Klockan ett igår befann jag mig hysteriskt gråtande i ett toalettbås på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. ”Oh Mary Saint Mary, hur hamnade du i den situationen?” kan jag riktigt höra hur ni frågar er därhemma. Jo, det var såhär…
Jag har insett nu att om jag avslöjar mina svagheter och fobier för mina handledare så tvingar de mig att jobba med dem. Det är egentligen skitbra! Jag är inte alls livrädd för taltolkning längre, och idag tvingade de mig telefontolka och det gick faktiskt helt ok. Men så var det ju det där med bilkörning.
Som tolk är det nästan ett måste att kunna köra bil om man inte jobbar i Örebro (där man cyklar) eller Stockholm (där man åker tunnelbana). Här på tolkcentralen i Halland är det vanligt med uppdrag i Laholm, Halmstad, Falkenberg, Varberg och Kungsbacka, men vi har även en del uppdrag i Göteborg. Det funkar inte alltid att ta tåget. Så när jag råkade erkänna att jag tycker att det är lite jobbigt att köra bil i stadstrafik så bestämde sig mina handledare på en gång för att skicka ut mig ensam i en bil. Face Your Fears, liksom. Och då var det ett uppdrag i Göteborg där det inte passade med varken kollektivtrafik eller samåkning och då gav de mig en bilnyckel och en vägbeskrivning.
Jag borde ju ha blivit misstänksam när folk utbrast saker som: ”Ska du köra i Göteborg? Ajajaj…” och ”Ouch, Göteborg. Lycka till…” och ”Jag är själv från Göteborg, men till och med jag har kört över Älvsborgsbron 6 gånger innan jag hittade rätt”. Men jag bah ”Det kan väl inte vara så svårt!” (Ha. Ha. Ha.) Jag fick en detaljerad vägbeskrivning till Sahlgrenska och så fick jag tipset: ”Kom bara ihåg att inte missa det här parkeringshuset till vänster här. Gör du det är det kört!”.
Sedan följde jag den fina vägbeskrivningen. Jag var tvungen att åka så pass tidigt att jag inte hann äta lunch innan, men jag tänkte att jag kunde stanna nånstans på vägen och jag hade gott om tid på mig. Men så plötsligt var jag i Mölndal där jag skulle svänga av, och jag kom fram till att jag fick väl äta på sjukhuset då. Men det var lugnt. Gott om tid. Så jag körde och hittade alla de rätta vägarna och så såg jag Sahlgrenska framför mig. Svängde över spårvagnsspåren som jag blivit instruerad och tittade mig omkring. Lite trixigt med många filer och bilar och spårvagnar och grejer så jag var ju tvungen att hålla uppsikt. Och hålla tempo. Och titta mig omkring, nu får jag inte missa…den där svängen som jag precis körde förbi ja. Men men. Hur svårt kan det vara, liksom. (Ha ha fucking ha.) Är väl bara att hitta en rondell och köra runt. Bra plan, förutom att det inte finns några jävla rondeller i Göteborg!!! U-sväng i den trafiken kändes lite väl suicidalt även om jag började bli lite less på livet just då, så det var bara att fortsätta köra.
Och köra. Och köra. Och få panik, för jag har ingen aning om var jag är nånstans. (Kom ihåg att jag inte har ätit lunch också, dvs blodsockernivå NOLL, dvs, jag förvandlas till en hysterisk bitch vid minsta motgång.) Så jag bara kör helt planlöst, försöker köra av de största gatorna så jag får lite andrum, kollar om jag ser någon sjukhusskylt någonstans…nähä. Inser att jag måste stanna och kolla upp var jag är, men det finns ju inga lediga parkeringsplatser. Kör in på en liten gata, parkerar på sidan och ska leta upp min karta som jag skrivit ut från Google. Inser att kartan ligger hemma på köksbordet. Kommer fram till att det inte spelar någon roll, jag har ändå ingen aning om var jag är någonstans, jag har varit i Göteborg typ 2 gånger i mitt liv, jag har inga riktmärken. När jag precis har kört ut stannar bilen framför mig och ska backa in i en liten ficka strax framför mig och jag bara: jaha, ska jag också backa nu då eller??? Mannen i bilen framför visar att jag ska köra runt honom. Jaha, så gör man tydligen i Göteborg, men ledsen, jag har lärt mig köra bil i Finspång. Så jag backar. När han har kommit in så pass i fickan att jag känner att jag kan köra runt får jag självklart MOTORSTOPP varpå mannen framför öppnar bildörren och bara: ”KÖR RUNT!” Typ, ja, jävla pucko, men det är lite svårt när motorn inte är igång!
Jag kör iallafall iväg. Nu ligger paniken inte under ytan längre, ilskna tårar letar sig fram och gör knappast saken bättre. Kör planlöst en stund till, ser typ inget genom tårarna, bilar tutar på mig för att jag kör för långsamt, paniken gränsar till hysteri, men jag inser att jag måste stanna någonstans, om inte annat för att andas, och kanske fråga någon om vägen. Hittar till slut en full parkeringsplats som ändå har lite ledig plats där man kan, men inte får, parkera. Parkerar där. Hittar en vägkartbok i bilen och går ut med den under armen för att försöka lokalisera mig. Jag hittar en liten kiosk med en snäll ägare som förklarar att jag är jättenära sjukhuset, det är bara att åka rakt fram och följa skyltarna, ”du kan inte missa det!”. Jahaja. Hoppar in i bilen igen och förstår varför man inte fick parkera där. Det går nämligen inte att köra ut och vända utan jag måste BACKA ut genom halva parkeringen. Men självklart. Varför inte det också till råga på allt liksom.
Men när jag har kört en bit ser jag sjukhuset, och jag ser också en parkering och tänker att det är nog bäst jag stannar här den här gången. Kör runt och är hysterisk och förstår att jag inte kommer hitta någon parkeringsplats, det lär inte bli något uppdrag för min del. Kollar på klockan. 20 i 1 (uppdraget börjar ett, Sahlgrenska är gigantiskt, och jag MÅSTE äta först). Dock är jag ganska glad att jag inte kollat på klockan tidigare. Men halleluja, en sak lyckas tydligen gå min väg idag iallafall, för det finns en ledig parkering! Minsta lilla jävla parkeringsruta jag någonsin sett, men dock en parkering. Det är nu jag inser att det hade kanske varit bra att träna på att parkera mellan två bilar även efter uppkörningen för 7 år sedan. (Som sagt, Finspång. Jag skyller allt på Finspång.) Med mitt just nu JÄVLIGT bristande bilförarsjälvförtroende, plus hysterisk panik och blodsockernivå under noll tar det en liten stund att krångla sig in. Bilen till vänster står SKITNÄRA och jag är övertygad om att jag kommer repa den på ett eller annat sätt innan jag lyckats krångla mig in färdigt och inser att jag faktiskt kan få upp dörren på vänster sida. Och jag står tillräckligt bra parkerad för att kunna stänga av motorn och gå ifrån helvetesmaskinen och aldrig mer komma tillbaka.
Och då kommer tårarna. De riktiga den här gången. Klockan är kvart i ett och jag gråter hysteriskt i bilen, men inser att jag inte kommer lugna ner mig än på ett tag iallafall, så jag går ut. Och ser hur jag har parkerat. Totalt jävla snett och dessutom med ett däck rakt på linjen, men det finns inte en chans att jag rättar till det nu. Går istället storgråtande mot sjukhuset och försöker leta mig fram till rätt gata. (Ja, de har gator inne på sjukhusområdet.) Alla som ser mig lär ju tro att någon nära anhörig till mig precis har dött på sjukhuset. Jag behöver verkligen äta, förutom mitt humör har jag dessutom ont i magen av hunger och jag är helt sjukt kissnödig. Klockan är tio i ett, jag vet fortfarande inte vart jag ska och då bestämmer jag mig för att ge upp. Jag kan ändå inte tolka storgråtandes, så jag skickar ett sms till tolken jag ska träffa och meddelar att jag inte kommer. Sedan går jag in på en toalett och gråter färdigt över en idiotiskt uppbyggd stad, arga medtrafikanter, ett uteblivet uppdrag och en i slutändan totalt meningslös helvetesresa till Göteborg.
Senaste kommentarer