RSS

Etikettarkiv: harry potter

The lovely ladies of Beauxbatons and the proud sons of Durmstrang

SPOILERS FÖR HARRY POTTER AND THE GOBLET OF FIRE!

Ja, ni hör ju på rubriken.

I bok 4 i Harry Potter-serien hålls alltså The Triwizard Tournament på Hogwarts, vilket innebär att elever från två andra magiskolor i Europa kommer och hälsar på. Skolorna i fråga är Durmstrang Institute och Beauxbatons Academy. Och medan Hogwarts är en vanlig, brittisk skola, med en vanlig brittisk blandning på folk (engelsmän och irländare, svarta, vita och asiater, mugglarfödda och renblodiga, ondskefulla Slytherinare och goda Gryffindorare (dock är denna polarisering också intressant, men det är en annan historia) osv) så beskrivs dessa två andra skolor, eller i vilket fall urvalet av elever som de valt att skicka till Hogwarts och som författaren valt att beskriva, som förvånande homogena.

Beauxbatons Academy, med halv-veelan Fleur Delacour (”Hjärtats blomma”, är det inte vackert så säg) och ståtliga rektorn Madame Maxime i spetsen, indikeras ganska tydligt ligga i Frankrike. Och fransoser är ju rätt fjolliga som vi alla vet(?). Det är för kallt på Hogwarts, för de har inte tagit med sig annat än tunna kläder, och dekorationerna är inte tillräckligt fina för att falla herrskapet i smaken. Dessutom kommer de här och förför våra tjejer och killar!

Durmstrang Institute är såklart Beauxbatons motsats, och ligger troligtvis i norra Skandinavien enligt de som har forskat i saken (deras exakta vistelseort är ju dock hemlig), även om jag tycker deras brytning påminner mer om ryska. Men fåordige frontfiguren och quidditchspelaren Viktor Krum är ju från Bulgarien. Rektorn Igor Karkaroff är före detta dödsätare, hård, kall och orättvis.

Jag antar att det inte är en slump att både rektor och tävlingsdeltagare från respektive skolor har det kön de har.  Det nämns både Beauxbatonspojkar och Durmstrangflickor i boken men det är i förbigående. I filmen har de däremot dragit det till sin klichéiga spets, och gjort de båda läroverken till pojk- respektive flickskolor (och det är därifrån citatet i rubriken kommer).

Durmstrang:

Beauxbatons:

Och grejen är att jag fattar ju att det är lättare att skriva en bok om man drar saker till sin spets och använder sig av stereotyper (tro mig, jag fattar detta mycket mer nu när jag själv börjat skriva!). Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt Beauxbatonflickornas små stönanden i klippet ovan (och åt de manliga Durmstrangmännens manliga hojtanden), men jag ger dem detta iallafall: det är inte ett subtilt försök att smyga in könsroller, utan jävligt tydligt och kliché.

Men alltså, ändå. Visst, Rowling har inte skrivit skolorna som könssegregerade, men man förstår ju ändå vart filmmakarna fått idén från, det är ju inte konstigt att tänka i de banorna. Fatta vad coolt det hade varit om det varit typ Victoria Krum som varit quidditchspelare och fåordig och tuff och bondat med Ron, eller Fleur som manlig Veela (han kunde ha sett ut typ som nån söt mangafigur eller Cloud i Final Fantasy eller som Draco brukar se ut i fan art) som förför… Ron. Varför inte? Som det är nu så är det bara Madame Maxime som är någotsånär intressant ur genusperspektiv, de andra uppfyller sina tilldelade könsroller helt perfekt.

 

Etiketter: , , , , ,

Raggning i Harry Potter

SPOILERS FÖR HARRY POTTER AND THE GOBLET OF FIRE!

Det var ett tag sedan jag skrev om Harry Potter och genus, dels för att jag tröttnade på att skriva och analysera och ville läsa istället, och dels för att jag inte har läst så jättemycket i just den boken på sistone. Men nu tog jag upp den (jag har kommit till bok 4) och stötte ganska snart på kapitlet om julbalen (The Yule Ball, älskar ordet yule!), i vilket Harry Potter som deltagare i The Triwizard Tournament (”den magiska trekampen” på svenska, fråga mig inte varför för det är verkligen inte samma sak) måste ha med sig ett damsällskap att dansa första dansen med. (Ja, jag gillar parenteser.)

Hela stycket om när Harry ska försöka fråga en tjej om hon vill följa med på julbalen (återfinns i kapitel 22: ”The Unexpected Task”) börjar med att han jämför det med att besegra en drake, något som han gjort i ett tidigare kapitel, och kommer fram till att han hellre skulle göra detta igen än ställas inför att bjuda en tjej på dansen. Harry tycker också att det är störande att tjejerna går i ”flock”, och Ron föreslår att han ska fånga en med lasso för att få henne för sig själv. Detta tycker jag är en lite störande syn på ”raggande” (eller vad man nu ska kalla det). Dock kan jag förstå att känslan dyker upp, och att Harry jämför själva rädslan inför att bjuda ut någon med rädslan han upplevde när han skulle överlista en drake. Däremot tycker jag det ser illa ut att jämföra tjejer med djur, även om Rons lassokommentar naturligtvis är skämtsamt menad.

Harry upptäcker också hur många tjejer det plötsligt verkar finnas på skolan – vilket väl till viss del kan förklara bristen på kvinnliga karaktärer i de två första böckerna, om man vill läsa välvilligt. Vad gör tjejerna som Harry upptäcker då? Jo, de fnittrar och viskar, skriker av skratt när pojkarna går förbi, och diskuterar engagerat vilka kläder de ska ha på sig på balen. Ja, för det är ju det enda tjejer ägnar sig åt. Dåligt av Rowling, då hon ju varit tonårstjej själv och, med tanke på hur hon beskriver Hermione, förmodligen hade andra intressen än kläder och killar. Här är det också obehagligt hur Harry och läsaren förväntas se Hermione som en ”speciell” tjej, som inte är som de andra tjejerna, som har vettiga intressen istället för fåniga och som umgås med killar och inte ”flockar” av andra tjejer.

Harry vill bjuda ut Cho Chang. Hon beskrivs som ett år äldre, väldigt söt och en duktig quidditchspelare. Bra beskrivning tycker jag, inte könsstereotyp. Däremot minns jag Cho som en väldigt tråkig och platt karaktär när man väl får träffa henne i böckerna.

Ron tror att det kommer bli lätt för Harry att bjuda ut vilken tjej som helst eftersom han har besegrat en drake och han visar sig ha rätt i att tjejerna vill ha Harry. Harry blir utbjuden av flera tjejer, som han dock tackar nej till. Den första på grund av ren chock, den andra för att hon var för ung (?), och den tredje för att hon var lång och såg arg ut. (”She was a foot taller than me. Imagine what I’d look like trying to dance with her.”) Harry reflekterar över huruvida någon av tjejerna ens hade frågat honom om han inte varit med i trekampen, och om detta skulle störa honom ifall Cho hade frågat honom. Här har vi ju den där bilden av att kvinnor är ett ”pris” som män kan kämpa sig till, och att kvinnor bara är intresserade av framgångsrika män. Dock kul att tjejerna frågar Harry vilket ju är ett ”brott” mot könsrollerna. Däremot beskrivs inte dessa tjejer i överdrivet positiva ordalag.

Som helhet kan jag väl säga att det mesta av detta speglar någon slags verklighet, i och med att det finns mönster och strukturer som Rowling tar upp här. Men jag tycker det är lite trist att spä på grejen med att killar bara ser tjejer som ytliga och fnittriga. Det är något jag själv inte känner igen mig i, inte för att jag nånsin varit tonårskille såklart, men jag upplevde inte att killarna såg mig så när jag var 14 och hade en hel del killkompisar. Men det är klart, jag kanske var Hermione.

 

Etiketter: , , , ,

Divination med professor Trelawney

SPOILERS FÖR HARRY POTTER-SERIEN

Har läst ca halva Prisoner of Azkaban och jag hade rätt. Det är nu magin (lol) börjar! Det börjar bli på allvar, storylines som kommer hålla i sig i resten av serien tar sin början och saker börjar te sig en aning mindre svartvita. Även i genusväg har Rowling verkat börja tänka till lite, för nu har hon börjat introducera fler kvinnliga karaktärer. Som jag redan skrivit dyker Vernons syster Marge upp i början av boken (visserligen en one-shot vad jag minns, men de flesta sådana hittills har ju varit män så), professor Trelawney får mycket utrymme, och faktiskt har även tjejerna i Harrys klass ibland små repliker.

En vanlig scen i en (tidig) Harry Potter-bok ser ut ungefär såhär: Harry och Ron pratar om nåt. Snape blir arg. Hermione räcker upp handen och säger något besserwissrigt. Neville klantar sig. Malfoy är skadeglad. Crabbe och Goyle backar upp honom. Seamus eller Dean backar upp Gryffindor. Det är liksom bara manliga personer (och Hermione) som gör och säger saker, hela tiden. Därför var det kul att läsa om spådomskonst (divination), därför att ämnet inte bara har en kvinnlig lärare, utan här tar sig även kvinnliga elever ton. Lavender Brown, Parvati Patil, Hermione och professor Trelawney interagerar kring ämnet. Även professor McGonagall uttalar sig om saken.

Spådomskonst framställs som ovetenskapligt (i magivärlden, lol!) och oseriöst och professor Trelawney är, för att använda ett uttryck min mamma gillar, fnoskig i Harrys, Hermiones, Rons, professor McGonagalls och J.K. Rowlings ögon. (Även om Harry och Ron inte riktigt vet vad de ska tro.) Lavender och Parvati framställs som fåniga och överdrivet känslomässiga medan Hermione och McGonagall är förnuftets röster. Det är kul att alla dessa kvinnliga rollkaraktärer får vara med och tycka saker om detta, även om det är lite trist att ämnet är just ett typiskt ”ovetenskapligt känslomässigt crap som fruntimmer gillar” och att Hermione är en sån tjej som killar skulle kunna säga ”du, det är så skönt att umgås med dig, för du känns liksom inte som en tjej!” till.

Annars är ju de viktigaste karaktärerna fortfarande män. Tänker framför allt på Lupin och Sirius Black som presenteras i denna bok. Sen vill jag visserligen minnas att Trelawney får en viss form av upprättelse längre fram i böckerna (boken?), men hon är ju fortfarande inte speciellt framträdande som karaktär relaterad till Harry Potter, även om det var hon som förutspådde att Voldemort skulle besegras, vilket gör henne viktig handlingsmässigt.

 

Etiketter: , , , ,

Adjektiv och genderswap

Jag har börjat med bok tre i Harry Potter-serien nu, och mycket riktigt känns den redan som en lite bättre bok än de två föregående. Jag börjar lite lätt med genusanalys redan efter ett par kapitel.

SPOILERS FÖR HARRY POTTER AND THE PRISONER OF AZKABAN!

Adjektiv som används för att beskriva män/pojkar i kapitel 1 och 2 (det är inte alla. Till exempel har jag tagit bort alla adjektiv Marge beskriver Harry med eftersom de inte känns representativa för författarens/Harrys/trollkarlsvärldens åsikter eller vad vi läsare ska tycka):

Unusual, small, skinny, keen [to avoid trouble], lucky [to be alive], good [at quidditch], glad, white-faced, furious, miserable, untidy, frightened, large, beefy, worried, feared, tall, balding, tall, gangling, not too happy, smug, pleased, armed, extremely dangerous, no good, filthy.

”No good” och ”filthy” används av Vernon för att beskriva Sirius Black. Det är lite roligt, för det är som att läsarens (i alla fall min) ryggmärgsreflex säger: vänta lite nu. Ogillar Vernon honom? Då måste han vara en trevlig prick, egentligen! Och det visar sig ju faktiskt stämma.

Adjektiv som används för att beskriva kvinnor/flickor:

Weird, cleverest, plump, little, jealous, bony, horse-faced, nosiest, large, beefy, purple-faced.

De sista tre beskriver Aunt Marge, Vernons syster, som är en kopia av Vernon fast utan det nojiga draget (vilken väl kan bero på att hon inte har något att noja över då hon inte känner till trollkarlsvärlden). Aunt Marge är en ganska skoj rollfigur i just läsa-Harry-Potter-med-genusglasögon-sammanhang, för hon är vad som skulle hända om Vernon varit kvinna. (Ni vet, man kan ju testa att byta kön på en rollfigur för att testa om det skulle funka, och sedan dra slutsatser därifrån.) Och vi ser ju att det funkar!

Apropå genderswap, jag är väl den sista att länka till detta, men jag gör det ändå för jag tycker det är helt fantastiskt. En finsk tjej som heter Maaria (tror jag) har på sin Tumblr ritat fan art på hur det skulle se ut om de olika karaktärerna i Harry Potter var av motsatt kön.

Jag älskar hur kill-Hermione framstår som värsta dryga hipsterkillen, och tjej-Ron är värsta not-a-care-in-the-world-tjejen. Draco Malfoy som tjej är också helt fantastisk. För att inte tala om Hagrid! Och Snape! Ni MÅSTE kolla.

 

Etiketter: , , ,

Harry Potter and the Chamber of Secrets

SPOILERS FÖR HARRY POTTER AND THE CHAMBER OF SECRETS!

Jag fortsätter min genusläsning av Harry Potter. Innan jag börjar skriva om Harry Potter and the Chamber of Secrets ska jag erkänna att jag tycker att detta är den svagaste boken i serien. När jag säger till folk att jag gillar Harry Potter så brukar jag påpeka att det är vid tredje boken/filmen som det börjar bli riktigt bra, för ibland har de kanske bara sett (oftast sett, ibland läst) ettan och tvåan och sedan tröttnat. Jag förstår varför, för första och andra delen av Harry Potter är utpräglade barnböcker och inte jätteintressanta för vuxna läsare. Men första boken har ändå poängen att den introducerar oss för Harry, trollkarlsvärlden, Hogwarts osv. Vi får veta backstoryn och vi får se magi genom Harry Potters ögon för första gången. Spännande! Men del två är ganska mycket av en upprepning av ett vinnande koncept. Dursleys är störiga, Rons familj är mysiga, lärarna är stränga/elaka/mysko, Draco och Harry är fiender, Dumbledore är random, mystiska saker händer på Hogwarts, man misstänker någon och så är det nån annan, Harry, Ron och Hermione löser gåtan, Harry besegrar Voldemort, y’all know the deal. Och genusmässigt är den ganska samma-lika-också (som vi i teckenspråksvärlden brukar säga).

Vi har några framträdande kvinnliga karaktärer. Hermione har en större roll i denna bok än den förra eftersom hon nu är vän med Harry och Ron. Här har hon ju blivit en av huvudpersonerna. Hennes roll är som i förra boken: hon är supersmart och överambitiös, och läser en massa böcker och är duktig i skolan och gör research för att kunna lösa Mysteriet™ som händer på Hogwarts (i denna bok är det ett farligt monster som ränner runt på skolan och förstenar folk). I den här boken har hon också fått den kvinnliga egenskapen att svärma för en ”charmig” lärare. (Dock att jag har extremt svårt att föreställa mig Hermione falla för en sån smörig typ, men hon är ju 12 så hon är väl ursäktad.) Mrs Weasley, Rons mamma alltså, får också vara med lite mer i den här boken, till min stora glädje. Hon är yvig, inte rädd att säga vad hon tycker och väldigt typiskt moderlig. Rolig att läsa om. Ginny har en väldigt liten, dock viktig, roll i denna historia (som plot device, suck). Hon har inte mer än en eller två repliker, men hon beskrivs som förälskad i Harry, generad, blyg och rädd under bokens gång. Vi får också träffa vårt första kvinnliga spöke, Moaning Myrtle.

Tycker alltså att alla framträdande kvinnliga karaktärer är ganska stereotypa. Stör mig dock inte på Hermione eller Mrs Weasley eftersom de ändå känns som givande och genuint utarbetade karaktärer. Ginny däremot är hemsk i denna bok. Med tanke på hennes stora betydelse för plotten tycker jag hon borde ha fått ganska mycket mer utrymme och fler repliker. Jag kan förstå poängen med att Harry inte lägger märke till henne för att hon är en liten blyg tjej och sedan visar hon sig ha stor betydelse och om han bara hade lagt märke mer till henne skulle han ha löst problemet tidigare, man ska inte underskatta småtjejer osv, men jag tror inte 12-åringarna som läser boken förstår den poängen (och speciellt inte om man inte läser resterande böcker!). Jag hade ärligt talat gärna läst hela den här boken ur Ginnys perspektiv. Det kunde ha blivit en riktigt bra barnthriller! Eller med vartannat kapitel Ginny/Harry som i t.ex. Dash & Lilys utmaningsbok av Rachel Cohn och David Levithan (läs gärna!).

Manliga karaktärer finns det gott om som vanligt. Vi introduceras för Dobby (en house elf, den enda i sitt slag vi får höra om. Av hankön), Lucious Malfoy (Dracos pappa, en ondskefull ”före detta” Voldemortanhängare), Gilderoy Lockhart (en mycket skrytsam och tvålfager man), Colin Creevey (en fanboy till Harry), Cornelius Fudge (trolldomsministern), Aragog (en otäck jävla jättespindel av hankön) och Tom Dolder (Voldemort i unga år).

Ron och Harry är busiga och tar bilen till skolan när de missar Hogwartsexpressen. Jag tycker det känns extremt symptomatiskt att Hermione inte är med här (hon hade stoppat dem på en gång). Sedan blir de utskällda av lärarna, men får cred av Seamus, Dean och Neville. Boys will be boys osv.

Stör mig också på att Hermione, efter att ha varit übersmart och listat ut en massa saker och gjort research och sånt blir oskadliggjord precis innan det riktiga äventyret börjar inte mindre än TVÅ gånger under bokens lopp. När de ska infiltrera Slytherin råkar hon förvandlas till en katt istället för en Slytherintjej (Millicent Bulstrode) och Ron/Crabbe och Harry/Goyle får själva konfrontera Draco. Och så blir hon förstenad av basilisken strax innan det blir action av. Det kunde väl ha varit Ron åtminstone EN av gångerna? Är det för mycket begärt?

När jag skrev om första boken kommenterade Hanna att hon gillade att Rowling inte försöker framställa magivärlden som jämställd utan att den är realistisk i och därmed innehåller till exempel sexism och diskriminering av kvinnor. Nu tror i och för sig inte jag heller att hon försöker visa upp en helt jämställd värld, men nog ska den väl föreställa bättre än den ”vanliga världen” i och med att Dursleys framställs som så otroligt stereotypa i jämförelse? Dessutom, för att det ska vara en realistisk skildring som man ska uppleva som negativ (för jag antar att kvinnodiskriminering och sexism ses som negativt av författaren) så måste den också i någon mån beskrivas på ett negativt sätt. Harry kanske inte tänker så mycket på ojämställdhet, men det känns som att till exempel Hermione, Mrs Weasley, Dumbledore eller Professor McGonagall skulle kunna uttala någon form av kommentar angående könsroller, eller något annat av det som är negativt i genusbemärkelse. Folk reagerar ju negativt på rasism: Ron försöker förhäxa Draco när han kallar Hermione ”mudblood”, och Hagrid blir också upprörd. Harry har en gång i boken något som skulle kunna vara en tanke om bristande jämställdhet, han konstaterar att ”there were no girls on the Slytherin [Quidditch] team”. Men det är det enda jag hittar.

Nu är jag sugen på att läsa bok tre, för av vad jag minns är det nu det börjar bli intressant på riktigt. Vi ses på andra sidan Azkaban!

 

Etiketter: , ,

Harry Potter and the Philosopher’s Stone – pojkar, män och en och annan drake

Jag började ju en genusläsning på Harry Potter and the Philosopher’s Stone men vi hann bara gå igenom tre kapitel innan bloggutmaningen tyvärr lades på is. (Min genomgång av kapitel 1, 2 och 3 finns här.) Jag har iallafall läst hela första boken nu med genusglasögonen på, så även om utmaningen kanske drar igång igen framöver så tänkte jag ändå skriva ett sammanfattande inlägg om hela boken ur genusperspektiv.

SPOILERS FÖR HARRY POTTER AND THE PHILOSOPHER’S STONE! – läs på egen risk

Första Harry Potter-boken är en ganska grabbig och extremt manscentrerad historia får jag tyvärr lov att säga. De allra flesta viktiga personerna i böckerna är män eller pojkar och det är de som driver historien framåt. Det finns två kvinnliga karaktärer i böckerna som jag tycker är framträdande, och det är Hermione och professor McGonagall. Det kan man jämföra med den långa lista av viktiga manliga karaktärer som finns i böckerna: Harry, Ron, Draco Malfoy, Dumbledore, Snape, Hagrid, Voldemort, Quirrell och Neville. Kanske bör man även räkna med Dursleys, vilket i så fall ger männen ännu större försprång. Boken klarar inte Bechdeltestet.

Boken har 17 kapitel, varav 5 har titlar som refererar till en person. Samtliga syftar på män/pojkar. ”The boy who lived” (Harry), ”The keeper of the keys” (Hagrid), ”The potions master” (Snape), ”Nicolas Flamel”, ”The man with two faces” (Quirrel/Voldemort). Samtliga goblins som presenteras är män, detta gäller även samtliga spöken och kentaurer.

Bland eleverna är det Harry själv, Ron, Hermione, Neville, Seamus, Draco Malfoy, Fred, George, Percy, och Oliver Wood som gör saker/har repliker i boken. Det är 9 killar och 1 tjej. Det kan komma någon enstaka replik från Parvati Patil, Lavender Brown, Pansy Parkinson eller Angelina Johnson men det är mycket sällan och   bara som stickrepliker till pojkarna eller möjligtvis något de råkar höra av misstag. Deras roller är mindre än Crabbeochgoyles. Angelina Johnsons enda (?) replik i hela boken är när Oliver Wood, kapten för quidditchlaget, ska ha ett peptalk och inleder med ”OK, men”, och Angelina kontrar med ”…and women”. Hon är bokstavligen ett kvinnligt alibi. Och även om quidditchlaget faktiskt har två tjejer till, Katie Bell (senare känd som plot device i bok 6) och Alicia Spinnet (inte känd), så centreras allt som handlar om quidditch kring Harry, Oliver, Fred och George.

Bland skolans personal är representationen något mer jämställd. Rektorn är förstås en man, Dumbledore, men sedan har vi professor McGonagall (transfiguration), professor Sprout (herbology), madam Hooch (lärare i kvastflygning, vilket är coolt eftersom quidditchen är mansdominerad), madam Pomfrey (skolsköterska) och madam Pince (bibliotekarie) som är kvinnor. Professor Snape (potions), professor Quirrell (defense against the dark arts), professor Flitwich (charms), professor Binns (history of magic), Filch (vaktmästare) och Hagrid (…också typ vaktmästare?) är män. 7-5 till männen.

Vi vet ju att Hermione är en av huvudpersonerna i kommande böcker, men hon har förvånande lite utrymme i första boken. Hon presenteras som en jobbig plugghäst i början och fortsätter vara det fram till kapitel 10, där hon istället får rollen av Damsel in Distress™, och blir räddad från ett troll av Ron och Harry. På sidan 132 blir de vänner med varandra! Sedan hjälper Hermione pojkarna med deras skolarbete, tjatar på dem att plugga mer och förmanar dem att de inte får springa runt i skolan på nätterna eftersom det är emot reglerna. Duktig flicka, mamma, you name it. Men till slut lär hon sig att man måste bryta mot reglerna ibland, och hon, Harry och Ron är alla lika drivande och nödvändiga för klara av det stora äventyret i slutet av boken. Men även om hon är Smurfette i dessa tidiga böcker så är hon varken Den Tjejiga Tjejen eller Den Astuffa Bruden Som Är Coolare Än Männen utan bara Hermione helt enkelt. Hon har sin egen personlighet.

Jag tror faktiskt att Rowling försökte göra en bok som skulle passa både pojkar och flickor, och jag tror också hon försökte att beskriva trollkarlsvärlden som väldigt jämställd. Tyvärr tror jag inte hon tänkte till ordentligt. Som exempel betonar hon att quidditchlaget har kvinnliga medlemmar, men det är bara pojkarna som beskrivs och när Harry går förbi en kvastaffär är det en grupp pojkar som dreglar över den nya Nimbus 2000. Och som sagt alla extremt många manliga huvud- och bifigurer. Ron och Hermione ska vara lika värda sidekicks till Harry, men när Ron får känslosvall slår han ner Malfoy, medan Hermione både gråter och kramas när hon hamnar i affekt vid olika tillfällen. Ron har en massa intressanta äldre bröder (en prefekt, en som jobbar med drakar, två skolans clowner) och en lillasyster, vars enda karaktärsdrag (än så länge) är att hon är Harrys fangirl. Det finns dock några få roliga exempel på könskonträra saker i boken. Hagrid stickar, till exempel, och tar hand om små söta djur och gråter. Alla män (och kvinnor) går omkring i ”klänning” (robes).

Jag kan i övrigt konstatera att boken för det mesta är välskriven och spännande, dock känns vissa delar snabbt överstökade, nästan lite refererade, vilket får mig att undra om boken kanske egentligen skulle varit längre, som de senare böckerna. Men jag ser fram emot de delar som kommer, och längtar efter att få se övergången. För jag vet ju att det dyker upp fler kvinnliga kick-ass-karaktärer i dem och det ska bli kul att se om även resten av genusperspektivet kommer fram i skrivandet.

 

Etiketter: , ,

Om Harry Potter var en Hollywoodproduktion

Har precis läst ut Harry Potter and the Philosopher’s Stone. Återkommer med fler tankar, men vill dela med mig av denna jämförelse först.

British:

American:

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 mars 2012 i Läsning

 

Etiketter: , , ,