RSS

Etikettarkiv: vampyrer

Breaking Dawn, WTF

Jag har ju en ganska ambivalent inställning till hela Twilightfenomenet som ni kanske har förstått. När jag var 12 hade jag älskat det. Då hade jag ännu inte lärt mig problematisera. När jag var 15 hade jag hatat det på rutin för att alla andra hade älskat det. Och nu i vuxen ålder kan jag ta till mig godbitarna (läs: Jacob Black) och problematisera vad som problematiseras bör, och inse att man faktiskt får gilla mormonsk misogyn skit bara man är medveten om vad man håller på med. Så jag har läst böckerna och sett de tre första filmerna och så gick jag och Benjamin och såg Breaking Dawn del 1 igår (film nummer fyra, första halvan av sista boken). Och jag kan ärligt talat inte se den på annat sätt än som en komedi. I lol’d. Bokstavligen. Här är saker jag tänkte på medan jag såg filmen. OBS! Spoilers!

* Bella hatar högklackat och sexiga underkläder. Så varför tvingar Stephenie Meyer henne att ha det?

* Vackla in på bröllopet bredvid pappa. Som lämnar över din hand till din man, gud förbjude att du skulle få vara din egen ens en enda sekund. Bella för helvete.

* Varför, varför, varför väljer du inte Jacob?

* Edward måste vara den tråkigaste och plattaste karaktären i filmhistorien någonsin. Jag misstänker att det till viss del beror på att R-Patz är sjukt trött på Edward och inte ens orkar försöka.

* Men alltså. Gravid med ett läskigt monster. Ewww.

* Jaha, där började anti-choice-propagandan. ”It’s a BABY!”

* Jag hatar Rosalie.

* Vargarna leker herre på täppan och pratar med sina läskiga vargröster! Lolololololololol!

* Renesmee? SERIÖST!?!?!

* Bella dricker blod. Jacob och publiken mår illa.

* ”Jag skulle göra allt för mitt ofödda barn, som för övrigt var ett barn redan i befruktningsögonblicket. Till och med dö.” Vad är det för jävla sepebudskap?!

* …och Edward biter ut barnet. BITER! Ew-lol-ew-lol-ew!

* …och sist men inte minst blir Jacob kär i Bellas nyfödda demon-bebis. Jamen det är ju helt normalt. Det är ju ingen åldersskillnad att tala om, tänk på Edward och Bella liksom.

Jag är bara glad att den här filmen är så överdrivet amerikansk, kristen, konservativ och DUMIHUVET att den faktiskt är svår att ta på allvar för den svenska publiken.

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 december 2011 i Film, Läsning

 

Etiketter: , , ,

Varför jag älskar Buffy

Buffy the Vampire Slayer. Jag såg den aldrig på den tiden den gick, jag var en Anne Rice-tjej och ville inte se vampyrerna bli dödade. Dessutom var Buffy alldeles för lik de populära tjejerna på min skola för att jag skulle kunna ta den till mig. Se vilka fördomar en s.k. alternativ tonårstjej kan ha! Men efter att ha stött på hyllningar till serien lite titt som tätt på internet har jag förstått att det kanske är en bra serie trots allt. Så jag har börjat kolla nu, och…omg, vilken serie! Och då har jag ändå bara sett två säsonger (och första avsnittet i säsong 3, för säsong 2 slutade så jobbigt…). Eller, ja, om jag ska vara ärlig tyckte jag väl handlingen i första säsongen var sådär, men den kom ju igång i andra som tur var. Men det är inte handlingen som är fantastisk egentligen, utan karaktärerna samt hur genomtänkt den är från ett feministiskt perspektiv.

Jag tror inte det är något folk i allmänhet tänker på, precis som folk i allmänhet inte tänker på hur ofeministiska alla andra serier är. De serierna som jag visserligen kollar på och gillar, men som jag aldrig kan njuta av till fullo, för alltid är det något som stör. Hjälplösa tjejer som blir räddade av killar. Snygga tjejer som blir raggade på av killar. Killar som bara vill ligga. Kameror som filmar strategiskt utvalda kvinnliga kroppsdelar. Och har man tagit på sig genusglasögonen är det väldigt, väldigt svårt att ta dem av sig. Därför är det asskönt att kolla på Buffy, som vänder upp och ner på alla de här grejerna. Den kastar ingenting i ansiktet på någon – men om man vet vad man tittar efter så är det så uppenbart.

Varning! Spoilers för säsong 1 & 2!

* Buffy slåss med vampyrerna på lika villkor. Det är knytnävsslag i ansiktet och roundkicks från båda håll. Och hon gör det inte i bikini. Och hon blir aldrig någonsin ett våp.

* Det finns en fantastisk scen där Angel blivit tillfångatagen av Spike, och ska offras för att Drusilla ska återfå sina krafter. Buffy (hjälten) kommer in och räddar den döende Angel (typ, den tillfångatagna prinsessan). Hon och hennes vänner trashar stället, men i slutet av avsnittet får man se hur Drusilla, som ändå återfått sina krafter, bär ut den skadade Spike ur infernot, som en brandman bär ut en skadad kvinna ur ett hus, ungefär.

Dålig bild, men ni fattar poängen.

* Killar har nagellack ibland. Inga konstigheter.

* När Cordelia och Xander hånglar i bilen på äkta amerikanskt manér är det hon som kör. (Eller alltså…hon kör ju inte samtidigt som de hånglar, men ni fattar…)

* När Angel (på den tiden han är ond) har blivit besatt av ett spöke och därför kysser Buffy, känner han sig äcklad efteråt och tvättar sig frenetiskt. (Våldtäktsreferens.)

* När folk blir mobbade eller utsatta i skolan kommer Buffy och räddar dem, genom att fysiskt kicka mobbar-ass. Även om den som blir utsatt är kille.

* I en tillbakablick får man se hur Buffys föräldrar bråkar, och hennes pappa skäller på mamman för att han alltid får vara den elaka föräldern som sätter gränser eftersom hon är för snäll. (Jag tycker att det oftast brukar vara tvärtom, iallafall i serier.)

* När Buffy blir nedkastad i ett hål tillsammans med en massa vattenmonster (f d medlemmar i skolans simningslag), och får hinten om att de kommer våldta henne snarare än äta upp henne, börjar hon inte gråta och skrika och oroa sig för att ”allt som är hennes kommer tas ifrån henne” eller nåt annat larv. Istället säger hon sarastiskt ”Just what my reputation needs. I did it with the whole swim team” och börjar leta efter sätt att besegra monstren och ta sig därifrån.

Och nu mår jag lite dåligt över att jag skrivit ett helt inlägg om Buffy utan att ens ha nämnt Willow. Men det får bli en annan gång.

 
5 kommentarer

Publicerat av på 16 december 2011 i Feminism, TV-serier

 

Etiketter: ,

Blod, musik & stereotyper – min första Flimmerdag

Norrköpings filmfestival Flimmer har börjat och nu lär det väl bli bio för hela slanten vare sig jag vill eller inte. Dock lyckades jag övertala Benjamin att det räckte att se tre filmer igår (han ville se fyra).

Först ut var indiska Road, Movie, en riktigt meningslös film. Kanske har man andra kriterier på film i Indien, men nog har jag sett någon bättre indisk film än den här. Stereotypa karaktärer som man inte fattar den minsta sympati för, obefintlig intrig (nåja, det är ju en roadmovie, men ändå), en obligatorisk kvinna som hjälten kan ha sex med och ett antal random händelser som i och för sig var rätt kul. En ennattsmarknad, en totalt utflippad scen där protagonisten avleder skurkens uppmärksamhet med hårolja samt en något okonventionell död höjer filmen till en lite svajig tvåa. Inget jag rekommenderar. (Filmen har för övrigt ”indiskt tal” enligt beskrivningen i programmet. Ett LOL på det, tack.)

Sedan gick vi och parkerade om bilen och åt smäsky pizza på Pappa Grappa innan det var dags för film nummer två: The Extraordinary Ordinary Life of José González, som hade tappat sitt ”ordinary” i programmet vilket gjorde att vi skrattade rått åt den ironiska titeln. Nu visade det sig inte vara riktigt så roligt, men filmen var iallafall extraordinärt ordinär, mycket lågmäld och lugn men skämdes inte över sig själv. Lågmälda framträdanden blandat med lågmälda funderingar av José González själv blandat med lågmälda samtal mellan honom och andra samt ganska modesta animationer av bland annat en hjärna som gick omkring på bioduken. Det låter extraordinärt flummigt vilket det också var, men det blev knappast tråkigt och filmen lockade utan problem fram en del skratt ur skildringarna av vardagliga situationer. En fyra, dock inget jag känner att jag behöver se igen på ett tag.

Sist ut var koreanska vampyrfilmen Thirst av Park Chan-Wook (eller Chan-Wook Park, finns det nån som kan reda ut det här med asiatiska för/efternamn åt mig så gör det gärna!). Programbladet utlovade att den inte skulle likna Twilight det minsta vilket jag tyckte var lite larvigt, varför skulle den göra det liksom, och orka basha Twilight när alla andra gör det. Filmen handlar om en katolsk präst som ställer upp som frivillig att infektera sig med ett dödligt virus för att testa botemedel mot det. Han klarar sig som enda överlevande bland patienterna och hyllas som ett mirakel, men upptäcker till sin förskräckelse att han blivit allergisk mot solljus och behöver blod för inte sjukdomen ska komma tillbaka. So far so good, sedan spårar filmen ur totalt flera gånger under de resterande lååånga två timmarna. Några riktigt coola scener och en bra början räddar tyvärr inte den här blodorgien till film från att bli ett stort blinkande WTF, dock kan jag inte sätta lägre än en trea.

Det var min första filmfestivalsdag, ikväll blir det transsexualitet och norska zombies, men på måndag kommer filmen jag längtat mest efter: The Runaways med Kristen Stewart och Dakota Fanning. Pepp på det!

Ps. När jag läser igenom det här känner jag att jag har klankat ner på festivalprogrammet på samtliga filmer. Vill bara tillägga att det inte alls är ett dåligt program, men jag tycker hela fenomenet med baksidestexter och beskrivningar är intressant – det är så olika saker man tycker är relevant i filmer. Vi recenserade för övrigt filmbeskrivningarna i bilen på väg hem. Road, movie fick 3, José González-filmen 5 och Thirst en 4:a. (Ja, vi är nördiga så in i helvete. Frågor på det?)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 03 oktober 2010 i Film

 

Etiketter: , , , ,

I’m so embarrassed I would die if I wasn’t already dead!

Eftersom jag har fått så många requests på det (allt över 0 är många) så kommer här min ”Bäst just nu”-spotifyplaylist. Enjoy! Syftet är att uppdatera den titt som tätt, vi får se hur det går. Och självklart vill jag ha era också.

Och, helt orelaterat: I think I found myself a new favourite shipping! Jessica & Hoyt (True Blood). Den här scenen, och scenen när de träffas, är bara så rolig-romantisk-söt-spännande-tafatt-underbar. Loves it. Älskar för övrigt ”första kyssen”-scener. Det borde vara en egen genre.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 21 januari 2010 i Allmänt, Musik

 

Etiketter: ,

Dagens i-landsproblem

MarySaintMary presenterar stolt sitt dagliga dilemma!

När jag har lagat mat om kvällen och ska sätta mig och äta så vill jag oftast kolla på nåt avsnitt av nån tv-serie eller nåt, för att det är tråkigt att sitta och äta utan att göra nånting och det är meckigt att läsa. Så varje gång jag ska äta ställs jag inför valet: Vad ska jag titta på?

True Blood är bra och spännande men risken är överhängande att det kommer någon äcklig scen med typ sprutande blod och slem. Inte för att jag är så lättäcklad men det är inte jättemysigt att kolla på när man äter, om man kan välja.

En annan favoritserie som jag faktiskt har osedda dvder med är Gilmore Girls, som är mycket putsad och trevlig och mysig och blodfri. Dock pratar alla i den serien så sjukt fort och associationsrikt och dampigt att det är svårt att äta och samtidigt läsa texten och hinna med att fatta vad de säger. (I alla normala tv-serier har jag inga problem att uppfatta dialogen utan text, men Gilmore Girls är inte normal i det hänseendet.)

Det brukar sluta med att jag kollar på Sex and the City, fast jag egentligen inte gillar den pseudofilosofiska känslan och  den överdrivna ”kvinnliga” rädslan för att tappa sin omsorgsfullt putsade mask (inför män). Men det är ju ganska underhållande och dessutom lagoma 22 minuter långa avsnitt.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 17 januari 2010 i Allmänt

 

Etiketter: , , , ,

Edward for Bella, Jacob for me

Kom precis hem efter att ha sett New Moon, och tänkte berätta för er om den.

New Moon är alltså del två i Twilight-serien, filmatiseringarna av Stephenie Meyers så kallade ”vampyrböcker”. Visst, det ingår vampyrer i historien, men om man förväntar sig Dracula eller En vampyrs bekännelse lär man ju bli besviken. Twilight-serien är romantik, med målgrupp tonårstjejer. Och New Moon är kärlek, ångest och triangeldrama med en skvätt action.

Filmen börjar med att HappyBirthdayGirl!Bella lyckas skära sig i fingret på kalas hemma hos sin vampyrpojkväns familj (dålig idé) varpå tumult utbryter. Det hela utmynnar i att OverProtective!Edward bestämmer sig för att lämna Bella för att han tror att det är det bästa för att skydda henne. Angst!Bella blir Zombie!Bella och gör inget annat i flera månader än att tänka på Edward, sakna Edward och drömma mardrömmar. Hennes liv är totalt meningslöst. Enter Cute&Charming!Jacob.

Jag älskar Jacob så jävla mycket. Tvärtemot alla andra (jag ska ju alltid vara så tvärtemot) har jag aldrig gillat Edward, varken i böckerna eller filmerna (och nej, Robert Pattinson är fan inget speciellt). Edward är överbeskyddande, gammalmodig, könsrollsfixerad och litar inte att Bella klarar att fatta rätt beslut om sitt eget liv, och därför försöker han hela tiden beskydda henne mot hennes vilja, som i exemplet ovan. Jacob däremot. Pojkaktigt charmig, behandlar Bella som en jämlik kompis (även om han uppenbart vill mer än så), skämtar och driver med henne, hänger på på hennes korkade upptåg. Och New Moon filmen är Jacob i överflöd. I likes.

Men, som Sleepless påpekar (länk i förra inlägget), det som är fantastiskt med den här egentligen ganska medelmåttiga filmen är fanservicen. Jag förstår att vissa har reagerat på mitt objektifierande av killar här i bloggen, men jag tycker fan inte det är mer än rätt efter alla dessa jävla år av omotiverat sexualiserade och halvnakna tjejer i filmer & tv-serier (och överallt annars). Exempel, om ni behöver: Scrubs. True Blood. Death Proof. Det finns tusen till, men hur många finns det med sexualiserade killar? Och då pratar jag inte om Brüno eller annat som är gjort för att skrattas åt. New Moon innehåller massor av scener som är så sjukt uppenbart gjorda för att kåta upp unga tjejer. Edward går i slowmotion med den uppknäppta skjortan fladdrandes i vinden, och ett tajt linne som inte lämnar något åt fantasin.  Edward går i slowmotion och knäpper upp sin skjorta för att blotta sin skimrande hud (och sina höftben, mind you). Jacob sliter av sig sin skjorta för att stoppa Bellas högst moderata blödning (ett sus går genom publiken). Jacobs grabbgäng går omkring i bara shorts, under HELA filmen. Jag skojar inte. De är aldrig mer påklädda än så.

Och inte en enda sexualiserad tjej i hela filmen. Ingen. Noll. Jag är inte säker på att killar kan förstå hur fruktansvärt befriande det kan vara att se en sådan film.

Recensioner: DN (2), SvD (3).

 
4 kommentarer

Publicerat av på 23 november 2009 i Feminism, Film, Hett

 

Etiketter: , , ,

…11? böcker på 15 minuter

Det här är en så kallad utmaning jag fick av Emelie på Facebook. Tyckte den verkade lite kul.

Mycket Fritt Översatta Regler: Tänk inte för länge. Femton böcker du har läst som alltid kommer att finnas med dig. De första 15 du kan komma på på max 15 minuter. Bjud sedan in dina vänner att göra samma sak.

Fast jag kom bara på 11! Sparar 4 till senare. Ingen inbördes ordning. Varning för mycket fantasy och långa serier!

The Wheel of Time av Robert Jordan (serie, Sagan om Drakens återkomst i svensk översättning)
En lång jävla oavslutad fantasyserie som jag har läst flera gånger och både hatar och älskar. Handlingen är alldeles för invecklad för att förklara. Men det är typiska fantasyingredienser som några vanliga ungdomar som kommer ut i stora världen och hamnar på upphöjda positioner, ett antal profetior (som uppfylls), en ondskefull makt med ondskefulla underhuggare, ett magikersällskap, osv. Utmärkande för den här serien är dock att den har fler intriger än Desperate Housewives, alla oavslutade, löst hängande i luften, och kanske ett dussin huvudpersoner varav hälften är kvinnor och precis lika viktiga för handlingen som alla män. Det är inte vanligt i fantasy, tänk på stackars Eowyn. Som en liten extra twist på alltihop har författaren gått och dött, så serien, som för närvarande omfattar tolv tegelstenar (det dubbla på svenska) håller nu på att avslutas av en annan författare. Spännande.

Narnia-serien av C.S. Lewis
Det första fantasyrelaterade jag läste, fastnade direkt. Vid omläsning kan jag irritera mig på alla moralkakor och illa dolda kristna budskap, men det är fortfarande en bra serie. Och jag antar att det inte bara var jag som letade efter portaler mellan världarna och icke-existerande garderobsväggar efter att ha läst dem?

Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov
Minns typ ingenting förutom att den var humoristisk, skruvad och handlade om djävulen. Och det kan ju räcka! Dags för omläsning.

Girlfriend in a Coma av Douglas Coupland
Handlar om en ung kvinna som hamnar i koma, vaknar upp en herrans massa år senare och har då fött en dotter. Sen typ går jorden under och en handfull människor blir de enda överlevande. Låter helt bisarrt och det är det också. Ännu ett omläsningsobjekt. Han har skrivit en massa andra bra böcker också. Speciellt jPod rekommenderas.

Vampyrkrönikan (En vampyrs bekännelse med fortsättning) av Anne Rice
Jag har aldrig gillat när vampyrer porträtteras som monster som bör utrotas, så jag är glad över den nya vampyrvågen med Twilight och liknande böcker/serier/filmer. Grunden till denna våg lades av Anne Rice med böckerna om Louis, Lestat och grabbarna. Här är vampyrism sex, sex, ångest och sex. Som det ska vara.

Borta med vinden av Margaret Mitchell
Världens bästa bok? Läste den första gången på mellanstadiet, läste om den häromåret och var lite orolig för att den inte var så bra som jag mindes, men den var om möjligt ännu bättre! Handlar om bortskämda 16-åriga plantageägardottern Scarlett O’Hara som tvingas lära sig leva i verkligheten när inbördeskriget kommer och vänder hennes värld uppochner. Och hon är så sjukt, sjukt bra på det! Hon förför män, hon driver affär, hon plockar bomull, hon stjäl sin systers fästman, hon förlöser barn, hon flyr undan en brinnande stad, hon dubbelspelar, och allt hon gör, gör hon för sitt älskade Tara. Dessutom hinner hon med att vara olyckligt förälskad, föda barn, bli änka och gud vet allt.

Sagan om Belgarion av David Eddings
Som jag älskade den här serien när jag var liten. Fruktansvärt stereotyp fantasy, men lättläst och passar perfekt i mellan- och högstadieåldern, som inkörsport till tyngre grejer.

Harry Potter-serien av J.K. Rowling
Jag älskar bok 3, 4, 6 och 7. Ettan och tvåan är för barnsliga och femman är en depressionsdipp. Det är fantasy, det är tonårsproblem, det är dödsfiender med attraktion, det är sex i omklädningsrummet…eller vänta nu, det var nog fanfiction förresten. Men älskar karaktärerna, de går att bygga sjukt mycket storys på. Och sista boken är ju en enda stor blinkning till fanfictionscenen. Gillar att det blir mer allvar ju längre serien går också. Folk dör liksom.

Lilla huset på prärien-serien av Laura Ingalls Wilder
LOVES IT! Läste den hundra gånger när jag var liten, och den håller fortfarande. Om någon har missat, så handlar det om en nybyggarfamilj i USA, mer specifikt dottern Laura, och alla deras flyttar och ”äventyr”. Delvis självbiografisk. OBS! Bättre än TV-serien!

Egalias döttrar av Gerd Brantenberg
Omvända världen, könsmässigt sett, där kvinnorna har chefspositionerna och våldtar, och pojkarna heter saker som Petronius, använder PH (penishållare) och så småningom skapar en manskamp mot matriarkatet.

San Fransisco-liv av Armistead Maupin
Det här är en såpa i bokform. Handlar om ett gäng ungdomar i San Fransisco som råkar ut för olika saker. Intrigerna är många, invecklade och oförutsägbara. (Typ en svart kvinna visar sig vara född som vit, en kvinna visar sig vara någons pappa, osv.) Sjukt roligt. Första boken heter Ett annat liv.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 10 november 2009 i Läsning

 

Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,