Moget x2

Ett brev från min seriösa kusin och hennes familj.

Spexar till det lite på självaste valdagen!

(Och ja, det var aspinsamt att gå omkring med den där valsedeln i vallokalen. Men vad gör man inte för en bra bild!)

 

Svenskt kulturarv, sha-la-la-la-la!

Sverigedemokraternas ideologi (hämtat från hemsidan): ”I dagens Sverige förringas och förnekas det svenska kulturarvet och den svenska identiteten till förmån för utländska kulturer. I dagens Sverige går en alltför stor del av det skattefinansierade kulturstödet till mångkulturella, destruktiva och elitistiska kulturyttringar.”

Sverigedemokraternas egna kulturyttringar: Samfällt skrålande av jamaicansk folksång på sin egen valvaka.

De har ju ett rätt iallafall. Det är så långt ifrån elitistiskt man kan komma.

Cred: Patsy.

 

Fri marknad, fria människor. Not.

Måste bara kort kommentera en sak Maud Olofsson sa i partiledardebatten nyss, och som fick stå oemotsagt. Hon sa att de som jobbar inom den traditionellt kvinnliga offentliga sektorn har fått mer valmöjligheter gällande jobb på grund av privatiseringarna. Att förr hade man inget att välja på, nu kan man byta jobb om man är missnöjd med sin lön.

I det borgerliga Stockholm har man avskaffat landstingets tolkcentral, och istället gjort en upphandling där de företag som lade sig lägst i budgivningen hamnade överst (såklart) och därmed får de flesta jobben. Många av de mindre företagen som hamnade längre ner i upphandlingen har gått i konkurs sedan dess eftersom de som hamnat högst ser till att ta så många uppdrag de kan. Det går alltså mot en monopolsituation där Företag Nummer Ett anställer mer och mer personal och tar fler och fler uppdrag på bekostnad av de övriga företagen, och de betalar så låga löner de överhuvudtaget kan för att ha råd att matcha sitt låga bud till landstinget. Samtidigt har de mindre företagen längre ner på listan inte råd att anställa personal eftersom de inte får några uppdrag, och de kan inte ta några uppdrag eftersom de inte har någon personal. Försök byta jobb för att förhandla upp lönen där!

 

Brev till en osäker väljare

Årets valrörelse är verkligen speciell. Både partier och media verkar göra sitt bästa för att låtsas som att ideologier inte finns genom att sätta enormt fokus på sakfrågor. Ska burka vara tillåtet i skolan? Ska vi ha RUT-avdrag? Från vilken klass ska vi ha betyg? och så vidare. Och den Stora Frågan verkar inte vara ”Vilket parti eller block kommer att göra det bästa för Sveriges invånare?” utan ”Vem är mest trovärdig som statsminister?”. Det finns en anledning till att vi inte har det som i USA, där man röstar på en president som ska representera landet, och det är för att det är inte personerna som är viktiga, utan vad partiet egentligen tycker. Jo faktiskt!

Så jag tänkte kort förklara för alla som tycker att allt verkar vara samma skit, eller som väger mellan att rösta på något av de olika blocken på grund av sakfrågor och utspel, vad höger- och vänsterideologi egentligen står för. (Och ja, detta är naturligtvis vinklat. Om ni letar upp en moderatblogg kan ni få läsa den andra vinklingen. Dock är jag fullständigt övertygad om att det jag skriver är sant – det är de också.)

Skillnaden mellan höger och vänster är att högerpartierna (Alliansen, borgarna, de blåa) tycker att människor ska klara sig själva och skapa sin egen lycka, hitta sina egna jobb, ta ansvar för sina egna försäkringar och att alla har förmågan att kunna se vad som är bra för dem och orken att välja (tänker till exempel nu på elbolag, skola, tandvårdsförsäkringar och pensionsförvaltare). Det är en grundsyn på människan som i och för sig är lovande, men som har ett problem: den stämmer inte med verkligheten. Alla människor har inte samma förutsättningar för att lyckas i livet. Vissa är sjuka, psykiskt eller fysiskt, vissa är lågutbildade, vissa har varit med om saker som gör att de inte orkar kämpa. Dessa personer finns det inte plats för i Alliansens drömsamhälle.

Vänsterpartierna (de rödgröna, jag räknar faktiskt även miljöpartiet hit) har en annan syn. De förstår att människor är olika, och menar att samhället ska vara till för alla, även individer som har problem av olika slag. Det innebär ett socialt skyddsnät med a-kassa när man blir arbetslös, försäkringskassa när man blir sjuk och socialbidrag när det inte finns något annat val. Det innebär även att staten bör se till att alla får samma förutsättningar i form av skolgång och vård – alltså att dessa saker inte ska vara beroende av inkomst utan vara tillgängliga för alla. Detta måste naturligtvis finansieras och det är det vi använder våra skattepengar till. De pengar som moderaterna vill att vi ska behålla själva alltså.

Det här är Den Stora Skillnaden. Sedan kan partiledare och riksdagsledamöter komma med hur mycket utspel som helst, men det är detta som är grunden. De flesta beslut tas från den enkla frågan: Ska vi gemensamt finansiera det viktigaste, som alla behöver, eller är det upp till var och en? Sakfrågor sedan kanske kan användas för att välja vilket parti inom blocket man sympatiserar mest med.

Själv tycker jag att Alliansens synsätt är otroligt egoistiskt. För mig är det solklart att det är rika – som kan betala för sig – och högutbildade – som kan sätta sig in i alla val – som vinner på deras politik. Så visst, att rika röstar på dem kan jag förstå, om de inte tänker på andra än sig själva. Men det som gör mig så orolig och ledsen är att fler och fler personer som absolut inte tjänar på högerpolitik söker sig till högerblocket. Låginkomsttagare – visst, du kanske får lite mer i plånboken men du kommer förlora det på till exempel sämre a-kassa, svårare att få tag på billiga lägenheter (på grund av utförsäljningen av hyresrätter), sämre villkor om du blir sjuk och, i förlängningen, dyrare försäkringar, för tro mig, privata sjukförsäkringar är inte långt borta om vi fortsätter såhär. Dessutom har Alliansen lagt upp ett drömläge för lönesänkningar i och med försämringarna av a-kassan (som går att läsa om här).

Så vill vi ha det som i USA? Där man måste ha tre jobb och privat sjukförsäkring för att klara sig. Jag vill inte det. Så jag röstar rött. Det gör också bland andra Stellan Skarsgård och Jonas Gardell (om ni inte är övertygade än).

 

Allt åt alla permanent

”Oh Mary Saint Mary, vad sysslar du med egentligen? Varför uppdaterar du aldrig?!” kan jag riktigt höra hur ni skriker i er frustration framför datorn därhemma. Jag har haft fokus på lite andra saker än bloggen ett tag. Jag har fått en del jobberbjudanden och jag funderar på hur jag ska göra. Och så jobbar jag faktiskt en del, och så försöker jag ta tag i mitt bokläsande också. Wheel of Time, Lovecraft och John Ajvide Lindqvists senaste, Lilla Stjärna, är det som drar mig ifrån datorn.

Jag skulle också vilja skriva mer smarta grejer om valet, jag vill verkligen på något sätt göra så att folk förstår att Alliansens väg inte är en bra väg att gå för Sverige. Men jag kommer inte på så mycket bra att säga, andra har redan sagt det jag vill säga och jag kommer inte på några smarta infallsvinklar. Istället sitter jag och får gåshud av den här underbara videon, som är en protest mot den borgerliga regeringen. Den lär knappast övertyga någon, men den ger mycket styrka för oss redan frälsta. (Ps. Den blir bättre och bättre, kolla åtminstone till refrängen.)

 

Dagens citat

”Asså är det sant att Moderaterna vill att de rika ska bli ännu rikare?
Är dom dumma i huvudet eller? Det låter ju som ett skämt!”

-Maya, 9 år

Så enkelt. Så sant.

 

En human regering, tack

Jag brukar inte blogga så mycket politiskt, men nu när det snart är val så känner jag att jag måste dra mitt strå till stacken. Jag är nämligen fullt och fast övertygad om att Alliansens styre inte är bra för oss som bor i Sverige och jag hoppas verkligen att folk tar sitt förnuft till fånga och röstar vänster i år. Jag är uppriktigt orolig för vad som kommer att hända annars. Jag tänkte försöka förklara varför med ett exempel:

Arbetslöshetspolitiken

Strax innan den så kallade finanskrisen svepte över oss hade regeringen bestämt sig för att höja avgiften till a-kassan (nåja, egentligen var det de gjorde att ta bort subventioneringen av den, men det gav samma effekt för folk). Vad som hände då var att folk gick ur för att det var för dyrt, och deras jobb var väl hyfsat säkrade kändes det som, vad vet jag. Strax därefter kom finanskrisen, folk blev av med sina jobb och hade ingen a-kassa som kunde rädda dem. Yay. Arbetsförmedlingen och socialen nästa. Dessutom sänkte regeringen tiden för hur länge man fick stämpla, från 600 till 300 dagar, samt skärpte reglerna. Reglerna säger numera att man från dag ett som arbetslös måste söka alla jobb på arbetsmarknaden. Jag som utbildad teckenspråkstolk och boende i Finspång måste alltså, för att ha rätt till a-kassa, även söka exempelvis städjobb i Malmö. (Fast jag har ändå inte rätt till a-kassa, så jag slipper, mer om det nedan.) Att jag då måste flytta ifrån min sambo, skaffa ny lägenhet och därmed få ganska så stora merkostnader (som kanske knappt täcks av lönen jag ska få) är ingenting regeringen tar hänsyn till. Inte heller verkar de förstå att förmodligen finns det någon i Malmö som hellre vill ha det där städjobbet. Det är ju inte så att problemet är löst för att just jag får jobb, vi har ju fortfarande en arbetslöshet.

En annan sak som regeringen gjort är att bestämma att sjukpenningen ska vara tidsbegränsad, för att få ut fler i arbete. När man har varit sjuk i tre år blir man automatiskt frisk, tycktes de tänka. Jag är övertygad om att flertalet sjukskrivna hade blivit överlyckliga om det verkligen var så, men i verkligheten finns det tyvärr sjukdomar och tillstånd som inte läker ut med tiden. Så även sjuka måste nu ut och prövas mot arbetsmarknaden och sedan söka socialbidrag när de inte lyckas.

Nu vet inte jag hur ni fungerar, men jag misstänker att regeringens plan är denna: om vi tar ifrån folk så mycket pengar som bara går blir de tillräckligt desperata för att ta vilket jobb som helst. Om detta stämmer, så innebär det i praktiken lönedumpning (folk tar ett jobb till vilken lön som helst). Men jag känner ändå att det är något fel i ekvationen. För det är inte folks vilja som brister. Problemet är ju att DET FINNS INGA JOBB ATT TA! Varför skulle vi annars ha så många arbetslösa? Regeringen vill skjuta ifrån ansvaret för människors arbetslöshet från struktur- till individnivå. Har du inget jobb? Du har inte försökt ordentligt! Men det spelar faktiskt ingen roll hur mycket man försöker när det inte finns några jobb. Och det enda som händer är att människor blir deprimerade och mår dåligt och får dåligt självförtroende för att de inte har lyckats få jobb, och så inga pengar på det. Det kanske fungerar som morot för vissa, men själv skulle jag snarare bli apatisk.

Jag är faktiskt själv arbetslös för tillfället eftersom jag blev klar med min utbildning i juni. Dock har jag inte skrivit in mig på Arbetsförmedlingen. Varför? Jo, regeringen har även tagit bort studievillkoret för a-kassa. Förut kunde man få a-kassa när man avslutat en längre utbildning på universitetsnivå; denna möjlighet är dock borttagen. Jag har inga pengar jag kan få någonstans ifrån innan jag hittar ett jobb. Inte ens socialen faktiskt, eftersom jag bor ihop med en person med en, visserligen liten men ändå tillräcklig, månadsinkomst. Så det är honom jag lever på nu. Hemmafru! Jag ska tillägga att jag naturligtvis söker jobb ändå. Det går utmärkt att göra utan Arbetsförmedlingens hjälp. Dock bara tolkjobb, och det känns väldigt skönt att kunna få välja det själv. Jag har trots allt utbildat mig i fyra år av en anledning.

En sak har dock regeringen gjort för att försöka öka jobben och det är att införa RUT-avdraget, alltså att personer som anlitar till exempel städhjälp ska få avdrag på skatten för detta. Detta skulle då leda till att fler fick råd att använda dylika tjänster och att städfirmor skulle kunna anställa fler. Nog för att det är bra att skapa jobb, men ska det skapas jobb på skattebetalarnas bekostnad så anser jag att jobb inom vård, skola och omsorg är att föredra framför städjobb. Jag har inget emot att folk anlitar städare som städar deras egna hem, men jag tycker faktiskt inte det är något som ska betalas med skattepengar.

Regeringen har även tänkt att ge de som arbetar en morot, och infört jobbskatteavdraget, som innebär att de som arbetar får lägre skatt än de som inte gör det. Det här tycker jag bara är så fruktansvärt dumt så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag som trodde att det var de som arbetade som hade råd att betala skatt! Men nej, det är tydligen pensionärerna som ska ta den smällen. Jag tycker inte att det är särskilt schysst att ge förmåner till dem som redan har förmånen att ha ett jobb, och skärpningar och indragningar till arbetslösa och sjukskrivna. Det är ju knappast så att folk lyckas med att få ett jobb helt plötsligt för att de i så fall skulle få ett skatteavdrag.

Snälla, rösta bort Alliansen, så kanske vi kan få ett lite humanare klimat för alla oss arbetslösa. Det handlar om människosyn.