Fuck you very much, Bilddagboken.

Så, Bilddagboken anordnade en tävling där man kunde vinna att få träffa My Chemical Romance när de kommer hit. Och jag lade ner ganska mycket tid på att göra ett bidrag, inte för att jag trodde jag skulle vinna men jag kände ändå att jag ville göra det för att ändå kunna säga att jag gjort mitt bästa för det skulle vara awesome att träffa dem (inte för att jag skulle våga, men iallafall). Tänkte att jag skulle finputsa det ikväll.

Men nähä! Då har bilddagbokshelvetet gått och STÄNGT NER inskickningsfunktionen och publicerat de nominerade bidragen (40 stycken, för övrigt) innan sista dagen för nominering har gått ut! Så nu kan jag inte vara med och tävla bara för att de jävla puckona inte förstår skillnaden mellan att skriva ”sista dagen för nominering är…” och ”du måste skicka in ditt bidrag innan…”. Ja, jag kontrolläste flera gånger att det inte stod ”innan 21/2”.

JA, JAG ÄR ARG!

Här är hon iallafall, min Killjoy som jag tänkte bidra med. Den hade knappast vunnit, eftersom den varken innehåller en enda bild på nån i bandet eller någon smäktande textrad om ond bråd död (kolla de andra bidragen så fattar ni vad jag menar), men ändå.

Det är alltså en remix på Rosie the Riveter (som är public domain i USA, så den är typ inte copyrightad). Jag hade som sagt tänkt putsa lite mer på den, men blev lite opepp nu som ni säkert förstår. Hade bland annat tänk fixa till masken lite snyggare och skrivit nån snygg onliner istället för ”Crash Queen Rosie” (jag kände att det blev för obskyrt, fan, hatar att skapa för en publik…)

 

Köp ett hjärta (och en gullig nalle och ett kort och en bukett rosor)-dagen

14:e februari. En mycket överreklamerad dag för alla utom Efraim (grattis!), och när jag skriver det så slår det mig hur fiffigt uttänkt den här dagen är, endast slagen av skuldkänslor galore-dagarna mors och fars dag. För om man klagar, då är man EGENTLIGEN BARA AVUNDSJUK på alla som är ihop med varann medan man själv är ensam och singel och bitter. Eller, om man faktiskt har ett förhållande, men mot förmodan klagar ändå (som jag till exempel), då är man bara bitter för att man inte har fått en tillräckligt fin present eller inte har en tillräckligt engagerad partner (pojkvän, oftast, för det är ju han som ska göra allt, eller? Tjuvlyssnade på ett par rätt unga tjejer förut på Ica som stod och diskuterade vad de fått av sina pojkvänner idag. Ingen nämnde nåt om vad de hade gett honom).

Det finns mycket jag stör mig på runt den här dagen: Kapitalismen. Köphysterin. Plastigheten. Falskheten. Puttinuttigulligullandet. Popularitetstävlandet. Men en sak i världen är jag inte bitter på, och det är mitt förhållande. (Att jag ens känner att jag behöver skriva det, bara en sån sak.) Fatta att kärlek står över sånt här trams!

En sak till: Jag vaknade imorse och bara: ”Vilken vacker dag!” och sen gick jag runt och var glad för att solen sken och så tänkte jag att jag borde köpa hem tulpaner som kunde matcha min stämning. Så kommer jag till affären och ser alla hjärtan och blommor och gelégodis och kommer på vilken dag det är och bara…nej. Men sen tänkte jag: dom ska fan inte knäcka mig! Vill jag ha tulpaner så ska jag köpa det, även om det råkar vara blomsterhandlarnas superkommersialismdag nummer 1. Och sen kände jag mig som en förrädare.

 

Mer eller mindre valfrihet?

Dagens privatiserings-anti-hallelujah-moment:

Man kan inte köpa Försvarets hudsalva på apoteket i Finspångs centrum längre. Var det mer valfrihet det skulle bli, eller hur var det?

Men man ska inte klaga! Numera kan jag ju köpa huvudvärkstabletter på ICA! Visserligen ligger ICA 2 meter från apoteket och har typ samma öppettider. Men ändå, principen liksom.

Nu ska jag festa två dagar i sträck, hur ska det gå? Imorgon ska jag vara utklädd dessutom men vill inte spoliera överraskningen för födelsedagsbarnet så bild på outfiten kommer senare. Taa!

 

Är det här ett skämt eller?

Så hann jag tänka ett antal gånger under min tredje Flimmerdag. Den blev något stressad och det blev bara en film – men ett lejon! om man nu får säga så. Återkommer till filmen, nu ska det handla om annat. Jag var nämligen på ett uppdrag i Norrköping strax innan och skulle ta mig med bil från detta till en i förväg utsedd parkering i närheten av Lilla Teatern där filmen gick, parkera och gå in och sätta mig på den inte så väl tilltagna tiden 15 minuter. Jag hade till och med kört vägen innan så jag inte skulle åka vilse eller trassla in mig. Nåväl, allt gick bra tills jag, bara några hundra meter från målet, till min förskräckelse upptäcker att vägen är avspärrad på grund av vägarbete, och omdirigerad med såna där orange pilar. Ni som känner mig, eller har läst mitt Göteborgsinlägg, vet att jag har väldigt lätt för att bli stressad när jag kör bil och saker inte går som de ska. Men jag följde pilarna, sen körde jag fel och kom till återvändsgata, men lyckades komma tillbaka och komma rätt till slut. Och jag hann till filmen, som var lite försenad. So far so good.

Efter den fantastiska filmen hade jag ont i magen (inte ätit på ett tag) och blev extremt sugen på att ta en sväng förbi Max på hemvägen. Ni som har koll på Norrköping vet att det ligger lättillgängligt om man ska åka från Norrköping till Finspång nästan var man än är. Precis vid resecentrum och det finns flera vägar dit. Glad i hågen satte jag mig vid ratten med mozzarella sticks, pommes med dipp, deluxmilkshake och jag vet inte allt hägrande framför ögonen.

Det finns två enkla vägar till Max från platsen vi befann oss, här nedan markerade i svart och grönt. Jag valde den svarta vägen:

Men när jag ska svänga in på Östra promenaden (den gula vägen) så är den vägen också avspärrad. Man bah: ”Haha, värst vad avspärrningar det var idag.” Svänger höger och provar nästa väg. Som också är avspärrad. Svänger höger och provar nästa väg. Som är avspärrad. Upprepar detta ett par gånger. När jag väl kommer ut på Östra promenaden får jag inte svänga vänster, nähä. ”Äh, jag lägger ner den här vägen” tänker jag. Det finns ju en annan väg. Kör tillbaka till utgångspunkten och testar istället den gröna vägen. ”Vad lustigt det skulle vara om den också är avspärrad nu, hahaha” säger jag till Benjamin. Vi småskrattar lite åt detta uppenbara skämt. Ja, vad lustigt det skulle vara! NOT! INTE SÅ JÄVLA LUSTIGT KAN JAG MEDDELA när jag ser Max på håll mellan alléträden och det börjar vattnas i munnen och jag tror att det är ett skämt när, you guessed it, väghelvetet är avspärrat! Så vi försöker följa hänvisningarna som är ett virrvarr av orange pilar, förbudsskyltar, återvändsgator, ej vänstersväng osv. Till slut är vi tillbaka vid vår utgångspunkt. Framför oss kör en vilsen buss som förmodligen aldrig kom fram till resecentrum. Till slut ger jag upp. Det finns ett McDonald’s på vägen hem. Men let me tell you people, Chili Cheese Tops är fan inte mozzarella sticks.

Så här åkte vi (rött = avspärrningar/förbud mot vänstersväng/återvändsgata):

Ps1: Jag vill även stolt påpeka att Benjamin satt bredvid mig hela vägen med gapande mun för att jag faktiskt fortsatte köra hela tiden, inte körde som en hysterisk idiot, inte tvärnitade och tvingade honom att köra, och knappt grät någonting!

Ps2: Filmen recenseras i nästa inlägg.

Xbox: Näh, inget, ville bara skoja till det lite.

 

Svenskt kulturarv, sha-la-la-la-la!

Sverigedemokraternas ideologi (hämtat från hemsidan): ”I dagens Sverige förringas och förnekas det svenska kulturarvet och den svenska identiteten till förmån för utländska kulturer. I dagens Sverige går en alltför stor del av det skattefinansierade kulturstödet till mångkulturella, destruktiva och elitistiska kulturyttringar.”

Sverigedemokraternas egna kulturyttringar: Samfällt skrålande av jamaicansk folksång på sin egen valvaka.

De har ju ett rätt iallafall. Det är så långt ifrån elitistiskt man kan komma.

Cred: Patsy.

 

”Fast det är ju inte så att det någonsin kommer hända”, så gör det det ;ppPPPppPP

När jag har suttit hemma och tränat på att tolka så har jag letat efter olika radioprogram och liknande att jobba med. Anna tipsade om att man kan använda sommarpratarna i P1. Så jag har testat att tolka det några gånger, och varje gång har det gått rätt dåligt, och så har jag tröstat mig med att det är en konstlad situation, att man sällan råkar ut för folk som läser ett manus i verkligheten och att DET ÄR JU INTE SÅ ATT JAG NÅNSIN KOMMER BEHÖVA TOLKA ETT SOMMARPROGRAM! HAHAHA!

…varpå jag, på mitt andra tolkuppdrag ever som färdig tolk, får tolka en videofilm med en person som läser ur ett manus. Fast det är ju iallafall inte sommarpratarna, tröstar jag mig med.

…varpå jag går på anställningsintervju, och ska göra arbetsprov, och SÅ ÄR DET 20 MINUTER SOMMARPRATARNA! ;pPPPppPPpP

(…och vid närmare eftertanke var det faktiskt någon som hade berättat det för mig innan, som hade gjort samma arbetsprov, att det skulle vara sommarpratarna. Men underskatta aldrig människans förmåga till förträngning!)

 

En dålig nyhet, men två bra!

Jag borde ha förstått det.

Struntar jag i paraplyet börjar det regna. Glömmer jag treon hemma får jag migrän. Men om jag för en gångs skull tar med tandborsten & p-pillren så blir jag naturligtvis inte inbjuden att sova över. Så det är självklart helt följdriktigt att när jag till slut tagit mig i kragen och sagt upp lägenheten i Örebro (för den kan ju inte stå där och ticka pengar hur mycket jag än vill ha kvar den) så blir jag inom loppet av tre dagar erbjuden frilansjobb i Örebro SAMT blir kallad till anställningsintervju för ett jobb jag trodde var tillsatt för länge sedan, också i Örebro.

Fast inte för att jag bryr mig jättemycket, jag är skitglad för båda chanserna. Och det känns skönt att jag får screwa upp iallafall en av dem utan att allt faller på det. Så nu åker jag till Örebro, för näst sista gången till min lägenhet skulle jag tro. Weird!