RSS

Etikettarkiv: grammatik

Grammatik för tv-serietittare

Läste Ingrid Hedströms krönika i DN idag om att vara språkpolis, något jag har älskat att vara men slutat mer och mer med i och med att jag försökt tona ner min besserwissersida samt hängt så mycket på internet att min språkkänsla fått sig ett antal törnar. (Folk skriver verkligen som krattor ibland!)

Ingrid Hedström skriver bland annat lite om ordet ”karaktär” i betydelsen rollfigur, som börjat ta sig in i svenska språket på sistone. I hennes öron skär det ”som naglar mot en griffeltavla”, men hon förstår att slaget är förlorat. Ja, det är det. Jag gillar verkligen ordet ”karaktär” som i ”Vilken är din favoritkaraktär i Vampire Diaries?” (Damon, förstås. Som inte alls har någon karaktär, i den traditionella betydelsen, ironiskt nog.) Jag tycker ”rollfigur” är ett lite tråkigt ord i sammanhanget och jag använder det mest när jag pratar om en rollfigur i förhållande till en skådespelare, typ ”Jim Parsons verkar vara väldigt lik sin rollfigur Sheldon Cooper”. Annars gillar jag det inte alls, eftersom ”rollfigur” gör så tydligt för mig att personen inte är på riktigt. Jag vill ju att TV-serie- och bokkaraktärerna ska vara på riktigt, åtminstone vill jag få låtsas det! Och det kortare ”figur” låter jättefånigt, snarare som en smurf eller något tecknat. Så ”karaktär” blir det, i brist på eventuella andra bättre språk att låna ord från.

Men sedan tar Hedström upp något som jag verkligen kan skriva under till på punkt och pricka, och som skär lika mycket i mina öron som i hennes, retar min språkkänsla och gör mig förbannad som feminist. (Jodå! Till och med språket!) Nämligen den nya seden att börja använda maskulint böjda adjektiv även för kvinnor. Som i ”den nyblivne vampyren Caroline Forbes” eller ”Bon Temps ende telepat: Sookie Stackhouse”. Dels stör det min läsning eftersom jag instinktivt uppfattar det som felaktigt, dels ligger det djupare än så. Jag ska försöka förklara varför.

Redan på högstadiet berättade min franskalärare (japp, här är ett till ord jag vet är fel, men tänker fortsätta med för att jag gillar det bättre än ”fransklärare”) att ”i språket kommer männen först” (”men bara där!” tillade hon sedan). I franskan böjer man mycket mer efter genus än vi gör i svenskan. De har maskulinum och femininum, och när man till exempel talar om en grupp med flera personer i böjs de alltid i maskulinum om det så bara finns en enda man med. Endast om det bara är kvinnor i gruppen kan de få böjas i femininum. (Nu minns jag knappt nån franska, men det är ungefär som att säga att en grupp med 1 manlig och 3 kvinnliga flygpersonal kallar man för ”4 stewards”, och endast om gruppen BARA består av kvinnor kan man säga ”4 flygvärdinnor”.) Det störde mig så mycket att jag på pin kiv oftast skrev typ ”elle/il/on est” när vi böjde verb istället för ”il/elle/on” som var standardordningen. Och började fundera lite. Och kom såklart fram till att även svenskan är ojämställd. För det är t ex ”lärare”, inte ”lärarinna” som blivit könsneutralt, fast båda var lika könade från början. Vi har också ”tjänsteman” som få reagerar på, medan folk fnissar åt manliga sjuksköterskor, trots att ”sjuksköterska” är det vedertagna könsneutrala begreppet.

Men vi har haft en sak kvar i svenska språket, och det är att adjektivens standardform är kvinnlig, alltså slutar på -a. Den gröna bilen, den stadiga klippan, det ulliga lammet. Och även ”den intelligenta Willow Rosenberg” (kvinna), och faktiskt även ”den snygga Eric Northman” (man). Man har då om man har velat kunna ge t ex Eric ett maskulint böjt adjektiv, ”snygge”, men detta har då varit ett undantag från normalfallet. Men denna sista feminina utpost får vi tydligen snart säga adjö till den med.

Inte för att det egentligen är viktigt, i jämförelse med mycket annat. Men språket säger ändå något om hur vi uppfattar vår värld.

Annonser
 
2 kommentarer

Publicerat av på 07 november 2011 i Allmänt, TV-serier

 

Etiketter: , ,

Another song for the Deaf

Via quora (förlåt, det är fastningsvarning på den sidan men kunde inte låta bli!) hittade jag ett helt awesome klipp på en tjej som tecknar Cee Los Fuck You på amerikanskt teckenspråk.

Nu kan ju inte jag ASL så egentligen kanske jag är helt fel person att uttala mig om detta, men jag tänker göra det ändå. (Ha!) Anledningen till att den togs upp på Quora var nämligen att en person frågade om denna version jämfört med en annan tolkning, där en annan tjej tolkar samma låt till samma språk. Den andra versionen har nästan tre miljoner visningar på Youtube och jättemånga likes och uppskattande kommentarer. Och det är ju kul för tjejen som gör det, hon är duktig och jag missunnar ingen någonting, men…alltså. Hon har ALLA ord på munnen. Och hennes tecken följer den engelska texten EXAKT. Och så jämför man med den här helt otroligt begåvade tjejen med fantastisk mimik, en egen tolkning, ett föredömligt användande av polysyntetiska* tecken och…knappt 9000 visningar. Suck. Så kolla på den här och ge henne likningar och peppande kommentarer, för det är hon värd!

* Polysyntetiska tecken = för er som inte har så bra koll på teckenspråkig grammatik så kan man förenklat säga att användandet av polysyntetiska tecken ger ett mer ”dövt språk”. Alltså modersmålstalarnas sätt att använda språket.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 07 november 2011 i Musik, Teckenspråk

 

Etiketter: , , , , ,