RSS

Etikettarkiv: högstadiet

Ett luciainlägg

Ja, snart är det Lucia och då får man luciadebattera igen! Yay!

Lucia måste vara den känsligaste högtiden på hela det svenska året. Det finns så mycket som kan bli fel, så mycket att debattera, så många perspektiv att anlägga.

Jag har ju redan tidigare skrivit om Daniel som var Lucia på mitt gymnasium i för sisådär 10 år sedan. I år pratar kloka femteklassare om problemet med fördomsfulla vuxna som inte vill låta pojkar vara Lucia här. Fina barn! Tycker det är intressant att så många vuxna vill stoppa genusperspektiv på saker på grund av att barn skulle bli ”förvirrade”, när barnen själva så många gånger ser genusperspektivet helt naturligt.

I år har det också pratats om barn som inte får vara pepparkaksgubbar i olika luciatåg, oklart varför. Jag har fått uppfattningen att det inte har handlat om någon slags missriktad antirasism, som vissa vill göra gällande, utan snarare om att lärarna på skolorna har haft åsikter om vad som ”passar” i ett luciatåg (tydligen: Lucia, tärnor, stjärngossar och tomtar) och vad som inte ”passar” (allt annat). Men visst kan pepparkakssången tolkas rasistiskt om man vill (bruna gubbar från ett annat land), och om barn har använt den som rasistiskt tillmäle till andra barn förstår jag att lärarna inte vill ha med den. Jag har läst flera som har skrivit om sina uppväxter där de blivit tvingade att spela någon speciell roll på grund av ett visst utseende (brunhåriga tjejen fick inte vara Lucia eller tärna, mörkhyade barn måste vara pepparkaksgubbar). Men jag har också en vän som har lite mörkare hy än de flesta andra svenskar har, och som inte fick vara pepparkaksgubbe trots att han ville när han var liten.

Oavsett vilket håll det här slår över åt blir det ju fel, och det finns faktiskt ett enkelt sätt att lösa det hela: fråga barnen vad de vill klä ut sig till, och låt dem sedan göra det. Eventuell mobbning som då kan uppstå hanteras förstås som vilken annan mobbning som helst. Det är inte offrens ansvar att anpassa sig. Det är konstigt hur vuxna människor kan ha så bestämda åsikter om vad barn klär ut sig till i ett luciatåg.

Men visst, det är inte så lätt. Själv har jag faktiskt haft hand om ett högstadieluciatåg en gång, då jag var typ 22 och jobbade som outbildad musiklärare. Så här i efterhand kan jag känna att det finns väldigt mycket jag hade kunnat göra annorlunda. Luciatåget bestod av en stor grupp tjejer och två killar. Killarna hoppade av efter ett tag. Det fanns säkert en del jag hade kunnat göra för att de skulle stannat kvar, vilket jag verkligen hade velat. Jag var också väldigt sugen på ett ”cleant” luciatåg med bara Lucia och tärnor (av vilket kön som helst), eftersom jag var lite kultursnobb på den tiden och inspirerades av musikgymnasiets luciatåg. Så jag propagerade ganska mycket för det med eleverna och de sa väl typ ”okej”.

Men efter att lucian blivit vald var det tre tjejer som inte blivit valda som bestämde sig för att de ville vara tomtar. Och ja, jag var inte jätteförtjust i idén, men tog förstås mitt förnuft till fånga och vi bestämde att det gick bra. Men det här var jätteluriga (och roliga) tjejer, nu när de inte fick vara Lucia och stoltsera med det (jag vet inte hur de hade gjort om någon av dem blivit vald, delat på kronan?) så skulle de förstås vara anti och snygga på det sättet istället (något jag förstås blev helt på det klara med eftersom det är så jag alltid har jobbat – får man inte vara med på insidan, bli outsider). Så det visade sig att deras tomteoutfits var typ korta, urringade babydollklänningar och liknande. Som 22-årig tjej tog jag detta med jämnmod, jag vet att man vill vara sexig när man är 14 och jag tycker det är helt okej att vilja, men andra lärare och någons föräldrar blev upprörda och sa åt mig att säga till dem att det var sedesam klädsel som gällde. Täckta axlar, knälång kjol, svarta leggings. ”Jaja, visst”, sa de, och sedan kom de förstås på luciamorgonen och hade ”glömt” leggingsarna hemma. Sen puffade de upp brösten och glittersminkade sig och var jättefina med vita sjalar över axlarna – tills vi började tåga. Vilket jag förstås förstod, så jag gick bak till dem och beordrade dem att plocka upp sina sjalar som de slängt av sig bakom nån skåpslänga. Listiga varelser det där. Tyckte dock hela grejen var sjukt rolig, så var tvungen att credda de något förvånade flickorna efteråt för deras försök. (Nej, lärare måste inte alltid hålla ihop.)

Men mitt bästa tips till den som anordnar luciatåg med levande ljus är – se till att bjuda hela sällskapet på frukost på morgonen innan det är dags. Det kan förhindra många svimningsolyckor.

Annonser
 
1 kommentar

Publicerat av på 09 december 2012 i Allmänt

 

Etiketter: , , , , ,

That’s what you are! Believe! I’m gonna have myself a ball! And I don’t care! If you don’t like! How I act when I’m on top of your wife!

8. En sång som du kan hela texten till

Här måste jag välja något som är tillräckligt gammalt för att vara från den tiden då jag köpte en skiva i taget och lyssnade sönder den, innan det fanns obegränsad tillgång till musik via internet och innan jag hade tillräckligt med pengar för att köpa ett gäng skivor i taget. När jag var 14 hade jag sparat ihop tillräckligt av min månadspeng för att på vinst och förlust beställa Backyard Babies senaste alster Total 13 från Ginza. Jag hade hört att de skulle vara bra, men inte egentligen hört nån låt från skivan. Vi gick ihop ett helt gäng och beställde JÄTTEMYCKET skivor så att vi skulle få gratis frakt. (Jag har blivit tvungen att omvärdera ”jättemycket” i det här sammanhanget sedan jag träffade Benjamin som kommer upp till fraktfrittgränsen varenda gång han beställer skivor. Typ.)

Iallafall var skivan något av det bästa jag hört, och jag lyssnade på den en miljon gånger, köpte även deras första skiva Diesel & Power som blev lika sönderspelad. Till skillnad från nästan alla andra skivor som jag nördat så mycket älskar jag båda de här skivorna fortfarande och lyckas aldrig tröttna. Men jag lyssnar inte lika ofta nuförtiden, förstås.

Jag minns kanske fem år senare när jag, Patsy (som köpte Total 13 i samma Ginzapaket som jag, vill jag minnas) och Benjamin hängde på ett gäng random killar på efterfest i deras replokal och någon satte på den här plattan. Och jag, Patsy och Benjamin skrålade med i varenda jävla textrad från ONE GOT DOWN THREE TO GO till IT’S GONNA TAKE SOME TIME TILL MY ANGEL SINGS. Underbart.

”Hiten” från skivan, Look at you:

Hela skivan på Spotify.

Kan som en parentes nämna att jag knappt kan en enda hel Green Day-text utantill, trots att de är mitt favoritband (förutom Basket Case, men den nördade jag ju när den kom). Orsak? Jag nördar inte lika mycket nuförtiden. Eller för att Billie Joe sjunger så jävla otydligt. Förmodligen en kombination.

 
1 kommentar

Publicerat av på 11 maj 2011 i Musik

 

Etiketter: , ,

If you have to go, I will get by

5. En låt som påminner dig om någon

När jag gick i högstadiet var jag jättejättekär i en kille, sådär högstadiekär ni vet. Han var min första pojkvän. Vi var ihop ett halvt, underbart sommarlov, sedan träffade han en annan tjej och gjorde slut med mig. När skolan sedan började igen hade jag en av de svarta perioderna i mitt liv. Jag var fortfarande kär och han var otroligt manipulativ. Ena dagen var han världens snällaste och gulligaste och hintade lite om att det kanske inte var så himla bra mellan honom och hans tjej trots allt, för att nästa dag inte ens prata med mig, bli sur när jag försökte prata med honom osv. Allt det här var såklart asjävlajobbigt för mig. Han gick dessutom i min klass så jag hade aldrig tid att glömma bort honom. Under en period på höstterminen hade vi prao, då tjejerna hade prao 2 veckor, sedan killarna 2 veckor och sedan var det höstlov – vilket innebär att vi inte sågs på 5 veckor. Det var perfekt – jag hann bli ihop med en annan kille till och med! Men sen var ju Han tillbaka, och med honom saknaden, bekräftelselängtan och de trånande blickarna från mig och de halva löftena varvat med elakheterna från honom.

Allt blev bara värre och värre och en helg i mars hade jag hängt med min kompis Patsy dygnet runt (som vi brukade på den tiden). Hela helgen hade vi tillbringat med att snacka skit om Honom – hur jävla dum i huvudet han var, hur dum i huvudet hans tjej säkert var (vi hade ju inte träffat henne, men, HALLÅ!), hur vi hoppades slippa honom osv. På måndagsmorgonen pratade jag med en annan kompis på bussen och hävde ur mig: ”Alltså, jag är så jävla trött på honom, hoppas han DÖR!…eller…inte dör, men hoppas han flyttar skitlångt bort så jag aldrig mer behöver se honom!” (Kom ihåg min lilla brasklapp där innan ni läser vidare.) Jag kom in i klassrummet, svenska var det, och eftersom jag alltid noterade var Han befann sig märkte jag direkt att han inte var där. Skönt, tyckte jag. Men något var lurt med den här lektionen, för uppradade i klassrummet stod inte bara vår svenskalärare, utan även båda våra klassföreståndare, kuratorn och rektorn. Stämningen var riktigt obehaglig medan vi troppade in. Först trodde vi att de skulle typ ta oss i örat för att vi hade skolkat för mycket eller nåt, men när vår mycket bistre och stenhårde klassföreståndare tog till orda, pratade om hur tiden går så fort, och till slut inte kunde hålla tårarna tillbaka, förstod vi. Alla började se sig om i klassrummet, försöka hitta vem som saknades. Det var ett par personer som inte var där, men jag förstod direkt vem det handlade om (kanske för att vår andra, mer empatiska klassföreståndare som mycket väl visste hur läget såg ut mellan mig och Honom, hade tittat mig rakt i ögonen under hela det lilla talet, eller kanske på instinkt).

Han hade dött under helgen. Bara sådär, av ett hjärtfel som ingen visste att han hade haft (han hade haft det när han var liten, men det var ett sånt som ”växte bort”, och ingen av oss visste om det). Och jag kunde inte, och kan ärligt idag fortfarande inte säga, att jag blev ledsen över det. Det var bara som att en sten lyftes från mitt bröst. Jo, självklart mådde jag jättedåligt för andras skull – hans föräldrar, hans bror, hans vänner, hans flickvän som sov bredvid honom när han dog. Men jag själv påverkades mest på så sätt att jag började fundera på döden, och många år senare fortfarande var livrädd för att dö av hjärtfel. Eller dö överhuvudtaget.

Under min grubblarperiod lyssnade jag jättemycket på Adore med Smashing Pumpkins, som hade kommit strax innan. Den handlar ju också om döden, avslut och allmänt sönderfall så det passade mitt humör. Speciellt den här låten, som Billy Corgans skrev till sin mamma när hon dött i cancer:

 
1 kommentar

Publicerat av på 26 april 2011 i Allmänt, Musik

 

Etiketter: , , ,

Om riktiga vänner och andra

När jag gick i skolan var jag inte särskilt populär. Det är klart att det hade varit kul att vara det, men största delen av tiden mådde jag ändå ganska bra. Jag hade mina kompisar och vi var töntgänget, so what? Vi hade för jävla kul ändå! Visst, ibland var det jobbigare än annars och speciellt jobbigt var det i sjuan, eftersom de flesta av mina kompisar var yngre och kvar på förra skolan, och jag inte hade hunnit hitta nya vänner än. Men i åttan tog jag till mig hela grejen på allvar och blev en outsider istället för en tönt, och trivdes bra med den rollen.

Det fanns ju populära tjejer i högstadiet också. Såna som jag inte var kompis med och inte tyckte speciellt mycket om, men jag hade inte direkt några konflikter med dem. Såhär i efterhand har jag förstått att många av dem förmodligen hade det väldigt jobbigt med olika saker och att det var därför de betedde sig som de gjorde. Själv var jag så bekväm i min roll som annorlunda att jag inte kände att jag direkt ville förändra mig för att kunna vara som de (eller så insåg jag kanske att det var omöjligt och lät det vara). Men jag hade en annan kompis (vi kan kalla henne Emelie), som också tillhörde de mindre populära och som jag tror inte fann sig i det lika väl som jag gjorde. Eller jag vet inte riktigt vad hennes motiv var, men iallafall så var hon kompis med en av de populärare tjejerna, som vi kan kalla Sara. De var gamla kompisar sen mellanstadiet, landsbygdsskolan, innan vi kom till det coola, tuffa högstadiet inne i stan (Finspång). Tidigare hade det ju gått att beblanda sig med varann lite hur som helst, vi var ju inte så många så blev man osams med bästisen var man ju tvungen att söka sig till andra ”gäng”, och de två hade då blivit vänner på något sätt. Och de var verkligen kompisar på riktigt, iallafall som det såg ut. De ”var” ofta med varandra, som vi sa på mellanstadiet, efter att det hade blivit ocoolt att ”leka”.

Men när vi började sjuan så visade ju Sara sina rätta färger naturligtvis, då var inte Emelie så rolig att vara med längre, eller förresten, hon kanske var jätterolig att vara med, men det var fan inte coolt. Och coolt betydde mycket för Sara. Hon började hänga med de tuffare på skolan, åttor och nior, som rökte och drack och gick på fester och hade sex och annat som var väldigt tufft för oss 13-åringar. Och då fanns det inte plats för töntar längre. Eller jo, visst, de kunde umgås. Men om Saras riktiga kompisar kom, då fick Emelie gå hem. Om Sara hade den minsta aning om att hennes coola kompisar skulle dyka upp, fick inte Emelie komma dit. En gång åkte de på semester ihop en vecka med Saras familj, men Emelie fick inte prata om det högt i skolan. Och gud förbjude att Emelie fick följa med på någon fest! Det gick till och med så långt, att när Sara pratade i telefon med en killkompis som gick på skolan, fick Emelie hitta på ett täcknamn och en fejkad bakgrund när hon också ville prata med honom. Så att han inte skulle fatta att det var hon, tönten på skolan. För hur skulle det se ut om Sara umgicks med någon sådan?

Jag måste naturligtvis tillägga att jag egentligen inte vet något om deras motiv. Kanske var Emelie bara jävligt tråkig att umgås med, men dög när inget bättre fanns? Kanske var hon jätterolig att umgås med men inte tillräckligt cool. Kanske tyckte Emelie att Sara var trevlig, men inte hennes kompisar? Eller så hade Emelie så få kompisar att hon tog allt hon kunde få. Hur det gick med deras vänskap sedan minns jag inte riktigt, och det är kanske inte så intressant heller. Högstadiebästisar håller väl sällan längre än till gymnasiet. Men den här historien har legat och gnagt i bakhuvudet på mig ett tag. För det känns lite jobbigt när folk börjar bygga A- och B-lag av sina vänner. Ska man nöja sig med en plats i B-laget?

 
5 kommentarer

Publicerat av på 09 januari 2011 i Allmänt

 

Etiketter: ,

Sweet sixteen, -ish

För er som inte vet så fick jag mina föräldrars gamla bil i födelsedagspresent häromveckan och det var verkligen välbehövligt nu när jag har gått och blivit frilanstolk. Den har kört över 70 mil på en dryg vecka! En rolig sak med den är att den har en kassettbandspelare (däremot ingen CD-spelare), så nu får jag chansen att lyssna på alla mina gamla blandband från slutet av 90-talet/början av 2000-talet. Så inte nog med att jag kände mig som en bortskämd amerikansk 16-åring när jag fick bilen, jag blir även 16 år i sinnet när jag kör den och återstiftar bekantskapen med band och artister som Bombshell Rocks, Anouk, Atari Teenage Riot, Liberator, The Business och lokala ”förmågor” som Guardians of Disharmony, Ful Dörrr och Trall-Råbert. Ah, ljuva ungdom.

Till exempel den här låten är bra om man vill komma lite fortare fram till Örebro:

 
1 kommentar

Publicerat av på 13 september 2010 i Allmänt, Musik

 

Etiketter: , , ,

The summer of ’98

Jag sitter just nu och lyssnar på ett blandband inspelat från radion sommaren ’98 (som etiketten så fint meddelar, tack för det, mitt 14-åriga jag!). En salig blandning av bra musik, daterad musik och WTF!?-musik som inte ens kan ha varit bra på den tiden. (Richard Marx? ”Det är mycket skit på radion”?!) Fast vissa låtar måste jag ju ha fattat redan då att det var pinsamt att gilla, vad sägs t ex om etiketteringen ”Dr Fulbay”? Men jag måste ju ha gillat det ändå eftersom jag spelade in den. För den intresserade kommer här låtlistan, komplett med missuppfattningar av namn, felstavningar och subtila kommentarer. Och jo, det är väldigt många låtar även för ett 90-minutersband. Det är nämligen inte hela låtar (bara ibland, när jag hade tur), utan som sagt inspelat från radion, slänga-sig-på-rec-knappen-style. Jag hade alltså alltid ett band i ena kassettdäcket som jag alltid var beredd att spela in på, och i det andra lyssnade jag på de färdiginspelade banden. Det ni, nittiotalister! Åttiotalister, en trip down memory lane, varsågoda:

A
Macarena =(
Two Princes – Spin Doctors
Teardrop – Massive Attack
I rather drink than talk – Sator
Enter Sandman – Metallica (mm)
It’s up to you – The Tuesdays
El Schorzo – Weezer
You gave your love to me softly – Weezer
Devotion – Weezer
Waterfalls – TLC
Now and Forever – Richard Marx
Inside – Stiltskin
Hand i hand – Magnus Uggla
Losing my religion – REM
Feel it – Tamperer feat. Mya
Fuel – Metallica
Vem ska jag tro på? – Tomas DiLeva
Innan sommaren tar slut – Pontus & Amerikanarna
As tears go by – Rolling Stones
747 – Kent

B

Kiss the Rain – Billie Myers
Beastie Boys
”Det blir en bra dag idag” – Jumper
Up Where We Belong – Joe Cocker/Jennifer Worms
All My Life – K-Ce & Jojo
Hand i hand – Magnus Uggla & Dogge Doggelito
Intergalactic – Beastie Boys
No Shelter – Rage Against the Machine
Yoga – Björk
Ghetto Superstar – Pras Michel feat. Maya & ODB
Mycket skit på radion – Daniel Jelldeus
All My Life – K-Ce & Jojo
Chain Reaction – Hurricane #1
Losing My Religion – REM
Ocean of Light
Anybody seen my baby? – Rolling Stones
Blåjeans – Kent
Pink – Aerosmith
Calcutta – Dr Fulbay
Concrete Playground – Jurassic 5

Man undrar ju hur jag kommer nostalgitrippa om ytterligare 12 år. Tänk om Spotify inte finns kvar, liksom. Vad händer då med mina dokumenterade playlists?

Edit: Efter att ha lyssnat igenom bandet kan jag meddela att jag har glömt skriva upp (eller inte kunde namnen på) Epic med Faith No More samt Kelly Watch the Stars med Air.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 12 juli 2010 i Musik

 

Etiketter: ,

And I feel like I just got home

Jag fick visst mitt önsketema i Musikfoto den här veckan, 90-tal alltså. Och nu när jag har fått det som jag nyligen nämnde att jag ”skulle kunna skriva spaltmeter om” (eller vad det nu var) så drabbas jag naturligtvis av beslutsångest när jag måste välja bara en låt. 90-talet var ju årtiondet jag växte upp och blev, well, inte MarySaintMary kanske men iallafall mig själv.

Jag började skolan 1990 (7 år var man ju på den tiden) och slutade nian 1999. Hann alltså inte bara gå igenom hela min grundskoletid, utan även börja gymnasiet under 1990-talet. Således gick jag i högstadiet i slutet av 90-talet och det var nog då jag präglades mest i min musiksmak, samt började förstå allt det där de sjunger om i popmusik.

Musikaliskt kan man väl säga att jag var ganska omedveten om ny musik under låg- och mellanstadiet. Det var mest Beatles och Gold 105 (den lokala radiokanalen som spelade enbart 50-och 60-talsmusik på den tiden). Men visst, en del samtida musik slank väl in från skoldiskona samt när jag någon enstaka gång lyssnade på hundrafyrakommasju-Megapol. Från de tidigare minns jag till exempel Basket Case (Green Day), Fading Like a Flower (Roxette) och Don’t Cry (Guns n’ Roses, som Rajson bloggar den här veckan). Jag var så imponerad över den sista långa tonen i den sistnämnda!

Det var väl i sexan jag började intressera mig för nyare musik och maniskt började följa Trackslistan och gärna också Singellistan och skriva ner listorna i en liten bok (jo, jag vet, Aspie som fan). Jag har fortfarande kvar böckerna, meningslöst kan man tycka eftersom alla listor ändå finns på internet. Men sån är jag! Av Tracks-lyssnandet blev det naturligtvis ännu mer P3, och det var ju mest rock/pop som gällde på den här tiden (iallafall som jag minns det). Så jag lyssnade på först och främst Gyllene Tider (som då precis hade släppt Halmstads Pärlor-samlingen med några nya låtar, i mitt tycke bland deras bästa: Kung av sand och Det är över nu), sedan tyckte jag att de var för töntiga såklart och började gilla Smashing Pumpkins, Oasis, The Verve, Skunk Anansie, Radiohead, Hole, Bloodhound Gang, Blur, Suede, No Doubt och så vidare.

Men även min förkärlek för det bitterljuva fick sitt i slutet av 90-talet. The Verve, som jag redan har nämnt, släppte sin totalt vemodiga och underbara Urban Hymns; Madonnas Ray of Light hade också många låtar att gråta och dansa samtidigt till. Hole släppte Celebrity Skin (kanske världens bästa platta) och sen fanns det ju låtar som He’s on the Phone (Saint Etienne), Not Forever (Popsicle) och Disco 2000 (Pulp).

Det är ju omöjligt att välja en låt, som ni förstår. Jag har därför gjort en 90-tals-playlist i Spotify med samtida musik som jag lyssnade på i högstadet. Men för er som ändå vill ha en låt, så drar jag väl till med den Natalie Imbruglia och Torn. Komplett med gitarrer (ja, i musiken alltså), 90-tals-frisyr, kläder och skor.

(I slutet på 90-talet kom även min metalperiod. Men den tar vi en annan gång.)

 
6 kommentarer

Publicerat av på 06 mars 2010 i Allmänt, Musik

 

Etiketter: , , , , , ,