Vi brukar ju utöva högläsning här hemma, Benjamin och jag, eller, rättare sagt, jag väljer ut böcker som jag tycker han borde läsa och så läser jag dem högt för honom för annars kommer han aldrig till skott med att läsa dem. Det har vi sysslat med i många år nu och jag har oftast valt sånt som jag själv har älskat för att jag vill dela med mig av det, ja ni vet. Så det har blivit allt från David Eddings Belgarion-serier (cut me some slack, jag var 18) till Borta med vinden. Den senare fascinerade oss båda lika mycket som jag hade hoppats och jag skrev lite om den då. Vi hade innan dess läst Lilla huset på prärien-serien och jag tänkte jag skulle fortsätta med 1800-tal och klassiker så det fick bli en förflyttning till England och Jane Austens Stolthet och fördom. Jag har läst den förut förstås, och har för mig att jag gillade den då, och jag vet inte vad som har hänt sedan dess, men nu kände jag mest att det var en rätt medioker historia.
Jag förstår att det här är kontoversiellt men, är den ens så speciellt välskriven? Jag tycker inte det! Det finns absolut en story där, och den har sina komiska poänger, men för mig blir den aldrig sådär spännande romantisk som jag tror är meningen att den ska vara. Framför allt stör det mig att det är alldeles för lite dialog och väldigt mycket ”hon berättade att hon var förälskad i honom” (typ). Det kanske är jag som är tv-serieskadad, men det ger mig faktiskt inget. Ingen hjärtklappning.
Det andra jag har stora problem med är slutshamingen av Lydia (som är lillasyster till bokens protagonist Elizabeth). Om någon undrar vad hederskultur eller patriarkala strukturer är så kan man läsa historien om Lydia och Wickham som ett skolboksexempel. Alla tycker att femtonåriga Lydia är förskräcklig (även läsaren) men vad har hon gjort? Hon framställs knappast någonstans som elak (däremot ibland som en dryg tonåring), utan snarare som glad, lättsam, rolig, progressiv, skiter i konventioner, pratar med alla och tycker om att ha roligt. Men det går förstås inte an, och när hon till sist lever med en man utan att gifta sig blir detta en stor skandal som alla inblandade ser som fruktansvärt pinsam, och de anständiga männen i berättelsen, Lydias pappa, morbror och Elizabeths beundrare Mr Darcy far genast iväg och löser situationen genom att se till att Wickham gör det enda rätta, dvs gifter sig med Lydia, medan kvinnorna sitter hemma på godset och har ångest för att deras syster så totalt skämt ut familjen. Jag tycker det är en konstig kvinnosyn från en kvinnlig författare i och med att hon ändå i andra sammanhang ifrågasätter sin tids syn på kvinnor, t ex att ett gods inte kan gå i arv till en dotter.
”Jamen det var ju så på den tiden!” tänker ni, och ja, det var det säkert, men man kan hantera detta på olika sätt. I Borta med vinden (som utspelar sig lite senare, i ett annat land men med liknande konventioner) beskriver Margaret Mitchell hur societetens fina damer talar om Scarlett som ett liderligt litet ”stycke” och till slut fryser de ut henne helt på grund av hennes slampiga umgänge med män, ett våldtäktsförsök hon utsatts för och en misstänkt otrohet med hennes svägerskas man. Skillnaden är, dels, att Scarlett faktiskt beskrivs som en självisk och ofta ganska elak person, men framför allt att boken är skriven ur hennes perspektiv och man förstår precis varför hon gör de val hon gör och att slutshamingen av Scarlett faktist också framställs som problematisk.
Nej, jag blev besviken, tyvärr. Jag har hört att The Lizzie Bennet Diaries ska hantera detta bättre, så jag får kolla den nu när jag har läst klart. Annars väntar jag på att någon skriver en variant på Stolthet och fördom ur Lydias perspektiv. Den skulle kunna heta typ ”Känsla och konvenans” och behandla hur hon ska kunna få leva sitt liv på sitt sätt med jobbiga och tråkiga storasystrar som förvägrar henne att ha roligt. Varsågod för tips!
Ps. Jag vet att jag ursäktar rasismen i Borta med vinden på precis samma sätt som andra ursäktar kvinnosynen i Stolthet och fördom: ”Det var en annan tid!”. Man är inte alltid rationell när det gäller ens darlings.
Oh Mary Saint Mary 