RSS

Etikettarkiv: gyllene tider

I know that you are rotten to the core

(Se där, en titel som passar till båda låtarna nedan!)

1. Din favoritlåt

Att ens ge någon det dilemmat: säg din favoritlåt! är ju helt galet, men ändå nåt man måste ta ställning till då och då. Hur definierar man favorit? Den låten som man lyssnar mest på just nu, den låten man aldrig tröttnar på, den låten som hängt med längst, den låten man har bäst minnen till? Själv lyssnar jag ju på allt från singer/songwriter till post-hardcore, och det är ju minst sagt svårt att jämföra  med varann. Allt varierar ju med humör och tid.

Men jag tänker ändå välja en låt som är en bra representant för den musikstil jag lyssnar mest på och som vagt kan definieras som gitarrbaserad pop/rock. Ni som har följt min blogg från starten lär ju ha stött på den här låten ett par tre gånger tidigare, och det är väl också ett mått på hur mycket jag tycker om den.

Boys on the Radio med Hole (1998):

Eller lyssna på Spotify.

Hela skivan, Celebrity Skin, är fantastisk. Och jag lyssnar alltid på  den när våren börjar komma, som nu. Det finns något somrigt i den, en känsla av ljusa, varma sommarnätter och lycka men också otroligt mycket vemod. Det här är en skiva och en låt som jag inte alls har något sammanhang eller speciell relation till mer än att jag tycker att det är så sjukt jävla bra och vackert så att jag vill dö. Vilket väl är ungefär vad låten handlar om också. When the water is too deep you can close your eyes and really sleep tonight.

2. Din hatlåt

Precis som det finns många bra låtar finns det extremt många dåliga låtar. Men roligast är väl att välja nån låt som ändå är hyfsat populär så att folk känner igen den. Att en dålig låt är populär gör ju dessutom oftast låten ännu sämre. En låt som jag aldrig har gillat, inte ens under min otroligt dedikerade Gyllene Tider-period i 13-årsåldern, är Sommartider (klicka för att lyssna i Spotify om ni prompt vill, jag tänker fan inte lägga upp en video på skräpet, om det ens finns nån med tanke på Gessles girighet). Låten känns tråkig, banal (jovisst, det är Gyllene Tider, men ändå) och…fattig på nåt sätt. Den har liksom ingen fyllighet, det finns inget ljud i den, det blir bara torrt på nåt sätt. Plus fånig text, visserligen inte lika kräkframkallande som äckliga Sommaren är kort, men tillräckligt. Plus att man blir påtvingad det en miljon gånger per sommar och folk bah: ”åååååhhhhh, DET HÄR ÄR SVENSK SOMMAR!” *njuter* Och så känner jag mig sådär allierad igen. Fast den här gången är jag nog i ganska gott sällskap.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 april 2011 i Musik

 

Etiketter: , ,

And I feel like I just got home

Jag fick visst mitt önsketema i Musikfoto den här veckan, 90-tal alltså. Och nu när jag har fått det som jag nyligen nämnde att jag ”skulle kunna skriva spaltmeter om” (eller vad det nu var) så drabbas jag naturligtvis av beslutsångest när jag måste välja bara en låt. 90-talet var ju årtiondet jag växte upp och blev, well, inte MarySaintMary kanske men iallafall mig själv.

Jag började skolan 1990 (7 år var man ju på den tiden) och slutade nian 1999. Hann alltså inte bara gå igenom hela min grundskoletid, utan även börja gymnasiet under 1990-talet. Således gick jag i högstadiet i slutet av 90-talet och det var nog då jag präglades mest i min musiksmak, samt började förstå allt det där de sjunger om i popmusik.

Musikaliskt kan man väl säga att jag var ganska omedveten om ny musik under låg- och mellanstadiet. Det var mest Beatles och Gold 105 (den lokala radiokanalen som spelade enbart 50-och 60-talsmusik på den tiden). Men visst, en del samtida musik slank väl in från skoldiskona samt när jag någon enstaka gång lyssnade på hundrafyrakommasju-Megapol. Från de tidigare minns jag till exempel Basket Case (Green Day), Fading Like a Flower (Roxette) och Don’t Cry (Guns n’ Roses, som Rajson bloggar den här veckan). Jag var så imponerad över den sista långa tonen i den sistnämnda!

Det var väl i sexan jag började intressera mig för nyare musik och maniskt började följa Trackslistan och gärna också Singellistan och skriva ner listorna i en liten bok (jo, jag vet, Aspie som fan). Jag har fortfarande kvar böckerna, meningslöst kan man tycka eftersom alla listor ändå finns på internet. Men sån är jag! Av Tracks-lyssnandet blev det naturligtvis ännu mer P3, och det var ju mest rock/pop som gällde på den här tiden (iallafall som jag minns det). Så jag lyssnade på först och främst Gyllene Tider (som då precis hade släppt Halmstads Pärlor-samlingen med några nya låtar, i mitt tycke bland deras bästa: Kung av sand och Det är över nu), sedan tyckte jag att de var för töntiga såklart och började gilla Smashing Pumpkins, Oasis, The Verve, Skunk Anansie, Radiohead, Hole, Bloodhound Gang, Blur, Suede, No Doubt och så vidare.

Men även min förkärlek för det bitterljuva fick sitt i slutet av 90-talet. The Verve, som jag redan har nämnt, släppte sin totalt vemodiga och underbara Urban Hymns; Madonnas Ray of Light hade också många låtar att gråta och dansa samtidigt till. Hole släppte Celebrity Skin (kanske världens bästa platta) och sen fanns det ju låtar som He’s on the Phone (Saint Etienne), Not Forever (Popsicle) och Disco 2000 (Pulp).

Det är ju omöjligt att välja en låt, som ni förstår. Jag har därför gjort en 90-tals-playlist i Spotify med samtida musik som jag lyssnade på i högstadet. Men för er som ändå vill ha en låt, så drar jag väl till med den Natalie Imbruglia och Torn. Komplett med gitarrer (ja, i musiken alltså), 90-tals-frisyr, kläder och skor.

(I slutet på 90-talet kom även min metalperiod. Men den tar vi en annan gång.)

 
6 kommentarer

Publicerat av på 06 mars 2010 i Allmänt, Musik

 

Etiketter: , , , , , ,