RSS

Etikettarkiv: tanzania

When the rain comes, they run and hide their heads

Väder är temat för veckan i MusikOFotoAutomaten. Efter den massiva hatkampanj (japp, två-tre oliktyckande kommentarer får kallas ”massiv hatkampanj” på internet, fråga Aftonbladet!) som utbröt mot Håkan Hellström efter att jag dissat Gyllene Tider och Tomas Ledin så tänkte jag att jag skulle plåga min läsarkrets lite ytterligare med ett klipp på Håkan Hellström sjungandes Dom dimmiga dagarna. Dock händer det något som han nog inte riktigt hade tänkt sig…

Sen får ni en hel låt med Beatles också!

Och så går jag omkring och säger att bas inte behövs i ett band…

Snart kommer det. Regnet.

 
14 kommentarer

Publicerat av på 13 juni 2010 i Musik

 

Etiketter: , , , ,

Teenage mutant ninja turtles och andra djur

Ett till inlägg ska jag väl lyckas suga ur Tanzaniaresan! Vi var nämligen inte bara superseriösa och kunskapstörstande hela resan, utan ägnade även en del tid åt att fascineras av den afrikanska naturen, med fokus på djur.

En apa som äter en banan som en i vårt sällskap kastade ut genom fönstret. Det var absolut förbjudet att mata aporna. Fast den blev jätteglad, skuttade fram och snodde åt sig bananen, hoppade tillbaka igen, skalade bananen, åt upp den, funderade en stund och åt sen upp skalet också. Foto: Karin.

Jag matar en jättesköldpadda på Prison Island (utanför Zanzibar). Man fick absolut inte mata sköldpaddorna. Foto: Maria.

En dag stod det en åsna helt random och betade utanför vår dörr! Man fick mata åsnan, men det behövdes inte.

Elefanterna hittade mat själva! Foto: Anna.

Även inomhus visade sig den afrikanska faunan från sin…öh…intressantaste sida. En ödla på någons myggnät. Foto: Sandra.

Känslan jag erfor när den här bilden togs kan nog beskrivas som ”skräckblandad förtjusning”. Vet dock inte vad ormen tyckte. Foto: Maria.

Andra djur vi såg: zebra, lejon, spindel, get, giraff, flodhäst, skalbagge, ko, snigel, marabustork. Med mera.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 01 maj 2010 i Allmänt

 

Etiketter: , ,

Heppi heppi dey, heppi dey, heppi heppi heppi heppi dey

Vår Tanzaniaresa var ju inte en nöjestripp i första hand, utan en studieresa. Därför bodde vi på en skola och gjorde ett antal studiebesök som jag tänkte berätta om nu. Vi besökte en förskola, en primary school, en secondary school, en yrkesutbildning, en sjukvårdsutbildning, en högre utbildning i performing arts (musik och sånt), en dövskola, ett sjukhus och ett barnhem. Det var lite olika kvalité på längden och informationen vi fick på de olika ställena, men vi tittade in överallt iallafall och skrev i deras gästböcker (tydligen en väldigt utbredd tradition i Tanzania. Jag vill aldrig se en gästbok igen).

Gemensamt för de ställen där det fanns barn var att de var väldigt förtjusta i att sjunga för oss. Alla hade förberett någon sång (minst en) som de framförde. Mama Yohanas föräldralösa barn, till exempel, sjöng en sång med text som återges i rubriken på detta inlägg. Den satte sig sedan som virus på våra hjärnor och vi är fortfarande inte botade.

Jag vill minnas att detta var den yngsta klassen på primary school som sjöng en sång för oss. Lägg märke till flickan i blå tjocktröja. Stackarn, hon kunde ju ha frusit om hon tog av sig den… Foto: Johanna.

Inte barn visserligen, men eleverna på skolan där vi bodde ville också sjunga för oss. Outfit: skoluniform. De spelade även upp en teater i tre akter på swahili för oss, utan översättning. Lite pärlor för svin, kan man tycka. Foto: Johanna.

Sjukhuset var också en spännande upplevelse. Vi fick prata med en läkare som berättade lite om hur sjukvården fungerar. Det är ungefär som i Sverige att man betalar en liten summa själv medan samhället står för resten. Dock kan till och med den lilla summan vara för mycket för många. Han berättade också att de fick in väldigt många motorcykelolyckor eftersom det inte krävdes körkort för motorcykel och folk struntade i att använda hjälm. Sedan fick vi gå in och titta på barnavdelningen. Som ni säkert förstår har jag inga kort därifrån. Nog för att jag tror att barnen fick bra vård, men det var fortfarande trånga salar, mycket flugor och inte så rent därinne. Men mycket intressant att få ha varit där.

Mama Yohanas barnhem kändes desto bättre att besöka. Barnen som fanns där var föräldralösa, men verkade ha tillräckligt av både kläder och mat och alla gick i skolan. Mer än hälften av barnen bodde dessutom hos släktingar, bara 10 stycken sov på själva hemmet.

Vi gav dem lite leksaker, bland annat plockepinn. Vi visade hur de skulle göra, och de fattade direkt, trots språkförbistringen. En intressant sak är att nästan alla barn (och många vuxna av båda könen) har rakat huvud. Om man vill veta om någon är pojke eller flicka får man se efter om hen har kjol eller byxor. Foto: Sandra.

Dövskolan kändes förstås som det mest angelägna studiebesöket eftersom det var det enda som hade direkt koppling till vår utbildning. Vi gick runt i klasserna och presenterade oss med namn (bokstaverade men det amerikanska handalfabetet som även används i Tanzania, dock inte i Sverige) samt persontecken. Det tyckte barnen var kul och de visade även upp sina egna persontecken. Lite roligt var att vi började med att teckna det amerikanska tecknet för ”name” för att försöka vara internationella, men det visade sig att det tanzanianska tecknet för ”namn” var identiskt med det svenska.

Undervisningen såg ut som någon slags blandning mellan svenskt 50-tal och svensk nutid. Det var teckenspråkigt, men lärarna pratade samtidigt som de tecknade (som jag misstänker att det är på dövskolorna i Sverige också). Barnen fick ställa sig upp när de skulle svara på frågor, men det verkade inte vara speciellt strikt disciplin i klassrummen. En metod som användes mycket var ”gå fram och skriv på tavlan”, men läraren förde också dialog med barnen. Och klassrummen var förstås av låg, men tillräcklig, standard.

En flicka räknar matte på tavlan. Klasserna var små, kanske 10 elever i varje, vilket är lite mer än i svenska dövskolor.

Jag avslutar med den här bilden på en elev som tecknar ”asante”, det vill säga ”tack”. Foto: Michaela.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 27 april 2010 i Allmänt, Teckenspråk

 

Etiketter: , , ,

Toto, I don’t think we’re in Kansas anymore…

Under vår vistelse i Tanzania bodde vi på en skola i ett litet samhälle som heter Kibaha, en timmes bilresa inåt landet från Dar es Salaam. Anledningen till att vi bodde där är att vår skola (Fellingsbro folkhögskola) har ett samarbete med Kibaha Folk Developement Center, som skolan heter. Vi betalade nästan ingenting (med våra mått mätt) för att bo där, och då ingick även mat de dagar vi inte var ute och rände i resten av landet.

Häng utanför vårt boende.

Jag tyckte att hela poängen med den här resan var att se hur det ”riktiga” Afrika ser ut. Det är ju idiotiskt att säga så, eftersom Afrika är en hel kontinent med en massa olika folkslag, länder, språk, religioner och så vidare. Men att bo på Kibaha kändes verkligen genuint. Standarden var låg, men jag hade inte velat byta den mot hotell (eller ja, inte hela resan iallafall. Det var naturligtvis rätt skönt att komma till ett fint hotell på Zanzibar ett par dagar också).

Såhär såg våra sovrumsfönster ut, myggnät, galler och fällbart glas. I matsalen och klassrummen hade de varken myggnät eller glas. (De hade alltså hål i väggen.)

Vårt boende liknade elevernas boende, med skillnaden att de bodde fem i varje rum när vi var två, och vi hade rinnande vatten medan de hämtade sitt i en cistern på gården. Vi bodde i ett hus bestående av en korridor med små tvåbäddsrum (två sängar, två fönster, en fläkt. No more, no less) och ett badrum i slutet av korridoren som innehöll tre duschar (endast kallvatten), ett handfat, en toalett och två hål i golvet. Toaletten (som f ö snabbt döptes om till ”bajstoan”) hade en spolfunktion, som fungerade sådär. Så i princip spolade vi i alla tre med hjälp av vattenhinkar.

Våra toaletter, ungefär i det skick som de befann sig i största delen av tiden.

Maten var nästan samma varje dag. Till frukost fick vi vitt bröd, marmelad, ägg och kaffe/te/varm choklad + en flaska vatten. Till lunch och middag serverades ris, potatis (kokt eller i klyftor), kokta matbananer i sås, fisk eller kyckling som var orensad och styckad (jag gissar på att swahili inte har ett ord för ”filé”) och sallad bestående av vitkål, morot och grön paprika. Oftast någon frukt också, samt vatten. Det var absolut inget fel på maten, den var inte speciellt välkryddad men smakade bra, men man blir så fruktansvärt trött på att äta samma mat varenda dag. Det var inte bara mina portioner som blev mindre och mindre, och inte bara jag som kastade mig över pizzan som fanns på Zanzibar. Men eleverna fick förmodligen inte lika fin mat som vi, mest ugali (majsgröt) som inte smakar just någonting.

Som en vanlig skolmatsal, men ändå inte.

Vi åkte väldigt mycket buss också eftersom vi var på en massa olika ställen, varje dag åkte vi buss åtminstone en liten bit. Det hade varit lite behagligare om bussen hade haft stötdämpare (istället för, typ, stötförstärkare) och vägarna inte hade sett ut såhär:

Den här vägen är ändå naturligt gropig. Oftast åkte vi på asfalterade vägar, och de som hade byggt dem saknade väl de naturliga guppen eller nåt, för det är väggupp precis jävla överallt. Små väggupp, stora väggupp, väggupp som man bör köra långsamt över och väggupp som man gör bäst i att köra snabbt över. Väggupp i grupper om fyra, ensamma väggupp, oväntade väggupp. Yay.

Vår vistelse påminde alltså i standardhänseende inte alls mycket om Sverige. Så jag ska hädanefter aldrig mera klaga på maten eller vägarna eller toaletterna eller varmvattnet i Sverige, utan istället snällt tänka på barnen i Afrika. (Kommer säkert hålla en hel vecka.)

 
5 kommentarer

Publicerat av på 25 april 2010 i Allmänt

 

Etiketter: , ,

Ett inlägg om inställda och avgående flyg

Som ni ser på mina å:n, ä:n och ö:n så är jag nu hemma från min Afrikaresa. (Konstpaus; väntar på att jublet ska dämpas så ni hör mig ordentligt.) Självklart har jag mycket att berätta om vad som hände där, men först tänkte jag bara ta tillfället i akt och berätta hur nära det var att vi blev kvar på obestämd tid och hur mycket tur vi egentligen hade med flyget.

Jag antar att ingen har missat att ett vulkanutbrott på Island förra veckan gjorde att nästan hela Europas flygtrafik ställdes in i flera dagar. Detta hände alltså ungefär i mitten av vår 13 dagar långa resa. Vår enda kommunikation med omvärlden har i princip varit sms (som kostar 1,82 kr styck att skicka men är gratis att ta emot), utom vid de få tillfällen vi varit i städer och gått förbi en tv på en restaurang eller, möjligtvis, haft tid att gå till internetcaféer (och dessa har fungerat). Att ta emot samtal hemifrån ligger på runt 22 kr/minut och att ringa kostar ännu mer. Det har vi alltså inte gjort. Natten till fredag förra veckan fick jag således ett sms från Benjamin med meddelandet att de flesta länder i Europa ställt in sin flygtrafik helt på grund av ett vulkanutbrott, vilket förstås lät jättekonstigt när jag inte på en gång kunde gå in på internet och kolla upp sammanhanget. Då visste jag ju inte att det handlade om aska och förstod ingenting. På fredag morgon åkte vi till Zanzibar och då fick jag tillgång till internet och kunde kolla vad det handlade om och hur stor hela grejen var.Vi kan väl milt uttryckt säga att det la en viss sordin på stämningen bland oss.

Men fortfarande var vi kanske inte så oroliga ändå i och med att det var 5 dagar kvar tills vi skulle flyga. Däremot skulle vår rektor och hennes man åka hem på söndagen (de hade saker att göra och var tvungna att åka tidigare än oss, vilket de ju lär ångra nu). Men flyget blev förstås inställt och vi följde med spänd förväntan och undertryckt panik utvecklingen. Först tog de dag för dag i väntan på att flygen skulle börja gå igen. Det var ju bara det att det är inte så enkelt. När flygen väl börjar gå har ju alla ordinarie bokningar förtur, och sedan plockar de in dem som är strandsatta. Och det är många, när vi åkte var det 2000 personer som var fast i Tanzania. Så när flygtrafiken väl började komma igång igen bokade resebyrån in fru Rektor med make på det första lediga flyget som fanns – på måndag. De är alltså kvar i Tanzania fortfarande, försenade med 8 dagar.

Ni kanske förstår att vi blev smått panikslagna när vi hörde detta. Flygtrafiken hade kommit igång så smått, men inget var säkert och dagen innan vi skulle åka kom dessutom besked om att vulkanen hade börjat spruta ut aska igen (vilket inte var sant, men det kunde vi ju inte kolla upp). Allt kändes väldigt osäkert även om vårt flyg (på onsdagkvällen, till Amsterdam) stod inplanerat som det skulle, och dessutom fick vi veta att Arlanda hade stängt igen på grund av att askan flyttat på sig. Innan hade vi ju tänkt att vi skulle bli försenade ett par dagar max, nu förstod vi att om flyget är inställt kommer vi inte hem på ett bra tag.

Men vi åkte mot flygplatsen iallafall på onsdagkvällen. (Med typ sex timmars marginal ifall det skulle vara fullt med panikslagna människor där som ville med vårt flyg. Det var det inte.) Och allt flöt på. Inga meddelanden om inställda flyg, och i bussen fick jag ett sms med besked om att Arlanda var öppet igen. Planet från Dar es Salaam kom iväg, någon halvtimme försenat, men vem bryr sig? Kaptenen och crewet såg lite luggslitna ut, och de berättade att de varit strandsatta i Tanzania i fem dagar och därför var väldigt glada över att få åka hem. Detta var alltså det allra första planet med KLM som överhuvudtaget gick från Tanzania på fem dagar. Jag kan fortfarande inte förstå hur mycket tur vi hade!

Väl på europeisk mark andades vi ut. Flyget till Stockholm gick som det skulle, men hade det inte gjort det hade vi ändå tagit oss hem på något sätt. Holland kändes plötsligt nästan som hemma. När vi gick på planet visade det sig dessutom att det var den första flighten till Arlanda som inte var inställd. Jag vet inte om jag borde passa på att köpa en lott eller om jag har använt upp en livstid med tur nu. Jag är bara väldigt, väldigt glad att vara hemma.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 23 april 2010 i Allmänt

 

Etiketter: , ,

I’m not gonna cook it but I’ll order it from Zanzibar!

…har jag haft pa hjarnan varje gang vi pratat om Zanzibar under vistelsen, dvs hela tiden, och nu ar vi har!

Det har varit lite segt nu, jag tror varmen och det standiga slitandet pa varann borjar ta ut sin ratt. Ar inte jattepigg och glad och nyfiken och exhalterad precis hela tiden langre. Sen gor det val sitt till att all flygtrafik i Europa tydligen ar installd pa obestamd framtid. Om jag inte kan komma hem pa onsdag/torsdag sa kan det handa att jag dodar nan.

Fast vi har gjort en massa roliga/intressanta saker ocksa. Varit pa safari (vi sag den sovande lejonhonan!), i en ormpark, halsat pa pa olika skolor samt pa ett sjukhus, och badat i Indiska Oceanen (hittade dock inte Benjamins glasogon…) Idag akte vi bat ut till Prison Island och badade, varldens finaste strand och skonaste vatten typ.

Det ar kul att resan har varit valdigt icke-turistig fram tills nu. Innan vi kom hit till Zanzibar hade jag nog sett, helt seriost, max 5 vita manniskor (sallskapet undantaget). Sa det kanns verkligen som att vi har sett det ”riktiga” Afrika. Dock ar ju aven standarden darefter, nagot som vi har lite svart att forlika oss med. Smuts overallt, hal-i-golvet-varianten pa toaletter, inga glasfonster = skalbaggar och andra kryp overallt, osv.

Men nu ar vi i turistparadiset Zanzibar, pa gott och ont. Har finns shoppingmojligheter, men forsaljarna ar jattejobbiga. Restaurangerna har en massa olika sorters mat, men den ar dyrare. Hotellet har jag dock BARA positivt att saga om. Loves it! Riktig toalett (som gar att spola i!), badkar, varmvatten, POOL, glasfonster. Det ar markligt hur man kan uppskatta sadana saker nar man varit utan dem ett tag.

Nu langtar jag faktiskt ganska mycket hem. Trodde aldrig jag skulle saga detta men det ar FOR VARMT! Kanner mig omtocknad under dagarna och vill bara ligga och sova under en flakt, typ. Ska in och kolla flyginfo. Vi ses, hoppas jag!

 
2 kommentarer

Publicerat av på 16 april 2010 i Allmänt

 

Etiketter: , ,

Oh Africa

Hey darlings, nu ar jag i Afrika, narmare bestamt Morogoro i Tanzania (kolla en karta). Det har varit en helt fanstastisk dag och jag har verkligen kant att jag ar i Afrika. Vi akte fran Kibaha, dar vi bor, i morse, och sedan satt vi pa en buss i tre timmar. Det later kan inte jattekul, men faktum ar att det ar ett valdigt bra satt att fa se mer av landet. Pa bussen smaskade vi i oss olika saker som vi kopt pa marknaden, gigantiska avocador och pyttesma bananer till exempel. Sa inget blodsockerfall idag. Yay!

Det vi gjorde nar vi kom fram var att ga en laaaang promenad i den stekande solen, uppfor ett berg. Det var inte kul. Men vi fick var utdelning, och det rejalt, nar vi vek av fran vagen och gick in i ”djungeln” (or whatever). Dar sag vi apor, och en massa helt underbar vaxtlighet och sen kom vi till en flod, och var guide bara tog av sig skorna och vadade over och vi bara: haha, funny, liksom. Men det var det som var vagen vi skulle ga, sa vi fick snallt vada over allihop (asskont med vattnet i varmen). Sen korsade vi flera floder till och sa kom vi till ett helt fantastiskt vattenfall dar vi satte oss for att vila en stund. (Bilder kommer en annan gang!) Sedan gick vi tillbaka hela vagen, men det kandes inte alls lika jobbigt efter den upplevelsen + att solen borjade ga ner och alla tanzanianska barn gick omkring dar utanfor sina hus och skrek ”viting!” (det gor de hela tiden, vi smalter inte in om man sager sa) och halsade glatt och ville att vi skulle ta bilder pa dem.

Jag har det jattebra, jag hoppas att ni ocksa har det. Har ingen tackning har men fortsatter twittra sa fort jag far det. Imorgon: safari i nationalparken!

 
4 kommentarer

Publicerat av på 11 april 2010 i Allmänt

 

Etiketter: ,