(We used to be) Saints, live @ Hultsfred

Vi skrev låten för flera år sedan, efter att We Are Saints splittrades. Sen tyckte vi det var kul att spela den live i Hultsfred (om än inte PÅ Hultsfred).

 

Män och mens

Skrev om mens på Facebook igår. Det verkar vara ett ämne som provocerar så man kanske skulle göra det lite oftare? Seriöst, så äckligt är det inte. (Även om jag anar glimten i ögat hos dessa Vita Kränkta Män(TM).)

(Har förstås redigerat bort en massa andra kommentarer.)

Känner att jag håller på att bli Foul Bachelorette Frog. No regrets!

 

Spontanresa och psykbryt

”Oh Mary Saint Mary, var har du hållit hus?” riktigt hör jag hur ni undrar därute i lägenhetskomplexen (för visst bor inte de flesta av mina läsare i stugor?). Jo, det ska jag tala om! Jag har varit på roadtrip med min vän Randy, vi satte oss i bilen i måndags och bara åkte dit vi kände för. Det slutade med en natt i Nässjö, två nätter i Kalmar, stopp i diverse andra städer samt på Öland, ett antal badpauser på vägen, flera turistbyråbesök, öl och mys på uteservering i Kalmar och en spontanspelning i Hultsfred.

Jag är ju lite dålig annars på det där med spontanitet, så det var bra träning för mig. Jag fick bara psykbryt två gånger under resan! Det ena var när alla cyklister envisades med att cykla över hela gång/cykelbanan emot mig från olika håll så jag i panik skrek ”MEN JAG FATTAR INTE VAR CYKELBANAN ÄR VAD ÄR DETTA ENS!!!” och försökte krypa ihop i springande fosterställning mitt på cykel/gång/whateverbanan medan Randy skrattade rått åt mig. Det andra var när vi skulle beställa mat av en stackars kille på Max.

När vi kom in på Max var det en tysk kvinna där som var oerhört missnöjd med nånting, jag fattade inte vad. Killen i kassan verkade lätt irriterad och förklarade för henne att det skulle vara som det var (vad det nu var) men hon drog kundkortet (”as a customer I demand…”) vilket kanske funkar i Tyskland men troligtvis mindre bra i Sverige då samtliga andra kunder gav henne onda ögat bakom ryggen för att vara snälla mot den (troligen) minimilönsanställda bakom disken. Vi stirrade fascinerade på scenen och när det var vår tur hade jag således totalt glömt bort att kolla vad jag skulle beställa för mat, medan Randy glatt hoppade fram och beställde nåt snabbt som ögat. Sen vände sig killen mot mig och frågade vad jag ville ha.

Jag fattar att det här kommer låta stört, och jag är nog lite störd, speciellt när jag är hungrig. Men jag blir extremt stressad i sådana här situationer, Randy hade typ redan fått sin mat och jag bara…”eeeh…ehhh…jag vet inte?” så jag valde att fly (för att få en andningspaus) och vi gick ut till uteserveringen.

Jag: JAG VET INTE VAD JAG VILL HA! JAG VILL INTE HA NÅT!
Randy: Gå och köp pizza då? *pekar på matstället bredvid*
Jag: JAG VILL INTE HA PIZZA! :(
Randy: Men nåt måste du ju äta.
Jag: Du kan börja äta din mat. Jag orkar inte. Jag vet inte.
Randy: Jag tänker inte äta en enda pomme förrän du kommer tillbaka hit med egen mat.
Jag: *får mer panik och dåligt samvete* *skärper till mig och låtsas spela normal* *går in igen*
Killen i kassan: Jaha, har du bestämt dig nu?
Jag: Ehm…nej. Men du kanske kan hjälpa mig? Jag äter alltid er vegetariska hamburgare men det är ju skittråkigt att äta samma jämt.
Killen: Aha, men det gör jag med. Men vill du ha sallad då?
Jag: NEJ JAG VILL HA HAMBURGARE kan du inte göra nåt kul med den?
Killen: Öhh…jalapeños på?
Jag: *är inte ett dugg sugen på jalapeños men vill inte bråka med den stackars killen* Ja. ok?
Killen: Och steak sauce?
Jag: Ja, det blir asbra.
Killen: *försöker småprata* Ja, det är inte varje dag man träffar vegetarianer på jobbet!
Jag: Jag är inte vegetarian. *börjar svamla* Jag tycker inte om kött bara. En gång beställde jag en vegetarisk hamburgare med bacon! *stolt över min egen fyndighet*
Killen: *skrattar artigt* Okej.
Jag: *får dåligt samvete* Alltså…jag tycker om er vegetariska hamburgare. Jag tycker att den är god. Lite trött på att äta samma bara.
Killen: *straight face* Vilken tur att du sa det. För om jag trodde att du inte tyckte om den hade jag inte kunnat sova inatt.
Jag: *mer dåligt samvete* Det måste vara jättejobbigt att jobba här med alla jobbiga kunder.
Killen: Det är lugnt. Jag jobbar inte här så ofta. Jag kan hantera ångesten.
Jag: …
Killen: *ger mig min mat* Tack för ditt tålamod!
Jag: Eehh ja tack själv då…?

Ps. Det var gott med steak sauce på.

 

Högskoleprovet för barn

Hittade det här i Ordriket, en gammal barnbok jag älskade när jag var liten. Det var flera sidor sånt här. Inte konstigt att jag blev som jag blev med andra ord.

 

Så är det

Jomen såhär är det: jag och Benjamin, min pojkvän sedan 11 år tillbaka, har bestämt oss för att göra slut. Det är såklart jobbigt på en massa sätt som jag inte riktigt orkar dra upp här och nu på bloggen, men vi var överens, det har inte hänt något dramatiskt och vi är fortfarande nära vänner, vilket känns väldigt skönt i och med att det är bostadsbrist i Örebro och vi lär vara tvungna att bo ihop ett tag till.

Tänkte istället ta upp en annan aspekt på det hela. Fanny har ju skrivit om feministiska framsteg i vardagen nyligen, och bett läsarna att berätta om sina egna sådana framsteg. Och jag har verkligen feminismen att tacka för att jag fokuserar på rätt saker under det här (extremt läskiga) uppbrottet. Jag känner mig såklart ledsen, men det finns så många saker som gör att det går lättare. Jag känner inte att jag måste skaffa en ny kille. Jag får inte panik för att jag snart är 30 och borde skaffa barn, men inte har någon att skaffa barn med. Jag är inte orolig för att bo ensam. Jag är inte rädd att förlora min försörjning. Jag tänker inte: ”det måste vara något fel på mig eftersom jag inte kan behålla min pojkvän”. Även om jag hatar ”tänk positivt”-kulturen så känner jag ändå att det finns ganska många positiva saker att fokusera på i den här situationen. Jag får se till mina egna behov, känna efter vad jag själv vill. Jag kommer att tvingas att ta eget ansvar för att hålla kontakten med folk, vilket är nyttigt. Till skillnad från vad som vanligen är fallet är nämligen de allra flesta av mina kompisar ”mest” Benjamins kompisar från början.

 

Min (f.d.) arbetsplats

Har tänkt göra en sån här karta jättelänge men inte kommit till skott förrän nu, när jag slutat frilansa. Men iallafall, här kommer kartan på mitt geografiska arbetsområde innan jag bliv anställd. Röda prickar är städer jag jobbat i (var tvungen att göra en vägbeskrivning i Google för att få till det, därav den blå linjen, har alltså inte jobbat i Stockholm eller Trollhättan).

Kan ha glömt nån stad också.

Typ lika stort som Belgien, eller nåt.

(Ursäkta tråkiga/obefintliga inlägg, ska försöka skriva om nåt som bloggosfären snackar om snart, lovar!)

 

All work and no play

Jag har skaffat mig ett jobb, om ni undrar vad jag sysslar med. (Inte klippt mig än dock, fast jag har råd nu, men ingen tid.) Så jag jobbar -> är trött -> sover. Jag har alltid sagt att heltidsjobb inte är något för mig och det står jag fast vid. Har jobbat i fyra dagar och har redan svinont i axlarna (typisk tolkskada), ont i magen, ont i huvudet och kan inte sova på nätterna trots astrött. Men man vänjer sig väl och jag får ju pengar. Är inte ett dugg pengakåt men man måste ju ha dem för att överleva.

Okej, nu låter jag asbitter. Arbetsuppgifterna är väldigt roliga och utvecklande så det är verkligen inte det som är problemet. Alla arbetskamraterna är trevliga och säger välkommen och hoppas du ska trivas osv, tyvärr är de ca 100 stycken (skojar inte) så jag kommer ju inte ihåg ett enda namn. Kanske har lärt mig dem tills mitt vikariat går ut om 6 månader.

Men alltså, det här med 8 timmars jobb om dagen, fem dagar i veckan. Varför? Vem vill ha det så egentligen? Fattar verkligen inte grejen.

 

Näe, här blir det inga barn gjorda!

Har precis läst detta intressanta inlägg om barnfrihet, som skapat ett jättefint kommentarsfält (läs t ex gärna Mamma B:s kommentarer), och känner att jag vill tillägga några saker.

En ståndpunkt som uppkommer i kommentarerna är att det är förståeligt att inte skaffa barn om man har någon speciell plan med sitt liv, som att jobba med humanitära projekt i u-länder till exempel. Folk som har barn ser detta som en ”förmildrande omständighet” och folk som inte har barn är noga med att poängtera att de gör/vill göra sådana saker.

För det första vill jag säga att man ska inte behöva ha någon orsak alls till att inte skaffa barn, precis som att jag tycker att man inte behöver ha någon anledning alls till att vara nykterist eller vegan, det är väl snarare de som super eller äter kött som behöver ha en motivering till varför de medvetet skadar sig själva/djur (obs, jag är varken nykterist eller vegan).

Men om man nu ska ha en orsak, varför kan inte den vara typ såhär: Jag känner inte för det. Jag vill fortsätta lata mig, kunna ta långa sovmorgnar, kolla på film utan att bli störd, resa bort utan att behöva krångla, få vara sjuk i fred, festa hela natten, dricka sprit, ha sex, inte behöva ta hänsyn till någon annan för jag har det faktiskt jävligt soft som det är! Det är nämligen min orsak till att inte skaffa barn och jag tycker verkligen inte att man behöver motivera sitt (icke-)val att inte skaffa barn med någon slags storslagen plan man har för sitt liv.

En annan orsak som jag också tycker man kan prata mer om är om man känner att man inte vill skaffa barn för att man inte tycker att man kommer bli en bra förälder. Okej, alla har bra och dåliga sidor och ingen är perfekt, men ärligt talat kan jag önska att båda mina föräldrar hade tagit tag i sina egna problem innan de skaffade mig. Jag hade mått så mycket bättre då.

 

MarySaintMary fyller år!

Ja, igår alltså. När folk har frågat vad jag önskar mig har jag svarat: äh, venne, inte en massa prylar helst. Har således fått chips, choklad, te, rödlök, gul lök, vitlök, sylt, saft, ost, rapsolja, bönor, mangold, blåbär, björnbär, äpplen, tomater, gurka osv. Och pengar. Och det här jetespenande paketet på posten:

Det som var mest awesome med detta (förutom att det stod FBI som avsändare och jag inte kände igen handstilen (och att det innehöll torkade bär)) var att Posten levererade detta rätt på ”MarySaintMary” utan efternamn. Det bor väl en 10 personer sådär i vår trappuppgång iallafall. Betyder det att jag är känd nu?

Benjamin brukar alltid vara innovativ när det gäller paketinslagningsmetoder, här en s.k. ”pull the strings”-inslagning, där man skulle dra i snörena för att presenten skulle komma ut. Det funkade inte, men tanken var god.

Dagen firades i övrigt med att jobba nio och en halv timme, vilket var awesome eftersom det var trevligt + jag får cash, samt gå på psykpub och musikquizza med fina psykologstuderande. Förra året låg jag i en sång och grät halva min födelsedag, så detta var bättre x100.

Vill ni ge mig en födelsedagspresent i efterskott, så gör det genom att öka på besöksstatistiken på min andra blogg, där Randy skrivit ett nytt kapitel om Adam, Ljusets sken!

 

 

”Men snälla mrs. Hamilton, ni ville ju så rysligt gärna bli komprometterad!”

Läser om Borta med Vinden för jag vet inte vilken gång i ordningen, och identifierar mig med Scarlett så mycket att det värker i hjärtat när hon står där i sitt lilla bås på konfederationens pengainsamlingsspektakel, 17 år och iklädd sorgklädsel, orkestern spelar upp, och så får hon inte dansa. Hon fortfarande ung, hon är änka efter en man hon aldrig älskade och gifte sig med endast som en bricka i ett spel och mor till ett barn hon inte alls har några känslor för, hon förstår inte riktigt vad som har hänt och allt hon vill är tillbaka till sin ungflickstid, för det enda hon kan och vill göra är att flirta, dansa och linda män runt sitt lillfinger. Men den konservativa söderns stränga konvenans låter henne inte göra något annat än att sälja spetsar, och egentligen skulle hon ju inte ha gått ut ur huset alls, men så var det ju det där med att samla in pengar till kriget, Den Heliga Saken, som gjorde att hon hittade ett kryphål för att komma ut. Och så blir hon tagen med storm av den fräcka kapten Butler, som inte bryr sig det minsta om konventionen eller ens saken, han vill bara dansa med en vacker och temperamentsfull flicka. Och hon älskar det. Men det är ett högt pris hon får betala för en kväll av danser, för Atlantas värdiga invånare förlåter inte ett etikettsbrott av den kalibern i första taget, ens i krigstid.

Precis som Scarlett har jag aldrig lärt mig dölja mina känslor, men till skillnad från henne har jag aldrig ens lärt mig Spelet, och herregud vad det finns subtiliteter. Små saker som kan verka så oskyldiga på ytan kan få oanade konsekvenser. Var går gränsen? Ett par röda byxor? En piercing? Ett skämt, eller två eller fem? Vara sig själv, låta ens riktiga personlighet skina igenom den svarta sorgklädseln och den omsorgsfulla masken? En egen tanke? Svara ärligt på en fråga? Att säga emot, att inte delta i Spelet, när Spelet får en att minska, bli ihoptryckt, tröttna på livet? Jag vet inte. Men var så säker, när man passerar den, då kommer folk att prata, och så kommer ett telefonsamtal. Och man kan vara glad om det stannar där.