Men…var är det där skogsröjet egentligen?

Tänk vad som kan hända när en yngre generation tar de äldres uttryck och gör till sina egna. Stackars mannen som såg anslaget om Skogsröjet och bara: ”Jaaa! Äntligen! Det var länge sen jag var ute i skogen och tog mig en ordentlig röjarrunda. Det har växt upp så mycket sly de senaste åren, och äntligen kan jag få träffa några likasinnade lumberjacks!” Varpå han tog sin yxa, slipade den väl, och begav sig till den anvisade platsen. Han måste ju ha blivit förvirrad när han såg alla hårdrockare, men ändå försökte han göra sitt bästa, vifta lite med yxan, leta reda på några träd…och blev så totalt missförstådd.

 

Rejmyre – you might have fun there. Possibly.

Ni vet när man har bestämt sig för att gå på festival, och så blir det inte alls sådär kul som man har tänkt, utan bara blött, regnigt, inställda band och förresten ser man ändå ingenting för scenen ligger överst i en uppförsbacke? Det har Skogsröjet redan tänkt på, och meddelar på sin hemsida att man faktiskt får bli besviken!

 

Varför glömmer jag alltid bort att jag hatar festivaler?

Igår var jag på Skogsröjet (trots förkylningen som tydligen drabbat fler i klassen. Svininfluensa, någon?). Och jag blir så störd på mig själv. Varje gång det kommer nåt bra band jag gillar till nån festival eller utomhusspelning så reagerar jag bara: Waaah, omg, Melody Club kommer, jag måste gå dit! Men när jag väl kommer dit så är det ju alltid svinkallt, timmar av väntan, inget kul folk, och när konserten väl har börjat så är det alltid pissigt ljud, jag får ont i fötterna och ryggen, jag hatar att trängas och så ser jag ju ingenting för jag är så jävla kort. (Jag har ingen emot att vara kort i annat fall men på rockkonserter suger det. Både ljudet och utsikten blockeras av alla som är längre, dvs ALLA.) Kort sagt: Jag gillar inte konserter. Speciellt inte utomhuskonserter.

Fast det är ju kul att ha sett Melody Club trots allt. Jag stod typ längst fram och hoppade med alla 15-åriga tjejer och kände mig gammal och nös på alla (förlåt för det, men ni hade inte heller stannat hemma om ni varit sjuka, eller hur?). Dock blev jag lite besviken på att de inte spelade Electric (vilket är lite konstigt eftersom den är en så pass stor hit) eller Eighteen (vilket kanske inte är lika konstigt, men minst lika synd). Fick mig iallafall Destiny Calling, The Only Ones, Baby, Palace Station och lite annat smått och gott till livs. Och en armbåge i tinningen. Moshpit på Melody Club, who’d’ve thought? Det var visserligen rätt bra, för det var ingen annan än jag som vågade stå i närheten av galningarna, så jag lyckades komma några steg framåt.

Såg dessutom Johnossi och Sonic Surf City och delar av Dundertåget, Rock ‘n’ Roll Allstars och Fredrik Johansson och Hundarna bland annat. De sistnämnda spelade gamla Fredrik Johansson och Humanisterna-klassiker, lite kul. Sonic Surf City spelade alldeles för tidigt och hade följdaktligen världens tråkigaste publik, och under Johnossi var jag lite för kall, trött och förkyld för att orka älska det som jag borde ha gjort.

Nåja, denna upplevelse gör iallafall min avsaknad av Green Day-biljetter något mindre smärtsam, vilket förstås inte innebär att jag inte skulle bli överlycklig om jag fick tag på dylika! Jag glömmer ju det jobbiga så snabbt. Så snart står jag väl där, totalpeppad, med Peace and Love-biljetter eller nåt till nästa år.

 

Mass-awareness of a certain…avian variety…

Jag sitter just nu och Spotify-lyssnar lite på banden som ska spela på Skogsröjet. Jag tänkte att jag kanske skulle upptäcka nåt nytt bra band på det här sättet, men…tyvärr. Det är Melody Club, Johnossi, Sonic Surf City och nån enstaka låt med Hardcore Superstar och Dundertåget som tilltalar mig. Även lite Violent Divine, kanske något mer otippat. Men Illfigure, Heat, Bullet och Saxon går bort. Men det ska bli kul att gå, hoppas att jag kan styra upp det med skjuts och sådär.

Men syftet med det här inlägget är att slå ett slag för Sonic Surf City, som lär vara det mest underskattade bandet på den här festivalen. Det skulle vara trist om de inte fick någon publik, så jag uppmanar alla som ska till Skogsröjet att se dem. Jag såg dem i Norrköping ’04 (tror jag) och de är ett sjukt bra liveband med glad, röjig surfrockmusik (som Beach Boys fast hårdare, liksom). Som sista låt spelade de världens röjigaste cover på Surfin’ USA. Ingen stod still, kan jag lova. Lyssna till exempel på Spotify (där finns till exempel en cover på Surfin bird av The Trashmen, ni vet, Family Guy-låten) eller här, på den eminenta Drivin in my Saab: