Om blickar och bekräftelse

Jag träffade en person en gång som var väldigt bra på ögonkontakt. Eller kanske väldigt dålig, om man ser till vad som hände sen.

Vi blev nära vänner snabbt. Han var galet charmig och pratsjuk och jag var svältfödd på uppmärksamhet och vid det tillfället lite ensam. Av honom fick jag all bekräftelse som tänkas kan. Han ringde, han smsade, han pratade med mig om allt och ville ses jämt. När vi pratade såg han alltid mig i ögonen och vek aldrig undan med blicken. Jag har aldrig känt mig så lyssnad på förut! Och jag blev så lycklig bara av den där ögonkontakten. (Jag blir alltid hemsk på kort men det finns ett jättefint som han tagit på mig där man kan se hur jag ler med hela ansikte, bara för att jag tittade på honom när det togs. Jag ler ALDRIG med hela ansiktet. Jag är inte sån.) Han kunde också sjunga med i en hel låt och se på mig hela tiden, utan att någonsin släppa ögonkontakten. Kärlekslåtar oftast. Fina ögon hade han också. Det var förjävla fint. Ni fattar grejen: jag blev förälskad, såklart.

Så jag försökte svara tillbaka på allt visat intresse. Hinta lite. Flytta lite närmare i soffan. Prata mycket om vissa saker och väldigt lite om andra. Sjunga kärlekslåtar tillbaka. Jag såg in i hans ögon och försökte förmedla tillbaka allt det han gav till mig. Men även om blickar säger mycket så kan de inte säga allt. Och de menar inte alltid det man tror att de säger.

Och jag fick liksom ingen respons på min respons. Han fortsatte se mig i ögonen, hålla mina händer, säga fina saker till mig. Men aldrig mer än så. När jag till slut förklarade för honom hur jag kände så suckade han uppgivet och uttryckte att det inte var första gången det hänt att någon helt oväntat blivit kär i honom. Kanske inte så konstigt när man använder alla knep i boken för förförelse, tyckte jag. Och då visade det sig att jag inte var ensam om att ha bekräftelsebehov. ”Ja, men folk tycker ju om mig när jag gör så!” kontrade han. ”Det fungerar för mig! Alla gillar mig!” Ja. Vi gör ju det. Och det var lite det som var problemet.

Sedan var det awkward mellan oss ett tag innan det blev bra igen. Vi är fortfarande vänner. Fast med lite mer flackande blickar.

(Det här är ett inlägg i bloggutmaningen Vecka 6.)