Brev till en osäker väljare

Årets valrörelse är verkligen speciell. Både partier och media verkar göra sitt bästa för att låtsas som att ideologier inte finns genom att sätta enormt fokus på sakfrågor. Ska burka vara tillåtet i skolan? Ska vi ha RUT-avdrag? Från vilken klass ska vi ha betyg? och så vidare. Och den Stora Frågan verkar inte vara ”Vilket parti eller block kommer att göra det bästa för Sveriges invånare?” utan ”Vem är mest trovärdig som statsminister?”. Det finns en anledning till att vi inte har det som i USA, där man röstar på en president som ska representera landet, och det är för att det är inte personerna som är viktiga, utan vad partiet egentligen tycker. Jo faktiskt!

Så jag tänkte kort förklara för alla som tycker att allt verkar vara samma skit, eller som väger mellan att rösta på något av de olika blocken på grund av sakfrågor och utspel, vad höger- och vänsterideologi egentligen står för. (Och ja, detta är naturligtvis vinklat. Om ni letar upp en moderatblogg kan ni få läsa den andra vinklingen. Dock är jag fullständigt övertygad om att det jag skriver är sant – det är de också.)

Skillnaden mellan höger och vänster är att högerpartierna (Alliansen, borgarna, de blåa) tycker att människor ska klara sig själva och skapa sin egen lycka, hitta sina egna jobb, ta ansvar för sina egna försäkringar och att alla har förmågan att kunna se vad som är bra för dem och orken att välja (tänker till exempel nu på elbolag, skola, tandvårdsförsäkringar och pensionsförvaltare). Det är en grundsyn på människan som i och för sig är lovande, men som har ett problem: den stämmer inte med verkligheten. Alla människor har inte samma förutsättningar för att lyckas i livet. Vissa är sjuka, psykiskt eller fysiskt, vissa är lågutbildade, vissa har varit med om saker som gör att de inte orkar kämpa. Dessa personer finns det inte plats för i Alliansens drömsamhälle.

Vänsterpartierna (de rödgröna, jag räknar faktiskt även miljöpartiet hit) har en annan syn. De förstår att människor är olika, och menar att samhället ska vara till för alla, även individer som har problem av olika slag. Det innebär ett socialt skyddsnät med a-kassa när man blir arbetslös, försäkringskassa när man blir sjuk och socialbidrag när det inte finns något annat val. Det innebär även att staten bör se till att alla får samma förutsättningar i form av skolgång och vård – alltså att dessa saker inte ska vara beroende av inkomst utan vara tillgängliga för alla. Detta måste naturligtvis finansieras och det är det vi använder våra skattepengar till. De pengar som moderaterna vill att vi ska behålla själva alltså.

Det här är Den Stora Skillnaden. Sedan kan partiledare och riksdagsledamöter komma med hur mycket utspel som helst, men det är detta som är grunden. De flesta beslut tas från den enkla frågan: Ska vi gemensamt finansiera det viktigaste, som alla behöver, eller är det upp till var och en? Sakfrågor sedan kanske kan användas för att välja vilket parti inom blocket man sympatiserar mest med.

Själv tycker jag att Alliansens synsätt är otroligt egoistiskt. För mig är det solklart att det är rika – som kan betala för sig – och högutbildade – som kan sätta sig in i alla val – som vinner på deras politik. Så visst, att rika röstar på dem kan jag förstå, om de inte tänker på andra än sig själva. Men det som gör mig så orolig och ledsen är att fler och fler personer som absolut inte tjänar på högerpolitik söker sig till högerblocket. Låginkomsttagare – visst, du kanske får lite mer i plånboken men du kommer förlora det på till exempel sämre a-kassa, svårare att få tag på billiga lägenheter (på grund av utförsäljningen av hyresrätter), sämre villkor om du blir sjuk och, i förlängningen, dyrare försäkringar, för tro mig, privata sjukförsäkringar är inte långt borta om vi fortsätter såhär. Dessutom har Alliansen lagt upp ett drömläge för lönesänkningar i och med försämringarna av a-kassan (som går att läsa om här).

Så vill vi ha det som i USA? Där man måste ha tre jobb och privat sjukförsäkring för att klara sig. Jag vill inte det. Så jag röstar rött. Det gör också bland andra Stellan Skarsgård och Jonas Gardell (om ni inte är övertygade än).