RSS

Etikettarkiv: my chemical romance

You know what they do to bands like us on Tumblr*

Bloggutmaningen Vecka 6 har denna vecka musik som tema, och jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag var för lat att skriva ett inlägg om det. Vecka 6 är, för er som inte vet, en bloggutmaning på temat sex. Sex och musik, således.

Jag har sällan sex till musik, konstigt nog eftersom både jag och han som jag oftast har sex med är typ såhär: MUSIKMUSIKMUSIKMUSIKOMGMUSIK!!!!!!!1111 Men vi har aldrig lyckats bra med den kombinationen på nåt sätt. Sex får stå för sig och musik för sig, liksom. Och jag tycker het musik står bra på egna ben utan att man ska behöva hålla på och pilla med kön samtidigt.

Alla de bästa banden är såna där man vill ligga med sångaren. Eller med allihop. Eller vill att de ska ligga med varann medan man står i publiken och skriker typ ”Bite my lip and close my eyes, take me away to paradise”. Och jag älskar bandom för det är som världen fast tvärtom. Bandom är vad som uppstår när tonårstjejerna har makten och the boys in the band kanske inte reduceras till, men ändå till stor del ses som, sexobjekt. (Linus Fremin skrev intressant om det häromveckan.)

Frank Iero (My Chemical Romance)

Sen finns det ju också låtar som är så jävla bra att man vill ligga med dem. Som man bara: gasp! när man hör, och sen sitter man där med pirr lite överallt och fattar inte vad som har hänt. Men eftersom allt har en kontext så händer detta mig oftast med låtar från band som dem beskrivna ovan. Gärna med en video till. En het video. Med ett band som fattar grejen med bandom, och som tar den och utvecklar den i canon (exempel: Frank & Gerard hånglar på scen). Eller som vet att de är heta och spelar på det, som Mat Devine i Kill Hannah. Lips Like Morphine. Sex/kärlek/drog-metafor, överanvänd as fuck, men jag gillart.

Det är sjukt hett att spela i band också för övrigt. Alla borde testa!

————————————————————————————————-

* Vad de gör med band som dem på Tumblr? Typ sånt här: http://inappropriatethingstosaytomcr.tumblr.com/post/4209159299

 
1 kommentar

Publicerat av på 15 oktober 2011 i Hett, Musik

 

Etiketter: , , , ,

40 000 000 000 000 bröllop och en framtida begravning

Jag bloggar väl några till låtar från dendärutmaningen, så det blir klart nån jävla gång.

23. En låt du vill ha på ditt bröllop

Jag har inte tänkt att gifta mig. Det har varit någon slags bröllopsyra nu i år, folk gifter sig till höger och vänster, vänner och twitterkändisar och feminister, och jag har läst flera blogginlägg på sistone om att man visst kan vara feminist och gifta sig ändå. Ja, självklart, alla får göra precis som de vill med den saken och det skulle vara skitfånigt att anklaga någon som gifter sig för att inte vara äkta feminist (patriarkal inrättning osv). Men samtidigt tycker jag att det är märkligt att det är så många som gör det, och jag kan fortfarande känna att det är ett litet ställningstagande i sig att inte gifta sig. För det är faktiskt inte så fritt som man tror. Mina föräldrar lever fortfarande tillsammans efter ~30 år och de har aldrig varit vare sig gifta eller förlovade, och jag lovar att jag har fått ett ANTAL kommentarer om det under mitt liv. Inte negativa kommentarer, men förvånade och chockade. Och nu när jag och Benjamin varit ihop i snart 10 år så börjar folk fråga och undra. Som att vi skulle älska varann mindre för att vi inte är gifta, eller att vi är ett oseriöst par som inte ens har förlovat oss. För mig är ett alltihop bara ett juridiskt förbund och en dyr fest, och jag förstår att det finns folk som kan vilja ha det, men jag känner inget som helst behov att ingå äktenskap. Jag vet var jag har Benjamin ändå.

Så det blir ingen låt från mitt framtida bröllop, istället kan  ni lyssna på den här låten som jag och Randy spelade och ledde allsång till på Patsys och Henriks bröllopsfest i lördags:

24. En låt du vill ha på din begravning

Det här är ju också intressant, för musiken på ens begravning finns ju knappast där för ens egen skull, utan för att trösta andra. Men om jag själv skulle kunna se på min egen begravning in the afterlife (som jag visserligen inte tror på, men man kan ju aldrig veta) så skulle det vara fint med nåt från The Black Parade, till exempel den här:

I see you lying next to me
With words I thought I’d never speak
Awake and unafraid
Asleep or dead

I am not afraid to keep on living
I am not afraid to walk this world alone
Honey if you stay you’ll be forgiven
Nothing you can say could stop me going home 

Sådär, depressiva texter om döden i kursivstil, nu är den här bloggen officiellt en emoblogg. XxX på er.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 15 augusti 2011 i Musik

 

Etiketter: , , , , ,

Glad&arg! (Och ledsen.)

20. En låt du lyssnar på när du är arg

Jag brukar inte ta ut aggressioner genom att lyssna på musik, men vill man ha nåt bra att ragea till så rekommenderar jag Skunk Anansie, till exempel Selling Jesus. More attitude than you can handle! Dock att den inte gick att bädda in, så titta på Youtube! Videon är cool. Eller lyssna på hela skivan Paranoid & Sunburnt på Spotify.

Bubblare: Rage Against the Machine. Dom är också väldigt arga och man kan skrika med i FUCK YOU I WON’T DO WHAT YOU TELL ME!!!

21. En låt du lyssnar på när du är lycklig

Om jag ska försöka hitta nåt som inte innehåller min trademarkade komination av lycka/vemod utan enbart glädje så får det bli Presidents of the United States of Americas version av Plastic Bertrand-klassikern Ca Plane Pour Moi. Bara röj och allmän happiness!

22. En låt du lyssnar på när du är ledsen

My Chemical Romance à la Black Parade-tiden funkar alltid när jag är ledsen! Skivan The Black Parade handlar om döden men är märkligt nog den skiva som har tröstat mig mest av alla för sådana triviala saker som till exempel ”hjälp, jag är fast i Tanzania och kommer inte komma hem om inte askmolnet på Island slutar sepa sig!!!”. (Jag var ju lite för gammal för tonårsångest när skivan kom…) Welcome to the Black Parade har en snygg video också, titta på den här (inbäddning inaktiverat, igen, men det är bara för att det är en officiell kanal). Eller lyssna på hela skivan på Spotify.

 
1 kommentar

Publicerat av på 01 augusti 2011 i Musik

 

Etiketter: , , , ,

2010: Årets skiva

Det kommer förhoppningsvis inte som en överraskning för någon att jag anser att Danger Days: The True Lives of the Fabulous Killjoys av My Chemical Romance är det bästa som gavs ut 2010. Jag råkade ju lova att jag skulle skriva mer om det, så här kommer det. Här kan du lyssna på skivan på Spotify under läsningen!

Danger Days är ett konceptalbum om det någonsin har funnits ett sådant. Runt skivan finns en hel värld uppbyggd. Den utspelar sig i Kalifornien 2019 där världen står under övervakning av Better Living Industries (BLind) och My Chemical Romance är Killjoys, rebeller, ute i öknen för att bekämpa de onda krafterna med rayguns, färgglada kläder och allmän fabulousness. De har alter egon, såsom ”Party Poison” och ”Fun Ghoul”, vilket förstås har fått hardcorefansen att skapa sig egna Killjoy-identiteter och namn. Åh, som jag önskar att jag varit 15 när den här skivan kom!

The Killjoys, från vänster Jet Star, Kobra Kid, Fun Ghoul och Party Poison.

Själva albumet innehåller 15 spår varav 12 är låtar och 3 är radiosändningar från Dr. Death Defying, ännu en av de fiktiva karaktärerna i den här historien. En inledande radiosändning (Look Alive, Sunshine) övergår i den helt fantastiskt namngivna första singeln Na Na Na (Na Na Na Na Na Na Na Na Na) med orden ”The future is bulletproof/The aftermath is secondary/It’s time to do it now and do it loud/Killjoys, make some noise!”, och där sparkar skivan igång. Na Na Na låter precis som man tror den ska när man läser titeln och besviken kan man knappast bli på den. Det är glatt, poppigt och, at times, medsjungningsvänligt. Videon bygger dessutom upp Killjoy-världen på ett grafiskt sätt, och slutar i en cliffhanger som får sin upplösning i en senare video. Efter Na Na Na kommer Bulletproof Heart, med den på Tumblr in absurdum överanvända frasen ”Gravity don’t mean too much to me”. Låten är dock galet driven och förmodligen min favorit på skivan för tillfället. Så fort man tror att det inte kan bli bättre så kommer det nån ny del av låten med ännu mer driv och jag får ännu mer hjärtklappning! Detta är också låten vi slagits om att spela på gitarr i replokalen eftersom alla kan den och den är allmänt awesome.

Bildkälla: MCRmy Chicago.

Spår nummer fyra, SING, är enligt egen utsago skriven runt ett trumkomp, och jag känner mig lite smått tveksam till detta förfaringssätt, rock & roll i själ och hjärta som jag trots allt är. Men det stör mig inte så mycket som det skulle kunna göra när texten är ett brev till fansen med budskapet ”Låt ingen någonsin tysta ner dig” och videon är det mest angsty fanfictionaktiga fanservicemässiga som någonsin gjorts på den här sidan canon. Det här bandet vet verkligen var de har sina fans! SING följs av Planetary (Go!) som verkar vara något av en favorit för många, själv har jag inte fastnat mer för den än för någon annan låt på skivan, vilket inte säger så mycket egentligen. Fart och fläkt även här. The Only Hope For Me Is You var andra låten som släpptes från skivan, och den var lite för elektronisk för att jag skulle fastna för den direkt, men efter ett par lyssningar var jag fast. My Chemical Romance upprepar inte sina skivor, det är en sak som är säker. Den här låten, precis som hela skivan, andas lycka och vemod på samma gång, och ni som har läst mina musikinlägg noga vet att det är exakt precis vad jag går igång på i musik.

Här bryts skivan av ett kort meddelande från Dr. Death Defying om det olyckliga frånfallet av Jet Star and The Kobra Kid samt en Traffic Report. (Jet Star och Kobra Kid är gitarristen Ray Toros och basisten Mikey Ways Killjoy-alter egon, vilket har fått överexhalterade fangirls, inklusive mig själv, att konstatera att nu är det bara Frank och Gerard kvar ute i öknen alldeles själva. Och det vet vi ju vad de brukar hitta på med varann!)

Vad de brukar hitta på med varann.

Kvar i öknen alltså: Fun Ghoul och Party Poison, som nästa låt heter. Den inleds med en tjej som pratar japanska på ett sätt som får en att vilja dansa, i varje fall i kombination med resten av låten. Den efterföljs av Save Yourself, I’ll Hold Them Back, en titel helt i stil med hela resten av skivan (och SING-videon), också en av låtarna som släpptes för förhandslyssning på hemsidan. Tyvärr måste jag nog säga att titeln är bättre än låten. Den är i samma stuk som resten av skivan, men lite segare. Inget jag riktigt går igång på. Sen kommer S/C/A/R/E/C/R/O/W, som min mobil själv valde som sms-signal för ett tag sen (ja, hela låten. 4.28 minuter) varpå jag tröttnade lite lätt på den men det är en rätt mysig låt egentligen, precis som söta Summertime, My Chemical Romances poppigaste låt någonsin. Som en kontrast kommer sedan DESTROYA, ganska hård, ganska röjig (lite Rage Against the Machine över den) och innehållandes porriga stön från Gerard. Sånt gillar vi!

Skivans sista tre spår utgör en oerhört stark avslutning. Först den fantastiska, underbara The Kids from Yesterday, det närmaste skivan kommer en ballad. Jag kan ta typ vilken textrad som helst från den låten som exempel på My Chems awesomeness, men titta och lyssna gärna på det här klippet för att få hela känslan av vad My Chemical Romance egentligen handlar om. Det är låten med en del inklippta citat. Själv får jag gåshud av hela videon, det begär jag inte av er, möjligen måste man vara invigd. Men lyssna på låten om inte annat:

Sedan kommer Goodnight Dr. Death, som är ett slags avslutningstal där vi får veta vad MCR vill lämna oss med (You know that big ball of radiation we call the sun? Well it’ll burst you into flames if you stay in one place too long. That is if the static don’t get you first…) ”Keep running”, helt enkelt. På detta kommer USAs nationalsång, med en liten twist på slutet. Och så, till sist, när vi tror att det är slut, när the killjoys har försvunnit och kriget är slut…då. Som ett extranummer, som Death to glitter-konserten i Velvet Goldmine, som när Carmen återuppstår i sin röda volangklänning och river av FAME! (”I’m gonna live forever”) i slutet av föreställningen: Vampire Money. En salig blandning av glamrock, samhällskritik, Twilight, glitter, ironi och vanlig jävla rock’n’roll, allt inlett med ett upprop av bandet, skamlöst stulet från Ballroom Blitz. Fan-fucking-tastic.

Sammanfattningsvis, för er som orkade läsa, är det här, i likhet med förra skivan The Black Parade, ett album som inger hopp, och, till skillnad från The Black Parade, ett album som gör en lycklig. Och jag älskar My Chemical Romance för att de vet vilka deras fans är (tonåriga outsidertjejer) och de ger dem ett budskap som man så väl behöver i den åldern (och som jag för den delen också behöver ibland): Ta ingen skit. Du är fantastisk precis som du är. Don’t let them fucking get you.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 07 april 2011 i Musik

 

Etiketter: , ,

Fuck you very much, Bilddagboken.

Så, Bilddagboken anordnade en tävling där man kunde vinna att få träffa My Chemical Romance när de kommer hit. Och jag lade ner ganska mycket tid på att göra ett bidrag, inte för att jag trodde jag skulle vinna men jag kände ändå att jag ville göra det för att ändå kunna säga att jag gjort mitt bästa för det skulle vara awesome att träffa dem (inte för att jag skulle våga, men iallafall). Tänkte att jag skulle finputsa det ikväll.

Men nähä! Då har bilddagbokshelvetet gått och STÄNGT NER inskickningsfunktionen och publicerat de nominerade bidragen (40 stycken, för övrigt) innan sista dagen för nominering har gått ut! Så nu kan jag inte vara med och tävla bara för att de jävla puckona inte förstår skillnaden mellan att skriva ”sista dagen för nominering är…” och ”du måste skicka in ditt bidrag innan…”. Ja, jag kontrolläste flera gånger att det inte stod ”innan 21/2”.

JA, JAG ÄR ARG!

Här är hon iallafall, min Killjoy som jag tänkte bidra med. Den hade knappast vunnit, eftersom den varken innehåller en enda bild på nån i bandet eller någon smäktande textrad om ond bråd död (kolla de andra bidragen så fattar ni vad jag menar), men ändå.

Det är alltså en remix på Rosie the Riveter (som är public domain i USA, så den är typ inte copyrightad). Jag hade som sagt tänkt putsa lite mer på den, men blev lite opepp nu som ni säkert förstår. Hade bland annat tänk fixa till masken lite snyggare och skrivit nån snygg onliner istället för ”Crash Queen Rosie” (jag kände att det blev för obskyrt, fan, hatar att skapa för en publik…)

 
5 kommentarer

Publicerat av på 21 februari 2011 i Allmänt, Musik

 

Etiketter: , , ,

A pretty good year?

Bra och spännande saker som har hänt i år:

Annars känns det tyvärr tråkigt nog som att det mest har varit ett jävligt jobbigt år, åtminstone på slutet. Peaken var nog i maj/juni, ärligt talat, när jag fortfarande var förväntansfull inför att livet skulle börja (typ). Sedan kändes det som att det blev en massa besvikelser på både jobb- och band- och hemmafronten faktiskt. Men inför 2011 peppar jag på inspelning av We Are Saints första EP, samt älsklings-My Chemical Romance spelning i Stockholm i mars! Goth nytt år på er, som jag skulle sagt för 10 år sen.

 
1 kommentar

Publicerat av på 31 december 2010 i Allmänt

 

Etiketter: , , ,

Ge mig nåt som tar mig någonstans

Orkar inte med nånting. Orkar inte ens boka biljetterna till My Chemical Romance (som släpps idag) eftersom jag inte vet vem jag ska gå med och det känns för sorgligt att bara boka en.

Så här tycker jag för övrigt att det borde vara att spela i ett band.

Edit: Kom precis på att jag drömde inatt att jag fick California 2019-boxen. Den innehöll följande: Ett set med byggklossar som man fick bygga ihop själv för att det skulle bli en box. Ett ”omslagspapper” man skulle sätta runt klossarna. En jättetjock fotobok. Två pärlhalsband. Ett halsband med ett hjärta (som ett brythjärta som man  hade när man var liten, fast inte brutet).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 december 2010 i Allmänt

 

Etiketter: