RSS

Etikettarkiv: genus

Taye Diggs struggling to drink water

Vi håller på och kollar igenom Ally McBeal här hemma, och det finns mycket att säga om den tv-serien. Den har till exempel en väldigt obehaglig syn på transsexualism och don’t even get me started on ”män är från Mars, kvinnor från Venus”-dravlet. Men jag älskar den för det absurda persongalleriet, hallucinationsscenerna och en sak till. Ni vet hur det är en kliché i film- och tv-serievärlden om att alla killar tänker med kuken och blir alldeles okontaktbara och dumma i huvudet så fort det går förbi en snygg tjej? Och så smeker kameran tjejens kropp och det är meningen att man ska sitta med hakan i bordet och dregla men man (läs: jag) är ju heterotjej så man bara suckar och stönar och blir irriterad istället? I Ally McBeal är tjejerna precis sådär dumma i huvudet och tänker med fitty, vilket är så mycket roligare som igenkänningshumor för alla oss tjejer som faktiskt kan tappa andan lite när en het grabb går förbi på ett lite sådär casual jag-vet-att-jag-är-snygg-sätt.

Jag ska exemplifiera detta med en scen, som jag tyvärr inte hittar i bättre kvalité än såhär, men the magic happens vid 0:40 och framåt om ni inte orkar kolla på hela ”kameran filmar tv:n”-klippet. (Dialogen är heller inte superviktig…)

Lite relaterat: Men struggling to drink water.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 03 oktober 2012 i Feminism, Hett, TV-serier

 

Etiketter: , , , , ,

The lovely ladies of Beauxbatons and the proud sons of Durmstrang

SPOILERS FÖR HARRY POTTER AND THE GOBLET OF FIRE!

Ja, ni hör ju på rubriken.

I bok 4 i Harry Potter-serien hålls alltså The Triwizard Tournament på Hogwarts, vilket innebär att elever från två andra magiskolor i Europa kommer och hälsar på. Skolorna i fråga är Durmstrang Institute och Beauxbatons Academy. Och medan Hogwarts är en vanlig, brittisk skola, med en vanlig brittisk blandning på folk (engelsmän och irländare, svarta, vita och asiater, mugglarfödda och renblodiga, ondskefulla Slytherinare och goda Gryffindorare (dock är denna polarisering också intressant, men det är en annan historia) osv) så beskrivs dessa två andra skolor, eller i vilket fall urvalet av elever som de valt att skicka till Hogwarts och som författaren valt att beskriva, som förvånande homogena.

Beauxbatons Academy, med halv-veelan Fleur Delacour (”Hjärtats blomma”, är det inte vackert så säg) och ståtliga rektorn Madame Maxime i spetsen, indikeras ganska tydligt ligga i Frankrike. Och fransoser är ju rätt fjolliga som vi alla vet(?). Det är för kallt på Hogwarts, för de har inte tagit med sig annat än tunna kläder, och dekorationerna är inte tillräckligt fina för att falla herrskapet i smaken. Dessutom kommer de här och förför våra tjejer och killar!

Durmstrang Institute är såklart Beauxbatons motsats, och ligger troligtvis i norra Skandinavien enligt de som har forskat i saken (deras exakta vistelseort är ju dock hemlig), även om jag tycker deras brytning påminner mer om ryska. Men fåordige frontfiguren och quidditchspelaren Viktor Krum är ju från Bulgarien. Rektorn Igor Karkaroff är före detta dödsätare, hård, kall och orättvis.

Jag antar att det inte är en slump att både rektor och tävlingsdeltagare från respektive skolor har det kön de har.  Det nämns både Beauxbatonspojkar och Durmstrangflickor i boken men det är i förbigående. I filmen har de däremot dragit det till sin klichéiga spets, och gjort de båda läroverken till pojk- respektive flickskolor (och det är därifrån citatet i rubriken kommer).

Durmstrang:

Beauxbatons:

Och grejen är att jag fattar ju att det är lättare att skriva en bok om man drar saker till sin spets och använder sig av stereotyper (tro mig, jag fattar detta mycket mer nu när jag själv börjat skriva!). Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt Beauxbatonflickornas små stönanden i klippet ovan (och åt de manliga Durmstrangmännens manliga hojtanden), men jag ger dem detta iallafall: det är inte ett subtilt försök att smyga in könsroller, utan jävligt tydligt och kliché.

Men alltså, ändå. Visst, Rowling har inte skrivit skolorna som könssegregerade, men man förstår ju ändå vart filmmakarna fått idén från, det är ju inte konstigt att tänka i de banorna. Fatta vad coolt det hade varit om det varit typ Victoria Krum som varit quidditchspelare och fåordig och tuff och bondat med Ron, eller Fleur som manlig Veela (han kunde ha sett ut typ som nån söt mangafigur eller Cloud i Final Fantasy eller som Draco brukar se ut i fan art) som förför… Ron. Varför inte? Som det är nu så är det bara Madame Maxime som är någotsånär intressant ur genusperspektiv, de andra uppfyller sina tilldelade könsroller helt perfekt.

 

Etiketter: , , , , ,

Raggning i Harry Potter

SPOILERS FÖR HARRY POTTER AND THE GOBLET OF FIRE!

Det var ett tag sedan jag skrev om Harry Potter och genus, dels för att jag tröttnade på att skriva och analysera och ville läsa istället, och dels för att jag inte har läst så jättemycket i just den boken på sistone. Men nu tog jag upp den (jag har kommit till bok 4) och stötte ganska snart på kapitlet om julbalen (The Yule Ball, älskar ordet yule!), i vilket Harry Potter som deltagare i The Triwizard Tournament (”den magiska trekampen” på svenska, fråga mig inte varför för det är verkligen inte samma sak) måste ha med sig ett damsällskap att dansa första dansen med. (Ja, jag gillar parenteser.)

Hela stycket om när Harry ska försöka fråga en tjej om hon vill följa med på julbalen (återfinns i kapitel 22: ”The Unexpected Task”) börjar med att han jämför det med att besegra en drake, något som han gjort i ett tidigare kapitel, och kommer fram till att han hellre skulle göra detta igen än ställas inför att bjuda en tjej på dansen. Harry tycker också att det är störande att tjejerna går i ”flock”, och Ron föreslår att han ska fånga en med lasso för att få henne för sig själv. Detta tycker jag är en lite störande syn på ”raggande” (eller vad man nu ska kalla det). Dock kan jag förstå att känslan dyker upp, och att Harry jämför själva rädslan inför att bjuda ut någon med rädslan han upplevde när han skulle överlista en drake. Däremot tycker jag det ser illa ut att jämföra tjejer med djur, även om Rons lassokommentar naturligtvis är skämtsamt menad.

Harry upptäcker också hur många tjejer det plötsligt verkar finnas på skolan – vilket väl till viss del kan förklara bristen på kvinnliga karaktärer i de två första böckerna, om man vill läsa välvilligt. Vad gör tjejerna som Harry upptäcker då? Jo, de fnittrar och viskar, skriker av skratt när pojkarna går förbi, och diskuterar engagerat vilka kläder de ska ha på sig på balen. Ja, för det är ju det enda tjejer ägnar sig åt. Dåligt av Rowling, då hon ju varit tonårstjej själv och, med tanke på hur hon beskriver Hermione, förmodligen hade andra intressen än kläder och killar. Här är det också obehagligt hur Harry och läsaren förväntas se Hermione som en ”speciell” tjej, som inte är som de andra tjejerna, som har vettiga intressen istället för fåniga och som umgås med killar och inte ”flockar” av andra tjejer.

Harry vill bjuda ut Cho Chang. Hon beskrivs som ett år äldre, väldigt söt och en duktig quidditchspelare. Bra beskrivning tycker jag, inte könsstereotyp. Däremot minns jag Cho som en väldigt tråkig och platt karaktär när man väl får träffa henne i böckerna.

Ron tror att det kommer bli lätt för Harry att bjuda ut vilken tjej som helst eftersom han har besegrat en drake och han visar sig ha rätt i att tjejerna vill ha Harry. Harry blir utbjuden av flera tjejer, som han dock tackar nej till. Den första på grund av ren chock, den andra för att hon var för ung (?), och den tredje för att hon var lång och såg arg ut. (”She was a foot taller than me. Imagine what I’d look like trying to dance with her.”) Harry reflekterar över huruvida någon av tjejerna ens hade frågat honom om han inte varit med i trekampen, och om detta skulle störa honom ifall Cho hade frågat honom. Här har vi ju den där bilden av att kvinnor är ett ”pris” som män kan kämpa sig till, och att kvinnor bara är intresserade av framgångsrika män. Dock kul att tjejerna frågar Harry vilket ju är ett ”brott” mot könsrollerna. Däremot beskrivs inte dessa tjejer i överdrivet positiva ordalag.

Som helhet kan jag väl säga att det mesta av detta speglar någon slags verklighet, i och med att det finns mönster och strukturer som Rowling tar upp här. Men jag tycker det är lite trist att spä på grejen med att killar bara ser tjejer som ytliga och fnittriga. Det är något jag själv inte känner igen mig i, inte för att jag nånsin varit tonårskille såklart, men jag upplevde inte att killarna såg mig så när jag var 14 och hade en hel del killkompisar. Men det är klart, jag kanske var Hermione.

 

Etiketter: , , , ,

Harry Potter and the Chamber of Secrets

SPOILERS FÖR HARRY POTTER AND THE CHAMBER OF SECRETS!

Jag fortsätter min genusläsning av Harry Potter. Innan jag börjar skriva om Harry Potter and the Chamber of Secrets ska jag erkänna att jag tycker att detta är den svagaste boken i serien. När jag säger till folk att jag gillar Harry Potter så brukar jag påpeka att det är vid tredje boken/filmen som det börjar bli riktigt bra, för ibland har de kanske bara sett (oftast sett, ibland läst) ettan och tvåan och sedan tröttnat. Jag förstår varför, för första och andra delen av Harry Potter är utpräglade barnböcker och inte jätteintressanta för vuxna läsare. Men första boken har ändå poängen att den introducerar oss för Harry, trollkarlsvärlden, Hogwarts osv. Vi får veta backstoryn och vi får se magi genom Harry Potters ögon för första gången. Spännande! Men del två är ganska mycket av en upprepning av ett vinnande koncept. Dursleys är störiga, Rons familj är mysiga, lärarna är stränga/elaka/mysko, Draco och Harry är fiender, Dumbledore är random, mystiska saker händer på Hogwarts, man misstänker någon och så är det nån annan, Harry, Ron och Hermione löser gåtan, Harry besegrar Voldemort, y’all know the deal. Och genusmässigt är den ganska samma-lika-också (som vi i teckenspråksvärlden brukar säga).

Vi har några framträdande kvinnliga karaktärer. Hermione har en större roll i denna bok än den förra eftersom hon nu är vän med Harry och Ron. Här har hon ju blivit en av huvudpersonerna. Hennes roll är som i förra boken: hon är supersmart och överambitiös, och läser en massa böcker och är duktig i skolan och gör research för att kunna lösa Mysteriet™ som händer på Hogwarts (i denna bok är det ett farligt monster som ränner runt på skolan och förstenar folk). I den här boken har hon också fått den kvinnliga egenskapen att svärma för en ”charmig” lärare. (Dock att jag har extremt svårt att föreställa mig Hermione falla för en sån smörig typ, men hon är ju 12 så hon är väl ursäktad.) Mrs Weasley, Rons mamma alltså, får också vara med lite mer i den här boken, till min stora glädje. Hon är yvig, inte rädd att säga vad hon tycker och väldigt typiskt moderlig. Rolig att läsa om. Ginny har en väldigt liten, dock viktig, roll i denna historia (som plot device, suck). Hon har inte mer än en eller två repliker, men hon beskrivs som förälskad i Harry, generad, blyg och rädd under bokens gång. Vi får också träffa vårt första kvinnliga spöke, Moaning Myrtle.

Tycker alltså att alla framträdande kvinnliga karaktärer är ganska stereotypa. Stör mig dock inte på Hermione eller Mrs Weasley eftersom de ändå känns som givande och genuint utarbetade karaktärer. Ginny däremot är hemsk i denna bok. Med tanke på hennes stora betydelse för plotten tycker jag hon borde ha fått ganska mycket mer utrymme och fler repliker. Jag kan förstå poängen med att Harry inte lägger märke till henne för att hon är en liten blyg tjej och sedan visar hon sig ha stor betydelse och om han bara hade lagt märke mer till henne skulle han ha löst problemet tidigare, man ska inte underskatta småtjejer osv, men jag tror inte 12-åringarna som läser boken förstår den poängen (och speciellt inte om man inte läser resterande böcker!). Jag hade ärligt talat gärna läst hela den här boken ur Ginnys perspektiv. Det kunde ha blivit en riktigt bra barnthriller! Eller med vartannat kapitel Ginny/Harry som i t.ex. Dash & Lilys utmaningsbok av Rachel Cohn och David Levithan (läs gärna!).

Manliga karaktärer finns det gott om som vanligt. Vi introduceras för Dobby (en house elf, den enda i sitt slag vi får höra om. Av hankön), Lucious Malfoy (Dracos pappa, en ondskefull ”före detta” Voldemortanhängare), Gilderoy Lockhart (en mycket skrytsam och tvålfager man), Colin Creevey (en fanboy till Harry), Cornelius Fudge (trolldomsministern), Aragog (en otäck jävla jättespindel av hankön) och Tom Dolder (Voldemort i unga år).

Ron och Harry är busiga och tar bilen till skolan när de missar Hogwartsexpressen. Jag tycker det känns extremt symptomatiskt att Hermione inte är med här (hon hade stoppat dem på en gång). Sedan blir de utskällda av lärarna, men får cred av Seamus, Dean och Neville. Boys will be boys osv.

Stör mig också på att Hermione, efter att ha varit übersmart och listat ut en massa saker och gjort research och sånt blir oskadliggjord precis innan det riktiga äventyret börjar inte mindre än TVÅ gånger under bokens lopp. När de ska infiltrera Slytherin råkar hon förvandlas till en katt istället för en Slytherintjej (Millicent Bulstrode) och Ron/Crabbe och Harry/Goyle får själva konfrontera Draco. Och så blir hon förstenad av basilisken strax innan det blir action av. Det kunde väl ha varit Ron åtminstone EN av gångerna? Är det för mycket begärt?

När jag skrev om första boken kommenterade Hanna att hon gillade att Rowling inte försöker framställa magivärlden som jämställd utan att den är realistisk i och därmed innehåller till exempel sexism och diskriminering av kvinnor. Nu tror i och för sig inte jag heller att hon försöker visa upp en helt jämställd värld, men nog ska den väl föreställa bättre än den ”vanliga världen” i och med att Dursleys framställs som så otroligt stereotypa i jämförelse? Dessutom, för att det ska vara en realistisk skildring som man ska uppleva som negativ (för jag antar att kvinnodiskriminering och sexism ses som negativt av författaren) så måste den också i någon mån beskrivas på ett negativt sätt. Harry kanske inte tänker så mycket på ojämställdhet, men det känns som att till exempel Hermione, Mrs Weasley, Dumbledore eller Professor McGonagall skulle kunna uttala någon form av kommentar angående könsroller, eller något annat av det som är negativt i genusbemärkelse. Folk reagerar ju negativt på rasism: Ron försöker förhäxa Draco när han kallar Hermione ”mudblood”, och Hagrid blir också upprörd. Harry har en gång i boken något som skulle kunna vara en tanke om bristande jämställdhet, han konstaterar att ”there were no girls on the Slytherin [Quidditch] team”. Men det är det enda jag hittar.

Nu är jag sugen på att läsa bok tre, för av vad jag minns är det nu det börjar bli intressant på riktigt. Vi ses på andra sidan Azkaban!

 

Etiketter: , ,

Harry Potter and the Philosopher’s Stone – pojkar, män och en och annan drake

Jag började ju en genusläsning på Harry Potter and the Philosopher’s Stone men vi hann bara gå igenom tre kapitel innan bloggutmaningen tyvärr lades på is. (Min genomgång av kapitel 1, 2 och 3 finns här.) Jag har iallafall läst hela första boken nu med genusglasögonen på, så även om utmaningen kanske drar igång igen framöver så tänkte jag ändå skriva ett sammanfattande inlägg om hela boken ur genusperspektiv.

SPOILERS FÖR HARRY POTTER AND THE PHILOSOPHER’S STONE! – läs på egen risk

Första Harry Potter-boken är en ganska grabbig och extremt manscentrerad historia får jag tyvärr lov att säga. De allra flesta viktiga personerna i böckerna är män eller pojkar och det är de som driver historien framåt. Det finns två kvinnliga karaktärer i böckerna som jag tycker är framträdande, och det är Hermione och professor McGonagall. Det kan man jämföra med den långa lista av viktiga manliga karaktärer som finns i böckerna: Harry, Ron, Draco Malfoy, Dumbledore, Snape, Hagrid, Voldemort, Quirrell och Neville. Kanske bör man även räkna med Dursleys, vilket i så fall ger männen ännu större försprång. Boken klarar inte Bechdeltestet.

Boken har 17 kapitel, varav 5 har titlar som refererar till en person. Samtliga syftar på män/pojkar. ”The boy who lived” (Harry), ”The keeper of the keys” (Hagrid), ”The potions master” (Snape), ”Nicolas Flamel”, ”The man with two faces” (Quirrel/Voldemort). Samtliga goblins som presenteras är män, detta gäller även samtliga spöken och kentaurer.

Bland eleverna är det Harry själv, Ron, Hermione, Neville, Seamus, Draco Malfoy, Fred, George, Percy, och Oliver Wood som gör saker/har repliker i boken. Det är 9 killar och 1 tjej. Det kan komma någon enstaka replik från Parvati Patil, Lavender Brown, Pansy Parkinson eller Angelina Johnson men det är mycket sällan och   bara som stickrepliker till pojkarna eller möjligtvis något de råkar höra av misstag. Deras roller är mindre än Crabbeochgoyles. Angelina Johnsons enda (?) replik i hela boken är när Oliver Wood, kapten för quidditchlaget, ska ha ett peptalk och inleder med ”OK, men”, och Angelina kontrar med ”…and women”. Hon är bokstavligen ett kvinnligt alibi. Och även om quidditchlaget faktiskt har två tjejer till, Katie Bell (senare känd som plot device i bok 6) och Alicia Spinnet (inte känd), så centreras allt som handlar om quidditch kring Harry, Oliver, Fred och George.

Bland skolans personal är representationen något mer jämställd. Rektorn är förstås en man, Dumbledore, men sedan har vi professor McGonagall (transfiguration), professor Sprout (herbology), madam Hooch (lärare i kvastflygning, vilket är coolt eftersom quidditchen är mansdominerad), madam Pomfrey (skolsköterska) och madam Pince (bibliotekarie) som är kvinnor. Professor Snape (potions), professor Quirrell (defense against the dark arts), professor Flitwich (charms), professor Binns (history of magic), Filch (vaktmästare) och Hagrid (…också typ vaktmästare?) är män. 7-5 till männen.

Vi vet ju att Hermione är en av huvudpersonerna i kommande böcker, men hon har förvånande lite utrymme i första boken. Hon presenteras som en jobbig plugghäst i början och fortsätter vara det fram till kapitel 10, där hon istället får rollen av Damsel in Distress™, och blir räddad från ett troll av Ron och Harry. På sidan 132 blir de vänner med varandra! Sedan hjälper Hermione pojkarna med deras skolarbete, tjatar på dem att plugga mer och förmanar dem att de inte får springa runt i skolan på nätterna eftersom det är emot reglerna. Duktig flicka, mamma, you name it. Men till slut lär hon sig att man måste bryta mot reglerna ibland, och hon, Harry och Ron är alla lika drivande och nödvändiga för klara av det stora äventyret i slutet av boken. Men även om hon är Smurfette i dessa tidiga böcker så är hon varken Den Tjejiga Tjejen eller Den Astuffa Bruden Som Är Coolare Än Männen utan bara Hermione helt enkelt. Hon har sin egen personlighet.

Jag tror faktiskt att Rowling försökte göra en bok som skulle passa både pojkar och flickor, och jag tror också hon försökte att beskriva trollkarlsvärlden som väldigt jämställd. Tyvärr tror jag inte hon tänkte till ordentligt. Som exempel betonar hon att quidditchlaget har kvinnliga medlemmar, men det är bara pojkarna som beskrivs och när Harry går förbi en kvastaffär är det en grupp pojkar som dreglar över den nya Nimbus 2000. Och som sagt alla extremt många manliga huvud- och bifigurer. Ron och Hermione ska vara lika värda sidekicks till Harry, men när Ron får känslosvall slår han ner Malfoy, medan Hermione både gråter och kramas när hon hamnar i affekt vid olika tillfällen. Ron har en massa intressanta äldre bröder (en prefekt, en som jobbar med drakar, två skolans clowner) och en lillasyster, vars enda karaktärsdrag (än så länge) är att hon är Harrys fangirl. Det finns dock några få roliga exempel på könskonträra saker i boken. Hagrid stickar, till exempel, och tar hand om små söta djur och gråter. Alla män (och kvinnor) går omkring i ”klänning” (robes).

Jag kan i övrigt konstatera att boken för det mesta är välskriven och spännande, dock känns vissa delar snabbt överstökade, nästan lite refererade, vilket får mig att undra om boken kanske egentligen skulle varit längre, som de senare böckerna. Men jag ser fram emot de delar som kommer, och längtar efter att få se övergången. För jag vet ju att det dyker upp fler kvinnliga kick-ass-karaktärer i dem och det ska bli kul att se om även resten av genusperspektivet kommer fram i skrivandet.

 

Etiketter: , ,

Störiga saker i senaste numret av Buffé

Ja, jag har ett Ica-kort. So sue me. Iallafall:

1. ”Paul Svensson bjuder på trendigt grönt”

Jaa! Vad kul! En massa vegetariska recept, trevligt för omväxlings skull. TRODDE JAG JA! Under rubriken ”Växtriket regerar” (seriöst?) finns 5 recept, varav ett innehåller sikrom, ett kycklingfond, ett gelatin, ett torsk och hela två av dem innehåller sidfläsk. Dessutom är det ägg och smör i flera recept. Vad hela poängen är med att betona att det är ”grönt” och att svamla om ”växtriket” vet jag inte, det är ju bara vanliga recept, som visserligen innehåller grönsaker, men det gör väl de flesta recept. (Utom det med torsken då, det innehåller torsk, smör, salt och rivet citronskal. Men man ska tydligen riva över lite blomkål på slutet SPEXIGT VA så det är väl det som gör det ”grönt”…eh.) Lite längre fram i tidningen finns även citatet ”Senaste trenden är ‘växtbaserat’. Ingen vågar kalla det vegetariskt, men vi vaknar upp från köttkoman. 2012 är gurkans år!” av ”trendexperten” (herregud) Stefan Nilsson. Ja alltså…det ÄR ju inte vegetariskt? Så varför kalla det vegetariskt? Och sen att gurka ska stå som representant för grönsaker i allmänhet…suck.

2. ”Riktiga män äter sallad”

Vi har hört det förut. Riktiga män gör det ena, riktiga män gör inte det andra. Real men don’t rape, real men don’t buy girls, riktiga män diskar och lagar mat. Är så trött på att det ska finnas ”riktiga” och ”oriktiga” män. Våldtar du eller köper ”flickor” (alltså, flickor, då är de väl underåriga, right?) så har du nog andra problem än att du ”inte är en riktig man”. Varför bemöta en dålig könsroll med att fortsätta befästa existensen av könsroller? Varför inte typ en ”människoroll”: respektera varandra, skada ingen, good luck have fun!

Sedan fortsätter reportaget med att befästa könsrollen ”män gillar inte grönsaker” (som den försöker motverka, eller? jag fattar inte) med att erbjuda recept på olika ”sallader” med kött i, typ ”Gjutjärnssallad med rödbetor och renskav” (fy fan vad hårt och manligt! gjutjärn liksom!), en vintersallad med rotfrukter som beskrivs som ”rejäl”, samt en sallad med sidfläsk i. VAD ÄR GREJEN MED SIDFLÄSK?

3. ”Camilla klarar butiksjobbet trots handikapp”

Artikeln handlar om en döv kvinna som jobbar på Ica. Nu vill jag absolut inte tala för Camilla som artikeln handlar om, men om jag ska sammanfatta mina erfarenheter av dövvärlden, som jag ju är ganska insyltad i, så tror jag att döva i allmänhet inte blir jätteförtjusta över att kallas ”handikappade”. Och det är inte bara det att den politiskt korrekta termen numera inte är ”handikapp” utan ”funktionsnedsättning”, för det där är ju lätt att ta fel på (även om redaktörer som vill vara seriösa borde känna till det). Det handlar också om att en allmän uppfattning bland döva är att de inte är handikappade/funktionshindrade/whatevah utan en språklig och kulturell minoritet. ”Handikappad” är ett väldigt kontroversiellt ord bland döva, och även om alla vet att dövhet de facto klassas som funktionsnedsättning så är det ganska respektlöst att kalla människor som inte känner sig handikappade för det ordet. (Handikappet eller funktionshindret uppstår ju i mötet med en icke-anpassad miljö, döva är inte handikappade när de umgås med andra döva.) Dessutom får Camilla uttala sig exakt noll (0) gånger i artikeln, det är istället hennes chef som berättar om henne. Och han säger bra saker, absolut, men artikeln i stort går ju bara ut på ”Vi på Ica är så himla bra, vi anställer till och med stackars handikappade!!!11”, när jag gärna hade velat veta vad Camilla själv tyckte om det hela. (Obs, jag tror att det är ett jättebra projekt de har, det är skitbra att Ica vågar anställa personer med funktionsnedsättning. Det är journalistiken jag vänder mig emot.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 februari 2012 i Allmänt, Mat

 

Etiketter: , , , , , , ,

Ett språk utan ”han” och ”hon”

Jag skrev ju om ”hen” alldeles nyss, och jag tycker att det är så fånigt att det ens är en debatt om det här, men jag kom på ett tillfälle där det faktiskt ställer till problem för mig att vi inte har någon könsneutralt tredjepersonspronomen, och det är i mitt jobb.

Jag jobbar som teckenspråkstolk för er som inte vet. Det innebär alltså att jag i realtid översätter från teckenspråk till talad svenska och från svenska till teckenspråk. Och det råkar faktiskt vara så att svenskt teckenspråk är ett av de där språken som inte har separata ord för ”han” och ”hon”! Han, hon, den och det är samma tecken, nämligen en pekning. Så sitter den döva där och pratar om ”min kompis” eller ”min chef” eller liknande, och refererar sedan tillbaka till den personen med en pekning. Och jag, som troligen inte har en aning om könet på denna person, får chansa lite (killar har oftast killkompisar men hur ska jag veta att det inte är en tjej?), säger kanske fel, eller formulerar om till ”den kompisen” eller ”den personen” fast det låter krystat och man kan inte prata hur länge som helst utan att behöva få in ett pronomen. Eller, som jag gör ibland, drar till med ett mumligt ”hn”. Det funkar visserligen, men det hade varit trevligt om ”hen” varit så etablerat att man kunnat använda det som tolk. Vi ska ju ändå hålla något slags språkstandard och att använda oetablerade ord eller tecken rekommenderas inte, och inte heller att mumla, även om det såklart händer ändå ibland.

Till teckenspråkskunnig vän av ordning som läser denna blogg vill jag lägga in en brasklapp. Man kan säga ”han” och ”hon” genom att göra pekning ihop med tecknet för ”man” eller ”kvinna”, alternativt bokstavera, men det används inte speciellt ofta. Dessutom faller ofta vokalen bort i bokstavering, så det blir ändå bara ”hn”. I vardagligt tal av döva används absolut oftast enbart pekning. Andra ord som kan vara svåra att översätta är bror och syster, som också bara har ett gemensamt tecken, ”syskon”. Och ordet ”syskon” finns ju visserligen på svenska, men hur lätt rullar meningen ”jag var och hälsade på mitt syskon i helgen” av tungan? Här är döva oftast tydligare på munnen dock, så förhoppningsvis ser man vilket de menar. Annars får man ibland nästan lite snabbt fråga ”tjej eller kille?”, men det känns inte jättebra, för det är ju förmodligen inte speciellt relevant vilket kön personen har (hade det varit relevant hade det nog framgått av samtalet i övrigt). Så ibland undrar jag om döva tror att vi tolkar är jättefixerade vid kön, eller om de förstår att det är en rent lingvistisk fråga.

Jobbsituationen åsido, så är det intressant att man faktiskt kan prata länge på teckenspråk om en person utan att nämna könet. Ibland känner jag att jag faktiskt vill lägga till ”ja, alltså, han är kille” när jag pratar om en kompis till exempel, men då måste jag tänka efter, varför är det så viktigt för mig att tala om det? Och oftast så är det ju inte viktigt alls, det är bara det att jag är van vid att den jag pratar med automatiskt vet. Och då lär man sig något om hur språket påverkar vårt tankesätt.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 22 februari 2012 i Teckenspråk

 

Etiketter: , ,

Ni tjejer…

Jaha, så dök den här fina bilden upp igen i min facebookfeed. Det finns så mycket man kan besvara den här med, drog till med ett av de omognare argumenten denna gång (även känt som ”amehdurå!”):

Körde även en könsgeneralisering där på slutet. Jag är inte stolt över det, men börjar någon med ”ni tjejer…” så är det liksom loppet kört för mogna och vettiga svar.

 
8 kommentarer

Publicerat av på 04 februari 2012 i Allmänt

 

Etiketter: , , ,

Man vet ju hur killar är, höhö

Jag tänkte utveckla det jag skrev om respektlöshet i förhållanden i förra inlägget. Man kan ju vara respektlös på många sätt, men det som provocerar mig galet mycket är när folk skyller alla sin partners negativa sidor på kön. Och sen får de en massa likeningar på sin status och folk bara ”Ja, eller hur! Typiskt män!” (Jag ser faktiskt oftare negativa saker om män skrivna av kvinnor, jag vet inte om det beror på att jag har fler kvinnor på min Facebook eller om det är en generell grej, men det är lika illa varifrån det än kommer.)

Men seriöst, du som utgår ifrån att killar (tar det exemplet nu) inte kan städa, diska eller laga mat och bygger det påståendet på att din man aldrig gör det: hur tror du någonsin att din man ska börja visa intresse för att diska när du hela tiden påpekar att han inte kan? Dessutom ger du honom en ursäkt, hans kön, som gör att han kan fortsätta slippa. Och, framför allt, varför pekar du ut alla andra män som idioter när det bara är en person du är arg på? Och varför, varför, varför ställer du inte lite krav på honom istället för att whina om det på Facebook?

(Så försökte jag leta rätt på nån status som såg ut typ sådär och printscreena, men hittade ingen just idag bara för det. Men jag tror ni känner igen det ändå.)

 
7 kommentarer

Publicerat av på 06 januari 2012 i Allmänt, Feminism

 

Etiketter: , ,

Breaking Dawn, WTF

Jag har ju en ganska ambivalent inställning till hela Twilightfenomenet som ni kanske har förstått. När jag var 12 hade jag älskat det. Då hade jag ännu inte lärt mig problematisera. När jag var 15 hade jag hatat det på rutin för att alla andra hade älskat det. Och nu i vuxen ålder kan jag ta till mig godbitarna (läs: Jacob Black) och problematisera vad som problematiseras bör, och inse att man faktiskt får gilla mormonsk misogyn skit bara man är medveten om vad man håller på med. Så jag har läst böckerna och sett de tre första filmerna och så gick jag och Benjamin och såg Breaking Dawn del 1 igår (film nummer fyra, första halvan av sista boken). Och jag kan ärligt talat inte se den på annat sätt än som en komedi. I lol’d. Bokstavligen. Här är saker jag tänkte på medan jag såg filmen. OBS! Spoilers!

* Bella hatar högklackat och sexiga underkläder. Så varför tvingar Stephenie Meyer henne att ha det?

* Vackla in på bröllopet bredvid pappa. Som lämnar över din hand till din man, gud förbjude att du skulle få vara din egen ens en enda sekund. Bella för helvete.

* Varför, varför, varför väljer du inte Jacob?

* Edward måste vara den tråkigaste och plattaste karaktären i filmhistorien någonsin. Jag misstänker att det till viss del beror på att R-Patz är sjukt trött på Edward och inte ens orkar försöka.

* Men alltså. Gravid med ett läskigt monster. Ewww.

* Jaha, där började anti-choice-propagandan. ”It’s a BABY!”

* Jag hatar Rosalie.

* Vargarna leker herre på täppan och pratar med sina läskiga vargröster! Lolololololololol!

* Renesmee? SERIÖST!?!?!

* Bella dricker blod. Jacob och publiken mår illa.

* ”Jag skulle göra allt för mitt ofödda barn, som för övrigt var ett barn redan i befruktningsögonblicket. Till och med dö.” Vad är det för jävla sepebudskap?!

* …och Edward biter ut barnet. BITER! Ew-lol-ew-lol-ew!

* …och sist men inte minst blir Jacob kär i Bellas nyfödda demon-bebis. Jamen det är ju helt normalt. Det är ju ingen åldersskillnad att tala om, tänk på Edward och Bella liksom.

Jag är bara glad att den här filmen är så överdrivet amerikansk, kristen, konservativ och DUMIHUVET att den faktiskt är svår att ta på allvar för den svenska publiken.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 december 2011 i Film, Läsning

 

Etiketter: , , ,