Visukalen Fame

Igår kväll gick jag och såg musikalen Fame för sjätte gången. Dock var det lite speciellt eftersom det denna gång var en tvåspråkig uppsättning – teckenspråk och svenska – och kallades Visukal.

Som ni kanske förstår så har jag en viss känslomässig koppling till Fame eftersom jag sett den så många gånger. Anledningen till det är att när Benjamin gick i trean på gymnasiet satte estetklasserna upp just Fame som avslutningsmusikal. Då såg jag den flera gånger, och efter det har jag förstås tagit varje tillfälle i akt att se nya uppsättningar av den. Så jag kan Fame. Jag vet hur replikerna går. Jag gråter på helt fel ställen (känslomässig koppling, ni vet). Och eftersom jag har sett den så många gånger så har jag också sett alla dess skavanker, och insett att Fame är, tja, en ganska medioker musikal. Musikmässigt och handlingsmässigt. Den har ingen riktig struktur, den har ingen direkt huvudperson, den följer olika personer vars öden inte går ihop på slutet.

Så när jag gick och såg Fame – Visukalen så var förväntningarna mest att få se nåt coolt visuellt. Jag har aldrig sett en musikal framföras på teckenspråk förut, faktiskt aldrig ens hört talas om att det har hänt (även om det ju måste ha gjorts förr, men kanske inte i Sverige). Jag gillar musik, jag gillar musikaler, jag gillar språk. Jag såg det som en kul grej, ett experiment. Jag hade också hört att manus var lite ändrat, så jag gick och intalade mig själv att jag inte skulle bli upprörd över utelämnade favoritrepliker såsom ”Tjeckov är inte tung, han är djup!” och liknande. Och mycket riktigt dök den repliken aldrig upp, men det gjorde inte ett dugg.

Allting med Fame – Visukalen var så. jävla. bra. Allt de hade utelämnat kändes överflödigt, allt de hade lagt till kändes meningsfullt. De hade faktiskt fått ihop handlingen på ett så sjukt mycket bättre sätt, äntligen kunde jag ta till mig handlingen och beröras av den som helhet! Replikerna kändes inte krystade, föreställningen hade fått en ny, extremt välbehövlig, svensk översättning och naturligtvis en kick-ass teckenspråksöversättning. En ny roll var inskriven i manus, skolans tolk Herr Geinsburg (spelad av Tommy Fransson, han som tolkade Dead By April i melodifestivalen om ni minns den nätsnackisen), men även andra personer tolkade varandra. Det är nog det enda jag kan invända mot föreställningen: när talande elever tolkade tecknande under pågående dialog. Det blev rörigt för mig. I övrigt, awesome. Jättefina sång- och skådespelarinsatser, musiken har verkligen inte blivit eftersatt som jag också var lite rädd för. Om man kollar på klippet ovan så kan man också se att vissa av skådespelarna är lite halvtaskiga på teckenspråk. Det störde mig i klippet, men i pjäsen blev det en integrerad del (vissa karaktärer kan teckenspråk och andra inte) som bara kändes extremt trovärdig. För oss tolkar fanns det en hel del annan igenkänningshumor dessutom, till exempel läraren som tycker att han inte behöver använda tolk, och tolken som blir riktigt obekväm när det är dags att tolka snusktexten som hormonstinna Joe Vegas sjunger om Carmen.

Det finns bara ströbiljetter kvar till enstaka föreställningar, men jag vill ändå rekommendera dem som kan att gå och se den på Örebro Länsteater.

 

Så vad som händer är att…

– delar av min klass har varit på jobbintervju på min praktikplats. Jag hann iallafall träffa Maria och det var kul! Skönt att prata lite praktik och känna att jag inte var ensam med mina funderingar. Och det går bra på praktiken nu! Jag behöver inte vara ledsen och få panik och vilja gå hem och hänga mig längre!

– jag, Jonathan och Benjamin, i det numera legendariska laget Think Pink, tog igår, vår debutafton, hem en hedrande tredjeplats i Saliga Munkens musikquiz! Det var askul för vi var två poäng från en förstaplats, och det är tydligen alltid ungefär samma lag, bestående av Norrköpings musiknördigaste musiknördar, som vinner varje gång. Så vi var två poäng från dem och det känns jävligt bra. Nästa gång så! (Tyvärr var det ju säsongsvslutning nu, men…) Skulle gärna flera av mina musikintresserade vänner där, typ Challe, Malin, Anton, Hansen och Patsy (ffs!). (Samuel får dock gärna hålla sig därifrån, om han inte joinar mitt lag förstås.) Nästa säsong, ok?

– jag lyssnar på American Idiot-musikalen på Spotify och peppar på Green Day på Ullevi. Snart, vänner, snart!

– jag är faktiskt, hör och häpna, ledig idag på den röda dagen. Dock inte imorgon, och inte för att jag klagar, jag vill ha ut så mycket som möjligt av min praktik, men jag börjar få krupp på folk som utgår ifrån att alla automatiskt är lediga på röda dagar, helger, klämdagar osv. Jag menar, de flesta jag känner jobbar faktiskt inom vård- och omsorgsyrken, det kan ju inte bara vara jag som känner folk som jobbar där.

– bara så ni vet, I Don’t Love You och Disenchanted (My Chemical Romance) är två väldigt lika låtar. *spelar gitarr*

 

You’ll get the power and the glory, forever and ever and ever, AMEN!

Nu är jag hemkommen från Oslo, jag orkar inte skriva värsta genomtänkta inlägget, men tänkte att jag skulle ge en kort uppdatering om musikalen.

Jag hade nog en liten nackdel av att ha sett och hört Jesus Christ Superstar så många gånger förut i andra versioner (främst min favoritversion, London 2000, men även originalskivan från 1970 med Ian Gillan som Jesus har snurrat en del, och jag har även sett filmen från ’73 och lyssnat en del på den svenska inspelningen med Ola Salo). Norge, speciella som de är, har nämligen gjort en helt egen tolkning av den här musikalen, den är dels mycket mörkare och tyngre (flera av låtarna går i halvtempo) men samtidigt har de gjort den mer komisk och oseriös på sina ställen, vilket stör mig lite. Men tyngden! Jag tror håret stod upp på hela kroppen när Hank von Helvete och hela orkestern tog i i den tyngsta metallåt som någonsin hörts från en musikalscen. Låten i fråga var Getsemane, en astöntig och tråkig låt som typ drar ner hela musikalen i vanliga fall. Nu var den BÄST.

Förutom tyngden i musiken var väl Jesus (Hank von Helvete) rolltolkning förmodligen det som stod ut mest. Jesus är i vanliga fall lite mesig, lite inbunden, tillbakadragen och ganska tråkig. Här var Jesus verkligen en superstjärna, en ganska dekadent sådan dessutom. Scenen var nedskräpad, apostlarna var fulla/drogade/hiv-positiva/outcasts, Judas ser ut som Pete Doherty. Både Pilatus och Annas (en av prästerna) spelades av kvinnor, vilket var en bra ändring, jag har alltid stört mig lite på att det bara finns en tjejroll i hela musikalen (Maria Magdalena). Hon som spelade Pilatus kunde närapå mäta sig med Fred Johansson, som gör rollen helt fantastiskt i både den svenska och London-uppsättningen.

Ännu en höjdpunkt var när ensemblen, som spelar Jesus anhängare i allmänhet (en folkmassa) sprang upp i publiken med sina plakat (”RIV MURENE”, ”PAX”, ”FUCK PILATUS”, ”DRA TIL HELVETE”) och stod där och viftade med dem under Simon Seloten. Jag ville också ställa mig upp och skrika ”Och du får makten och äran! För evigt och evigt och alltid!”. Fast jag vågade inte.

 

MarySaintMary lämnar landet

På lördag ska jag se Jesus Christ Superstar i Oslo! Pepp på det!

Ja, jag har tubat den här videon förut. Tyvärr verkar det inte finnas några andra videor med scenmaterial. Jag lägger upp en med den svenska uppsättningen med Ola Salo också (som jag också gärna hade sett) så ni kan jämföra. Den norska känns liiite mer dekadent, om man säger så. Men det är ju rätt logiskt, med en ex-heroinist som Jesus.

 

A prettier package you never did see

Musikfoto har tema dans den här veckan, vilket passar perfekt eftersom jag är inne i en Hairspray-period! Om någon mot förmodan inte har koll, så är Hairspray en komedifilm från 1988 (och en remake från 2007) som innehåller väldigt mycket dans. Huvudpersonen Tracy är nämligen en riktig fena på dans, och hindras inte heller av att hon inte är stereotypt snygg, utan blir ändå framgångsrik i Baltimores lokala dansshow. Stereotypt snygg är dock den här grabben, som Tracy blir kär i:

Zac Efron: Ladies’ Choice

Bilden jag har valt är från Storängsskolans sista avslutningsbal någonsin (lite sorgligt faktiskt, den gjordes om till låg- och mellanstadie sedan). Jag har en massa coola dansbilder, men jag ville inte ta någon bild där eleverna syns eftersom jag inte kan kontakta dem alla och fråga om det är ok, så jag valde istället den här bilden. Jag gillar den. Den illustrerar vad som händer när dansen blir så rolig och håller på så länge att man fullständigt skiter i att fortsätta vara snygg för att istället kunna ha roligt!

(Fast jag har fortfarande inte slutat tänka på Zac Efron. Läs gärna Tanja Suhininas briljanta inlägg om varför kvinnor borde dras till yngre män, rikt illustrerad med smaskiga bilder på sötnosen. Mmmmmmm…)

 

Jesus Christ von Helvete

Herregud vad jag vill se detta. En norsk uppsättning av Jesus Christ Superstar, med Hank von Helvete som Jesus (och en Pete Doherty-look-alike som Judas). Går nu och fram till nyår. Synd att det är så långt till Oslo bara.

Jag såg även ett annat youtube-klipp där de kysste varann, lite aggressivt sådär. Men där Judas är den som bestämmer i min favorituppsättning, London-versionen från 2000, är han Hank von Helvetes bitch här. Intressant. Uppsättningen verkar rätt street också, inte så glammig som den svenska uppsättningen med Ola Salo häromsistens (som jag tyvärr aldrig såg).