RSS

Etikettarkiv: polgara

Våldtäkt, infantilisering och internaliserat kvinnohat

— SPOILERS FÖR SAGAN OM BELGARION, SAGAN OM MALLOREA SAMT SPIN-OFFBÖCKERNA —

Vänta nu. Skrev jag att jag gillade Polgara? Ja, det gjorde jag. Okej. Nu har jag läst ut Stenens Väktare.

The Barak & Merel story fortsätter. I förra inlägget gissade jag att Barak misshandlade Merel. Det visar sig nu att han har våldtagit henne – brutalt dessutom.

”- Min make var tämligen enveten vad beträffade rättigheter och plikter den natt han kom tillbaka till Val Alorn. Inte ens min låsta sovrumsdörr var nog för att lägga hämsko på hans envishet.

– Ja, ja, sade Barak och rodnade.Jag är ledsen för det. Jag hade hoppats att det skulle vara annorlunda mellan oss. Jag hade fel. Jag ska inte besvära dig igen.

– Besvära, Jarl Barak? En plikt är inget besvär. En god hustru är tvungen att underkasta sig när hennes make så kräver – hur berusad eller brutal han än må vara när han kommer till hennes säng. Ingen kommer någonsin att anklaga mig för försumlighet i detta avseende.”

Under hela denna konversation framstår Merel som den jobbiga, gnälliga hustrun och Barak som den trevliga, missförstådda, snälla killen som tvingas stå ut med hennes tjat. På riktigt! Sedan börjar de nysta i ett mysterium om en spion på slottet och Merel, som tidigare behandlat Barak med välförtjänt kyla, börjar plötsligt av någon outgrundlig anledning ställa sig bakom hans vittnesmål. Det är totalt obegripligt.

——————————————————————————————————

Porenn är den enda av drottningarna som är intresserad av politiska frågor (hon är ju drasniska), och hon vill följa med på kungarnas rådslag men får inte. Rhodar bedyrar på det hemliga teckenspråket att han kommer att berätta allt för henne. Porenn är irriterad, och Rhodar verkar förstå henne, för han skyller på sederna. Men samtidigt kallar han henne, sin fru, för ”mitt barn”?

——————————————————————————————————

När sällskapet ska lämna Cherek händer två saker som Polgara är inblandad i, och som gör att jag ifrågasätter mitt tidigare uttalande om att jag gillar henne. Det första som händer är att de möter Martje igen. Denna gång lyckönskar hon Garion och kallar honom ”Konungarnas herre”. Hon pratar inte överhuvudtaget med Barak, men han vill ändå dra sitt svärd, och även Anheg blir arg. Då tycker Polgara att det är dags att ingripa. För att försvara en syster mot uppenbart oförtjänt hat? Nej, hon kallar Martje för häxa och ger henne synen tillbaka, vilket medför att hon förlorar sin ”andra syn”. Vi lämnar Martje skrikandes ”en hjärtskärande ton av obeskrivlig förlust”.

När de går på skeppet tar Merel ett stelt farväl av Barak. Polgara tittar på Merel och skrattar. Merel frågar vad som är så lustigt, och Polgara svarar inte utan hänvisar till att hon kommer att upptäcka det själv. Om jag minns rätt så handlar det om att Merel är gravid. Polgara tycker alltså att det är jätteroligt att Merel ska föda ett barn som är resultatet av en våldtäkt. Jag har svårt att se det roliga.

På ett sätt är väl Polgaras beteende alldeles naturligt i en mans värld. Hon har uppnått en makt och en ställning som inte är någon annan kvinna förunnad (alla de övriga besvärjarna vi – och hon – känner till än så länge är ju män, både de goda och onda). Och det är lättare att fortsätta vara den enda, utan konkurrens. Men jag tycker ändå att det borde kännas ensamt, och att hon borde tycka att det är trevligt med en kvinnlig gelike, som ju Martje faktiskt aspirerade på att vara, speciellt när man betänker hur Islena försöker och misslyckas med sina trolleritrick. Men Polgara har nära till förakt, och hon föraktar dem båda lika mycket – Islena för att hon inte lyckas, och Martje just för att hon lyckas. Systerskapet lämnar mycket övrigt att önska.

Annonser
 

Etiketter: , , , ,

Belgarion revisited

— SPOILERS FÖR SAGAN OM BELGARION, SAGAN OM MALLOREA SAMT SPIN-OFFBÖCKERNA —

I en Facebookgrupp jag är med i började vi diskutera Sagan om Belgarion häromdagen. Serien har alltid legat mig varmt om hjärtat då den, tillsammans med Narnia, för mig blev inkörsporten till fantasyns värld. Jag vet inte hur många gånger jag läst böckerna men det är många. Jag minns att jag smet undan till tomma korridorer på rasterna i sjuan för att läsa. (Nej, jag hade inget liv.) Iallafall började vi diskutera könsrollerna i boken och jag fick blodad tand på att läsa om dem. Troligen livsfarligt, men nu gör vi iallafall så. Och jag tänkte dela med mig av mina spaningar angående genus och annat som jag inte tänkte på då men som är smärtsamt närvarande nu. Jag har hittills läs åtta kapitel i första boken. (De har precis upptäckt att de är förföljda av Brill.)

Det första som slår mig är hur duktig David Eddings är på att berätta. Jag förstår att jag fastnade för detta. Och jag njuter fortfarande av att läsa trots att jag vet exakt vad som kommer att hända. Kudos. Därför är det nästan ännu sorgligare hur han fuskar och använder sig av billiga klichéer. Som det här med att alla personer från samma land har exakt samma personlighetsdrag!? Det är så billigt att jag inte förstår hur det har gått igenom en redaktör. Dessutom sjukt rasistiskt. Jag kan kanske köpa ”tolnedrer [som man träffar utanför Tolnedra] är handelsmän” eller ”arender är ädla”, det är kultur liksom. Men att arender och thuller är dumma, t ex, det är ju sinnessjukt! Och så när de träffar en murgo som är handelsman så är det jättemisstänkt eftersom murgoer inte är handelsmän utan krigare. Okej…vad gör de när det inte är krig då? Sitter hemma och skiter i allt? Alla karaktärer presenteras med härkomst för att man ska förstå deras personlighetsdrag. Utom t ex Zubrette, som ju är Kvinna(TM) och därför har en personlighet byggd på det.

Kvinnor ja. De är sorgligt få, och de som finns är sådana tropes att jag vill skrika högt. Zubrette, det förföriska lömska stycket som spelar ut pojkarna mot varann. Tant Pol, Stark Kvinna(TM). Poledra nämns kort i prologen, som Hustru(TM) och så den ljuva, vackra, madonnan Beldaran. Faldor har en dotter som nämns i förbifarten. Silke skryter om en thullisk dam, som är ”ökänt lättövertalad” (idonteven). Och det var allt från kvinnorna! Bland männen har vi Garion förstås, huvudpersonen, den praktiske Durnik, sagoberättaren Onkel Varg, den lustige tjuven Silke, krigaren Barak, den mystiske mannen i svart mantel på en svart häst, den otäcke Brill, den godhjärtade Faldor, och detta är bara de största karaktärerna i dessa kapitel. Det vimlar såklart av små birollsmän. Visst, de flesta är stereotyper, men männen får åtminstone ha fler karaktärsdrag än att vara Man (TM).

Med detta sagt, så tycker jag att Polgara är en rätt fin karaktär. Ja, hon är en typisk ”stark kvinna” men hon är iallafall mäktig och har försakat män, kärlek, barn osv för viktigare saker. Och visst, ”viktigare saker” är att ta hand om människor, och visst, vi vet ju vad som händer med kärleken sen, men ändå! Det jag gillar mest med Polgara är nog hur avundsjuk hon var på sin syster och hur okvinnlig hon var när hon växte upp. Synd bara att hon var tvungen att bli vuxen och normal till sist. (Något t ex Beldin aldrig behövde bli.) Jag har läst någonstans att Eddings ville få till något nytt med att ha duon Belgarath-Polgara (och då specifikt en kvinna) istället för en gandalfkaraktär, och det är möjligt att han lyckades med det.

 
 

Etiketter: , , , , , , ,