RSS

Etikettarkiv: harry potter and the philosopher’s stone

Harry Potter and the Philosopher’s Stone – pojkar, män och en och annan drake

Jag började ju en genusläsning på Harry Potter and the Philosopher’s Stone men vi hann bara gå igenom tre kapitel innan bloggutmaningen tyvärr lades på is. (Min genomgång av kapitel 1, 2 och 3 finns här.) Jag har iallafall läst hela första boken nu med genusglasögonen på, så även om utmaningen kanske drar igång igen framöver så tänkte jag ändå skriva ett sammanfattande inlägg om hela boken ur genusperspektiv.

SPOILERS FÖR HARRY POTTER AND THE PHILOSOPHER’S STONE! – läs på egen risk

Första Harry Potter-boken är en ganska grabbig och extremt manscentrerad historia får jag tyvärr lov att säga. De allra flesta viktiga personerna i böckerna är män eller pojkar och det är de som driver historien framåt. Det finns två kvinnliga karaktärer i böckerna som jag tycker är framträdande, och det är Hermione och professor McGonagall. Det kan man jämföra med den långa lista av viktiga manliga karaktärer som finns i böckerna: Harry, Ron, Draco Malfoy, Dumbledore, Snape, Hagrid, Voldemort, Quirrell och Neville. Kanske bör man även räkna med Dursleys, vilket i så fall ger männen ännu större försprång. Boken klarar inte Bechdeltestet.

Boken har 17 kapitel, varav 5 har titlar som refererar till en person. Samtliga syftar på män/pojkar. ”The boy who lived” (Harry), ”The keeper of the keys” (Hagrid), ”The potions master” (Snape), ”Nicolas Flamel”, ”The man with two faces” (Quirrel/Voldemort). Samtliga goblins som presenteras är män, detta gäller även samtliga spöken och kentaurer.

Bland eleverna är det Harry själv, Ron, Hermione, Neville, Seamus, Draco Malfoy, Fred, George, Percy, och Oliver Wood som gör saker/har repliker i boken. Det är 9 killar och 1 tjej. Det kan komma någon enstaka replik från Parvati Patil, Lavender Brown, Pansy Parkinson eller Angelina Johnson men det är mycket sällan och   bara som stickrepliker till pojkarna eller möjligtvis något de råkar höra av misstag. Deras roller är mindre än Crabbeochgoyles. Angelina Johnsons enda (?) replik i hela boken är när Oliver Wood, kapten för quidditchlaget, ska ha ett peptalk och inleder med ”OK, men”, och Angelina kontrar med ”…and women”. Hon är bokstavligen ett kvinnligt alibi. Och även om quidditchlaget faktiskt har två tjejer till, Katie Bell (senare känd som plot device i bok 6) och Alicia Spinnet (inte känd), så centreras allt som handlar om quidditch kring Harry, Oliver, Fred och George.

Bland skolans personal är representationen något mer jämställd. Rektorn är förstås en man, Dumbledore, men sedan har vi professor McGonagall (transfiguration), professor Sprout (herbology), madam Hooch (lärare i kvastflygning, vilket är coolt eftersom quidditchen är mansdominerad), madam Pomfrey (skolsköterska) och madam Pince (bibliotekarie) som är kvinnor. Professor Snape (potions), professor Quirrell (defense against the dark arts), professor Flitwich (charms), professor Binns (history of magic), Filch (vaktmästare) och Hagrid (…också typ vaktmästare?) är män. 7-5 till männen.

Vi vet ju att Hermione är en av huvudpersonerna i kommande böcker, men hon har förvånande lite utrymme i första boken. Hon presenteras som en jobbig plugghäst i början och fortsätter vara det fram till kapitel 10, där hon istället får rollen av Damsel in Distress™, och blir räddad från ett troll av Ron och Harry. På sidan 132 blir de vänner med varandra! Sedan hjälper Hermione pojkarna med deras skolarbete, tjatar på dem att plugga mer och förmanar dem att de inte får springa runt i skolan på nätterna eftersom det är emot reglerna. Duktig flicka, mamma, you name it. Men till slut lär hon sig att man måste bryta mot reglerna ibland, och hon, Harry och Ron är alla lika drivande och nödvändiga för klara av det stora äventyret i slutet av boken. Men även om hon är Smurfette i dessa tidiga böcker så är hon varken Den Tjejiga Tjejen eller Den Astuffa Bruden Som Är Coolare Än Männen utan bara Hermione helt enkelt. Hon har sin egen personlighet.

Jag tror faktiskt att Rowling försökte göra en bok som skulle passa både pojkar och flickor, och jag tror också hon försökte att beskriva trollkarlsvärlden som väldigt jämställd. Tyvärr tror jag inte hon tänkte till ordentligt. Som exempel betonar hon att quidditchlaget har kvinnliga medlemmar, men det är bara pojkarna som beskrivs och när Harry går förbi en kvastaffär är det en grupp pojkar som dreglar över den nya Nimbus 2000. Och som sagt alla extremt många manliga huvud- och bifigurer. Ron och Hermione ska vara lika värda sidekicks till Harry, men när Ron får känslosvall slår han ner Malfoy, medan Hermione både gråter och kramas när hon hamnar i affekt vid olika tillfällen. Ron har en massa intressanta äldre bröder (en prefekt, en som jobbar med drakar, två skolans clowner) och en lillasyster, vars enda karaktärsdrag (än så länge) är att hon är Harrys fangirl. Det finns dock några få roliga exempel på könskonträra saker i boken. Hagrid stickar, till exempel, och tar hand om små söta djur och gråter. Alla män (och kvinnor) går omkring i ”klänning” (robes).

Jag kan i övrigt konstatera att boken för det mesta är välskriven och spännande, dock känns vissa delar snabbt överstökade, nästan lite refererade, vilket får mig att undra om boken kanske egentligen skulle varit längre, som de senare böckerna. Men jag ser fram emot de delar som kommer, och längtar efter att få se övergången. För jag vet ju att det dyker upp fler kvinnliga kick-ass-karaktärer i dem och det ska bli kul att se om även resten av genusperspektivet kommer fram i skrivandet.

Annonser
 

Etiketter: , ,

Om Harry Potter var en Hollywoodproduktion

Har precis läst ut Harry Potter and the Philosopher’s Stone. Återkommer med fler tankar, men vill dela med mig av denna jämförelse först.

British:

American:

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 mars 2012 i Läsning

 

Etiketter: , , ,

The letters from no one

Kapitel 3 i första Harry Potter-boken. Titeln syftar på breven från Hogwarts som försöker nå Harry, men som Vernon försöker stoppa så till den milda grad att hela familjen måste ge sig av från hemmet, och åka först till ett hotell och sedan ut på en öde ö i havet.

När jag läser det här kapitlet kommer jag på mig själv med att nynna på introlåten till 2½ men. Så illa är det. Bortsett från någon enstaka stickreplik av Petunia samt den kvinnliga hotellägaren är det a man’s world. Så jag tänkte ta tillfället i akt och titta på mansroller!

De tre män/pojkar som tar plats i kapitlet är Vernon, Dudley och Harry. Vernon och Dudley framställs som negativa personligheter medan Harry är den vi identifierar oss med. Vi ska vilka personlighetsdrag Rowling utrustat de olika karaktärerna med.

Vernon är en mycket auktoritär person. Han är familjens överhuvud och han bestämmer över alla de övriga. Han tycker själv han är väldigt smart, men han blir ständigt överlistad (dvs, han är inte så smart egentligen). När en situation uppstår som han inte har kontroll över blir han både rädd och arg, men tar all sin tid och kraft i anspråk för att rätta till det han anser vara missförhållanden. Detta skulle i många fall kunna tolkas som positivt, problemet här är ju snarare att det han försöker stoppa (att Harry ska komma till Hogwarts) är något som både vi läsare och Harry vill ska hända (vi vet det inte än, men vi vill det). Några andra saker vi får veta i kapitlet är att Vernon är stolt över sin son Dudley, har dålig humor, och antingen kan han ingenting om mat, eller så bryr han sig inte (hans uppfattning om proviant är chips och bananer).

Dudley beskrivs i början av kapitlet som ”big and stupid”. Han är en mobbare, han är vårdslös med sina saker, han är våldsam, han är bortskämd, han får utbrott när han inte får som han vill. Han älskar TV och TV-spel, men läser aldrig. Dessutom snarkar han. Det här är beskrivningen av en rakt igenom otrevlig person, där Rowling dessutom lagt in en värdering av vilka fritidssysselsättningar som är bra och inte. TV = dåligt. Böcker = bra. Per definition, eftersom Dudley tycker tvärtom.

Harry är protagonisten som vi ska identifiera oss med, och det märks. Harry har nämligen inte utrustats med så många egenskaper (än så länge), så att vi ska kunna projicera oss själva på honom. Detta är knappast stor litteratur, men ett väldigt smart drag om man vill få människor att fastna i böckerna.* Men vi ska ändå titta på det lilla vi får veta om Harry. Han är ju kuvad, det vet vi. Han har växt upp hos en familj som hatar honom, han är deras slav och bor i en skrubb. Han är också väldigt lugn, vilket väl kan vara för att han lärt sig att hans liv blir enklare om han inte säger emot. Men han tänker och funderar mycket för sig själv, vilket ju också är en bra strategi för verklighetsflykt. Han kan också bli arg, men till skillnad från Dudley blir han arg av ”rätt” orsaker, som att han inte får läsa breven som är adresserade till honom. Han beskrivs också som fyndig och kvicktänkt, när han pikar t ex Dudley.

Så vilka slutsatser kan vi dra, vilken mansroll är eftertraktad och vilken beskrivs som negativ? Jag tycker vi får ganska mycket att gå på när det gäller det negativa, men inte så jättemycket positivt. Harrys karaktär lämnas öppen, och han kommer ju utvecklas som vi vet. Men typiskt ”manliga” egenskaper som auktoritet och fysisk styrka beskrivs på ett negativt sätt. Men oräddhet, som väl också får ses som en typisk manlig egenskap, ses som positivt här. Vernon är rädd, Dudley är rädd – men inte Harry.

Sammanfattningsvis målar Rowling upp en bild av en man och en pojke med ganska stereotypa manliga egenskaper som hon vill vi ska tycka beter sig illa. Jag tolkar det som att det ses som positivt när män/pojkar inte följer den typiskt manliga machorollen. Det är dock lite svårt att dra slutsatser om vad en positiv manlighet skulle kunna innebära utifrån detta kapitel.

* Det är också en av huvudpunkterna för personer som brukar kritisera Twilight: Bella är för platt, hon har ingen personlighet. Jag har dock aldrig hört det som en kritik mot Harry Potter-böckerna. Visst kan man kritisera Twilight på många punkter, men jag tycker man ska göra det av rätt orsak, inte för att det är böcker som tonårstjejer kan identifiera sig med. (Jag kan dock hålla med om att det är problematiskt vad de kan identifiera sig med, men jag tycker att det är skillnad.)

 
 

Etiketter: , , , ,

The Vanishing Glass

Kapitel två i första Harry Potter-boken var inte alls lika roligt att analysera som kapitel ett (Dursleys är så jobbiga), så det blir lite kortare, i punktform.

* Handling: Harry bor hos Dursleys och har det hemskt. Dudley är bortskämd medan Harry bor i en skrubb. En dag åker de till djurparken och Harry använder omedvetet sina magiska krafter.

* Vi läser ur Harry Potters perspektiv, kille alltså. (Jag antar att detta kommer vara fallet i de flesta kapitel, så kommer nog i fortsättningen bara påpeka om det förändras.)

* I kapitlet är det i stort sett fyra personer som gör saker, Mr och Mrs Dursley, Dudley och Harry. (3-1 till männen.)

* Bifigur i kapitlet är Dudleys kompis Piers som framställs som väldigt grabbig och elak. Nämns gör även Mrs Figg, som brukar vara barnvakt åt Harry en gång om året. Hon framställs lite grann som en crazy cat lady.

* Harry råkar i slutet av kapitlet släppa ut en orm han tycker synd om från ett terrarium på zoo. Ormen omtalas genomgående som ”it”, okönad alltså. Det gillar jag! (Jag har by the way hört rykten om att denna orm ska vara Nagini (som är en hona), men det verkar efter en snabb googling inte stämma då detta är en boaorm och Nagini är en giftorm.)

* När Piers och Dudley blir rädda beskrivs deras reaktion som ‘howls of horror’. Jag lägger ingen värdering i detta nu, men vill gärna skriva ner det för att kunna jämföra om det är någon skillnad på när killar blir rädda mot när tjejer blir det.

* Att Dursleys håller hårt på könsrollerna har vi redan konstaterat, så tar inte upp de relativt få exemplen på detta i kapitel 2.

* Harrys rektor är kvinna, djurparkens föreståndare är en man.

* Detta har väl inte med genus att göra egentligen men jag tror inte Hanna tar illa upp att jag sneddar in på det här området: vad är grejen med att feta människor ska framställas som korkade/elaka? Det drivs friskt med att Dudley är tjock i det här kapitlet, men ärligt talat, det är ju inte det som är frånstötande med hans person. Det är lite tjock = lat = bortskämd. Han är ju lat och bortskämd, men har det med hans storlek att göra? Citat: ‘Dudley was very fat and hated exercise’.

* Sammanfattningsvis är det här kapitlet rätt trist (vilket ju är meningen). Pojkar och män and the casual mamma & barnvakt. Jag längtar till den magiska världen!

Andras inlägg om kapitel 2 finns här.

 
 

Etiketter: ,

The Boy Who Lived

Jaha, då var det dags för mastodontutmaningen! Läsa Harry Potter med genusglasögon, alltså. Ett kapitel i veckan är det som gäller, så vi får väl se om jag orkar skriva nåt varje vecka eller hur det blir. Känner jag mig själv så kommer jag läsa bra mycket snabbare än så, så kanske att jag kommer sammanfatta en del. Men vi börjar med första kapitlet från första boken iallafall som jag läste igår efter att ha hittat boken på Brickebackens stadsdelsbibliotek av alla otippade ställen. Jag läser på engelska, så se för guds skull till att rätta mig om jag har misstolkat något ord eller så!

Nu är det här första gången jag skriver något sådant här så jag hoppas det blir bra. Jag kommer förmodligen laborera en del med form och struktur på inläggen såhär i början. Och obs! Jag kommer förutsätta att de som läser detta har läst Harry Potter-serien. Så det kommer bli både spoilers och resonemang som utgår ifrån att alla vet vad jag pratar om. Ah well, let’s go!

Sammanfattning: Första kapitlet i Harry Potter and the Philosopher’s Stone handlar om dagen då Harry Potter besegrar Lord Voldemort, ur ett mugglarperspektiv. Mycket smart drag av Rowling skulle jag vilja påstå, men det var ju inte det vi skulle diskutera.

Karaktärer (japp, jag använder ordet ”karaktär” i detta sammanhang även på svenska, sue me…): I första kapitlet presenteras ett antal personer för läsarna. Det är Mr och Mrs Dursley, deras son Dudley, Dumbledore, Professor McGonagall, Voldemort, Hagrid samt Harry Potter som blir beskrivna och introducerade. Det är sex män och två kvinnor. (Räknar man med Lily och James Potter blir det 7-3.) Och, vilket är lätt att glömma eftersom det är så uppenbart: huvudpersonen är en pojke. Kapitlet heter till och med ”The Boy Who Lived”. (Vi vet ju också från senare böcker att det inte hade kunnat vara annat än en pojke. Antingen skulle det bli Harry eller Neville som besegrade Voldemort. Men det kunde inte vara Lavender eller Hermione.)

Perspektiv: Böckerna är skrivna i tredje person. Men i detta kapitel får vi läsa mycket utifrån Mr Dursleys perspektiv. Sedan övergår det till osynlig åskådarperspektiv (det finns en annan term för detta, right?), när Dumbledore och McGonagall dyker upp.

Hur karaktärerna beskrivs: Mr och Mrs Dursley är ett mycket könsnormativt par. Vernon beskrivs som stor och tjock med mustasch och jobbar som chef på ett företag som tillverkar borrar. Petunia (bara namnet, liksom!) är smal med lång hals och gillar att skvallra om sina grannar. Han jobbar, med ett dubbelt manligt jobb (1) chef, 2) på en industri), hon är, såvitt jag kan utläsa, hemmafru (möjligen mammaledig). Och det är på grund av detta vi får Vernons perspektiv på den här dagen: det är ju han som kommer ut ur huset och får se allt konstigt som händer. När han kommer hem har Mrs Dursley haft en ”nice, normal day”. Båda beskrivs dock som ungefär lika osympatiska. Hur paret Dursley beskrivs är dock lite lurigt. För syftet med detta är ju helt enkelt att beskriva hur ”normala” och ”tråkiga” de är till skillnad från den magiska världen! Alltså: jag tror att deras könsroller är fullt medvetet gjorda av Rowling.

Sedan får vi träffa Dumbledore och McGonagall. Dumbledore beskrivs som väldigt gammal med glittrande ögon. McGonagall ser allvarlig och förargad ut. Hon tycker att han tar för lätt på saker och ting. McGonagall representerar förnuftet medan Dumbledore är spontaniteten. Detta skulle kunna vara ”omvända könsroller” om man tänker på att kvinnor ofta ses som oförnuftiga, men jag tycker ändå att McGonagall passar väldigt bra in i mallen som bister skolfröken. Men jag ser ändå dessa två som egna karaktärer med egna karaktärsdrag. Att vända på könen skulle fungera lika bra. Båda är lika ledsna för Lilys och James död.

Till sist presenteras Hagrid. Han är gigantisk, beskrivs som ‘vild’ och åker motorcykel = ”manligt”. Men han är också mycket känslosam och omhändertagande = ”kvinnligt”. Har dock svårt att se en kvinna i den här rollen. Kvinnor tillåts sällan vara så barnsliga.

Hur de pratar om andra karaktärer: McGonagall irriterar sig på firandet av Voldemorts nederlag då hon tycker att det drar till sig för mycket uppmärksamhet. Hon säger: ”Shooting stars down in Kent – I bet that was Dedalus Diggle. He never had much sense.” Här har vi något som jag minns som väldigt vanligt i Harry Potter-serien: pojkar är busiga. Boys will be boys. Medan kvinnorna (inte bara lärare som McGonagall) skäller på dem, beklagar sig över dem eller utövar damage control (vill minnas att Hermione står för mycket sådant böckerna igenom).

Under samma samtal säger även Dumbledore: ”I haven’t blushed so much since Madam Pomfrey told me she liked my new earmuffs.” Här reproduceras både kvinnorollen (kvinnor gillar kläder, kvinnor ger komplimanger) och mansrollen: män/killar tycker det är lite jobbigt med kvinnlig uppmärksamhet. De vet inte riktigt vart de ska ta vägen, eller vad de ska göra av sina känslor. Obs att jag tror att detta är sant i många fall och ett verkligt problem, att män inte får tala om sina känslor på samma sätt som kvinnor. Dumbledore gör ju det här ändå, och får av mig en liten stjärna till trollkarlshatten för det! Men är man så gammal som han så får man strunta i konventionerna.

Här hittar du andra analyser av samma kapitel!

 
 

Etiketter: , ,