , , ,

Drottningar, häxor, mödrar, hustrur

— SPOILERS FÖR SAGAN OM BELGARION, SAGAN OM MALLOREA SAMT SPIN-OFFBÖCKERNA —

Yay, mer Eddings! Jag läser fortfarande Stenens väktare och har nu kommit fram till kapitel 14. Det finns så mycket material här att jag inte vet var jag ska börja! Fler och fler kvinnor kommer in i handlingen, och de är alla tropes. Det är som att Eddings har använt sig av standardmall 1A för hur man gör platta kvinnoporträtt, och han har fått in alla sorter.

Vi har nu fått träffa Sendariens kung Fulrach, som beskrivs som en rätt normal person, lugn, trevlig kille, kanske inte den skarpaste kniven i lådan (men inte heller den slöaste) och inte den som är förtjust i formaliteter. Grabben hela dagen, en typisk sendar. Han är gift med drottning Layla. Här följer Silkes beskrivning av henne:

”Hon kallas Sendariens moder. De fyra barnen där borta är hennes. Hon har fyra-fem stycken till – äldre och förmodligen borta i statsangelägenheter, eftersom Fulrach envisas med att hans barn ska förtjäna sitt uppehälle. Det är ett stående skämt bland de andra kungligheterna att drottning Layla har varit gravid sedan hon var 14, men det beror nog på att de förväntas skicka kungliga gåvor varje gång det föds ett nytt barn. Men det är en bra kvinna, som hindrar kung Fulrach från att göra alltför många dumheter.”

Intressant att det är ett ”skämt” att drottning Layla har så HIMLA MÅNGA BARN!!! när Fulrach har lika många, kan jag tycka. Och så ser hon förstås till att han inte gör några dumheter. För män är ju som barn som vi alla vet…

Sedan åker sällskapet till Cherek. Layla följer dock inte med för att hon ska vara hemma och styra riket när Fulrach är borta. NÄRÅ SKOJA BARA! Anledningen till att hon stannar hemma är för att hon är så rädd för sjöresor! (Det verkar visserligen Durnik och Silke också vara, men det är ingen som kommer på idén att lämna dem hemma.) Hon lämnar sin make med ett närapå tårfyllt farväl och en uppmaning om att han ska klä sig varmt (skojar inte) och inte dricka för mycket sprit.

————————————————————–

I Cherek får vi se flera exempel på den ädle jarl Baraks kvinnosyn. Först träffar sällskapet på en blind kvinna som heter Martje. Hon verkar vara någon form av sierska och har sett någonting om Baraks öde i framtiden. Barak hotar att bränna henne på bål. Sedan möts sällskapet av Baraks fru Merel i Val Alorns slott. Jag får nästan en klump i magen av att läsa om hennes och Baraks relation. Hon hälsar honom stelt med alla artighetsfraser men utan värme, och hon har lämnat parets gemensamma döttrar hemma i Trellheim. Hon blev bortgift till Barak av mot sin vilja, för att han blev ”förälskad i henne när båda var mycket unga” och för att hennes föräldrar ansåg att det skulle ge dem ”en värdefull kontakt”. Allt detta står rakt ut i boken och ändå framstår det som att det är Merel som är boven i dramat för att hon är så himla otrevlig och inte låter Barak träffa sina döttrar! Jag kan inte låta bli att läsa in att hon är livrädd för att bli misshandlad av den ökänt våldsamme Barak och håller sina döttrar borta från honom av samma anledning. Lite senare när de är på promenad i staden ropar en prostituerad kvinna efter Barak från ett fönster. Det framställs som ett kul skämt att han känner henne.

Men Barak är ju en hyvens kille ändå, förstås.

————————————————————

Här kommer det första intrycket av Alorias kungar och drottningar (i den ordning de presenteras)!

Anheg av Cherek: ”En stor svartskäggig man./…/Hans långa, blå klädnad var skrynklig och fläckig, och hans hår raggigt och ovårdat. Den guldkrona han bar var bucklig på sina ställen och en av spetsarna var avbruten.”

Rhodar av Drasnien: ”Den fete i den röda dräkten med renen på banéret” (Silkes beskrivning)

Cho-Hag av Algarien: ”Den magre i svart under hästbaneret” (Silke)

Brand, Rivas väktare: ”Den store, bistre i grått som sitter under banéret med svärdet och inte har någon krona” (Silke)

Drottning Islena, Anhegs hustru: ”En lång skönhet med korpsvart hår och en svart sammetklänning med en intrikat snörning”

Porenn, drottning av Drasnien: ”En mycket liten blondin med ett vackert leende”.

Silar av Algarien: beskrivs bara som ”den tredje drottningen”.

Brands fru: ”Han hade en hustru, men hon dog för några år sedan. Hon lämnade honom fyra söner” (Silke)

 
1 kommentar

Publicerat av på 20 mars 2014 i Belgarion revisited, Feminism, Läsning

 

Etiketter: , , , , ,

Belgarion revisited

— SPOILERS FÖR SAGAN OM BELGARION, SAGAN OM MALLOREA SAMT SPIN-OFFBÖCKERNA —

I en Facebookgrupp jag är med i började vi diskutera Sagan om Belgarion häromdagen. Serien har alltid legat mig varmt om hjärtat då den, tillsammans med Narnia, för mig blev inkörsporten till fantasyns värld. Jag vet inte hur många gånger jag läst böckerna men det är många. Jag minns att jag smet undan till tomma korridorer på rasterna i sjuan för att läsa. (Nej, jag hade inget liv.) Iallafall började vi diskutera könsrollerna i boken och jag fick blodad tand på att läsa om dem. Troligen livsfarligt, men nu gör vi iallafall så. Och jag tänkte dela med mig av mina spaningar angående genus och annat som jag inte tänkte på då men som är smärtsamt närvarande nu. Jag har hittills läs åtta kapitel i första boken. (De har precis upptäckt att de är förföljda av Brill.)

Det första som slår mig är hur duktig David Eddings är på att berätta. Jag förstår att jag fastnade för detta. Och jag njuter fortfarande av att läsa trots att jag vet exakt vad som kommer att hända. Kudos. Därför är det nästan ännu sorgligare hur han fuskar och använder sig av billiga klichéer. Som det här med att alla personer från samma land har exakt samma personlighetsdrag!? Det är så billigt att jag inte förstår hur det har gått igenom en redaktör. Dessutom sjukt rasistiskt. Jag kan kanske köpa ”tolnedrer [som man träffar utanför Tolnedra] är handelsmän” eller ”arender är ädla”, det är kultur liksom. Men att arender och thuller är dumma, t ex, det är ju sinnessjukt! Och så när de träffar en murgo som är handelsman så är det jättemisstänkt eftersom murgoer inte är handelsmän utan krigare. Okej…vad gör de när det inte är krig då? Sitter hemma och skiter i allt? Alla karaktärer presenteras med härkomst för att man ska förstå deras personlighetsdrag. Utom t ex Zubrette, som ju är Kvinna(TM) och därför har en personlighet byggd på det.

Kvinnor ja. De är sorgligt få, och de som finns är sådana tropes att jag vill skrika högt. Zubrette, det förföriska lömska stycket som spelar ut pojkarna mot varann. Tant Pol, Stark Kvinna(TM). Poledra nämns kort i prologen, som Hustru(TM) och så den ljuva, vackra, madonnan Beldaran. Faldor har en dotter som nämns i förbifarten. Silke skryter om en thullisk dam, som är ”ökänt lättövertalad” (idonteven). Och det var allt från kvinnorna! Bland männen har vi Garion förstås, huvudpersonen, den praktiske Durnik, sagoberättaren Onkel Varg, den lustige tjuven Silke, krigaren Barak, den mystiske mannen i svart mantel på en svart häst, den otäcke Brill, den godhjärtade Faldor, och detta är bara de största karaktärerna i dessa kapitel. Det vimlar såklart av små birollsmän. Visst, de flesta är stereotyper, men männen får åtminstone ha fler karaktärsdrag än att vara Man (TM).

Med detta sagt, så tycker jag att Polgara är en rätt fin karaktär. Ja, hon är en typisk ”stark kvinna” men hon är iallafall mäktig och har försakat män, kärlek, barn osv för viktigare saker. Och visst, ”viktigare saker” är att ta hand om människor, och visst, vi vet ju vad som händer med kärleken sen, men ändå! Det jag gillar mest med Polgara är nog hur avundsjuk hon var på sin syster och hur okvinnlig hon var när hon växte upp. Synd bara att hon var tvungen att bli vuxen och normal till sist. (Något t ex Beldin aldrig behövde bli.) Jag har läst någonstans att Eddings ville få till något nytt med att ha duon Belgarath-Polgara (och då specifikt en kvinna) istället för en gandalfkaraktär, och det är möjligt att han lyckades med det.

 
 

Etiketter: , , , , , , ,

…11? böcker på 15 minuter

Det här är en så kallad utmaning jag fick av Emelie på Facebook. Tyckte den verkade lite kul.

Mycket Fritt Översatta Regler: Tänk inte för länge. Femton böcker du har läst som alltid kommer att finnas med dig. De första 15 du kan komma på på max 15 minuter. Bjud sedan in dina vänner att göra samma sak.

Fast jag kom bara på 11! Sparar 4 till senare. Ingen inbördes ordning. Varning för mycket fantasy och långa serier!

The Wheel of Time av Robert Jordan (serie, Sagan om Drakens återkomst i svensk översättning)
En lång jävla oavslutad fantasyserie som jag har läst flera gånger och både hatar och älskar. Handlingen är alldeles för invecklad för att förklara. Men det är typiska fantasyingredienser som några vanliga ungdomar som kommer ut i stora världen och hamnar på upphöjda positioner, ett antal profetior (som uppfylls), en ondskefull makt med ondskefulla underhuggare, ett magikersällskap, osv. Utmärkande för den här serien är dock att den har fler intriger än Desperate Housewives, alla oavslutade, löst hängande i luften, och kanske ett dussin huvudpersoner varav hälften är kvinnor och precis lika viktiga för handlingen som alla män. Det är inte vanligt i fantasy, tänk på stackars Eowyn. Som en liten extra twist på alltihop har författaren gått och dött, så serien, som för närvarande omfattar tolv tegelstenar (det dubbla på svenska) håller nu på att avslutas av en annan författare. Spännande.

Narnia-serien av C.S. Lewis
Det första fantasyrelaterade jag läste, fastnade direkt. Vid omläsning kan jag irritera mig på alla moralkakor och illa dolda kristna budskap, men det är fortfarande en bra serie. Och jag antar att det inte bara var jag som letade efter portaler mellan världarna och icke-existerande garderobsväggar efter att ha läst dem?

Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov
Minns typ ingenting förutom att den var humoristisk, skruvad och handlade om djävulen. Och det kan ju räcka! Dags för omläsning.

Girlfriend in a Coma av Douglas Coupland
Handlar om en ung kvinna som hamnar i koma, vaknar upp en herrans massa år senare och har då fött en dotter. Sen typ går jorden under och en handfull människor blir de enda överlevande. Låter helt bisarrt och det är det också. Ännu ett omläsningsobjekt. Han har skrivit en massa andra bra böcker också. Speciellt jPod rekommenderas.

Vampyrkrönikan (En vampyrs bekännelse med fortsättning) av Anne Rice
Jag har aldrig gillat när vampyrer porträtteras som monster som bör utrotas, så jag är glad över den nya vampyrvågen med Twilight och liknande böcker/serier/filmer. Grunden till denna våg lades av Anne Rice med böckerna om Louis, Lestat och grabbarna. Här är vampyrism sex, sex, ångest och sex. Som det ska vara.

Borta med vinden av Margaret Mitchell
Världens bästa bok? Läste den första gången på mellanstadiet, läste om den häromåret och var lite orolig för att den inte var så bra som jag mindes, men den var om möjligt ännu bättre! Handlar om bortskämda 16-åriga plantageägardottern Scarlett O’Hara som tvingas lära sig leva i verkligheten när inbördeskriget kommer och vänder hennes värld uppochner. Och hon är så sjukt, sjukt bra på det! Hon förför män, hon driver affär, hon plockar bomull, hon stjäl sin systers fästman, hon förlöser barn, hon flyr undan en brinnande stad, hon dubbelspelar, och allt hon gör, gör hon för sitt älskade Tara. Dessutom hinner hon med att vara olyckligt förälskad, föda barn, bli änka och gud vet allt.

Sagan om Belgarion av David Eddings
Som jag älskade den här serien när jag var liten. Fruktansvärt stereotyp fantasy, men lättläst och passar perfekt i mellan- och högstadieåldern, som inkörsport till tyngre grejer.

Harry Potter-serien av J.K. Rowling
Jag älskar bok 3, 4, 6 och 7. Ettan och tvåan är för barnsliga och femman är en depressionsdipp. Det är fantasy, det är tonårsproblem, det är dödsfiender med attraktion, det är sex i omklädningsrummet…eller vänta nu, det var nog fanfiction förresten. Men älskar karaktärerna, de går att bygga sjukt mycket storys på. Och sista boken är ju en enda stor blinkning till fanfictionscenen. Gillar att det blir mer allvar ju längre serien går också. Folk dör liksom.

Lilla huset på prärien-serien av Laura Ingalls Wilder
LOVES IT! Läste den hundra gånger när jag var liten, och den håller fortfarande. Om någon har missat, så handlar det om en nybyggarfamilj i USA, mer specifikt dottern Laura, och alla deras flyttar och ”äventyr”. Delvis självbiografisk. OBS! Bättre än TV-serien!

Egalias döttrar av Gerd Brantenberg
Omvända världen, könsmässigt sett, där kvinnorna har chefspositionerna och våldtar, och pojkarna heter saker som Petronius, använder PH (penishållare) och så småningom skapar en manskamp mot matriarkatet.

San Fransisco-liv av Armistead Maupin
Det här är en såpa i bokform. Handlar om ett gäng ungdomar i San Fransisco som råkar ut för olika saker. Intrigerna är många, invecklade och oförutsägbara. (Typ en svart kvinna visar sig vara född som vit, en kvinna visar sig vara någons pappa, osv.) Sjukt roligt. Första boken heter Ett annat liv.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 10 november 2009 i Läsning

 

Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Ultrakapitalisten fick inte min röst

Idag har jag läst tre intressanta saker på Teh Internetz, som jag känner att jag vill dela med mig av. (Och så ska jag passa på och se efter om min auto-pigningstjänst fungerar eller ej…)

Först ut blir artikeln PP-ledaren kallar sig ultrakapitalist, från DN. Fatta att jag känner mig lättad, jag som var SÅ nära att rösta Pirat i EU-valet. Nu kommer ju inte Rick Falkvinge ta något mandat i EU-parlamentet (om inget väldigt drastiskt händer), men det här visar ändå hur det kan se ut om man tittar på var Piratpartisterna står på höger-vänster-skalan. Icke desto mindre hoppas jag på att de tar ett par mandat, för att visa var upphovsrättsskåpet ska stå i EU. Men jag vill inte lägga min röst på några som kanske kommer rösta med den gröna och kanske med den liberala gruppen i EU-parlamentet. Det känns alldeles för osäkert, när jag faktiskt har starka åsikter om mycket annat än just Piratpartiets frågor.

Uppdatering och förtydligande:
Jag ser att jag är diskussionsmaterial på Piratpartiets forum. Jag vill bara påpeka att det inte var DN:s artikel eller rubrik som fick mig att inte rösta på Piratpartiet, jag hade redan röstat när jag skrev det här inlägget. I övrigt, se mina svar i kommentarerna.

Sedan fick jag till min bestörtning se att fantasyförfattaren David Eddings är död. (Äh, nu ljög jag lite, jag blev inte bestört, men det är ett så roligt ord att skriva!) Denna krönika i DN beskriver ungefär vad jag känner, nämligen att jag är oerhört tacksam för att David Eddings fick in mig på fantasyspåret när jag gick i mellanstadiet (eller när det nu kan ha varit), men det är ju inget jag läser nuförtiden, annat än av nostalgiska skäl.

Och till sist, så råkade jag snubbla över TheHansens fråga till ett överskattat rockband, och, framför allt, deras svar. Mwahahaha! Det finns visst lite humor i högstadiepoeterna, trots allt.

 
12 kommentarer

Publicerat av på 06 juni 2009 i Allmänt, Läsning, Politik

 

Etiketter: , , , ,