Something is rotten in the State of Välfärd

Som sagt så jobbar jag som teckenspråkstolk. Jag har gått en fyraårig utbildning för att bli det så man kan väl säga att jag har satsat en del. Flyttat ifrån min sambo till en annan stad i två år bland annat, tagit studielån och så vidare. Utbildningen kan vara kortare om man tillgodogjort sig teckenspråkskunskaper på annat sätt innan man började, men standard är ändå fyra år och de flesta jag känner har gått så länge. Ingångslönen på Tolkcentralen i Örebro är 19000 kr. Jag har hört att den är lägre i Stockholm men inte fått det bekräftat.

Jag har istället för att söka anställning (skriver inte ”fast anställning” för det är extremt svårt att få och de anställningar som är ”fasta” kanske inte alls är så fasta egentligen, kommer till det) frilansat under de ett och ett halvt år som gått sedan jag började jobba. Det kallas frilans i tolkvärlden men det är samma sak som att vara timvikarie, jag har ingen F-skattsedel eller så. Jag har trivts bra med det för att jag kan ”bestämma” mina arbetstider själv (en sanning med modifikation, det jag kan göra är ju att tacka ja eller nej till olika uppdrag) samt att man vid en snabb anblick får snuskigt hög timlön, mycket betalt för lite jobb alltså. Timlönen jag har jobbat för har legat mellan 200 och 400 kr/tim ungefär, och sedan halva timlönen i restidslön, plus milersättning. Det gör att jag, om jag jobbar halvtid ungefär, tjänar ungefär lika mycket som jag hade gjort om jag jobbat heltid på Tolkcentralen. Kruxet med detta är först och främst att jag mycket sällan kommit upp till halvtid, samt naturligtvis att jag inte har någon sjuklön, semester, rätt till a-kassa, rätt till föräldrapenning över standardbeloppet osv. Kort sagt, man får vara duktig på att spara pengar. Speciellt till december, januari, juni, juli och augusti som till större delen är extrem lågsäsong då det inte finns något arbete alls. Men det har ändå funkat! Jag har fått ut 7000-15000 kr/mån de månader det finns jobb och varit duktig på att spara till övriga.

Men det händer något med tolkvärlden just nu. Eller ja, det är väl med hela arbetsmarknaden. Jag pratade med en kollega som har eget företag häromdagen. Hon har jobbat som tolk ungefär lika länge som jag har levat (28 år) och hon säger att hon har fått sänka sina priser till samma som när hon började jobba! För det är ju den här spännande grejen som heter OFFENTLIG UPPHANDLING.

Offentlig upphandling betyder ju att någon offentlig aktör, typ staten, kommunen eller någon myndighet, ska köpa in en vara eller tjänst någonstans ifrån. Till exempel städning eller skolmat, eller, i det här fallet, teckenspråkstolkning. Så istället för att en döv (eller hörande) som behöver tolk hör av sig till landstingets tolkcentral och säger ”hej, jag behöver tolk den X/Y kl. Z” så går det mer och mer emot att de olika myndigheterna, skolorna, företagen, sjukvården och annat själva ska ordna och finansiera tolkning till sina kunder/anställda/vårdtagare/elever. Så då gör till exempel SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten, den myndighet som har ansvar för Sveriges olika dövskolor) en upphandling på varje ort, där de olika tolkaktörerna (företag & tolkcentraler) får lägga anbud. Lägst pris vinner, för så är det alltid.

Så vad är problemet? Det är ju asbra att myndigheterna väljer företaget som erbjuder sina tjänster billigast, då det är våra skattepengar som finansierar kalaset. Alla blir glada och nöjda, end of story! Eller ja, alla utom tolkföretagen då, som måste bjuda under varandra och erbjuda extremt låga priser för att få några jobb över huvud taget. Och tolkarna då, som jag till exempel, som får sänkt timlön, eftersom min chef för att kunna erbjuda något jobb alls har lagt sig så lågt i upphandlingen att hon måste sänka min lön också. (Detta är ett autentiskt exempel.) Och så måste vi jobba mer för att tjäna lika mycket pengar som innan och då blir man stressad. Utbränd, kan hända. Får skador i axlarna, eftersom vi har ett jobb som redan belastar den delen av kroppen och så lägger du stresspänningar på det. Våra jobb sitter dessutom osäkert, för varje gång en upphandling görs om kan företaget man jobbar på förlora den. Då går den till någon annan, som lagt sig lägre i budgivningen, och företaget jag jobbar på kanske inte kan ha kvar mig för på grund av arbetsbrist. Har man tur kan man kanske få ett jobb på det andra företaget, det som vann upphandlingen den här gången. Fast med lite lägre lön än man hade innan, för nu har ju det här företaget sänkt sig ännu mer.

Det här är alltså saker jag bittert fått erfara under de blott ett och ett halvt år som jag varit i yrket. Det är riktigt jävla illa att bli så desillusionerad på den korta tiden.