RSS

Etikettarkiv: musik 2010

2010: Årets skiva

Det kommer förhoppningsvis inte som en överraskning för någon att jag anser att Danger Days: The True Lives of the Fabulous Killjoys av My Chemical Romance är det bästa som gavs ut 2010. Jag råkade ju lova att jag skulle skriva mer om det, så här kommer det. Här kan du lyssna på skivan på Spotify under läsningen!

Danger Days är ett konceptalbum om det någonsin har funnits ett sådant. Runt skivan finns en hel värld uppbyggd. Den utspelar sig i Kalifornien 2019 där världen står under övervakning av Better Living Industries (BLind) och My Chemical Romance är Killjoys, rebeller, ute i öknen för att bekämpa de onda krafterna med rayguns, färgglada kläder och allmän fabulousness. De har alter egon, såsom ”Party Poison” och ”Fun Ghoul”, vilket förstås har fått hardcorefansen att skapa sig egna Killjoy-identiteter och namn. Åh, som jag önskar att jag varit 15 när den här skivan kom!

The Killjoys, från vänster Jet Star, Kobra Kid, Fun Ghoul och Party Poison.

Själva albumet innehåller 15 spår varav 12 är låtar och 3 är radiosändningar från Dr. Death Defying, ännu en av de fiktiva karaktärerna i den här historien. En inledande radiosändning (Look Alive, Sunshine) övergår i den helt fantastiskt namngivna första singeln Na Na Na (Na Na Na Na Na Na Na Na Na) med orden ”The future is bulletproof/The aftermath is secondary/It’s time to do it now and do it loud/Killjoys, make some noise!”, och där sparkar skivan igång. Na Na Na låter precis som man tror den ska när man läser titeln och besviken kan man knappast bli på den. Det är glatt, poppigt och, at times, medsjungningsvänligt. Videon bygger dessutom upp Killjoy-världen på ett grafiskt sätt, och slutar i en cliffhanger som får sin upplösning i en senare video. Efter Na Na Na kommer Bulletproof Heart, med den på Tumblr in absurdum överanvända frasen ”Gravity don’t mean too much to me”. Låten är dock galet driven och förmodligen min favorit på skivan för tillfället. Så fort man tror att det inte kan bli bättre så kommer det nån ny del av låten med ännu mer driv och jag får ännu mer hjärtklappning! Detta är också låten vi slagits om att spela på gitarr i replokalen eftersom alla kan den och den är allmänt awesome.

Bildkälla: MCRmy Chicago.

Spår nummer fyra, SING, är enligt egen utsago skriven runt ett trumkomp, och jag känner mig lite smått tveksam till detta förfaringssätt, rock & roll i själ och hjärta som jag trots allt är. Men det stör mig inte så mycket som det skulle kunna göra när texten är ett brev till fansen med budskapet ”Låt ingen någonsin tysta ner dig” och videon är det mest angsty fanfictionaktiga fanservicemässiga som någonsin gjorts på den här sidan canon. Det här bandet vet verkligen var de har sina fans! SING följs av Planetary (Go!) som verkar vara något av en favorit för många, själv har jag inte fastnat mer för den än för någon annan låt på skivan, vilket inte säger så mycket egentligen. Fart och fläkt även här. The Only Hope For Me Is You var andra låten som släpptes från skivan, och den var lite för elektronisk för att jag skulle fastna för den direkt, men efter ett par lyssningar var jag fast. My Chemical Romance upprepar inte sina skivor, det är en sak som är säker. Den här låten, precis som hela skivan, andas lycka och vemod på samma gång, och ni som har läst mina musikinlägg noga vet att det är exakt precis vad jag går igång på i musik.

Här bryts skivan av ett kort meddelande från Dr. Death Defying om det olyckliga frånfallet av Jet Star and The Kobra Kid samt en Traffic Report. (Jet Star och Kobra Kid är gitarristen Ray Toros och basisten Mikey Ways Killjoy-alter egon, vilket har fått överexhalterade fangirls, inklusive mig själv, att konstatera att nu är det bara Frank och Gerard kvar ute i öknen alldeles själva. Och det vet vi ju vad de brukar hitta på med varann!)

Vad de brukar hitta på med varann.

Kvar i öknen alltså: Fun Ghoul och Party Poison, som nästa låt heter. Den inleds med en tjej som pratar japanska på ett sätt som får en att vilja dansa, i varje fall i kombination med resten av låten. Den efterföljs av Save Yourself, I’ll Hold Them Back, en titel helt i stil med hela resten av skivan (och SING-videon), också en av låtarna som släpptes för förhandslyssning på hemsidan. Tyvärr måste jag nog säga att titeln är bättre än låten. Den är i samma stuk som resten av skivan, men lite segare. Inget jag riktigt går igång på. Sen kommer S/C/A/R/E/C/R/O/W, som min mobil själv valde som sms-signal för ett tag sen (ja, hela låten. 4.28 minuter) varpå jag tröttnade lite lätt på den men det är en rätt mysig låt egentligen, precis som söta Summertime, My Chemical Romances poppigaste låt någonsin. Som en kontrast kommer sedan DESTROYA, ganska hård, ganska röjig (lite Rage Against the Machine över den) och innehållandes porriga stön från Gerard. Sånt gillar vi!

Skivans sista tre spår utgör en oerhört stark avslutning. Först den fantastiska, underbara The Kids from Yesterday, det närmaste skivan kommer en ballad. Jag kan ta typ vilken textrad som helst från den låten som exempel på My Chems awesomeness, men titta och lyssna gärna på det här klippet för att få hela känslan av vad My Chemical Romance egentligen handlar om. Det är låten med en del inklippta citat. Själv får jag gåshud av hela videon, det begär jag inte av er, möjligen måste man vara invigd. Men lyssna på låten om inte annat:

Sedan kommer Goodnight Dr. Death, som är ett slags avslutningstal där vi får veta vad MCR vill lämna oss med (You know that big ball of radiation we call the sun? Well it’ll burst you into flames if you stay in one place too long. That is if the static don’t get you first…) ”Keep running”, helt enkelt. På detta kommer USAs nationalsång, med en liten twist på slutet. Och så, till sist, när vi tror att det är slut, när the killjoys har försvunnit och kriget är slut…då. Som ett extranummer, som Death to glitter-konserten i Velvet Goldmine, som när Carmen återuppstår i sin röda volangklänning och river av FAME! (”I’m gonna live forever”) i slutet av föreställningen: Vampire Money. En salig blandning av glamrock, samhällskritik, Twilight, glitter, ironi och vanlig jävla rock’n’roll, allt inlett med ett upprop av bandet, skamlöst stulet från Ballroom Blitz. Fan-fucking-tastic.

Sammanfattningsvis, för er som orkade läsa, är det här, i likhet med förra skivan The Black Parade, ett album som inger hopp, och, till skillnad från The Black Parade, ett album som gör en lycklig. Och jag älskar My Chemical Romance för att de vet vilka deras fans är (tonåriga outsidertjejer) och de ger dem ett budskap som man så väl behöver i den åldern (och som jag för den delen också behöver ibland): Ta ingen skit. Du är fantastisk precis som du är. Don’t let them fucking get you.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 07 april 2011 i Musik

 

Etiketter: , ,

2010: Årets politiska artist

M.I.A. har ingen större konkurrens om den här platsen (även om det finns en annan jävligt skön politisk video som jag vill försöka få in på listan på något sätt).

Maya Arulpragasam, som hon heter egentligen, släppte alltså skivan |\/| /\ Y /\ förra året. Och även om jag har gillat en del låtar av henne förut (Paper Planes till exempel) så har jag ändå haft lite svårt att ta till mig det hiphopiga i det. Bara beats och ”sång” är liksom inte riktigt min grej. Men senaste skivan (orkar inte skriva namnet igen) är mycket hårdare, mer kaotisk och innehåller en hel del samplade gitarrer vilket faller mig mycket mer i smaken.

Politiskt jobbar M.I.A. för att uppmärksamma förtryckta folks situation, kanske framför allt tamilerna på Sri Lanka, där hon själv kommer ifrån. Videon till Born Free, här nedan, ska tydligen vara en remake av en verklig video, där det istället för rödhåriga barn är tamiler som blir mördade. Den är otäck, men bra, och de som inte har sett den bör göra det, även om man nu inte skulle gilla budskapet så är det allmänbildning. (Obs, banned from Youtube!)

Albumet |\/| /\ Y /\ på Spotify. Favoritspår: Steppin Up, Born Free, Meds and Feds. Och så kommer hon till Peace & Love i sommar!

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 03 mars 2011 i Musik, Politik

 

Etiketter: ,

2010: Årets danslåt

Jag har egentligen inte så mycket att säga om den här låten, mer än att den är skön! Jag lyssnar inte direkt på sån här musik i vanliga fall så jag har inte så mycket att jämföra med (det känns som att jag har skrivit det här förut!). Första gången jag hörde låten var på min examensfest iallafall, alla hatade den och jag tyckte den var cool. Yolanda Be Cool & DCup: We No Speak Americano:

Videon är en remix av originalframförandet: Tu vuo fa l’Americano med Renato Carosone. Som också är awesome såklart!

 
1 kommentar

Publicerat av på 24 februari 2011 i Musik

 

Etiketter: ,

2010: Årets nykomling

Dom brukar ju alltid ha med en ”nykomling” på såna här listor så jag ska inte vara sämre. Jag kom inte heller på nån bättre rubrik att lägga Sleigh Bells under. Sleigh Bells är en new yorksk noisepopduo bestående av en hardcoregitarrist (Derek E. Miller, ex-Poison the Well) och en tonårspopsångerska (Alexis Krauss, inte en tonårig sångerska alltså utan en tjej som brukade sjunga tonårspop). Deras första album Treats släpptes alltså 2010 och jag blev helt betagen, men så har jag ju aldrig ens lyssnat på sån här musik förut så hur nyskapande det är kan jag inte gå i god för (jag fick liksom slå upp genrebeteckningen på Wikipedia, har ingen aning om vad noisepop är egentligen, lol). Skit samma, det är awesome, jag älskart. Här är en låt som heter Infinity Guitars. Lyssna på hela, den kommer igång vid ~2 minuter.

Treats finns att lyssna på på Spotify. Favoritspår: Treats (Youtubeklipp här). Om ni gillart så lyssna även på M.I.As Meds and Feds, co-producerad av Derek E. Miller. (Eller hela skivan |\/| /\ Y /\, men mer om den i ett eget inlägg.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 februari 2011 i Musik

 

Etiketter: , ,

2010: Årets överraskning

Det var nog inte bara jag som blev överraskad förra året när ärketönten Tom Jones gav ut ett album som faktiskt var bra (och som dessutom blev creddigt). Han har lagt popfånerierna åt sidan och istället gjort en ”mogen” skiva (vilket kunde vara på tiden, gubbstackarn är ju över 70) med bland annat gospeltolkningar och den här Bob Dylan-covern:

Hela albumet Praise & Blame finns här på Spotify.

Som bubblare i den här kategorin bör även nämnas tuffingarna i Cradle of Filth, som har gjort en låt i – hör och häpna – DUR! Lilith Immaculate på Spotify.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 11 februari 2011 i Musik

 

Etiketter: , ,

2010: Årets band-som-borde-slagit-igenom

Ett inlägg till alla läsare av min blogg som vill vara lite obskyra och lyssna på band som knappt finns än!

Underskattade Ninja Dolls, som Benjamin upptäckte på Peace & Love 2009 och delade med sig av, har dock funnits ett tag. Men de gör fortfarande allt DIY, klipper och klistrar omslag och sådär, och det tycker jag är fint men det är synd att inte fler har upptäckt dem så nån annan kan göra omslagen åt dem och de kan koncentrera sig på musiken. Glatt, punk/rock/poppigt, dansvänligt och borde sätta fart på varenda fest!

EP:n D.I.Y finns att lyssna på på Spotify.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 04 februari 2011 i Musik

 

Etiketter: ,

2010: Årets alternativa version

Inte för att jag inte gillar Love the Way You Lie med Eminem feat. Rihanna, men jag måste ju erkänna att Love the Way You Lie Part 2 med Rihanna feat. Eminem är snäppet bättre. Förmodligen för att den innehåller mindre rap av Eminem, och mer, ja, ni vet, musik.

So maybe I’m a masochist
I try to run but I don’t wanna ever leave

 
3 kommentarer

Publicerat av på 25 januari 2011 i Musik

 

Etiketter: , ,