Så hann jag tänka ett antal gånger under min tredje Flimmerdag. Den blev något stressad och det blev bara en film – men ett lejon! om man nu får säga så. Återkommer till filmen, nu ska det handla om annat. Jag var nämligen på ett uppdrag i Norrköping strax innan och skulle ta mig med bil från detta till en i förväg utsedd parkering i närheten av Lilla Teatern där filmen gick, parkera och gå in och sätta mig på den inte så väl tilltagna tiden 15 minuter. Jag hade till och med kört vägen innan så jag inte skulle åka vilse eller trassla in mig. Nåväl, allt gick bra tills jag, bara några hundra meter från målet, till min förskräckelse upptäcker att vägen är avspärrad på grund av vägarbete, och omdirigerad med såna där orange pilar. Ni som känner mig, eller har läst mitt Göteborgsinlägg, vet att jag har väldigt lätt för att bli stressad när jag kör bil och saker inte går som de ska. Men jag följde pilarna, sen körde jag fel och kom till återvändsgata, men lyckades komma tillbaka och komma rätt till slut. Och jag hann till filmen, som var lite försenad. So far so good.
Efter den fantastiska filmen hade jag ont i magen (inte ätit på ett tag) och blev extremt sugen på att ta en sväng förbi Max på hemvägen. Ni som har koll på Norrköping vet att det ligger lättillgängligt om man ska åka från Norrköping till Finspång nästan var man än är. Precis vid resecentrum och det finns flera vägar dit. Glad i hågen satte jag mig vid ratten med mozzarella sticks, pommes med dipp, deluxmilkshake och jag vet inte allt hägrande framför ögonen.
Det finns två enkla vägar till Max från platsen vi befann oss, här nedan markerade i svart och grönt. Jag valde den svarta vägen:

Men när jag ska svänga in på Östra promenaden (den gula vägen) så är den vägen också avspärrad. Man bah: ”Haha, värst vad avspärrningar det var idag.” Svänger höger och provar nästa väg. Som också är avspärrad. Svänger höger och provar nästa väg. Som är avspärrad. Upprepar detta ett par gånger. När jag väl kommer ut på Östra promenaden får jag inte svänga vänster, nähä. ”Äh, jag lägger ner den här vägen” tänker jag. Det finns ju en annan väg. Kör tillbaka till utgångspunkten och testar istället den gröna vägen. ”Vad lustigt det skulle vara om den också är avspärrad nu, hahaha” säger jag till Benjamin. Vi småskrattar lite åt detta uppenbara skämt. Ja, vad lustigt det skulle vara! NOT! INTE SÅ JÄVLA LUSTIGT KAN JAG MEDDELA när jag ser Max på håll mellan alléträden och det börjar vattnas i munnen och jag tror att det är ett skämt när, you guessed it, väghelvetet är avspärrat! Så vi försöker följa hänvisningarna som är ett virrvarr av orange pilar, förbudsskyltar, återvändsgator, ej vänstersväng osv. Till slut är vi tillbaka vid vår utgångspunkt. Framför oss kör en vilsen buss som förmodligen aldrig kom fram till resecentrum. Till slut ger jag upp. Det finns ett McDonald’s på vägen hem. Men let me tell you people, Chili Cheese Tops är fan inte mozzarella sticks.
Så här åkte vi (rött = avspärrningar/förbud mot vänstersväng/återvändsgata):

Ps1: Jag vill även stolt påpeka att Benjamin satt bredvid mig hela vägen med gapande mun för att jag faktiskt fortsatte köra hela tiden, inte körde som en hysterisk idiot, inte tvärnitade och tvingade honom att köra, och knappt grät någonting!
Ps2: Filmen recenseras i nästa inlägg.
Xbox: Näh, inget, ville bara skoja till det lite.