RSS

Etikettarkiv: språk

Mitt enda problem med ‘hen’

Jag tycker hen är ett skitbra ord som vi borde använda oftare när det passar. Har skrivit mer om varför här och här. I skriftspråk försöker jag få in det så mycket jag kan och det är inga problem. Men jag har ett problem med det i talspråk:

Nu handlar detta om objektsform, alltså talspråksvarianterna av ‘honom’ och ‘henne’, men faktum är att även i subjektsform så uttalar man inte (åtminstone inte jag) hela orden precis som de skrivs. ”Vad skulle han göra då?” blir ”va skull’an…” och motsvarande med hon blir ”va skull’on…”. (Nej, jag pratar inte överdrivet slarvigt, men det låter sådär när man pratar vanligt och inte anstränger sig för att artikulera.) ‘Hen’ har jag fortfarande svårt att få in på ett naturligt, obetonat sätt i mitt talspråk. Använder jag det så blir det betonat på ett överdrivet sätt som låter konstigt. Motsvarigheten, om jag skulle slarva till det lika naturligt som jag gör med övriga pronomen skulle det nog bli ”va skull’en…” och det blir lite lustigt, för ‘en’ finns ju redan i talspråket i betydelsen ‘man’. I objektsform blir det ännu dummare eftersom det blir samma som det manliga i min dialekt. Jag såg honom=ja såg’en, Jag såg hen=ja såg’en. ‘Henom’ är en form som diskuteras, men språkvetare avråder från den just för att objektsform är väldigt förlegat i svenskan. ”Ja såg’enom”, skulle väl kanske funka i så fall.

Använder ni ‘hen’ i talspråk och låter det naturligt? Själv använder jag fortfarande ‘den’ av gammal vana när könet är okänt.

Annonser
 
3 kommentarer

Publicerat av på 20 september 2012 i Allmänt

 

Etiketter: ,

Ett språk utan ”han” och ”hon”

Jag skrev ju om ”hen” alldeles nyss, och jag tycker att det är så fånigt att det ens är en debatt om det här, men jag kom på ett tillfälle där det faktiskt ställer till problem för mig att vi inte har någon könsneutralt tredjepersonspronomen, och det är i mitt jobb.

Jag jobbar som teckenspråkstolk för er som inte vet. Det innebär alltså att jag i realtid översätter från teckenspråk till talad svenska och från svenska till teckenspråk. Och det råkar faktiskt vara så att svenskt teckenspråk är ett av de där språken som inte har separata ord för ”han” och ”hon”! Han, hon, den och det är samma tecken, nämligen en pekning. Så sitter den döva där och pratar om ”min kompis” eller ”min chef” eller liknande, och refererar sedan tillbaka till den personen med en pekning. Och jag, som troligen inte har en aning om könet på denna person, får chansa lite (killar har oftast killkompisar men hur ska jag veta att det inte är en tjej?), säger kanske fel, eller formulerar om till ”den kompisen” eller ”den personen” fast det låter krystat och man kan inte prata hur länge som helst utan att behöva få in ett pronomen. Eller, som jag gör ibland, drar till med ett mumligt ”hn”. Det funkar visserligen, men det hade varit trevligt om ”hen” varit så etablerat att man kunnat använda det som tolk. Vi ska ju ändå hålla något slags språkstandard och att använda oetablerade ord eller tecken rekommenderas inte, och inte heller att mumla, även om det såklart händer ändå ibland.

Till teckenspråkskunnig vän av ordning som läser denna blogg vill jag lägga in en brasklapp. Man kan säga ”han” och ”hon” genom att göra pekning ihop med tecknet för ”man” eller ”kvinna”, alternativt bokstavera, men det används inte speciellt ofta. Dessutom faller ofta vokalen bort i bokstavering, så det blir ändå bara ”hn”. I vardagligt tal av döva används absolut oftast enbart pekning. Andra ord som kan vara svåra att översätta är bror och syster, som också bara har ett gemensamt tecken, ”syskon”. Och ordet ”syskon” finns ju visserligen på svenska, men hur lätt rullar meningen ”jag var och hälsade på mitt syskon i helgen” av tungan? Här är döva oftast tydligare på munnen dock, så förhoppningsvis ser man vilket de menar. Annars får man ibland nästan lite snabbt fråga ”tjej eller kille?”, men det känns inte jättebra, för det är ju förmodligen inte speciellt relevant vilket kön personen har (hade det varit relevant hade det nog framgått av samtalet i övrigt). Så ibland undrar jag om döva tror att vi tolkar är jättefixerade vid kön, eller om de förstår att det är en rent lingvistisk fråga.

Jobbsituationen åsido, så är det intressant att man faktiskt kan prata länge på teckenspråk om en person utan att nämna könet. Ibland känner jag att jag faktiskt vill lägga till ”ja, alltså, han är kille” när jag pratar om en kompis till exempel, men då måste jag tänka efter, varför är det så viktigt för mig att tala om det? Och oftast så är det ju inte viktigt alls, det är bara det att jag är van vid att den jag pratar med automatiskt vet. Och då lär man sig något om hur språket påverkar vårt tankesätt.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 22 februari 2012 i Teckenspråk

 

Etiketter: , ,

Argument mot ”hen”

Inte helt otippat tycker jag att ”hen” är ett jättebra ord som vi borde använda mer i svenska språket. Alltså ett könsneutralt pronomen som man kan använda istället för ”han” eller ”hon” om 1) personer som man inte vet könet på, till exempel små barn i gröna (!) kläder, 2) hypotetiska personer, till exempel ”om en person ser ett inbrott bör hen omedelbart ringa polisen”, samt 3) personer som inte identifierar sig som varken man eller kvinna. Det finns säkert fler bra sammanhang att använda ”hen” i, detta är menat som exempel för att visa att jag inte menar att vi ska ta bort ”hon” och ”han” ur språket, utan att alla tre kan ha sin plats. (Personligen hade jag inte haft något emot att ta bort ”hon” och ”han”, men jag är ju inte den enda människan i världen och jag vet att många tycker det är viktigare med könsidentitet än vad jag tycker.)

Iallafall, jag tycker att detta borde vara ganska okontroversiellt. Alla våra övriga personliga pronomen är ju okönade (jag, du, vi, ni, de). Men många tycker att det är FEH-RUKTANSVÄRT!!!11 att ens tänka på att införa ännu ett könsneutralt pronomen i svenska språket. Här kommer några av deras argument! Det är bra att lyssna på argument har jag hört.

1. ”Hen är inte ett riktigt ord, det är bara påhittat och finns inte i svenska språket på riktigt!”

2. ”Mark Levengood gillar inte hen och då gör inte jag det heller. Han borde veta.” (Mvh Richard Herrey på Twitter)

3. ”Hen betyder höna på engelska.”

Tänkte först skriva nån slags svar på tal på de här argumenten men orkar inte. De är liksom inte värda det. Riktiga svar på tal på lite mer seriösa argument kan ni läsa hos Forskarfeministen (som gav mg inspiration till det här inlägget).

 
6 kommentarer

Publicerat av på 19 februari 2012 i Allmänt

 

Etiketter: ,

Grammatik för tv-serietittare

Läste Ingrid Hedströms krönika i DN idag om att vara språkpolis, något jag har älskat att vara men slutat mer och mer med i och med att jag försökt tona ner min besserwissersida samt hängt så mycket på internet att min språkkänsla fått sig ett antal törnar. (Folk skriver verkligen som krattor ibland!)

Ingrid Hedström skriver bland annat lite om ordet ”karaktär” i betydelsen rollfigur, som börjat ta sig in i svenska språket på sistone. I hennes öron skär det ”som naglar mot en griffeltavla”, men hon förstår att slaget är förlorat. Ja, det är det. Jag gillar verkligen ordet ”karaktär” som i ”Vilken är din favoritkaraktär i Vampire Diaries?” (Damon, förstås. Som inte alls har någon karaktär, i den traditionella betydelsen, ironiskt nog.) Jag tycker ”rollfigur” är ett lite tråkigt ord i sammanhanget och jag använder det mest när jag pratar om en rollfigur i förhållande till en skådespelare, typ ”Jim Parsons verkar vara väldigt lik sin rollfigur Sheldon Cooper”. Annars gillar jag det inte alls, eftersom ”rollfigur” gör så tydligt för mig att personen inte är på riktigt. Jag vill ju att TV-serie- och bokkaraktärerna ska vara på riktigt, åtminstone vill jag få låtsas det! Och det kortare ”figur” låter jättefånigt, snarare som en smurf eller något tecknat. Så ”karaktär” blir det, i brist på eventuella andra bättre språk att låna ord från.

Men sedan tar Hedström upp något som jag verkligen kan skriva under till på punkt och pricka, och som skär lika mycket i mina öron som i hennes, retar min språkkänsla och gör mig förbannad som feminist. (Jodå! Till och med språket!) Nämligen den nya seden att börja använda maskulint böjda adjektiv även för kvinnor. Som i ”den nyblivne vampyren Caroline Forbes” eller ”Bon Temps ende telepat: Sookie Stackhouse”. Dels stör det min läsning eftersom jag instinktivt uppfattar det som felaktigt, dels ligger det djupare än så. Jag ska försöka förklara varför.

Redan på högstadiet berättade min franskalärare (japp, här är ett till ord jag vet är fel, men tänker fortsätta med för att jag gillar det bättre än ”fransklärare”) att ”i språket kommer männen först” (”men bara där!” tillade hon sedan). I franskan böjer man mycket mer efter genus än vi gör i svenskan. De har maskulinum och femininum, och när man till exempel talar om en grupp med flera personer i böjs de alltid i maskulinum om det så bara finns en enda man med. Endast om det bara är kvinnor i gruppen kan de få böjas i femininum. (Nu minns jag knappt nån franska, men det är ungefär som att säga att en grupp med 1 manlig och 3 kvinnliga flygpersonal kallar man för ”4 stewards”, och endast om gruppen BARA består av kvinnor kan man säga ”4 flygvärdinnor”.) Det störde mig så mycket att jag på pin kiv oftast skrev typ ”elle/il/on est” när vi böjde verb istället för ”il/elle/on” som var standardordningen. Och började fundera lite. Och kom såklart fram till att även svenskan är ojämställd. För det är t ex ”lärare”, inte ”lärarinna” som blivit könsneutralt, fast båda var lika könade från början. Vi har också ”tjänsteman” som få reagerar på, medan folk fnissar åt manliga sjuksköterskor, trots att ”sjuksköterska” är det vedertagna könsneutrala begreppet.

Men vi har haft en sak kvar i svenska språket, och det är att adjektivens standardform är kvinnlig, alltså slutar på -a. Den gröna bilen, den stadiga klippan, det ulliga lammet. Och även ”den intelligenta Willow Rosenberg” (kvinna), och faktiskt även ”den snygga Eric Northman” (man). Man har då om man har velat kunna ge t ex Eric ett maskulint böjt adjektiv, ”snygge”, men detta har då varit ett undantag från normalfallet. Men denna sista feminina utpost får vi tydligen snart säga adjö till den med.

Inte för att det egentligen är viktigt, i jämförelse med mycket annat. Men språket säger ändå något om hur vi uppfattar vår värld.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 07 november 2011 i Allmänt, TV-serier

 

Etiketter: , ,

Another song for the Deaf

Via quora (förlåt, det är fastningsvarning på den sidan men kunde inte låta bli!) hittade jag ett helt awesome klipp på en tjej som tecknar Cee Los Fuck You på amerikanskt teckenspråk.

Nu kan ju inte jag ASL så egentligen kanske jag är helt fel person att uttala mig om detta, men jag tänker göra det ändå. (Ha!) Anledningen till att den togs upp på Quora var nämligen att en person frågade om denna version jämfört med en annan tolkning, där en annan tjej tolkar samma låt till samma språk. Den andra versionen har nästan tre miljoner visningar på Youtube och jättemånga likes och uppskattande kommentarer. Och det är ju kul för tjejen som gör det, hon är duktig och jag missunnar ingen någonting, men…alltså. Hon har ALLA ord på munnen. Och hennes tecken följer den engelska texten EXAKT. Och så jämför man med den här helt otroligt begåvade tjejen med fantastisk mimik, en egen tolkning, ett föredömligt användande av polysyntetiska* tecken och…knappt 9000 visningar. Suck. Så kolla på den här och ge henne likningar och peppande kommentarer, för det är hon värd!

* Polysyntetiska tecken = för er som inte har så bra koll på teckenspråkig grammatik så kan man förenklat säga att användandet av polysyntetiska tecken ger ett mer ”dövt språk”. Alltså modersmålstalarnas sätt att använda språket.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 07 november 2011 i Musik, Teckenspråk

 

Etiketter: , , , , ,

Jävla kaninjävel

En instruktionsvideo i teckenspråk, eftersom det är så många som hamnat på min blogg efter att ha sökt på det här begreppet. Jag ber om ursäkt för dålig ljud- och bildkvalité samt dålig ljudsynkning. Hoppas ni förstår ändå.

 
8 kommentarer

Publicerat av på 20 januari 2010 i Teckenspråk

 

Etiketter:

Dagens ord: Slumra

Slumra [slömr, slumrit]

Det är typ det bästa och skönaste, när man har sovit och är litelite småvaken men inte behöver gå upp, då kan man slumra. När det känns som att ögonen bara vill ramla ihop och sängen aldrig någonsin har varit så skön. Och man FÅR slumra! =himmelriket på jorden.

 
1 kommentar

Publicerat av på 07 januari 2010 i Allmänt

 

Etiketter: ,