Jag har inte en favoritplatta men jag har faktiskt en topp 5 utan inbördes ordning, som ser ut såhär (för tillfället):
Hole – Celebrity Skin. Green Day – American Idiot. My Chemical Romance – The Black Parade. Tori Amos – Little Earthquakes. Green Day – 21st Century Breakdown.
Jag har bloggat både Green Day och Hole i den här utmaningen redan och My Chemical Romance kommer att dyka upp senare, så jag koncentrerar mig på Tori i den här posten.
Underbara, underbara Tori. Vilka stämningar den kvinnan kan skapa med bara ett piano och sig själv. Skulle vilja skriva nåt smart och fint men jag har inga bra ord för det här. Lyssna istället!
Hela skivan Little Earthquakes och en massa annat av Tori finns på Spotify.
Känslor är temat i MusikOFotoAutomaten den här veckan. Och känsla är ju vad musik handlar om, så jag hade väl kunnat lägga in nästan vadsomhelst här och kommit undan med det. Men min favoritkänsla i musik (älskar att jag har en sån överhuvudtaget) är bitterljuvhet…eller lycka blandat med vemod om man så vill. Tänk musik som man kan börja gråta till fast man inte riktigt fattar om man är glad eller ledsen. Den känslan vill jag ha. Och den kan man hitta på lite olika ställen, Holes Celebrity Skin, Forever Young med Alphaville, i stora delar av Patti Smiths och Håkan Hellströms kataloger, på The Sounds senaste skiva, på soundtracket till Velvet Goldmine, på många av Tori Amos och Radioheads skivor och så i de här låtarna:
2HB med Roxy Music, som jag upptäckte genom just Velvet Goldmine-soundtracket, där i en version av det fiktiva bandet Venus in Furs med underbara Thom Yorke på sång. (Jag har bloggat om dem här.) Numera gillar jag originalet lika mycket, så här kommer det:
Hole, med Courtney Love i spetsen, är helt underbara och jag har sagt det förut men det tål att sägas igen: Celebrity Skin måste vara en av tidernas bästa album. Här är Awful, från den skivan:
Nyfunna älsklingar är My Chemical Romance. Det finns ju många bra killband, men, jag kan inte förneka det: de bästa killbanden är de där jag vill ligga med sångaren. Det ger liksom mer känsla åt allting. Är helt kär i The Black Parade, som I Don’t Love You är med på:
Tori <3 Det Tori Amos inte kan göra med ett piano är inte värt att göras. Fina melodier och skitbra texter gör inte saken sämre. Jag kan typ gråta när jag lyssnar på Tori fast jag inte vet varför. Silent All These Years:
Ingen som läser min blogg kan väl ha missat att jag ÄLSKAR Green Day. Iallafall deras två senaste skivor. Och underbara Billie Joe! 21st Century Breakdown:
Jag tycker det ser så bra och seriöst ut med alla ”årets bästa låtar”-listor som folk gör nu efter att 2009 har tagit slut. Och jag vill också göra en sån lista. Problemet är att jag är asdålig på att lyssna på ny musik, jag lyssnar på det jag gillar och det kan vara när-som-helst-ifrån. Dessutom lyssnar jag aldrig på radio, så det är ingen källa till upptäckt av ny musik. Jag försökte göra en lista, men det blev bara krystat och så var jag tvungen att på kort tid lyssna igenom en massa musik som jag inte hade hört förut och försöka jämföra med till exempel Green Days senaste skiva, och det blev väl sådär. Jag kände mig som Jack Skellington i julstaden, ungefär.
Men så kom jag på hur jag ska göra! Ett långt ifrån felfritt system, men det syntes mig bekvämt. Jag kollar vad som har skrobblats till min last.fm-profil under de senaste 12 månaderna, och sedan plockar jag ut låtarna från 2009! Detta innebär bland annat att det jag har lyssnat på på skivor inte kommer med, och att låtar som getts ut sent under året har nackdel av det, eftersom jag inte hunnit lyssna så mycket på dem. Men, och det här är det roliga, det innebär även att det här är inte låtar jag har valt ut för att jag tycker att de känns representativa för mig som person, eller låtar som jag är stolt över att gilla, eller låtar jag borde gilla. Det är de låtarna från 2009 jag har lyssnat mest på, punkt slut. Så snart kommer MarySaintMarys Ocensurerade Popularitetslista Över Låtar Från 2009. (Ska också påpeka att jag har använt mig av principen en låt per artist, annars hade detta blivit en uppräkning av låtarna på 21st Century Breakdown.) Först bara några bubblare, som jag tycker borde finnas med på listan, men som inte gör det, plus ursäkt:
Bubblare till MarySaintMarys Ocensurerade Popularitetslista Över Låtar Från 2009:
*Madness: The Liberty of Norton Folgate är 11 minuter lång, så man hinner lyssna på en annan låt typ 3 gånger på den tiden det tar att spela den här låten en gång. Därför har den uppenbarligen färre lyssningar.
*Lily Allen: Fuck You måste jag ha lyssnat på på Youtube, på Benjamins Spotify, osv. För jag har lyssnat massor på den!
*30 Seconds To Mars: Kings and Queens har jag nyligen upptäckt, och därför inte hunnit lyssna så mycket på.
*Tori Amos: What Child, Nowell har jag lyssnat en hel del på, men den är en julsång och har väldigt begränsad lyssningstid. Och till sist,
*Måns Zelmerlöw: Hope and Glory, en låt som jag, på grund av ett skolarbete, ofrivilligt har lyssnat på fler gånger än säkert alla låtar på listan, men ändå inte tröttnat på! Bra gjort, Måns.
Jag har verkligen fastnat för Tori Amos nya julskiva! Midwinter Graces heter den och finns på Spotify. Jag brukar ha lite svårt med julskivor, jag menar, de är himla trevliga och mysiga mellan första och 24 december, men efter det brukar jag må illa av dem de närmaste 11 månaderna. Men Midwinter Graces är ganska ”allround” (jag vet inte om den har marknadsförts som julskiva ens) och jag tror definitivt jag kommer kunna lyssna på den, åtminstone de flesta låtar, i januari också. Den är väldigt karaktäristisk för Tori men med ett lite lugnare uttryck.
Jag har en känsla av att jag för alltid kommer att förknippa de här låtarna med Falkenberg eftersom jag tillbringat större delen av oktober här. Men imorgon åker jag hem! Här kommer den traditionsenliga listan på vad jag lyssnat på den senaste månaden:
Razorlight: Burberry Blue Eyes
En låt som jag hittat genom Musikfoto-utmaningen! Ska jag vara helt ärlig så har väl de flesta som deltar i den här s.k. utmaningen inte riktigt samma musiksmak som jag. Men ibland hittar man guldkorn.
Christian Kjellvander: Poppies and Peonies
Lit soft musik såhär på hösten. Den här låten sätter sig på hjärnan, vill jag lova. (Ps. Det betyder ”vallmor och pioner”!)
Radiohead: High and Dry En Radioheadlåt jag lyckats missa tidigare. Tycker dock inte den är speciellt karaktäristisk, låter väldigt mycket Smashing Pumpkins om den.
Pink: Dear Mr. President
The Killers: Human
Idoleffekten är väl det jag får skylla på här. Dear Mr. President får jag rysningar av, vare sig det är Pink eller Mariette som sjunger. Älskar när publiken jublar åt ”what kind of father might hate his own daughter if she were gay”. Human är en sån där låt som jag hört ibland och inte fattat storheten med riktigt. Förrän nu.
Brainpool: We Aim to Please
…och här har vi reklameffekten! Jag gillade Brainpool skitmycket när det begav sig, men det är ju inte ett band som har stått emot tiden direkt. Men nog är de lite gulliga?
Kent: Mannen i den vita hatten (16 år senare)
Okej. Jag skäms. Jag bara går omkring och låtsas att jag hatar Kent fast egentligen tycker jag att flera av deras låtar är riktigt bra. I’m such a fake.
Tori Amos: Talula Det är någon konstig remix av den här låten som finns på Spotify. Jag lyssnar på originalalbumversionen i min mp3. Finns väl inte så mycket mer att säga om den, det är Tori at her best. Lika underbar som alltid. Från hennes ”barockplatta”, Boys for Pele.
Motörhead & Girlschool: Please Don’t Touch
Fick höra att det tydligen var nåt killband som hette Motörhead (konstigt med ö i namnet tycker jag) som hade fått vara med Girlschool på ett hörn, var tvungen att kolla upp! Röjigt, förstås.
Meat Loaf: Bat out of Hell
Jag älskar episka låtar! (Episk i ordets ursprungliga bemärkelse. Inte den nya internetkidzdefinitionen.)
Sahara Hotnights: Visit to Vienna
Sahara Hotnights är inget av mina favoritband direkt, plus att jag är lite allergisk mot att alla alltid ska ta upp dem som alibi när de vill bevisa att de ”visst lyssnar på tjejrock” eller nåt sånt. Icke desto mindre är det här en riktigt skön låt som jag hittade på min dator under de där dagarna jag saknade internet och var tvungen att göra nåt annat med datorn än att facebooka och läsa bloggar.
Tokio Hotel: Durch den Monsun Tycker låten är söt. Och sångaren också. Och engelska är för mesar!
Green Day: Hela 21st Century Breakdown-skivan + typ allt annat de har gjort. Kommentar överflödig om ni har följt bloggen. Om inte, klicka på ”green day”-taggen i högerspalten.
Det var visst mitt tema den här veckan på Musikfoto. Cover! Tack för den, Rajson :)
Jag har ju redan listat mina 10 favoritcovers på min blogg, så kolla gärna in den listan om covers intresserar dig. Men där tog jag bara en cover per artist, så jag passar nu på att tuba ännu en cover av mästarinnan inom detta område, Tori Amos.
Jag har säkert sagt det förut, men det tål att upprepas: en bra cover är en version som får en att se låten i ett nytt ljus. Därmed inte sagt att det inte kan vara kul att lyssna på ”punk rock covers” osv, men det är kul på samma sätt som det är kul att kolla på sitcoms från USA. Underhållande för stunden men det lämnar mig oftast ganska oberörd.
Tori Amos är expert på att göra covers som berör. Jag citerar en artikel på rateyourmusik.com: ”[…]when Tori’s pissed, she’s going to rearrange your song for piano. And when she rearranges your song for piano, you’re going to go, ”Shit, that’s so good,” but it’ll be too distinct from the original to know which is the better version. And you’re going to freak out from the irreconcilable uncertainty and possibly die. AND YOU’D DESERVE IT FOR PISSING TORI OFF.”
En som har gjort Tori Amos förbannad är Eminem, med sin låt ’97 Bonnie and Clyde, en ”humoristisk” låt om hur han mördar sin dotters mamma och dumpar hennes kropp. Låten finns på Youtube om ni vill höra, men jag länkar inte för jag blir också förbannad på den ärligt talat. Men här är Toris version!
(OBS! Videon är inte officiell och jag rekommenderar att ni lyssnar på låten utan att titta på videon, för det känns som att den ger helt fel associationer. Jag vet bara inte hur man gör för att bädda in bara musiken sådär fancy-schmancy som jag har sett att alla gör…)
Ett foto på en massa massa covers. Covers som i skivomslag alltså. (Okej, jag erkänner, jag är skitdålig på att hitta passande foton till den här ”utmaningen”. I’m only in it for the music!)
Det finns faktiskt en orsak till att jag har dröjt såhär länge med att publicera det här inlägget, och det är att jag har blivit totalt opepp eftersom DEN JÄVLA LÅTEN INTE FINNS PÅ HELA INTERNET! *morr*
Men iallafall. Bästa covern jag någonsin hört i hela mitt liv står underbara Tori Amos för. För er som inte vet så är Tori Amos en pianist/sångerska/låtskrivare från USA och en av mina favoritartister i hela världen. Mycket väl värd att lyssna på och det finns en massa skivor med henne på Spotify, dock förstås inte hennes coverskiva, Strange Little Girls (2001) som Raining Blood finns med på.
Raining Blood är i original en mycket ondskefull metalklassiker gjord av amerikanska thrash metal-bandet Slayer, från deras skiva Reign in Blood (1986). Slayer är hårda. Tuffa. Arga. Onda. De själva och deras publik är hårda manliga män med tatueringar och rakat huvud (de hade långt hår på 80-talet, men när de började tappa det rakade de av det, fast de låtsades att det var för att de tyckte det var coolare). Låten är förmodligen deras kändaste och är Snabb, Arg och Hård. För att ge känsla av ondska, får man förmoda.
Tori då? Hon gör en totalt annorlunda, långsam, version med bara piano och sång, men så mörk och olycksbådande att Slayer kan gå och dra något gammalt över sig, för de kommer aldrig att lyckas med något tillnärmelsevis så ondskefullt hur snabbt de än spelar, hur mycket de än slänger med huvudet och skriker och riffar och refererar till Satan och nazismen. Sorry, grabbar.
Som sagt så var den här låten inte lätt att hitta på teh internetz. Jag valde mellan en liveversion med dåligt ljud och den här, som tyvärr inte är fullständig! Jag kan bara rekommendera er att ladda hem låten eller låna/köpa skivan om ni vill höra mer.
En liveversion med Slayer.
Tori Amos har för övrigt gjort väldigt väldigt många andra bra covers, till exempel I Don’t Like Mondays (Boomtown Rats), Enjoy the Silence (Depeche Mode), Smells Like Teen Spirit (Nirvana), I’m on Fire (Bruce Springsteen), ’97 Bonnie and Clyde (Eminem, och ok, jag har inte hört originalet på den här men Toris version är iallafall asbra och otäck), Time (Tom Waits) osv osv osv.
Sammanfattning av mina favoritcovers:
1. Tori Amos – Raining Blood (Slayer)
2. Patti Smith – Gloria (Them/Van Morrison)
3. Laibach – Opus Dei (Opus: Life is Life)
4. Cake – I Will Survive (Gloria Gaynor)
5. Rage Against the Machine – The Ghost of Tom Joad (Bruce Springsteen)
6. PJ Harvey & Björk – (I Can’t Get No) Satisfaction (Rolling Stones)
7. Zwan – The Number of the Beast (Iron Maiden)
8. Type O Negative – Paranoid (Black Sabbath)
9. Robyn – Cobrastyle (Teddybears)
10. José González – Heartbeats (The Knife)
Hela listan med inlägg finns även om ni klickar på ”Favoritcovers” i kategorilistan till höger på sidan.
Oh Mary Saint Mary 